Svenska
Blog

Glass - en katastrofal superhjältefilm

Jag var djupt oroad när man mot slutet av Split insåg att James McAvoys bestialiska monster hörde till samma universum som Unbreakable - en av mina absoluta favoritfilmer - och jag räddes att minnet av den fantastiska superhjältefilmen skulle solkas av Shyamalans nya regressiva filmberättande med upphajpade uppföljaren Glass, en film vars mål var att bryta ner superhjältegenren i klassisk Shyamalan-manér. Låt oss säga att jag hade all anledning att vara nervös.

Jag uppskattar att Shyamalan försöker göra något nytt och oväntat med trikåbärarna, vilket är anledningen till att jag älskade Unbreakable så mycket: det var en melankolisk och mänsklig saga om att finna sitt syfte igen, som även råkade ha en realistisk Stålmannen-vinkel. Men i Glass tar de stora idéerna fokus istället för mänskligheten, i vad som bäst kan beskrivas som en dreglande katatonisk filmupplevelse fram till en katastrofal tredje akt som spräcker så många hål i denna filmmytologi att man knappt kan tro sina ögon.

Detta är handlingen: Bruce Willis' hjälte och McAvoys superskurk låses in i ett mentalsjukhus - som också huserar den katatoniska Mr. Glass - för att rehabiliteras från sina serietidningsvanföreställningar. Men Shyamalan gör absolut ingenting av dessa nya instinkter och det finns varken drivkraft eller tillräckligt med konflikt för att föra filmens extremt pratiga intrig framåt, som sedan leder till en mer klassisk "showdown" som bombarderar tittaren med menlösa twister, mer långsökt och krystad än den andra. Bristen på logik blir så uppenbar mot den tredje akten att finalen - som Shyamalan förmodligen hoppats vara trilogins höjdpunkt - plötsligt känns taget ur någon kass dussinbarnfilm, där filmen plötsligt förvandlas till något den aldrig riktigt handlade om. En St. Elsewhere-liknande twist hade nästan varit att föredra, där ett autistiskt barn bara spånat upp dessa karaktärer genom att bläddra i serietidningar.

Glass ger samma tomma och beska eftersmak som Split gjorde, men filmens kanske största svaghet är hur Bruce Willis-karaktären behandlades. Det är kul till en början att se honom återvända i regnkappan, men karaktärens syfte förloras så fort han blir inlåst och slösas bort i vad som mycket väl kan vara en av de mest antiklimatiska vändningarna jag någonsin har upplevt i en film. Shyamalan drar undan mattan från tittaren utan ett egentligt syfte och förvandlar en intressant premiss till en omänsklig historia som är skörare och svagare än titelfigurens skelett.

Glass - en katastrofal superhjältefilm

HQ

Mary Poppins återvände aldrig...

This post is tagged as: Mary Poppins Returns, Disney, Banks, Uppföljare, Recension, Film, Bio, Musikal, Familj

Den sista biofilmen jag såg 2018 var Mary Poppins Returns, en sprudlande uppföljare till Disneys enastående klassiker från 1964 som inte direkt nådde upp till briljansen från originalet. På många sätt och vis är Returns en imponerande återskapelse av sångerna och de charmiga Poppins-karaktärerna, men det känns också som en tom och söndersockrad hyllning som följer originalmallen lite väl slaviskt och som saknar den själ som magiska Julie Andrews tillförde så klockrent förut.

Hur bra Emily Blunt än är som den sagolika barnsköterskan, saknar hon Julie Andrews naturliga karisma och balanserade strikthet som ju gjorde titelfiguren så fascinerande. Andrews roll i originalet kändes härligt mystisk och tillräckligt förtrollande, som guidade både barn och föräldrar att hitta nya perspektiv i sina liv. Julie Andrews interaktioner med den buttre pappan var exempelvis klipska och roliga, där hon alltid var i kontroll över situationer som gamle Banks trodde sig behärska. Mary Poppins handlade om mer än bara dansande pingviner och vilda skorstenssopare, det var en enkel och varm historia om en far som hittar hem till sina barn igen. Här fanns det en sansad dos magi som alltid landade på en mysig normalitet, där den tårdrypande flyga drake-scenen odödliggör Mary Poppins för alltid i vårt medvetande.

I Returns tar svulstiga sångnummer rampljuset, där en uppskruvad Poppins återvänder för att dränka Banks-barnen i digitala spektakel non-stop från första stund. Dessa storslagna scener lämnar tittaren mest andfådd, där Blunts supernanny känns mer som en superhjälte/tidsherre som målar upp en profetia för barnen så att de ska kunna rädda deras vräkta familjehus. Här går alltså den gamla Mary Poppins-magin förlorad då intrigen saknar ett starkare band med karaktärerna och lägger fokus på en larvig deadline-historia där vuxne Michael måste hitta pappas gamla aktiebrev för att täcka huslånet innan Colin Firths girige mustaschvridare till bankman löser in Banks-huset.

Mary Poppins återvände aldrig...

P.L. Travers vrider sig i sin grav...

Första Mary Poppins var ju om något ett gott exempel på att man inte behövde ett överhängande hot över filmen, konflikten med pappa Banks räckte ju gott och väl. Firth är nämligen parodiskt elak och platt, vilket är överraskande lågt för en uppföljare till en klassiker som hade en så stark anknytning till karaktärerna. Visst är de gamla bankmännen också giriga i föregångaren, men upplösningen med den gamle bankgubben var förträffligt fint och fiffigt på ett sätt som inte målade människor helt svartvita - något som denna film dessvärre har en stark tendens att göra.

Här hade jag istället önskat att filmen inte kretsade kring att rädda familjegodset från Dick Dastardly, utan om hur en bruten familj tvingas anpassa sig till hårda förändringar med lite hjälp av Mary Poppins. Det finns kanske en genuin scen i hela filmen där uppgivna Michael och hans barn delar ett känslosamt ögonblick tillsammans, men de enda ögonblicken jag faktiskt berördes av var några små återkallelser till föregångaren - vilket bara talar för filmens egentliga tomhet bakom de visuella effekterna.

Det är också förvånande att se vilken tom upplevelse Returns var efter att ha sett Saving Mr. Banks, som ju gav Mary Poppins ett större och vuxnare djup som här går helt förlorat i en simplifierad och långdragen musikal. Sångerna i sig (minus Meryl Streep-numret) är roliga och den animerade sekvensen är ljuvlig att titta på, men saknar också mening. De tystare och minst visuellt krävande sångerna - "A Conversation" och "The Place Where Lost Things Go" - råkar också vara de starkaste sångerna, vilket filmen hade behövt mer av för att låta publiken andas ut från resten av bullret.

Mary Poppins har återvänt, men ändå inte...

HQ

Julklappstips + julkalender

This post is tagged as: Stoner, John Williams, Julklapp, Tips, Jul, Gamereactor, Julkalender, Adventslucka, Fargo

Har du kört fast i julklappsruschen och har svårt att hitta den perfekta presenten, så vill jag bara dela med mig av ett boktips för litteraturälskaren i era familjekretsar: Stoner av John Williams (nej, inte Star Wars-gubben). Stoner - som New Yorker kallar "the greatest American Novel you've never heard of" - är något av en uppgrävd skatt; den publicerades egentligen år 1965, men föll snabbt i glömska och det tog nära 20 år efter Williams död för boken att återupptäckas och fick en ny läsarskjuts när det gavs ut på nytt runt 2013.

Jag hade nöjet att få läsa och analysera denna bok under min utbildning och kan mycket väl vara en av de bästa böckerna jag har haft nöjet att läsa i mitt liv - om inte den bästa jag har läst. På det mest osentimentala vis lyckas Williams skapa ett djupt emotionellt narrativ som berör ända in i benmärgen. Jag blev nämligen så rörd att jag faktiskt grät - något jag förmodligen aldrig har gjort med en bok tidigare. Originalspråket är såklart att rekommendera för att verkligen uppskatta författarens ordval, men nyligen gavs det även ut en inbunden svensk utgåva om det föredras. Så passa på att leta upp detta utsökta stycke amerikanska bokkonst och ge den till någon du bryr dig om, eller ge dig själv en oförglömlig läsupplevelse.

Ah, och så vill jag såklart påminna om den andra adventsluckan i Gamereactors smällfeta julkalender, som ju drog igång i söndags. Passa på att tävla nu innan det är dags för den tredje hutlösa luckan. Vad sägs exempelvis om den förödande chipsbomben? Fem lådor med chips att flotta ansiktet med, passar ju alldeles perfekt till julmisteln med en rejäl lök & sourcream-andedräkt.

Stressa inte alltför mycket i övrigt, gott folk. Njut av nuet, knapra pepparkaka, spela upp något Lucia-tåg på Youtube och mys senare till någon snöig film. Som Fargo. En perfekt film att se till jul, trots att den inte har något med julen att göra.

Julklappstips + julkalender

Stoner kommer även att filmatiseras av Joe Wright och titelfiguren ska spelas av Casey Affleck. Passa alltså på att läsa förlagan innan filmen kommer!

Mina tankar om den tredje Daredevil-säsongen

This post is tagged as: Daredevil, Säsong 3, Netflix, Matt Murdock, Bullseye, Recension

(Spoilers ohoy!)

Jag såg ju klart den hett efterlängtade tredje säsongen av Daredevil för ett tag sedan - en serie som vi på Gamereactor ju har bevakat väldigt länge nu - och jag är i överlag nöjd med slutprodukten. Det är en ambitiös actionsäsong som skakar av sig de flesta skråmorna från den mycket ojämna andra säsongen och som rustar upp sig på nytt i en fräsch och actionpackad berättelse som rotar djupare i Matt Murdocks svårmodiga brottsbekämpare. Borta är den något fjantiga röda rustningen och de där odödliga ninjorna - Charlie Cox är tillbaka i gatorna iförd trasor från barndomsklostret och repen från farsans boxningstillhåll i en personlig och engagerande återuppfinning av sig själv och sin inre demon. Trots att serien tidigt svackar lite på manusnivå till en början, där mycket dränks i överförklarande dialog,
gillar jag verkligen den nya aggressiviteten som Murdock låter styra honom i sin förändrade syn på Gud, som ju ger hans självdestruktiva sida mer fokus.

Där serien verkligen skiner för mig är när vi får djupdyka oss i seriens övriga ensemble. Detta var något som framförallt showrunnern Erik Oleson var särskilt överexalterad över när vi pratade om säsongens fokus tidigare i år och det märks; sidekicken Foggy blir lite mer självständig denna gång och jag uppskattade verkligen att serien äntligen öppnade upp Karen Page för att belysa hennes osäkerhet, självförakt och motsägelsefulla natur. Deborah Ann Woll glänste framförallt till i Karens tillbakablick och kändes som taget ur en helt annan serie. Jag älskade även Joanne Whalleys porträtt av den orubbliga nunnan Maggie och gav karaktären en fantastisk dos mänsklighet och verklighet och som väger upp serien mer "fantastiska" element. Jay Ali är mycket sympatisk och Wilson Bethel är härligt störd som Bullseye och jag gillar verkligen säsongens jämna tempo och hyfsat tajta berättande, som ju är ett oerhört lyft efter den andra säsongens obegripligt usla storystruktur. Jag gillar verkligen hur vi lever oss in karaktärernas liv och hur man ofta befinner sig i karaktärernas skor under avgörande ögonblick.

Mina tankar om den tredje Daredevil-säsongen

Där serien tyvärr faller för mig är Kingpins mästerplan att återerövra Hell's Kitchen. Jag gillade till en början hur han rekryterar och manipulerar Poindexter för att härja vilt framför FBI:s bara näsa och få arbeta ostört med att fläcka ner Daredevils rykte. Men när det sedan uppdagas att Kingpin redan hade majoriteten av FBI i sin ficka hela tiden och att han ledde Nadeem till sig genom att skuldsätta honom i flera månader, tappar spionintrigen sin finess och trovärdighet. Fisk tycks operera precis hur han vill och det blir inte ett dugg läskigt när han plötsligt har tillgång till varje ynka bevakningskamera i New York via sin billiga skärmuppsättning i sitt hemliga superskurklya. Hans makt är nästan komiskt gränslös och är mest trist, faktiskt. För att vara ett kriminellt geni är Fisk också märkligt kortsynt, som när han beordrar mordet på tjejen som Poindexter söker räddning hos. Nog måste han väl ändå förstått att detta, i kombination med att han konstant antagoniserar honom efter Karen-fiaskot (där Bullseye av någon anledning inte använder en pistol) bara skulle leda till problem? Det hela känns forcerat och jag önskar intrigen var lite mer småskalig. D'Onofrio kontrasterar sitt grymtande vilddjur och sin känsliga själ lika hänförande som sist, men inte ens hans psykotiska insats kan rädda figuren från att tappa fästet.

Serien saknar också ett slags katharsis, en punkt där all den där ilskan och dödsångesten som bubblade i säsongens början bara släpptes lös. I och med att säsongen är en slags remix av Born Again hade jag förväntat mig någonting liknande i serien; att se Murdock förlora allt i serietidningen gjorde att man led med honom och när han och Karen (som ju sålde hans själ) slutligen omfamnar varandra i återvändsgränden, försonas, gråter, utan en enda dialogbubbla, är det svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är ett mäktigt serietidningsögonblick som känns förtjänt, triumferande. När Karen i denna säsong gör något liknande - hon råkar "bekräfta" Murdocks hemliga identitet för Kingpin - och när hon berättar för Matt vad hon gjorde, rycker han bara på axlarna och menar att Fisk redan kände till hans identitet. Ingen skada skedd! Meh. Mixen känns så urvattnad och kraftlös. Inte ens när Murdock väl får chansen att spöa upp Fisk i hans lyxboning känner man någon tillfredsställelse och hans ursinne faller något platt mot slutet för att alla trådar trycks ihop på så kort tid.

Ändå har vi att göra med en välgjord och häftig säsong. Det är en ruggigt underhållande superhjältesäsong som skiner mest under sin första spännande halva, men som tyvärr snubblar över sin egen hybris och ett finalavsnitt som dessvärre inte bryter seriens oförmåga att hitta ett tillfredsställande slut. Slutscenen med de återförenade vännerna känns dessutom påklistrat glättigt, även om jag uppskattar att se trions interaktioner igen. Förhoppningsvis hittar nästa säsong en ny vinkel i Murdocks historia...

Bäst på Netflix (1)

This post is tagged as: Netflix, Topplista

Efter suveräna filmer som Hold The Dark och Apostle har Netflix-utbudet verkligen imponerat på sistone, vilket ledde till en diskussion om Netflix-utbudets starkaste produktioner hittills... vilket i sin tur ledde till en rad "Bäst på Netflix"-listor där vi motiverar våra tio plock. Nu kör vi! Vilka är era favoriter? Håller ni med om denna lista?

10) American Vandal
Mockumentären, som kretsar kring mystiska vandaler som utför vulgära dåd för att få uppmärksamhet i media, verkade mest larvig och hopplös sett till premissen. Men tji fick jag - det visade sig vara en engagerande och syrligt satirisk samhällskommentar om sociala mediers starka förhäxning hos tonårskulturen och även en uppfriskande dissekering av brottsgenren i sig, som en slags drift på populära serier som Netflix-succén Making a Murderer. Historien om vandalen som smög in laxermedel i skolmaten och lät elever skita på sig var särskilt iögonfallande och som visade på överraskande stor skärpa och sinne för balans mellan det påtagligt jordnära och det absurt bisarra. Det känns som en premiss som aldrig borde ha fungerat från början och ändå klarar serieskaparna uppgiften galant med hjälp av klyftiga perspektiv som lyfter ett annars intressant drama om att vara en amerikansk tonåring som förlorat sin kommunikationsförmåga i dagens dömande digitala era.

9) A Series of Unfortunate Events
Som ett fan av Syskonen Baudelaire-böckerna var det lätt att förälska sig i denna lekfulla och visuellt sprakande barnsaga om livets grymheter. Med hjälp av snillrika tvister och den dystra inramningen lyckas Netflix-versionen av Baudelaire-barnens högst olyckliga omständigheter hitta sin egen röst, samtidigt som den gör källmaterialet rättvisa och botar den depression som uppstod när det aldrig blev någon uppföljare på den ordentligt underskattade 2004-filmen. Visst är strukturen strikt repetitivt och avsnitten är - likt böckerna - skrivna på samma olycksbådande mall, men det är ju också lite av poängen med Lemony Snickets tragiska berättelse; de tre föräldralösa syskonen bebor hamnar ständigt i en ond cirkel av självupptagna, egoistiska och rent av barnsliga vuxna förebilder som saknar förmågan att sätta sig in i barnens skor och inse att världen är bra mycket grymmare och hänsynslös än de tror. Dessutom är Neil Patrick Harris hutlöst underhållande som den patetiske greven Olaf och jag längtar efter den tredje och sista säsongen...

8) Daredevil
Trots att den andra Daredevil-säsongens kvalitet sjönk markant mot finalen, var det ändå ett sant nöje att följa Matt Murdocks karaktärsutveckling hela vägen och är en serie som inte bara visar vilken potential TV- serietidningsvärldar faktiskt har - Daredevil som dramaserie uppfyller till och med superhjältepremissen på bästa möjliga sätt och är idag fortfarande en av de bästa superhjälteserierna som går att hitta idag. Inte nog med att Daredevil permanent tvättade bort den bittra eftersmaken som den ohyggliga Ben Affleck-rullen lämnade efter sig, den visade även att en serietidningshistoria var så mycket mer än bara de explosiva Avengers-hoten; det var en djupdykning hos karaktärer vi lärde känna från serietidningsrutorna och som gav figurerna nytt liv, nya perspektiv. Vincent D'Onofrio kan också mycket väl vara en av de bästa och mest minnesvärda antagonisterna jag har sett i en Marvel-produktionen. Efter mitt besök hos Daredevil-studion i New York är jag dessutom fullständigt övertygad om att den tredje säsongen mycket väl kan bli den bästa hittills och jag har nog aldrig varit så laddad på en superhjälteserie som jag är nu...

7) Okja
E.T. möter köttindustrin i denna magvridande, originella och enastående vuxensaga om mänsklighetens inre korruption och vår fördärvade relation till naturen. Den talangfulle Snowpiercer-regissören Bong Joon-hoo skiftar mellan mardrömslikt mörk humor med en barnfilms oskuld i en överraskande lyckad blandning som sätter en genetiskt avlad super-gris och en modig liten flicka i centrum för denna skruvade kidnappningsthriller. Filmens excentriska natur och den ljuvligt överdrivna företagskapitalistismen gav filmen en kall och visuell knorr som kontrasterades väl med den grönskande, sällsamma sentimentaliteten och filmen behövde inte heller köra in moralkakor i halsen på en - allt man behövde göra var att luta sig tillbaka och bara njuta av denna störtsköna neddykning i mänsklighetens mörka vrå. Fram till slutet, det vill säga - då var man så emotionellt utmattad att man för ett väldigt kort ögonblick övervägde att dra ner på köttkosten...

6) Manhunt: Unabomber
Jag hade till en början inga större förhoppningar om denna miniserie när jag hörde att dunderklåparen Sam Worthington skulle spela en av de ledande FBI-utredarna i fallet, men även om delarna där Worthingtons samlingskaraktär Fitzgerald möter Kaczynski är uppenbart fiktiva visade sig serien vara en läskigt kylig, kalkylerande och ytterst aktuell berättelse som kröp under skinnet med skärpa, spänning och nerv. Bara avsnittet där vi faktiskt får lära känna Kaczynski fram tills han förvandlades till den mördare vi känner till idag var anledning nog att följa fallet, gjordes med iskall precision och som ändå lyckades skapa ett sympatiskt band med Paul Bettanis djupt störda individ fram tills brevbombsdåden ägde rum. Miniserien var rik på utsökta detaljer och blixtrande observationer som gjorde att man inte ville missa en endaste sekund av denna välskrivna och rafflande seriemördarthriller, vilket snabbt gjorde Manhunt: Unabomber till en given Netflix-favorit.

Bäst på Netflix (1)

5) GLOW
Den hypade wrestlingkomedin levde sannerligen upp till sitt markanta rykte och enligt mig är detta mycket tack vare huvudrollsinnehaverskan Alison Brie som andas in en desperation, ängslighet, passion och äkthet i den sjaskiga bransch hon väljer att nästla sig i. Redan från det briljanta pilotavsnittet är det lätt att se hur begåvad Brie är i rollen som den panka skådespelerskan Ruth, som med en nedbruten självkänsla ändå gör allt i sin makt för att odödliggöra sig själv som en stark kvinnlig wrestling-karaktär och resultatet är ett ordentligt uttrycksfull, oväntad och livad knockout som får vårt innersta 80-talsblod att pumpa hejvilt. Dessutom är serien smockad med glittriga gladiatorer i de mest bisarra pudelfrissor som alla tillför sin egen energi och personlighet i den sunkiga slagsmålsringen och vars snabbkäftade kaxighet oftast fick tårarna att spruta av skratt. Konceptet kändes lika okonventionellt som det var rått och ruffigt och berättandet var lika tajt som de mycket strama wrestling-kostymerna, vilket gjorde denna pudriga och passionerade pärla till mer än bara en 80-talskomedi.

4) The Crown
Att inte ha med det påkostade historiedramat The Crown i en lista över de bästa produktionerna hos Netflix är inte bara obligatoriskt - det är i princip ett brott mot mänskligheten att inte erkänna dess storhet. Så bra, driven, emotionell, sofistikerad och övertygande är nämligen den uttömande historien om drottning Elisabeth II, som enligt mig är definitionen av en mysserie; man vill bara vira om sig i en filt med en kopp brittisk te och supa in seriens kungliga intriger, personliga dilemman och de många uppoffringarna med största varsamhet. Förutom starka skådespelarinsatser från bland annat Claire Foy och Matt Smith, fångade serien in dig i de kungliga hallarna med strålande foto, ljuvlig musik och enastående regi som knöt samman den komplicerade familjens många snåriga silkestrådar. Jag längtar verkligen efter den tredje säsongen, som ju spolar framåt i tiden och som har ersatt en redan magnifik ensemble. Kunglig underhållning av allra högsta klass, helt enkelt.

3) Maniac
Antingen älskar man Cary Fukunagas utflippade drogtripp eller så hatar man dess pretentiösa premiss, har jag märkt efter flertalet konversationer med redaktionskollegorna och vänner. Jag förstår såklart kritiken, men redan minuter in i serien var jag som förälskad. Hypnotiserad. Trollbunden av denna triumferande hjärnskrynklar-odyssé. Jag är vanligtvis inte särskilt förtjust i vare sig Jonah Hill eller Emma Stone, men på något magiskt sätt lyckades detta djupt terapeutiska drogdrömmeri få mig att älska Stones och Hills vilsna själar och vars undermedvetna livsöden sammaflätas i en omtänksam, romantisk, vacker och uppmärksam vänskapshistoria. Den retrofuturistiska 80-talsestetiken kändes som helt rätt inramning för denna saga om ensamhet, skuld, skam och hur mycket vi tar för givet att bara... lyssna, öppna upp sig, att älska sig själv för den man är - med brister och allt annat som kommer med livet. Maniac är sagolikt söt och är en av de mest underbara upplevelserna som går att hitta hos Netflix just nu.

2) Mindhunter
Det kändes som att Mindhunter, den David Fincher-ledda thrillern om den banbrytande profileringstekniken hos FBI, kom från ingenstans när det väl begav sig. Jag minns att serien knappt marknadsfördes och ingen visste riktigt vad man skulle förvänta sig av den gråa thrillern, men numera anser jag att detta är en av Netflix-tjänstens obligatoriska TV-upplevelser. Mindhunter är en polerad guldklimp som bländar tittaren med sin läckra iscensättning och psykologiska prägel, som hänför oss med strålande manus och lika lysande skådespelare. Ibland blev man ju som förstenad och kallsvettig av intervjuscenerna, som om de vore hämtade från verkliga inspelningar, som om karaktärerna trängde sig in i ens huvud och vägrade släppa taget; så sylbladsvass, tät och naturlig är seriens pingpong-växlande dialog och visade att man inte behövde ta till seriemördarklyschor för att göra en seriemördarthriller engagerande. Huvudrollsinnehavarna kändes perfekta i rollerna, där det ljuvliga samspelet mellan kollegor och djupt störda brottslingar gav serien en alldeles unik vinkel och en säregenhet av sällan skådat slag. Till skillnad från många serier i liknande genrer, ödslades inte en endaste minut på irrelevanta sidospår och minsta replik och handling har betydelse.

1) Bojack Horseman
Det är direkt tärande att kika på Bojack Horsemans liv; vad som först ter sig som en typisk vulgär vuxenkomedi förvandlas plötsligt till en gripande, smärtsam, existentiell och djupt dyster påminnelse om ens ovillighet att förändras, att bryta onda mönster. Vem hade alltså anat att Bojack Horseman - en utflippad Hollywood-satir om en alkoholiserad häst - också visade sig vara en av de mest emotionellt dränerande upplevelserna som Netflix någonsin har bjudit på? Jag var direkt chockad när serien på ett ögonblick vände till det bättre och fem säsonger senare har jag nog aldrig beundrat serien så mycket som jag gör nu. Inte nog med att serieskaparna ständigt hittar nya, påhittiga sätt att tackla Bojacks depression - serien hittar också alltid rätt berättarram och sinnesstämning för att sätta sig in i karaktärernas rätta skor. I exempelvis favoritavsnittet från den senaste säsongen höll Bojack ett begravningstal från ett tre-fyra kameravinklar, i tjugo minuter. Det var allt. Och jag älskade varje minut av den hjärtskärande ärlighet och hopplöshet som karaktären förkroppsligar. Jag älskade att man inte behövde se mer än så och att bara låta Bojack, till synes, prata med sig själv, till en publik vi aldrig ser och se rakt in i hans urgröpta själ. Det tåls alltså att sägas igen: Bojack Horseman är den bästa Netflix-produktionen någonsin har gjort och det är med ångestframkallande iver som jag ser framemot den sjätte säsongen nästa år...