(Spoilerfritt)

Efter redigt underhållande blockbusterfilmer som Captain America: Winter Soldier och Iron Man 3, kändes det som att superhjältefilmer tog mer risker, väckte mer liv i trikåerna. Ja, kanske fanns det hopp för de hundratals superhjältefilmer som Marvel tänker producera de kommande 20 åren. Kanske kan superhjältefilmerna överraska igen.

Men efter att ha bevittnat den röra som var Age of Ultron igår försvann hoppet igen. Låt mig kort beskriva hur Age of Ultron kändes: tänk er första Avengers - samma storymall med identiska storybeats, samma typ av humor och samma mängder action. Men riv av all energi, fokus och adrenalin från den och VIPS, så får ni Age of Ultron: en sömnig, enformig och fantasilös uppföljare som saknar all personlighet och hjärta från första Avengers.

Var ska jag börja?

En trött Whedon och en trist skurk
Joss Whedon var antingen väldigt stressad när han skrev manuset till filmen eller så orkade han inte bry sig om att göra värdig uppföljare till första Avengers och redan i introduktionen kändes det som att hans stil och regi nått bäst före datum: visuellt sett påminner fotot om television och de ironiska jargongerna mellan karaktärerna känns lata, sömniga. De obligatoriska hero-shots (samla alla superhjältar i en och samma frame och gärna i slowmotion) faller lika platta som filmens försök att skapa en humoristisk dynamik i gruppen och när Whedon väl försöker sätta igång handlingen, blir det mest gröt av det hela. Det märks att Whedon bara vill komma igång med Ultron-spektaklet så fort som möjligt och glömmer dessvärre bort att han bollar med ett tjugotal andra storylinjer som måste förklaras och byggas upp. Whedon verklar klart mer intresserad av att mekaniskt spinna intrigen vidare, snarare än att använda de 2h och 30 minuterna för att bygga upp spänning.

Så när Ultron väl föds till världen i en framstressad sekvens förlorar han snabbt all udd och mystik; tre minuter efter att ha kommit till, spyr han ur sig alla A.I.-klyschor någonsin och försöker spränga allt och alla i luften. Ingenting han gör eller säger känns särskilt hotfullt eller betydelsefullt i längden, eftersom det är otydligt om Ultron ska vara en tragisk karaktär med splittrad personlighet eller om han bara är en klantig pajas med daddy-issues. Jag är inte ens säker på att Joss Whedon själv vet vad han ville göra med karaktären. Jag medger att Ultron är mer uttrycksfull och roligare än den blåa snubben i Guardians of the Galaxy och den där tråkalfen i Thor 2, men utan en distinkt personlighet är det svårt att ta honom på allvar. Ultrons personlighet är lika spretig som hans dumma domedagsplaner och är så mänskligt porträtterad att han lika gärna kunde vara en människa i en plåtdräkt. Att han är en artificiell intelligens verkar inte ha någon större betydelse, annat än att ha något att klandra Tony Stark för.

Trångt och ändå svalt
På tal om Tony Stark, känns filmens resterande karaktärer lika färglösa och trötta som Whedons regi. Det känns som att alla minus Thor - som överraskande nog är den roligaste karaktären i filmen - har svalnat och mycket av det kan bero på att det inte längre är spännande att se en grupp superhjältar i en och samma film igen. Alla går istället på någon slags automatik (i synnerhet Tony Stark och sin sarkasm) och när Whedon väl satsar på att skapa en ny dynamik - en romans mellan två AVengers - blir det pinsamt forcerat och oväntat klumpigt framställt. I synnerhet Johansons karaktär är en risigt skriven karaktär som mest finns till för att framföra filmens kärlekstråd och det stora fokuset på snustorre Hawkeye bromsar filmens redan slöa tempo.

Det hjälper inte heller att filmen befolkas av ännu fler karaktärer och bristningsgränsen märks av när filmens klimax blir alldeles för överbefolkat och förvirrande. Där hjältarna i första Avengers hade tydliga uppgifter under slutstriden och som dessutom speglade deras personligheter på ett fiffigt vis, blir det här bara samma gråa scen av någon som dängar Ultron-robotar. Om och om igen.

Detta gör att actionsekvenserna ofta saknar själ och är mest bara en kaskad av Man of Steel-förstörelse och Transformers-förödelse, i repetitiva mönster. Lekfullheten och energin från förra filmen känns som bortblåst. Whedon missar dessutom måltavlan helt när det kommer till emotionella scener och för en regissör som förstår innebörden av förlust och risk i en berättelse, gör Whedon häpnadsväckande lite för att engagera tittaren emotionellt.

Det audiovisuella då?
Medan jag är tacksam för att New York inte i centrum för domedagen och att filmen utspelar sig i annat än storstäder, är Age of Ultron inte särskilt vacker att titta på. Whedons oinspirerade vision färgar av sig i det visuella, för faktum är att filmen ser riktigt ful och livlös ut. När karaktärer inte befinner sig i trånga ljusdämpade rum, befinner de sig i trånga slummar och en klaustrofobisk känsla gör sig ständigt påmind. Som sagt: det påminner mer om television än om film.

Och vad hände egentligen med musiken i filmen? Kompositörerna Danny Elfman och Brian Tyler (Iron Man 3) knyter av någon anledning sina påsar ihop, men resultatet blir tyvärr allt annat än det fina Newton Howard/Zimmer-kombot i The Dark Knight. Hur mycket Tyler än försöker drämma på de höga volymerna och hur mycket Elfman än försöker matcha Silvestris underbara hjälte-tema blir det ingenting annat än generisk och intetsägande blockbusterbrus av det hela. Om något hade hjälpt detta sömniga actionäventyr, hade en akut Silvestri-injektion gjort susen.

Slutord
En av mina favoritscener i första Avengers är scenen där Jackson & co. hjälplöst ser på när Loki flyr med den där kuben. Samma stund som filmen frågar sig vem som ska rädda världen, klipps det till filmens öppningstitel THE AVENGERS, följt av Silvestris pampiga hjälte-tema. Galet enkelt. Förbluffande effektivt. Hårresande bra.

I den här filmen slänger en tjej röd strålning mot Tony och utsätter honom för en mardröm. Efter hallucinationen går han bara vidare med sina uppgifter och det klipps till filmens öppningstitel, följt av mörka stråkar. Inget hårresande här, bara en rynkad panna. Vad hände precis och varför ska jag bry mig?

Genom hela filmen bar jag känslan av att jag har missat någon Avengers-film, att jag missat en viktig eftertext-scen som förklarar varför filmen tar så många snedsteg och varför lekfullheten är borta. Men så var det inte. Age of Ultron är helt enkelt en slätstruken andra akt i Avengers-sagan, ingenting mer än en blek standardiserad superhjältefilm. Med andra ord: om jag inte var mätt på superhjältefilmer förut, har jag definitivt tappat aptiten nu.

Eller vad säger du? Är Age of Ultron precis vad du hade hoppats på eller var Winter Soldier en betydligt bättre Avengers-film?

No strings on me... and no cohesive writing either!

<< Plats 10-8

7) Frasier - Goodnight, Seattle

Frasier är den skarpaste, roligaste och den mest välskrivna sit-comen som någonsin har gjorts. Så är det bara. Att man lyckades göra Cheers tråkigaste karaktär Frasier - den arroganta, självupptagna psykologen - till en av tidernas dråpligaste figurer är en konst i sig, men det var en helt annan konst att avsluta Frasiers galna upptåg efter 11 år på ett så elegant och så smakfullt vis.

I början av serien, var Frasier en bedrövad människa efter sin skiljsmässa. Att börja ett nytt liv i Seattle med sin grinige far och excentriske bror var för honom en jobbig situation och tycktes aldrig finna sinnesfrid, men i finalen märks det hur mycket han har förändrats och när han beslutar sig för att börja ett nytt liv i Chicago, ser han livet och framtiden i ett nytt ljus. Jag förstod inte riktigt Tennysons Ulysses när jag var yngre, men nu när jag hör Frasier tolka dikten igen, blir jag rätt rörd av hur Frasier har utvecklats under åren. Slutet av Frasier handlade om att våga ta risker och hur besvär i livet hjälper att forma en som person. Att börja ett nytt kapitel är inte lätt, men om man så bara vill, så kan det bli ett riktigt spännande kapitel.

Frasier has left the building

6) Star Trek: The Next Generation "All Good Things..."

Jag skulle inte säga att jag är någon Trekkie, men man behöver inte vara det för att uppskatta det kärleksbrev som manusförfattarna skrev till fansen när serien led mot sitt slut. I sista avsnittet, tvingas Picard lösa ett farligt Q-pussel mellan tre olika tidslinjer och när Picard klarar testet, berättar han för sin besättning om vad som hände i framtiden; att besättningen skiljdes åt i ont blod och att framtiden var deprimerande ensamt; något han absolut tänkte göra något åt, trots att han är medveten om att man inte bör leka med tidslinjerna.

Slutet av Next Generation handlade om att leva i nuet och ta vara på sina vänner, där Picard i seriens sista minuter sätter sig ner med sin besättning för att för första gången spela en omgång poker. Inga stora slag, inga politiska intriger, inga möten med aliens - Star Trek var mer än så, det var i grunden ett äventyr och ett karaktärsdrama. Bara scenen där Picard varmt betraktar sin besättning och säger "Jag borde ha gjort det här för länge sen" är ett bevis på att serien inte bara hade hjärna, utan också ett stort hjärta för sina karaktärer.

All good things come to an end

5) Blackadder "Goodbyeee"

Blackadder var min och farsans favoritkomedi för många, många år sedan och när vi väl bevittnade det makabra slutet av Blackadder satt vi i ett slags chocktillstånd. En spänd tystnad lade sig över vardagsrummet, långt efter att eftertexterna rullat förbi. "Ja, jag mår bra" svarade jag när farsan frågade och sedan gick jag till mitt rum för att gråta en skvätt. Komedi? Helvete heller!

Alla som har sett Blackadder i sin helhet minns slutet där Blackadders kompani gör sig redo att lämna skyttegravarna och möta tyskarna. Man får aldrig se de makabra detaljerna, men dialogen klippningen och den tunga musiken gör det smärtsamt tydligt att kompaniet är historia. Man lämnas med sedan tomhet för att det egentligen fanns något hopp för Blackadders gäng. När Baldrick spånar fram en plan att ta sig ur knipan, avfärdar Blackadder förslaget; han vet nämligen att det inte finns någon återvändo. Slutet är starkt, slående och hemskt, och ärligt talar vill jag inte ha det på något annat sätt. Det finns trots allt inga skratt kvar efter det helvete som var första världskriget...

Good luck, everyone

Vad gör en bra tv-seriefinal, egentligen? Är det när världen blir räddad? Är det när alla trådar prydligt knyts ihop? Är det när man lämnar tv-publiken både frustrerad och förundrad över någon mystisk mumbo-jumbo?

Svårt att säga. Vad som däremot kan sägas är att det finns något särskilt med tv-finaler. Man följer en serie så länge att det blir en del av ens liv och när den tar slut, är det som att riva av en del av sig själv - så länge slutet gör tittaren tillfreds. Originell som jag är, knåpade jag därför ihop en lista på de tv-finalerna som gjort allra störst intryck på mig som tv-tittare och som manusförfattare. Reglerna är enkla: inga kortlivade serier som varade i en säsong, mini-serier eller serier som avslutas med filmer. Spoilers förekommer för både äldre och nyare serier.

Så, det var allt! Låt oss börja...

10) Cheers - "One for the Road"

Cheers fanns där i både vått och torrt, den fanns alltid där när man behövde den som bäst. Det gäller både mig och ungkarlen Sam, seriens titelfigur, som mot slutet av serien valde bort kvinnorna i sitt liv för att stanna hos sitt livs största kärlek: Cheers. I seriens sista minuter, rättar Sam till Coach's bild - mentorn/fadersfiguren som hjälpte Sam från och som tyvärr dog mellan säsonger - och talar om en för en törstig kund att baren är stängd. Sam går hem och livet går vidare. Nästa dag kommer han att öppna baren och snacka skit med vännerna, precis som vanligt, men den här gången får han klara sig utan oss som tv-tittare.

Även om Cheers har åldrats något, hjälper den dämpade finalen att höja seriens mysfaktor i överlag och ger även serien en slags odödlig klang, en skön känsla av att allt ordna sig för karaktärerna och den oundvikliga känslan av att besöka Cheers igen, från allra första början. Det är ett fint slut som avrundar serien på ett opretentiöst och småskaligt vis. Här fanns ingen pompa och ståt - bara en kall öl...

... where everybody knows your naaaameee...

9) Futurama - "Meanwhile"

Futurama har alltid levt farligt när det kommer till nedläggningar och dess livlina var så tunn, att manusförfattarna knåpade ihop hela tre "utifall"-finaler. Tanken var att hålla finalerna hyfsat öppna utifall serien skulle förnyas, men de kändes ofta ojämna och klickade aldrig riktigt för mig.

Med "Meanwhile" fäller serien ridån med bravur, applåder, allt; den vrickade humorn, den bedårande sentimentaliteten och den intelligenta mind-fuckery som serien gjort sig känd för, gör sig starkt påmind när Fry och Leela råkar stanna tiden och bestämmer sig för att leva ut resten av sina liv - tillsammans. Deras kärlek och tillgivenhet blir bokstavligen tidlös när de åldras och njuter av varje sekund i det sekundlösa tidsvakuumet.

Det sista avsnittet var varmt, inspirerat och nostalgiskt, såsom den återgav magin från seriens första, magiska säsonger på ett klockrent vis. Det är romantiskt, förbaskat roligt, otroligt känslosamt och helt jävla galet; det är Futurama.

8) Boardwalk Empire - "Eldorado"

Boardwalk Empire började tappa mitt engagemang mot den trötta säsong 4 och när man lät sista säsongen utspela sig 8 år efter alla de spännande maffiakrigen, för att istället skissa upp Nuckys ointressanta barndom, började jag nästan tappa tålamodet.

Men tji, fick man; precis som serien belönade tittarnas tålamod med säsong 2 & 3, belönar serien tv-tittaren med en final som utspelar sig i både slutet och början av Nuckys kriminella karriär. När den fasansfulle kommendören erbjuder Nucky rikedom i utbyte mot oskyldiga Gillian, sätts hjärtat i halsgropen. Alla hår på min kropp reste sig när Nucky övervägde dealen. Jag visste hur det skulle gå, jag visste vad som rörde sig i Nuckys skalle - och ändå lyckas finalen få mig att hoppas på ett annat resultat. Sälj inte din själ till djävulen! Du kan leva ett fattigt, men lyckligt liv med din fru och Gillian! Nej, vad gör du? Vänd om! Snälla... gör det inte... gör det inte...

Om inte detta är ett bevis på att Boardwalk Empire är en av de mest välskrivna serierna i tv-historien, så vet jag inte vad som är. Slutet är ren och skär poetisk rättvisa och ett tragiskt slut på en tragisk saga. Ditt imperium var inte mer än en gammal legend, Nucky...

Ibland stöter man på en film som för ett ögonblick gör en så salig att man likt, Jehovas Vittnen, vill terrorisera människors dörrklockor för att berätta hur frälst man är.

Ibland stöter man på en film så genuin, så gripande och så ghiblisk att man bara vill slita ut sitt hjärta, ge den som gåva till filmskaparna och säga "Den här är er, för evigt".

Den filmen är The Tale of Princess Kaguya och kan mycket väl vara den vackraste filmen jag någonsin har sett.

Ghiblis senaste alster i raden av succéfilmer är mer än bara en film; det är en levande och ödmjuk berättelse som fullständigt krossade mig med sin uppriktighet och skönhet - det är en berättelse som talar om människans sannaste essens och som kommer att eka lika sant och grant till människo-erans slut. Stora ord, men ack så befogade när det kommer till Kaguyas fantastiska liv.

Baserad på en japansk folksaga, tar filmen vid när en bambuhuggare hittar en mystisk flicka i ett bambuträd och fostrar henne som sin egen dotter. Filmen brinner av liv och kärlek, och det är svårt att inte slukas av den lycka som följer när Kaguya lyser upp bergfolkets liv med sin livsglädje och nyfikenhet. Men i takt med att Kaguya växer upp och tvingas flytta från sitt barndomshem, mognar också filmens ton och Kaguya får vara med om lidandet som livet envisas med. Hennes drömmar om vad som kunde ha varit, hennes ånger över saker hon inte kunde styra och hennes längtan efter en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka... speglar livet på ett sådant ärligt och poetiskt vis att jag fortfarande inte kan torka bort saltet från mina kinder och ögonvrån. Tänk att en gammal folksaga fortfarande kan vara så tidlös, så smärtsam, så ljuvlig.

När det kommer till animationen, har jag nog aldrig sett något så levande och äkta som den skissartade animationen i Kaguya. Ghibli har här pumpat blod i de japanska skriftrullarna och skapar en känsla av tidlöshet och mänsklighet, där dess skönhet ligger i hur passionerat Kaguya skuttar och dansar; hur andra karaktärers kroppsspråk säger så mycket om dem; hur deras starka känslor uttrycks med snabba, fasta drag över pappret; hur enkelheten i karaktärers ansikten ger rum för så många livliga uttryck; hur detaljerat gräs dansar i vinden eller hur detaljerat adelsmännens påsiga byxor pyser ut luft när de sätter sig.

Och musiken! Herregud, musiken. Joe Hisaishi, en av Japans mest framstående musikkompositörer, gör här sitt livs mest komplexa verk och bjuder in dig i en värld där den sorgligaste musiken kan vara den mest hoppfulla och där den gladaste musiken kan vara den mest hjärtskärande.

Hisaishis skoningslöst vackra musik, det drömska bildspråket, de underbara karaktärerna... jag är frälst. Princess Kaguya både svider och renar, lockar både skratt och tårar; det är den vackraste, och kanske viktigaste, filmen jag har sett och jag kan inte annat än att rekommendera den.

Princess Kaguya har svensk premiär i april och är man otålig som jag, finns bluray-utgåvan att beställa hos Amazon. Ah, och köp näsdukar. I massor. De kommer att behövas...

Ibland stöter man på en film som för ett ögonblick gör en så salig att man, likt Jehovas Vittnen, vill terrorisera människors dörrklockor för att berätta om hur frälst man är.

Ibland stöter man på en film så genuin, så gripande och så ghiblisk att man bara vill slita ut sitt hjärta, ge den som gåva till filmskaparna och säga "Den här är er, för evigt".

Den filmen är The Tale of Princess Kaguya och kan mycket väl vara den vackraste filmen jag någonsin har sett.

Ghiblis senaste alster i raden av succéfilmer är mer än bara en film; det är en levande och ödmjuk berättelse som fullständigt krossade mig med sin uppriktighet och skönhet - det är en berättelse som talar om människans sannaste essens och som kommer att eka lika sant och grant till människo-erans slut. Stora ord, men ack så befogade när det kommer till Kaguyas fantastiska liv.

Baserad på en japansk folksaga, tar filmen vid när en bambuhuggare hittar en mystisk flicka i ett bambuträd och fostrar henne som sin egen dotter. Filmen brinner av liv och kärlek, och det är svårt att inte slukas av den lycka som följer när Kaguya lyser upp bergfolkets liv med sin livsglädje och nyfikenhet. Men i takt med att Kaguya växer upp och tvingas flytta från sitt barndomshem, mognar också filmens ton och Kaguya får vara med om lidandet som livet envisas med. Hennes drömmar om vad som kunde ha varit, hennes ånger över saker hon inte kunde styra och hennes längtan efter en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka... speglar livet på ett sådant ärligt och poetiskt vis att jag fortfarande inte kan torka bort saltet från mina kinder och ögonvrån. Tänk att en gammal folksaga fortfarande kan vara så tidlös, så smärtsam, så ljuvlig.

Och tänk så levande, så unik och så äkta den skissartade animationen i Kaguya är. Ghibli har här pumpat blod i de japanska skriftrullarna och skapar en känsla av tidlöshet och mänsklighet, där dess skönhet ligger i hur passionerat Kaguya skuttar och dansar; hur andra karaktärers kroppsspråk säger så mycket om dem; hur deras starka känslor uttrycks med snabba, fasta drag över pappret; hur enkelheten i karaktärers ansikten ger rum för så många livliga uttryck; hur detaljerat gräs dansar i vinden eller hur detaljerat adelsmännens påsiga byxor pyser ut luft när de sätter sig.

Och musiken! Herregud, musiken. Joe Hisaishi, en av Japans mest framstående musikkompositörer, gör här sitt livs mest komplexa verk och bjuder in dig i en värld där den sorgligaste musiken kan vara den mest hoppfulla och där den gladaste musiken kan vara den mest hjärtskärande.

Hisaishis skoningslöst vackra musik, det drömska bildspråket, de underbara karaktärerna... jag är frälst. Princess Kaguya både svider och renar, lockar både skratt och tårar; det är den vackraste, och kanske viktigaste, filmen jag har sett och jag kan inte annat än rekommendera den.

Princess Kaguya har svensk premiär i april och är man otålig som jag, finns bluray-utgåvan att beställa hos Amazon. Ah, och köp näsdukar. I massor. De kommer att behövas...