Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

A Quiet Place är ruggigt bra

Schhhh! Kan de höra dig, kan de jaga dig.

Världen är tyst, öde och märkligt fridfull när vi introduceras till en ensam familj på vift i en matbutik. Deras liv hänger på att vara så omärkliga som möjligt i denna post-apokalyptiska småstad och går barfota i ett spår av sand för att göra så lite ljud ifrån sig som möjligt. Varje vaken minut är en livslevande mardröm för den här familjen, som lever i ständig skräck för ljudkänsliga varelser som attackerar om man så ens råkar nysa. Det finns ingen räddning. Det finns inget hopp. Bara tystnad.

Detta är upptakten för John Krasinskis genialt berättade skräckdebut, där biopubliken sakta men säkert vaggas in en tillvaro där minsta knyst är bedrägligt och man sitter själv som på nålar för att inte själv råka hosta. A Quiet Place är nämligen uppslukande spännande i sitt enkla men ändå noggranna utförande, där detaljer är avgörande för familjens överlevnad och melodramat berättas med små medel. Det märks att Spielbergs klassiska hajfilm var en inspirationskälla, som bygger upp monstrets hotfulla närvaro på ett klassiskt och ändå uppfriskande subtilt vis. Varelsen är i princip alltid där; vakande, lyssnande, uppmärksam efter klantiga misstag, men vi behöver inte alltid se den för att få kalla kårar - det räcker gott och väl med att se majskornen dansa i vinden på bästa Signs-manér eller att se karaktärernas tårögda ögon när något råkar falla omkull för. Vi får visserligen små skymtar av otäckingen här och där, men när vi väl vet vad monstret är kapabel till vågar vi inte se den igen.

Krasinski, Blunt och barnskådespelarna gör alla bra ifrån sig, men den riktiga stjärnan i filmen är såklart den dövande tystnaden som omger karaktärernas ängsliga liv. Tystnaden trycker i princip på bröstet som om man befann sig under vatten och är så snyggt hanterat mellan karaktärernas olika perspektiv att det är synd att filmmakarna inte tog steget fullt ut och gjorde sig av med filmmusiken, som ju känns påträngande och onödig i den kusliga stillheten. Karaktärerna uttrycker ju redan sina känslor så väl utan att knysta ett enda ord - framförallt är Emily Blunt makalöst bra på att uttrycka sin rädsla genom minspel - så sentimentala strängar och klassisk hoppa till-musik känns ofta i vägen för den gestikulerande dramatiken. Några småklumpiga dialogscener stjälper också den annars dedikerade tystnadsplikten, men dessa stunder är få och helhetsintrycket gör tittaren ändå kallsvettig av ängslan.

För här finns scener så intensiva och så omtänksamt berättade att man fylls av både värme och isande skräck på samma gång och utan att säga alltför mycket kommer både monster- och skräckfantaster att få en kick av den opålitliga tystnaden. A Quiet Place bjuder på så många överraskningar och intelligenta lösningar att det faktiskt inte gör så mycket att filmens slutskede känns en smula repetitiv i sin ljudlogik, för det mänskliga drivet bakom varje beslut karaktärerna tar gör att vi verkligen bryr oss om denna arma människoflock. Kommunikationen, eller snarare bristen på den, står för hjärtat i familjedramat och bevaras ända in till den sista, nagelbitande bildrutan.

Bråkiga tonåringar och ljudliga mobiltelefoner kommer garanterat att tystna i biosalongen när denna nerviga skräckthriller väl börjar och planerar du att gå in biosalongen med prasslande godispåsar eller extra knapriga Pringles... kan du vara näst på tur.

A Quiet Place är ruggigt bra

HQ

Annihilation var strålande

This post is tagged as: Netflix, Annihilation, Natalie Portman, Tuva Novotny, Science Fiction

Ni känner förhoppningsvis till Ex Machina-regissörens nya sci fi-rulle, Annihilation? Den visas just nu på Netflix här i Sverige och är en film som bara inte får missas om man är ute efter en ruggig science fictions-historia som stannar kvar med, långt efter att eftertexterna har rullat. Det är nämligen olustigt, stämningsfullt, härligt, obekvämt, obehagligt, flummigt och underbart på samma gång - det skakar om dig med sina kroppsliga skräckelement och feberdrömmar, men håller trivsamt om dig med sin skönhet och sublima mystik.

Natalie Portmans, som beger sig ut i en expedition i ett övernaturligt område för att hitta svar på sin makes försvinnande, är strålande i sin jakt på svar hon förmodligen aldrig vågat finna om hon visste vad hon hade att göra med och lämnar avtryck i sin självdestruktiva sorg och pliktkänsla. Tillsammans med Tuva Novotny och Jennifer Jason Leigh ger dessa kvinnor en stark närvaro i en mossig och levande värld som ändå luktar död och förruttnelse. Vi som publik vet egentligen lika lite som karaktärerna när de hittar märkliga fynd och filmen erbjuder dig egentligen aldrig några svar och ställer mer frågor ju längre in Natalie Portmans biolog närmar sig källan till naturfenomenen... men vem vill egentliga ha svar ur en sällsam sci fi-historia?

Jag har inte läst Jeff VanderMeers boktrilogi, som ju sägs vara riktigt bra och efter Garlands ljuvliga film kan jag mycket väl tänka mig att införskaffa dessa böcker för att fördjupa mig i och drömma mig bort till det muterande träsket som trotsar naturens alla lagar. Jag rekommenderar med andra ord denna bisarra och märkligt vackra film som inte bara lär etsa sig fast i minnet - det kommer även gro rötter i din kropp och röra om hela ditt system med sin originalitet och särart.

Annihilation var strålande

Guillermo är Oscarskungen

Säga vad man vill om Shape of Water, men jag måste säga att det ändå var roligt att se Guillermo del Toro krama om sina Oscarsgubbar. Denne monsterälskande filmmakare har trots sin otroligt ojämna kvalitet genom åren alltid bjudit på något som är från hans egna vrickade filmvärld, något som alltid känns säreget och märkligt - och nu hoppas man att storvinsterna för Bästa Film och Bästa Regi öppnar lite fler dörrar för ett kommande Lovecraft-projekt, som ju skulle sitta som handen i handsken för denne varme och vurmige monsterdyrkare. Låt oss hålla tummarna för ett återuppväckt intresse för At The Mountain of Madness, även om Lovecraft inte direkt är känd för sina lyckliga Hollywood-slut...

I övrigt då? Rätt väntade priser, måste jag säga - även om det var välförtjänta. Darkest Hour var en rätt trist och förutsägbar Oscarsbete, men det var på tiden att Oldman fick ett pris för sin talang och för sin spektakulära filmresa i stort. McDormands pris var given och helt klart välförtjänt - den kvinnan kan ju inte göra fel i mina ögon, en skådespelerska i mästerklass. Också roligt med Chilensk filmvinst! Tyvärr blev det inte svensk guld för Ostlund här, men den omtalade The Square får helt enkelt maka på sig - för En Fantastisk Kvinna var... öh, ja, helt fantastisk och är en högst angelägen tragedifilm om identitet som förtjänar mer uppmärksamhet och kärlek. Viva Chile!

Såg du galan i natt? Förtjänade del Toro de tyngsta priserna?

Guillermo är Oscarskungen

Debiruman: Crybaby!

Jag förstod inte vad kalabaliken rörde sig om till en början, varför folk hyllade den Netflix-exklusiva animen Devilman: Crybaby så mycket. Jag gillade den smidiga animationen och det fantastiska soundtracket, men det hela kändes till en början som krystat, långsökt och löjligt försök att visa upp så mycket bröst som möjligt - något som inte är så konstigt med tanke på att skaparen bakom Devilman är ingen annan än fanservicepappan Go Nagai himself, en pervers herre som bland annat ligger bakom verk som denna. Det hjälpte inte heller att hela premissen i sig kändes tunn i sig, där en blödig halvdemon går runt och dödar elaka demoner i en värld som helt saknar logik.

Men ändå blev jag... tagen, på något vis. Jag överraskades över hur mycket jag brydde jag brydde mig om löperskan som hamnar i den populära tjejens skugga, jag brydde mig om den kristna familjen som av någon anledning alltid glömde att mata sin katt och jag brydde mig till och med om freestyle-rapparna som brukade sammanfatta stämningen i deras hemstad... särskilt med tanke på att serien är designad för att förstöra din själ. Det fanns bevisligen ett hjärta bakom demonkonceptet, som lades till enbart för att rycka det ifrån tittaren så fort den fick chansen. Scenen där exempelvis en pappa överväger att skjuta sin demonson, som sakta äter upp sin mor, är plågsamt utdraget och vi ser den emotionell berg-o-dalbana som pågår under faderns ångestfyllda yta i vad som kändes som mer än fem minuter av ren fasa. Jisses. Eller vad som sägs om ett av det näst sista avsnittet, som spårar ur i en sådan förgörande skoningslöshet att det skulle få de värsta fähundarna i Game of Thrones att rodna.

Det där syndiga och det oskyldiga skapade i längden en bra kontrast och det slog mig senare mot seriens slut att mycket av den sjabbiga tafatthet som serien led av till en början fanns där av en anledning och blev förvånad över hur mycket som klickade i slutet, som mynnar ut i en förgörande och märkligt uppfriskande känsla som förde tankarna till det klassiska Neon Genesis Evangelion-fenomenet. Jag hade inte planerat att fastna för detta, men ändå satt jag där, häpen av hur medryckt jag blev i slutändan.

Devilman: Crybaby är med andra ord sexuellt laddat, brutalt, äckligt, mörkt... och oväntat emotionellt och vackert.

Debiruman: Crybaby!

De mest romantiska filmscenerna

Dags att byta ut de gräddiga semlorna mot flottiga geléhjärtan och filmmysa med din älskade eller i ditt eget kärlekskranka sällskap, för nu är det Alla Hjärtans Dag! Där tanken var först att lista ihop mina absoluta favoritfilmer i romanskategorin tänkte jag att det skulle vara mer utmanande att rota fram scenerna som sticker ut för mig personligen eller som bara ropade "det där är minsann kärlek", så... here goes nothing, utan inbördes rangordning! Jag varnar härmed för spoilers, om ni inte sett filmerna nedan...

Regnscenernas regnscen (Breakfast at Tiffanys)
Efter att ha slagit ifrån sig Pauls kärleksförklaring och dumpat sin katt ute i regnet bevisar den excentriska Holly för Paul att hon inte behöver kärlekens fängslande galler i sitt liv, för hon vägrar underkasta sig någon. Besviket lämnar Paul henne i taxin, förklarar att hon redan är fast i sin egen bur och kastar ringen han burit på i månader... och något magiskt händer. När Holly hon trär på sig Pauls ring, den svällande musiken skiftar tvärt och Holly springer bestämt ut i regnet tog andan ur mig första gången jag filmen och filmhistorien skrev sig självt när "Moon River" spelades upp igen efter ett intensivt utbyte av frågande blickar. Kärleken är ingen självklarhet för Holly i den förnäma filmadaptionen av Truman Capotes lysande roman, men samtidigt, i just den scenen, i taxin, i regnet... så är den det, mer än något annat. Att det inte är så fel att känna sig hemma med någon. Att känna trygghet med någon, att älska någon - innerligt.

"You belong to me"

"We'll always have Paris" (Casablanca)
De bästa kärlekshistorierna slutar inte alltid med att man slutar upp tillsammans och det berömda Casablanca-slutet är ett legendariskt filmexempel. För när den cyniske nattklubbsägaren Rick får ännu en chans att bli ihop med kvinnan som dumpade honom för så många år sedan - en kärlek som vaknar till liv igen när de möts igen - så beslutar han sig för att låta Ilsa och hennes make Lazlo kliva ombord ett flyktplan för att låts de undkomma nazisternas järngrepp. Krigets hetta är nämligen för påtaglig för att möjliggöra kärleken mellan dem, där Ricks osjälviska sida bryter ut från den hårda ytan för att rädda Ilsa och Lazlo från ett hemskt öde. Det magnetiska paret Humphrey Bogarts och Ingrid Bergman har förmodligen aldrig glänst så mycket som i denna film och hör till en av de mest romantiska, och bästa, filmscener som har gjorts.

"Here's looking at you, kid"

Blåa eldar (Hellboy)
Efter att ha räddat världen från en dödsgud av Lovecraft-proportioner, ligger Liz - kvinnan i Hellboys liv - livlös på marken efter att Rasputin tagit ifrån henne själen. Han viskar då någonting i hennes öra och hon vaknar mirakulöst till liv igen. Vad kunde han möjligtvis ha sagt som kunde ha slitit hennes loss från dödens famn? Ingenting annat än att han skulle gå till andra sidan för henne. En lättantändlig kyss sätter paret i blått brand, vars mjuka lågor omger dem ända in till slutet. Paranormal kärlek blir nog inte bättre än slutscenen i Guillermo del Toros härliga Hellboy-äventyr, som i sin enkelhet skapar en ljuvlig brygga mellan monsterdräparfantasy och klassisk Hollywood-ost som behåller Hellboys benhårda attityd ända in till slutet. A mans man, liksom. Simpelt och fint som attan, helt enkelt.

"...for her, I would cross over"

Fettot fastnar i hissen (Paprika)
Paprika är en oförutsägbar film om en terapeutisk drömmaskin som kan locka fram folks djupt störande undermedvetna och som resulterar i en vansinnig parad som förslavar den japanska befolkningen i ett besynnerligt drömtillstånd. Men den kanske mest överraskande scenen i Paprika är scenen då psykoterapeuten Atsuko får en flashback när hennes geniale degklump till kollega Tokita fastnar i hissen och hon måste dra ut honom från den trånga hissdörren. Genom hela filmen har hon gett honom grymma öknamn och gett elaka kommentarer om hans manchild-aktiga livsstil, men i detta alternativa scenario säger hon någonting som hon innerst inne önskar att hon sade i den situationen, det hon egentligen menade - att hon älskar denna snillrika människa, precis som han är. Denna undermedvetna kärleksförklaring var anledningen till att jag själv förälskade mig i filmen och är en av de mest briljanta kärleksscenerna jag någonsin har sett.

"I know. You're so much fun..."

Biblioteksattacken (The Handmaiden)
Att förstöra ett helt bibliotek och dränka böcker i renodlad ilska har nog aldrig varit så romantiskt och kraftigt som i Park Chan-wooks The Handmaiden, en film där alla lurar alla fram tills kammarjungfrun Sook-hee förälskar sig i arvtagerskan Hideko och får veta hennes mörka hemlighet - hon har levt hela sitt liv under sin perverse farbrors terror och utsatt henne för sadism sedan barnsben. Detta får Sook-hee att se rött, som gör allt hon kan för att förstöra det pervo-imperium som farbrodern byggt upp och glimten i Hidekos tårfyllda ögon säger i princip allt - den här kärleken är rå och sann. Det är en befriande, ursinnig, ljuvlig och rent av katarsisk scen som kastar ett ljus över det mörker som dessa kvinnor omges av.

"Min Tamako, min Sook-hee"

Drömmen om lyckan (The Tale of Princess Kaguya)
Den vackra historien om prinsessan Kaguya är allt annat än en dans på rosor (något som redaktions-Henke kan intyga om), där det mest förkrossande med Studio Ghiblis mästerverk är att huvudpersonen Kaguya - den mystiska flickan som föddes ur ett bambuskott - aldrig fick uppleva sann lycka innan hennes hemska öde hann ikapp henne. Hon vet nämligen att hon hade varit lycklig om hon hade stannat med sin barndomsvän Sutemaru i sitt barndomshem och när han väl erbjuder sig att lämna allt bakom sig (till och med sin nybildade familj) och rädda henne från ett öde hemskare än döden, vet hon innerst inne att ingenting kan rädda henne från slutet. Ändå försöker hon bevara denna ljuva stund i hans famn och tar med honom ut i en drömsk flyktscen bland molnen som han - och alla bölande filmtittare - sent lär glömma.

"Jag kunde ha varit lycklig med dig. Det vet jag nu.

Vilken scen anser du vara den mest romantiska?

De mest romantiska filmscenerna

Tröstpriser: fotoalbumet i Up, Odjuret släpper Belle fri i Skönheten & Odjuret, i princip alla sällskapsscener i In the Mood for Love, Sebastians sista sång i La La Land, Little blir sann mot sig själv i Moonlight och jakterna i Millennium Actress