Ni känner förhoppningsvis till Ex Machina-regissörens nya sci fi-rulle, Annihilation? Den visas just nu på Netflix här i Sverige och är en film som bara inte får missas om man är ute efter en ruggig science fictions-historia som stannar kvar med, långt efter att eftertexterna har rullat. Det är nämligen olustigt, stämningsfullt, härligt, obekvämt, obehagligt, flummigt och underbart på samma gång - det skakar om dig med sina kroppsliga skräckelement och feberdrömmar, men håller trivsamt om dig med sin skönhet och sublima mystik.

Natalie Portmans, som beger sig ut i en expedition i ett övernaturligt område för att hitta svar på sin makes försvinnande, är strålande i sin jakt på svar hon förmodligen aldrig vågat finna om hon visste vad hon hade att göra med och lämnar avtryck i sin självdestruktiva sorg och pliktkänsla. Tillsammans med Tuva Novotny och Jennifer Jason Leigh ger dessa kvinnor en stark närvaro i en mossig och levande värld som ändå luktar död och förruttnelse. Vi som publik vet egentligen lika lite som karaktärerna när de hittar märkliga fynd och filmen erbjuder dig egentligen aldrig några svar och ställer mer frågor ju längre in Natalie Portmans biolog närmar sig källan till naturfenomenen... men vem vill egentliga ha svar ur en sällsam sci fi-historia?

Jag har inte läst Jeff VanderMeers boktrilogi, som ju sägs vara riktigt bra och efter Garlands ljuvliga film kan jag mycket väl tänka mig att införskaffa dessa böcker för att fördjupa mig i och drömma mig bort till det muterande träsket som trotsar naturens alla lagar. Jag rekommenderar med andra ord denna bisarra och märkligt vackra film som inte bara lär etsa sig fast i minnet - det kommer även gro rötter i din kropp och röra om hela ditt system med sin originalitet och särart.

Säga vad man vill om Shape of Water, men jag måste säga att det ändå var roligt att se Guillermo del Toro krama om sina Oscarsgubbar. Denne monsterälskande filmmakare har trots sin otroligt ojämna kvalitet genom åren alltid bjudit på något som är från hans egna vrickade filmvärld, något som alltid känns säreget och märkligt - och nu hoppas man att storvinsterna för Bästa Film och Bästa Regi öppnar lite fler dörrar för ett kommande Lovecraft-projekt, som ju skulle sitta som handen i handsken för denne varme och vurmige monsterdyrkare. Låt oss hålla tummarna för ett återuppväckt intresse för At The Mountain of Madness, även om Lovecraft inte direkt är känd för sina lyckliga Hollywood-slut...

I övrigt då? Rätt väntade priser, måste jag säga - även om det var välförtjänta. Darkest Hour var en rätt trist och förutsägbar Oscarsbete, men det var på tiden att Oldman fick ett pris för sin talang och för sin spektakulära filmresa i stort. McDormands pris var given och helt klart välförtjänt - den kvinnan kan ju inte göra fel i mina ögon, en skådespelerska i mästerklass. Också roligt med Chilensk filmvinst! Tyvärr blev det inte svensk guld för Ostlund här, men den omtalade The Square får helt enkelt maka på sig - för En Fantastisk Kvinna var... öh, ja, helt fantastisk och är en högst angelägen tragedifilm om identitet som förtjänar mer uppmärksamhet och kärlek. Viva Chile!

Såg du galan i natt? Förtjänade del Toro de tyngsta priserna?

Jag förstod inte vad kalabaliken rörde sig om till en början, varför folk hyllade den Netflix-exklusiva animen Devilman: Crybaby så mycket. Jag gillade den smidiga animationen och det fantastiska soundtracket, men det hela kändes till en början som krystat, långsökt och löjligt försök att visa upp så mycket bröst som möjligt - något som inte är så konstigt med tanke på att skaparen bakom Devilman är ingen annan än fanservicepappan Go Nagai himself, en pervers herre som bland annat ligger bakom verk som denna. Det hjälpte inte heller att hela premissen i sig kändes tunn i sig, där en blödig halvdemon går runt och dödar elaka demoner i en värld som helt saknar logik.

Men ändå blev jag... tagen, på något vis. Jag överraskades över hur mycket jag brydde jag brydde mig om löperskan som hamnar i den populära tjejens skugga, jag brydde mig om den kristna familjen som av någon anledning alltid glömde att mata sin katt och jag brydde mig till och med om freestyle-rapparna som brukade sammanfatta stämningen i deras hemstad... särskilt med tanke på att serien är designad för att förstöra din själ. Det fanns bevisligen ett hjärta bakom demonkonceptet, som lades till enbart för att rycka det ifrån tittaren så fort den fick chansen. Scenen där exempelvis en pappa överväger att skjuta sin demonson, som sakta äter upp sin mor, är plågsamt utdraget och vi ser den emotionell berg-o-dalbana som pågår under faderns ångestfyllda yta i vad som kändes som mer än fem minuter av ren fasa. Jisses. Eller vad som sägs om ett av det näst sista avsnittet, som spårar ur i en sådan förgörande skoningslöshet att det skulle få de värsta fähundarna i Game of Thrones att rodna.

Det där syndiga och det oskyldiga skapade i längden en bra kontrast och det slog mig senare mot seriens slut att mycket av den sjabbiga tafatthet som serien led av till en början fanns där av en anledning och blev förvånad över hur mycket som klickade i slutet, som mynnar ut i en förgörande och märkligt uppfriskande känsla som förde tankarna till det klassiska Neon Genesis Evangelion-fenomenet. Jag hade inte planerat att fastna för detta, men ändå satt jag där, häpen av hur medryckt jag blev i slutändan.

Devilman: Crybaby är med andra ord sexuellt laddat, brutalt, äckligt, mörkt... och oväntat emotionellt och vackert.

Dags att byta ut de gräddiga semlorna mot flottiga geléhjärtan och filmmysa med din älskade eller i ditt eget kärlekskranka sällskap, för nu är det Alla Hjärtans Dag! Där tanken var först att lista ihop mina absoluta favoritfilmer i romanskategorin tänkte jag att det skulle vara mer utmanande att rota fram scenerna som sticker ut för mig personligen eller som bara ropade "det där är minsann kärlek", så... here goes nothing, utan inbördes rangordning! Jag varnar härmed för spoilers, om ni inte sett filmerna nedan...

Regnscenernas regnscen (Breakfast at Tiffanys)
Efter att ha slagit ifrån sig Pauls kärleksförklaring och dumpat sin katt ute i regnet bevisar den excentriska Holly för Paul att hon inte behöver kärlekens fängslande galler i sitt liv, för hon vägrar underkasta sig någon. Besviket lämnar Paul henne i taxin, förklarar att hon redan är fast i sin egen bur och kastar ringen han burit på i månader... och något magiskt händer. När Holly hon trär på sig Pauls ring, den svällande musiken skiftar tvärt och Holly springer bestämt ut i regnet tog andan ur mig första gången jag filmen och filmhistorien skrev sig självt när "Moon River" spelades upp igen efter ett intensivt utbyte av frågande blickar. Kärleken är ingen självklarhet för Holly i den förnäma filmadaptionen av Truman Capotes lysande roman, men samtidigt, i just den scenen, i taxin, i regnet... så är den det, mer än något annat. Att det inte är så fel att känna sig hemma med någon. Att känna trygghet med någon, att älska någon - innerligt.

"You belong to me"

"We'll always have Paris" (Casablanca)
De bästa kärlekshistorierna slutar inte alltid med att man slutar upp tillsammans och det berömda Casablanca-slutet är ett legendariskt filmexempel. För när den cyniske nattklubbsägaren Rick får ännu en chans att bli ihop med kvinnan som dumpade honom för så många år sedan - en kärlek som vaknar till liv igen när de möts igen - så beslutar han sig för att låta Ilsa och hennes make Lazlo kliva ombord ett flyktplan för att låts de undkomma nazisternas järngrepp. Krigets hetta är nämligen för påtaglig för att möjliggöra kärleken mellan dem, där Ricks osjälviska sida bryter ut från den hårda ytan för att rädda Ilsa och Lazlo från ett hemskt öde. Det magnetiska paret Humphrey Bogarts och Ingrid Bergman har förmodligen aldrig glänst så mycket som i denna film och hör till en av de mest romantiska, och bästa, filmscener som har gjorts.

"Here's looking at you, kid"

Blåa eldar (Hellboy)
Efter att ha räddat världen från en dödsgud av Lovecraft-proportioner, ligger Liz - kvinnan i Hellboys liv - livlös på marken efter att Rasputin tagit ifrån henne själen. Han viskar då någonting i hennes öra och hon vaknar mirakulöst till liv igen. Vad kunde han möjligtvis ha sagt som kunde ha slitit hennes loss från dödens famn? Ingenting annat än att han skulle gå till andra sidan för henne. En lättantändlig kyss sätter paret i blått brand, vars mjuka lågor omger dem ända in till slutet. Paranormal kärlek blir nog inte bättre än slutscenen i Guillermo del Toros härliga Hellboy-äventyr, som i sin enkelhet skapar en ljuvlig brygga mellan monsterdräparfantasy och klassisk Hollywood-ost som behåller Hellboys benhårda attityd ända in till slutet. A mans man, liksom. Simpelt och fint som attan, helt enkelt.

"...for her, I would cross over"

Fettot fastnar i hissen (Paprika)
Paprika är en oförutsägbar film om en terapeutisk drömmaskin som kan locka fram folks djupt störande undermedvetna och som resulterar i en vansinnig parad som förslavar den japanska befolkningen i ett besynnerligt drömtillstånd. Men den kanske mest överraskande scenen i Paprika är scenen då psykoterapeuten Atsuko får en flashback när hennes geniale degklump till kollega Tokita fastnar i hissen och hon måste dra ut honom från den trånga hissdörren. Genom hela filmen har hon gett honom grymma öknamn och gett elaka kommentarer om hans manchild-aktiga livsstil, men i detta alternativa scenario säger hon någonting som hon innerst inne önskar att hon sade i den situationen, det hon egentligen menade - att hon älskar denna snillrika människa, precis som han är. Denna undermedvetna kärleksförklaring var anledningen till att jag själv förälskade mig i filmen och är en av de mest briljanta kärleksscenerna jag någonsin har sett.

"I know. You're so much fun..."

Biblioteksattacken (The Handmaiden)
Att förstöra ett helt bibliotek och dränka böcker i renodlad ilska har nog aldrig varit så romantiskt och kraftigt som i Park Chan-wooks The Handmaiden, en film där alla lurar alla fram tills kammarjungfrun Sook-hee förälskar sig i arvtagerskan Hideko och får veta hennes mörka hemlighet - hon har levt hela sitt liv under sin perverse farbrors terror och utsatt henne för sadism sedan barnsben. Detta får Sook-hee att se rött, som gör allt hon kan för att förstöra det pervo-imperium som farbrodern byggt upp och glimten i Hidekos tårfyllda ögon säger i princip allt - den här kärleken är rå och sann. Det är en befriande, ursinnig, ljuvlig och rent av katarsisk scen som kastar ett ljus över det mörker som dessa kvinnor omges av.

"Min Tamako, min Sook-hee"

Drömmen om lyckan (The Tale of Princess Kaguya)
Den vackra historien om prinsessan Kaguya är allt annat än en dans på rosor (något som redaktions-Henke kan intyga om), där det mest förkrossande med Studio Ghiblis mästerverk är att huvudpersonen Kaguya - den mystiska flickan som föddes ur ett bambuskott - aldrig fick uppleva sann lycka innan hennes hemska öde hann ikapp henne. Hon vet nämligen att hon hade varit lycklig om hon hade stannat med sin barndomsvän Sutemaru i sitt barndomshem och när han väl erbjuder sig att lämna allt bakom sig (till och med sin nybildade familj) och rädda henne från ett öde hemskare än döden, vet hon innerst inne att ingenting kan rädda henne från slutet. Ändå försöker hon bevara denna ljuva stund i hans famn och tar med honom ut i en drömsk flyktscen bland molnen som han - och alla bölande filmtittare - sent lär glömma.

"Jag kunde ha varit lycklig med dig. Det vet jag nu.

Vilken scen anser du vara den mest romantiska?

Tröstpriser: fotoalbumet i Up, Odjuret släpper Belle fri i Skönheten & Odjuret, i princip alla sällskapsscener i In the Mood for Love, Sebastians sista sång i La La Land, Little blir sann mot sig själv i Moonlight och jakterna i Millennium Actress

Cloverfield 10 Lane var från början inte en Cloverfield-film. Det var ett thrillermanus till en lågbudgetfilm som J.J. Abrams såg potential i och valde att omvandla det till en Cloverfield-rulle för att ge det en skjuts i marknadsföringen av filmen, men även om det inte hade så mycket med monsterfilmen att göra väckte det nytt liv i den gamla goda Abrams-mystiken och var dessutom en skickligt välgjord psykologisk thriller på köpet.

Tydligen ska Cloverfield Paradox - en film där en partikelaccelerator förstör tid och rum - ha genomgått en liknande process, där Abrams produktionsbolag stämplade Cloverfield-namnet på ett gammalt sci fi-manus och hoppades förmodligen på det bästa. Men med tanke på filmens ständiga uppskjutningar och med tanke på att filmen plötsligt damp ner på Netflix från ingenstans, stärktes bara misstankarna om att Bad Robot-bolaget kanske ville dränka filmen i Netflix-havet och aldrig titta tillbaka. Något som märks av i sin grundpremiss.

Skillnaden mellan Paradox och Cloverfield 10 Lane är, utan att säga för mycket om Paradox-handlingen, att Lane lämnar dig helt i mörkret redan från start; fokus ligger på tre karaktärer inlåsta i en bunker och man vet aldrig riktigt hur det står till med världen utanför, man vet aldrig om John Goodmans försörjare går att lita på. I Cloverfield Paradox däremot slängs twist efter twist i ansiktet på en och man blir nästan utmattad av att få allt ständigt förklarat. Ovissheten räcker en lång väg, något som filmmakarna bakom Cloverfield 10 Lane visste och något som Paradox inte lyckas få till. Här hade jag nästan föredragit att se den handling som det ryktades om innan filmens release, där astronauterna får besök av en mystisk rymdstation och där huvudpersonerna var tvungna att bedöma utifall den nya rymdstationen var fientlig eller ej. En enkel premiss som säkert hade räckt bra mycket längre än krälande armar à la Addams-familjen.

Cloverfield Paradox försöker dra så många trådar och kasta omkull tittarens förväntningar så många gånger att man det hela mest liknar ett extra långsökt avsnitt av Lost. Ibland blir det så märkligt och virrigt att det hela förvandlas till ren och skär nonsens; det är underhållande att se naturens lagar brytas och andra konstiga bieffekter från partikelacceleratorn, men det mynnar inte ut till någonting och i slutändan kliar man sig mest i skallen och undrar vad poängen var. Jag är inte ens säker på om detta ens går ihop med föregångarnas "lore", vilket jag alltid fick intrycket av var separata filmer i någon slags antologi som bara delade filmtiteln. Spelar det ens någon roll längre?

Nä, om Abrams ska damma av ännu ett manus och sätta Cloverfield-stämpeln på det får vi hoppas att manuset hittar tillbaka till någon slags mystik, till en enkelhet som ju gjorde föregångarna så minnesvärda. Cloverfield Paradox duger som lätt kvällsunderhållning efter en jobbig arbetsdag, men kommer att falla i glömska i det svarta hål som är Netflix-utbudet...

Filmen checkar också av varje astronautklyscha som finns att tillgå, tråkigt nog