Svenska
Blog
Kan en Mass Effect-serie bli bra?

Kan en Mass Effect-serie bli bra?

Jag spelade nyligen klart Mass Effect Legendary Edition och och älskade majoriteten av det (förutom en del av trean), vilket fick mig på adaptionstankar. Amazon Studios leker sedan förra året med tanken av att göra TV-serie av Biowares storslagna rymdkrig och även om denna typ av projekt brukar ta  flera år att utveckla känns en Mass Effect-show som en alldeles lysande idé. Spelen i sig är redan episodiskt sturkturerade och tillräckligt cinematiska för att fungera som ett renodlat TV-drama, där man i princip bara behöver klistra över dialogen och karaktärerna till TV-rutan.

Men när man sedan har katastrofserier som Paramounts Halo-haveri och den nedlagda Netflix-nedrigheten Resident Evil i bakhuvudet är det lätt att bli mer än lovligt mörkrädd. Man vrider sig kallsvettigt i sängen när man inser att det finns människor som på fullt allvar tror att en Tik Tok-doftande high school-version av Resident Evil med tusen tillbakablickar skulle fungera bra som underhållning. Man tappar också tron på mänskligheten när man också inser att det finns folk som tror att det bästa sättet att översätta Halo till TV-rutan är att ta avstånd från allt som är Halo. Jag förstår att Halo och Resident Evil är svåra att översätta då deras spel inte direkt är fokuserade på dramaturgiskt tajta intriger, men då måste man ju också förstå att det är atmosfären i dessa spel som borde vara kärnpunkten i adaptioner. Som Petter påpekade i sitt blogginlägg om nedläggningen av Resident Evil-showen borde ju Resident Evil naturligtvis vara läbbigt och intensivt. Punkt slut!

Som rollspel borde Mass Effect dessutom inte ha samma problem ovannämnda shower, för allt finns redan uppdukat för Amazon om de nu bestämmer sig för att gå vidare med rymdoperan. Se bara på The Expanse, vilket är det ultimata beviset på att ett seriöst och karaktärsdrivet drama i rymdmiljö kan fungera. Lyckas man exempelvis få till den där inspirerande utforskarandan har de ju i princip halva foten inne. Om spelmusiken finns med är jag såld, men hur ser det ut på storydepartamentet? Allt produktionsteamet behöver göra är att skapa sig en egen Shepard och sedan följa spelets story från början till slut. Drivkraften i spelserien etableras tidigt, karaktärerna är distinkta och världen är så inbjudande detaljerat att det vore svårt att misslyckas med just detta. Här skulle jag dessutom välkomna finputsningar av illasittande idéer (tittar på dig Mass Effect 3) och det finns också utrymme för manusförfattare att ytterligare utveckla karaktärer och interaktioner med varandra. Tänk om man kunde klippa bort baby-blöj-Kai Leng överhuvudtaget? Tänk om Jacob och Kaiden kunde vara mer engagerande karaktärer? Tänk om handlingen i Mass Effect 3 var mer genomtänkt? 

Sedan finns ju såklart möjligheten att man väljer att utgå från de otaliga böcker som har skrivits och utgå från exempelvis First Contact Wars, vilket ju inte vore helt fel. Mitt drömscenario är dock ett dyrt tre säsonger långt live-action sci fi-äventyr som håller sig så nära spelen som möjligt och som följer en osjälvisk hjälte som förenar en hel galax mot ett obegripligt hot. Röstskådespelarna för utomjordingarna är med, make up-effekterna är av högsta klass och skådespelare som Seth Green, Keath David, Carrie-Anne Moss och Martin Sheen repriserar sina roller (jag kan leva med en pluffsigare Illusive Man). Fokus ligger främst på karaktärerna, spännigarna mellan dessa figurer och dramatiken som Biowares manusförfattare lyckades så väl med. Jag tror absolut att en Mass Effect-serie kan fungera om det finns folk bakom projektet som älskar franchisen och inte aningslösa klåpare som bara läser Wiki-sidor för inspiration. Om en Mass Effect-serie ska bli bra ska man inte bara välja element här och där som lösviktsgodis, man ska ta till sig hela konceptet och grundligt förstå varför fans världen över älskar Biowares fantastiska trilogi. För ingen vill väl ha en repris på detta?

HQ
Superomtyckt & svintrist: The Last of Us Part II

Superomtyckt & svintrist: The Last of Us Part II

Det finns gott om populära spel som i själva verket är bedövande bedrövliga (välj exempelvis valfri Assassin's Creed-titel), men det första spelet som jag kände passade titeln till vår nya bloggserie var dessvärre The Last of Us Part II - ett spel som jag ville skulle vara världsbäst och som i princip hela redaktionen menar är det bästa som har hänt sedan skivat bröd, men som jag i slutändan upplevde var, ja... svintrist, som bäst. 

Ni läsare vet nog att detta är inte första gången jag nämner Last of Us-uppföljaren, där jag i tidigare artiklar och bloggar har uttryckt min djupa besvikelse över Neil Druckmanns överambitiösa zombiesoppa. På det tekniska planet överglänser det sin föregångare och gameplayet är ännu tajtare än ettan, men när Druckmann trycker in så många oputsade klyschor i halsen på en tar det roliga slut ganska snabbt i en redan plottrig historia. Häromdagen spelade jag faktiskt spelet igen, trots att jag lovade mig själv att aldrig röra skiten igen, för att försöka omvärdera och nyansera min åsikt ytterligare. Jag kunde dock inte avsluta det denna gång och om något bekräftade det bara min tidigare kritik. Det var för ojämnt, för långdraget, för blekt, för pretentiöst.

Trots att det finns gott om stämning fäller storyn ständigt krokben på sig själv tack vare sin röriag struktur och budskapet om hur "våld föder våld" ekade tommare och tommare ju längre det hela pågick. Det hjälpte inte heller att spelet tog till billiga medel för att få spelaren att sympatisera med Abby, vilket kändes ännu mer uppenbart under andra spelomgången och de narrativa snedstegen blir alldeles för många för min del. Det är synd när så många välgjorda sekvenser och scener överskuggas av så många forcerade och banala moment. Den utdragna spellängden gör att den emotionella kicken blir mer ytlig än genuin, vilket i slutändan gör Naughty Dogs kontroversiella tvåa till en superomtyckt men svintrist spelupplevelse. 

HQ
Årets (hittills) bästa filmer

Årets (hittills) bästa filmer

Vi diskuterar de hetaste filmerna just nu, på redaktionens filmhörna. Det fick mig att fundera på hur bra filmåret faktiskt har varit fram tills nu och än så länge tänker jag nog att det har varit ett hyfsat sådant - även om jag fortfarande väntar på flera av mina efterlängtade titlar. Framförallt har det sett bra ut på det animerade hållet, men det finns andra godbitar att välja mellan - hittills. Här är fem filmer jag har uppskattat extra mycket än så länge!

5) Lightyear<br />
Efter flera halvdana snedsteg verkar Pixar ha hittat tillbaka till sin gamla magi, där deras senaste höjdpunkt är en spinoff på leksakssuccén Toy Story. Lightyear var makalöst läcker sett till animationen och titelfiguren i sig var välkonstruerad, där studion strösslade lite Interstellar över det hela  och överraskade rejält med sin tajta action. 

4) Drive My Car<br />
Kritikerälsklingen visade sig mycket riktigt vara en sann njutning. Det är en tre timmar lång bilresa som belönar tålmodiga tittare med en minutiös och känslosam undanflykt som sitter kvar långt efter att motorn har stängts av. Tystnaden kunde vara mer talande än ord i Hamaguchis omtänksamma regi, som här förtrollade med sitt poetiska berättande. 

3) Maverick<br />
Scientolog-Tompan förstår det här med fanservice och biospektakel, vilket han visade med uppföljaren till ett av 80-talets ostigaste filmer någonsin. Maverick var ett helt annat monster till filmdjävul, som här var direkt nervkittlande tack vare det starka manuset och som imponerade tekniskt från början till slut och som fick oss att längta tillbaka till biodukarna.

2) The Bob’s Burgers Movie<br />
Världens just nu bästa animerade komedi stavas Bob’s Burgers har fått en egen långfilm och jag kunde inte ha varit mer nöjd med filmdebuten. Inte nog med att filmen fångar det allra bästa från seriens underbara karaktärer, det var också länge sedan en film fyllde mig med så mycket glädje, optimism och sommarlycka. Jag har säkert sett den sex gånger nu och fler gånger lär det bli.

1) Everything Everywhere All At Once<br />
Ibland är det skönt att bli påmind om hur inspirerande indiefilm kan vara som i fallet EEAAO, för det ligger så mycket skaparglädje och passion bakom Daniel-brödernas absurda multiversumkomedi att man storknar. Det är lika fånigt som det är rörande och är en uppfriskande filmupplevelse för alla som sedan länge har tröttnar på CGI-geggig superhjälteaction. Vilka är dina filmfavoriter, än så länge?

 

Allt, överallt, på en och samma gång

Allt, överallt, på en och samma gång

Multiversum-fasoner förknippas numera med fabricerade, CGI-geggiga serietidningsrullar och få har väl missat att det senaste Doctor Strange-äventyret går att streama just nu. Mitt råd? Skippa den (den kommer inte försvinna från jordens yta) och köp istället en biobiljett till en film som faktiskt gör sitt absolut bästa multiversum-konceptet, och som för ett ögonblick kommer få dig att glömma allt som heter blockbuster-blunders och myggbett.

Jag pratar förståss om indiepärlan Everything, Everywhere All At Once, en tokhypad indiefilm som fick bli medicinen mot helgens bakfylla och nu är min hjärna proppad med bagels, rullögon, buttplugs, sjungande tvättbjörnar och korvfingrar. Min hjärna är friterad - på bästa tänkbara sätt. Everything, Everywhere All At Once kan mycket väl vara årets ljuvligaste filmupplevelse. Det kan mycket väl vara en av de raraste filmerna som har gjorts de senaste fem-tio åren. EEAAO (som det får heta från och med nu) är en påminnelse om varför jag föll för filmvärlden överhuvudtaget. EEAAO fångar samma  kärleksfulla sällsamhet som filmerna jag förälskade mig i som trettonåring i (Lost in Translation, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Garden State), där familjedramat har skruvats upp till direkt absurda nivåer och leker med multiversum på ett sätt som skulle få Marvel-topparna att riva sig i håret av avund. 

Det är så påhittigt, så kreativt och så befängt att man önskar att fler filmer kunde vara så här uppfriskande orimliga. Det är som att en musikvideo har fått ett eget liv, vilket är en stil regissörduon Daniels inte är helt obekanta med. Michelle Yeoh är oförskämt fenomenal som en frustrerad tvättomat-ägare som under sin stressigaste dag i sitt liv får chansen att utforska sina andra liv - alternativa tidslinjer som lockar med sina framgångar och galna genreöverskridningar som kan involvera allt från martial arts och renodlad nihilism, till en Pixar-parodi med Randy Newman i täten och en tårdrypande historia om två stenar (!).Indiana Jones-ikonen Jonathan Ke Quan gör också sitt livs roll som den optimistiske maken med oväntade sidor och som tillsammans med Yeoh skapar gnistrande filmmagi. EEAAO är så omtänksam, så otyglad och framförallt så genuin att man ibland inte ens märker att ögonvrårna är fuktiga. Gör dig själv en tjänst och spana in Everything Everywhere All At Once - du kommer förälska dig i filmvärlden om du inte redan har gjort det. 

 

Ge mig burgare! Bobs filmburgare!

Ge mig burgare! Bobs filmburgare!

Jag räknar med många burgare nu i sommar om mina USA-planer går i lås, men jag suktar just nu efter en annan slags burgare: jag vill ha burgare i fräsande filmform, stekt av den svettige vardagshjälten Bob Belcher och serverad till mig på närmaste biograf. Jag talar förståss om Bob's Burgers-filmen, som ännu inte har nått Sverige och det tycks inte finnas någon som helst information om var eller när denna kritikerhyllade komedi ska landa här. Det finns säkerligen en chans att den dumpas på Disneys streamingtjänst istället för att dukas upp på svenska biografer, men vi får vänta och se. 

Den 2000-talet-doftande trailern, som likt Simpsons-filmen uppdaterade sin animation, säger inte särskilt mycket i sig men efter att 20th Century Fox kom ut med detaljer om att filmen är ett äventyrligt smygmusikaliskt mordmysterium kan jag inte hålla salivet i styr: bara det härligt kaotiska inledningsnumret Sunny Side-Up Summer sprudlar av sommarglädje och det faktum att ingen av röstskådisarna kan sjunga väl förseglar bara TV-seriens excentriska charm. Eller spana bara in den hysteriskt roliga kortfilmen My Butt Hazzah Fever som släpptes i samband med filmpremiären för att känna på showens obräckliga energi.

Bob's Burgers har sedan mååånga år tillbaka ersatt The Simpsons som dagens mest dynamiska animerade familj-sitcom (för vuxna) och även om de två sista säsongerna har varit lite svalare sett till humorn bjuder Bob's Burgers gång på gång på en färsk uppdukning som gör det absolut bästa från sina karasimatiska karaktärer. Det låter också lovande att det verkar vara mer än bara en glorifierad tvåtimmarsepisod, utan låter och känns som en välförtjänt biodebut av det lilla jag har sett och hört. Vad tycker du om Bob's Burgers? Är du lika hungrig på showens långfilmsdebut som jag?