Det har alltid varit en dröm att närvara under film- och serieproduktioner, ända sedan jag studerade manusförfattande för ett antal år sedan. Det är ju en helt annan upplevelse att se manusblad förvandlas till verklighet, så ni kan tänka er hur exalterad jag blev Netflix bjöd in Gamereactor till en exklusiv turvisning av den brännande heta Daredevils-säsongen - och jag fick i uppdrag att resa hela vägen till New York för att träffa seriens skådespelare och utforska vad den nya säsongen har att erbjuda.

Jag reste iväg för att träffa Hell's Kitchen-invånarna redan i slutet av februari, då Beast from the East fortfarande härjade i Europa (ni kan ju ana paniken när det knappt gick tåg eller bussar till flygplatsen) och sedan min oförglömliga rundtur i Daredevil-studion har jag ruvat på en smällfet artikelserie i hela sju månader. Det var inte en lätt vänteperiod innan embargot lyfte - jag ville så gärna dela med mig av allt jag fick se och intervjuade om. Idag blev det dock äntligen dags för den första delen av tre reportageartiklar om Daredevils nya äventyr (som går att läsa här) och imorgon fortsätter djupdykningen i Hell's Kitchen.

Den tredje säsongen av Daredevil får premiär den 19 oktober hos Netflix och vill du veta mer om vad vi kan förvänta oss av den tredje Marvel-säsongen i höst - en säsong som jag är övertygad om kan bli den starkaste hittills - vet du alltså var du kan vända dig. Hur ser dina förväntningar ut på den tredje säsongen?

Universum kan vara en ensam plats. Förkrossande kall, och tom och ensam. Ibland känns det bättre att bara vara ensam - så man slipper känna sig mer ensam bland folk. Folk som ändå bara uppkom ur stoft. Dör, och blir till stoft. Vi kom till från ingenting och slutar upp till ingenting.

Den schizofrene Owen (en mager Jonah Hill) och den drogmissbrukande Annie (Emma Stone) befinner sig i detta svävande stoft i Cary Joji Fukunagas dämpade, alternativa New York. Deras retrofuturistiska Amerika, denna trånga och bleka huvudstad som tillåter utpressarfirmor att operera lagligt och där människor kan hyra en mycket påläst låtsasvän att dela nostalgiska minnen med, har tappat fotfästet om de där små sakerna, de små kontakterna med medmänniskor som bekräftar oss vänner, familjer, vänliga främlingar. Det rör sig inte om någon renodlad dystopi; folk i allmänhet är bara jävligt ledsna. Varför skulle vi inte vara det? Stoftet är så kallt, så okänt. Särskilt Owen, som saknar någonting verkligt och påtagligt i sitt liv, men som räds att såras igen. Särskilt Annie, som försöker dämpa en tom grop i sin mage och som tycks tappa bort allt viktigt i sitt liv. Dessa är främlingar - fantastiskt spelade, för övrigt - som bara vill hitta lite fotfäste igen.

Justin Theroux, en av grundarna till ett revolutionerande läkemedelsexperiment, anser sig ha lösningen till deras problem. Allas problem - den psykiska ohälsan. Vilken fantastisk man det här är - inte bara som en av televisionens allra bästa skådespelare just nu. Också som en härligt frenetisk figur som med hjälp av tre drogpiller - A, B, C - kan hjälpa Owen och Annie att ta itu med sina undermedvetna problem och bli botade för all framtid. Men den mänskliga emotionella världen är inte att leka med, visar det snart sig och dessa främlingar blir plötsligt med om en oförglömlig och gemensam knarkresa där fantasier om eskapader blandas ihop med den oerhörda pressen från verkligheten.

Jag älskade den, denna Netflix-pärla. Jag älskade detta kärleksbarn mellan Inception, The Leftovers, Brazil, Eternal Sunshine of a Spotless Min och eXistenZ. Jag älskade dessa plågade karaktärer och deras utomordentliga utspel. Jag älskar hur varje avsnitt överraskar och engagerar, hur varje avsnitt andas sin egen luft och hur Owens och Annies öden flätas ihop ju längre in drogbehandlingen de kommer. Det är en helgalen kallsvettig tripp ner i skuldens och skammens vrå, men man viras samtidigt om i en varm mänsklighet och klappas av en skruvad finurlighet som saknar gränser. Åtta påfrestande, hypnoitiska, hysteriska förtrollande, genomarbetande timmar som tacklar olika genrer känns i slutändan som ett par minuter som blixtrat förbi. Framförallt tar den vara på äktheten i denna visuella och febriga potpurri; ett tryggt huvud mot en axel, en lång längtande blick, doften av hemmabryggt kaffe, en våldsam kyss, en oskyldig fantasi.

Allt det här snacket om universums uppkomst, det ödsliga stoftet och meningslösheten... Äh! Allt man egentligen behöver är en vän som lyssnar.

En av årets absolut mest förtrollande upplevelser

Äntligen! Uppföljaren till Brad Bird-klassikern The Incredibles är här efter 14 år och det var en ren fröjd att återbekanta sig med superfamiljen Parr i denna fartfyllda och spektakulära tvåa. I en tid där Marvels och DC:s trikåklädda brottsbekämpare räddar världen på daglig basis känns Brad Birds Bond-doftande värld som en uppfriskande actionsemester och den här gången är tonen mer lättsam än sin föregångare; samhället har fortfarande svårt att acceptera superhjältar i sin vardag efter ett kostsamt slag mot mullvadsgubben från förra filmen och detta tvingar familjen att retirera, men en entusiastisk mediapamp startar en politisk kampanj för superhjältars rättigheter och väljer ut Elastigirl som representant för de "illegala". Pappa Bob, som kämpar med att dämpa sin kraftiga avundsjuka, tvingas stanna hemma för att se efter ungarna.

Brad Bird har återigen lyckats skapa en naturlig och påtaglig familjedynamik som andas av frustration och genuin kärlek. Det är inte direkt nyskapande att "vända" könsrollerna vad gäller föräldrarnas nya arbetsuppgifter, men man känner verkligen med Bob och ärligt talat älskar jag att bara se familjen vara sig själva utan att behöva tänka på att dra på sig de röda kostymerna för minsta lilla. Berättelsen om Elastigirls comeback är också tät och den mystiske antagonisten Screenslaver - som många amerikanska kritiker menar var för svag i jämförelse med psykopatiska Syndrome - är också överraskande fascinerade och jag gillar att man leker mer i skuggorna den här gången. Screenslaver är mer av en "bakom kulisserna"-skurk som gör sig allra bäst osedd och höljd i mystik, vars filosofi om dagens passivitet klingar extra starkt idag och gjuter in en välbehövlig dos mörker bland de gulligare familjemomenten.

Actionscenerna är också hisnande och är mästerligt utförda, in i minsta detalj. Absolut toppklass. Musikkompositören Micheal Giacchino har inte bara lyckats överträffat sig själv med sina bombastiska trumpeter; Brad Bird har ännu en gång bevisat att han har en förmåga att verkligen befinna sig i stundens hetta, man dras nämligen lätt in i händelseförloppen genom Birds uppmärksamma perspektiv och man slukas helt och hållet av spänningen. Exempelvis filmens mest intensiva scen, ett våldsamt slagsmål i ett klaustrofobiskt utrymme, är som tagen ur någon slags seriemördarthriller och är proppad med kusliga detaljer. Många actionfilmer idag kan bara drömma om att vara såhär nagelbitande.

Uppföljaren är dock inte riktigt lika vass som sin fantastiska föregångare vad gäller strukturen för sin berättelse och när vi väl tittar in hos Bobs kaotiska pappaliv - som förvisso är smockad med komiska scener - facklar filmens fokus något och bromsar mest drivkraften från den rafflande huvudstoryn med mamma Helen, som ju trappar upp sin jakt på den lömske Screenslaver. Nästan som att Bird ville få med lite väl många idéer och tappade tråden någonstans i mitten av filmen. Jag hade också önskat se mer av de nya superkaraktärerna, däribland en bedårande fangirl vid namn Voyd som knappt kan tala normalt när hon är i närheten av Elastigirl. Men när Elastigirl väl lokaliserar storskurken börjar trådarna flätas naturligt ihop igen och den tredje akten är en non-stop actionfest med så många finurliga och smarta lösningar att man sitter med ett stort leende på läpparna ända tills eftertexterna har slutat rulla.

Filmen är som allra bäst när man för ett ögonblick glömmer bort att man tittar på en animerad film och att vi har att göra med mänskliga karaktärer, snarare än glättiga CGI-figurer. Pixars animation har kommit en lång väg sedan första Incredibles och det är direkt förbluffande hur vackert och livfullt spektaklet kan vara. Incredibles 2 är en äventyrlig, spännande, rolig och sinnesjukt läcker film som rekommenderas varmt i denna ruggiga höstmörker. Filmen må som sagt inte nå upp till första filmens förnäma fokus och dess superskurk - något som tydligen beror på att Pixar drastiskt förkortade produktionstiden för filmen - men vi har ändå att göra med rasande underhållande superhjälterulle med både hjärta och själ.

Ett varningens ord till epileptiker dock - filmens absolut bästa och mest intensiva scen råkar också vara en mardrömslik ljusshow

Jag pratar om den nya animerade TV-serien från Simpsons-pappan Matt Groening, alltså. Den som just nu går på Netflix och som har roat mig kungligt i några dagar nu. Efter succéerna Futurama och Simpsons Groening nu försökt sig på en medeltidsfantasy om en alkoholiserad prinsessa (Abbie Jacobson) som flyr från sina kungliga plikter så fort hon får chansen och drar ut på farliga äventyr med demon Luci (Eric Andre) och den lojala alven Elfo (Nat Faxon).

Till en början känns seriens början rätt skakig och osäker på sig själv; det är något med den slöa timingen, det tystlåtna soundtracket och några småtaffliga animationer som gör att några kul sekvenser och skämt inte riktigt landar rätt. Manusförfattarna spenderar också lite för mycket med att etablera vad varje karaktär vill i sina liv och drar ut en annars underhållande fantasyfars. Till skillnad från exempelvis Simpsons får Disenchantment-avsnitten lite mer spelrum att stoja i, som nu följer halvtimmesformatet och det märks att flera scener fylls ut med repetitiva gags.

Efter den tröga piloten och en ojämn andra episod blir serien plötsligt genast roligare och man börjar känna igen kvickheten från både Futurama och Simpsons. I synnerhet avsnitt 4, där Bean håller en gigantisk FF-fest och avsnitt 5, där Bean förvisas från slottets bekvämligheter, bjöd på allra mest skratt och som visade att serien har all potential att bli ännu en Groening-klassiker. Det är nämligen lätt att tycka om karaktärerna och man vill genast utforska denna skruvade medeltidsmytologi. Framförallt älskar jag John DiMaggios korpulente Kung Zog, som med sin raspiga röst, burdusa natur och arga mummel dominerar majoriteten av scenerna han är med i. Även bifigurer som kungens annonsör och Beans tjänarinna roar något oerhört och det känns som att författarna nu har en rätt stadig grund att stå på i fortsättningen.

Tyvärr bestämmer sig serien för att följa en mer rättfram intrig mot slutspurten och pajar lite av konceptets komiska potential. Plötsligt får serien för sig att bli lite mer seriös och när ett flertal dramatiska händelser förändrar Beans och kungens liv slutar det löpande skämtbandet, skratten tystnar. Jag har ingenting emot lite mer personliga och dramatiska berättelser - något som både Futurama och Simpsons har fixat galant - men det sista avsnittet blev inte mycket mer än en gigantisk cliffhanger som varken tillfredsställde eller underhöll särskilt mycket. Förvisso är det kul att se Groening experimentera lite mer med det bekanta komediformatet och mängden lösa trådar tyder på att en andra säsong definitivt är på gång, men detta gör att första säsongen mest känns inkomplett och lämnar lite väl många frågor efter sig.

Ändå känns Disenchantment lovande; författarna har mest skrapat på ytan och av det lilla vi har fått se av Dreamland känns genuint. Visst kan regin kännas oinspirerad ibland, animationen kan kännas stel och vissa avsnitt - som när Bean blir ambassadör - lider av ett märkligt sömnigt tempo, men som ett första kapitel känns serien ändå oemotståndligt charmigt och mysigt. Jag ser framemot att se var Beans öde tar henne härnäst...

Trailer

Har du sett Disenchantment? Vad tyckte du om serien?

Det är ont om bra skräckfilm nuförtiden känns det som. Skräck som inte förlitar sig på billiga, konstanta jump-scares, som inte är en fantasilös reboot/spinoff och som förstår hur man bygger upp en tjock, äcklig atmosfär. Nyanlända Hereditary - som kretsar kring en dysfunktionell familj som lider efter mormoderns död - är lyckligtvis en sådan film, som tar sig tiden att skapa en tät stämning och överraska. Nej, det rör sig inte om någon ny Exorcisten-chock som får biobesökare att kaskadspy i biosalongerna och föras till ambulans, men det är en ljuvligt förebådande skräckkaramell man inte vill sluta suga på, hur ångestladdad och vidrig den än kan kännas.

I likhet med The Witch och It Comes At Night ligger fokus på långa, ytterst obekväma tagningar som drar in oss längre och längre in i galenskapens avgrund och som kryper allt djupare under skinnet på tittaren. Scenerna är sådär obehagligt Wes Anderson-inramade och ger ett intryck av att befinna sig i ett inlåst dockhem, där den avlidna mormoderns grepp över den dysfunktionella familjen bultar i varje mystiska bildruta. Till en början är det också svårt att placera filmen, man vet inte var det hela kommer att ta vägen. Är det en tragisk familjehistoria som slutar upp i ett mentalt sammanbrott a la The Shining? Har vi att göra med övernaturliga fenomen? Ovissheten om vilken riktning filmen kan ta gör en tillräckligt nervös att kika vidare, där man aldrig är riktigt säker på vad som försiggår bakom Toni Colettes instabila pannlob när hennes värld håller på att rasa samman - något som sedan urartar i en sådan visuell och storslagen skräcktriumf att det för tankarna till Stanley Kubrick mästerliga berättande

Jag har i denna blogg försökt vara så vag som möjligt med handlingen, då detta är en film som upplevs bäst utan att veta särskilt mycket om den och för den som inte har sett trailern har något ljuvligt att se framemot. Tyvärr kan den genomsnittliga tonåringen som sökte något mer åt Conjuring-hållet sucka högt av tristess och förstöra bioupplevelsen för alla andra, likt den biografsalong jag besökte, men har ni turen att sitta med människor som suktar efter lite mer originell skräckdrama är det bara att luta sig tillbaka och njuta av årets hittills bästa skräckis.

Bara att vänja sig vid detta inzoomade ansikte när ni ser filmen...