Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

------ Den vackraste filmen någonsin ------

This post is tagged as: The Tale of Princess Kaguya, Studio Ghibli, Animation, Joe Hisaishi, Princess Kaguya, Film

Ibland stöter man på en film som för ett ögonblick gör en så salig att man, likt Jehovas Vittnen, vill terrorisera människors dörrklockor för att berätta om hur frälst man är.

Ibland stöter man på en film så genuin, så gripande och så ghiblisk att man bara vill slita ut sitt hjärta, ge den som gåva till filmskaparna och säga "Den här är er, för evigt".

Den filmen är The Tale of Princess Kaguya och kan mycket väl vara den vackraste filmen jag någonsin har sett.

------ Den vackraste filmen någonsin ------

Ghiblis senaste alster i raden av succéfilmer är mer än bara en film; det är en levande och ödmjuk berättelse som fullständigt krossade mig med sin uppriktighet och skönhet - det är en berättelse som talar om människans sannaste essens och som kommer att eka lika sant och grant till människo-erans slut. Stora ord, men ack så befogade när det kommer till Kaguyas fantastiska liv.

Baserad på en japansk folksaga, tar filmen vid när en bambuhuggare hittar en mystisk flicka i ett bambuträd och fostrar henne som sin egen dotter. Filmen brinner av liv och kärlek, och det är svårt att inte slukas av den lycka som följer när Kaguya lyser upp bergfolkets liv med sin livsglädje och nyfikenhet. Men i takt med att Kaguya växer upp och tvingas flytta från sitt barndomshem, mognar också filmens ton och Kaguya får vara med om lidandet som livet envisas med. Hennes drömmar om vad som kunde ha varit, hennes ånger över saker hon inte kunde styra och hennes längtan efter en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka... speglar livet på ett sådant ärligt och poetiskt vis att jag fortfarande inte kan torka bort saltet från mina kinder och ögonvrån. Tänk att en gammal folksaga fortfarande kan vara så tidlös, så smärtsam, så ljuvlig.

Och tänk så levande, så unik och så äkta den skissartade animationen i Kaguya är. Ghibli har här pumpat blod i de japanska skriftrullarna och skapar en känsla av tidlöshet och mänsklighet, där dess skönhet ligger i hur passionerat Kaguya skuttar och dansar; hur andra karaktärers kroppsspråk säger så mycket om dem; hur deras starka känslor uttrycks med snabba, fasta drag över pappret; hur enkelheten i karaktärers ansikten ger rum för så många livliga uttryck; hur detaljerat gräs dansar i vinden eller hur detaljerat adelsmännens påsiga byxor pyser ut luft när de sätter sig.

Och musiken! Herregud, musiken. Joe Hisaishi, en av Japans mest framstående musikkompositörer, gör här sitt livs mest komplexa verk och bjuder in dig i en värld där den sorgligaste musiken kan vara den mest hoppfulla och där den gladaste musiken kan vara den mest hjärtskärande.

Hisaishis skoningslöst vackra musik, det drömska bildspråket, de underbara karaktärerna... jag är frälst. Princess Kaguya både svider och renar, lockar både skratt och tårar; det är den vackraste, och kanske viktigaste, filmen jag har sett och jag kan inte annat än rekommendera den.

Princess Kaguya har svensk premiär i april och är man otålig som jag, finns bluray-utgåvan att beställa hos Amazon. Ah, och köp näsdukar. I massor. De kommer att behövas...

HQ

Spock är död - RIP, Leonard Nimoy

This post is tagged as: Spock, Star Trek, RIP, Live long and prosper, Amazing Grace, Nimoy

Slutet av det utsökta sci fi-äventyret Wrath of Khan blev plötsligt så... mycket mer äkta nu.

Idag slumrade Leonard Nemoy in, 83 år gammal och världen blev genast lite gråare för det. Nimoy var en talangfull och cool gammal räv karl som för evigt välsignade oss med sin fantastiska gestaltning av Spock - en av de mest välskrivna och mest ikoniska figurerna inom sci fi-historia.

Nu blir det ännu svårare att se Spocks kista slungas iväg i den tomma, kalla rymden, till tonerna av Amazing Grace...

Live long and prosper, Nemoy

Spock är död - RIP, Leonard Nimoy

Det blir ingen resa till Genesis den här gången

--- moviefreak går på dejt 4 ---

This post is tagged as: Valentines, Paint, Vem fan tecknar i Paint längre..?, Of Buscemi, Mr Smiley suger

--- moviefreak går på dejt 4 ---

Glömde nästan! Tradition ju, att göra något filmrelaterat Valentine i MS Paint. Det var hemskt länge sedan jag ens rörde vid Paint och det blev rätt slarvigt, men det var kul att återbesöka det. GR och Paint har alltid gått ihop, liksom.

Hur som helst, ha en fortsatt glad alla hjärtans dag! Glöm inte bort att stoppa i er geléhjärtan eller vad ni nu än brukar göra.

På tal om 50 Shades, så är nog den här versionen är den ENDA 50 Shades-filmatiseringen jag skulle betala pengar för.

------ Gamers demoniseras i Law & Order ------

This post is tagged as: Law & Order, Recension, Intimidation Game, Sarkeesian, Tv-spel, Mr Smiley är en misogyn neckbeard! Spel-podden i Aftonbladet sa så

Det är alltid hysteriskt roligt att se tv ta sig an spel/datorvärlden. Jag har exempelvis aldrig skrattat så mycket som i det ögonblicket där CSI-snutarna jagar antagonisten - genom onlinespelet Second Life - eller som i den där märkliga dubbel-kontra-hackning-scenen från skräpet NCIS. "Out of touch" kan vara en underbar sak ibland

Men det senaste avsnittet av Law & Order: SVU tar nog priset för det absolut pinsammaste jag någonsin har sett i tv-väg: "Intidimidation Game" kretsar kring en kvinnlig spelmakare (en uppenbart Sarkeesian-influerad karaktär) som försöker lansera sitt nya spel i en hemskt misogyn spelvärld där alla kvinnliga spelare är måltavlor och majoriteten av manliga spelare är sorgliga karikatyrer. Under en av sina presentationer men som kidnappas och torteras av ett freak som inte kan skilja på spel och verklighet och det är upp till snutarna att sätta stopp för ISIS-terroriste- förlåt, jag menar tv-spelare. Ja - handlingen kretsar faktiskt kring hur tv-spel faktiskt leder till våld och att spelare av manligt kön hatar kvinnliga spelare fullt ut. På riktigt. Jack Thompson runkar väl sig torr i detta nu.

Länk på en supercut, för er som inte har kikat på avsnittet i sin helhet

Det här avsnittet demoniserar spelkulturen till den komiska grad att jag inte vet om det är en genialisk satir eller inte. Å ena sidan verkar avsnittet på allvar måla upp spelkulturen som en svartvit historia där kvinnor inte har någon plats, fast å andra levererar avsnittet oneliners så usla att det bara måste vara ett skämt. Eller vad sägs om godbitar som "These guys....they just can't stand women in gaming! They leveled up!", "No reset button in the real world!" eller "Were you camping back there?". Vi får inte heller glömma hur Ice-T ständigt måste förklara alla utdaterade gamer-termer för sina kollegor eller hur den ondskefulla "RedChannit"-kanalen lurar i "the Dark Net" (för att Deep Web låter för verklighetsförankrat)...

Manusförfattarna måste ha kikat på alla de där "Gamers are dead"-rubrikerna från förra året och sneglat lite på de äckligt vinklade inslagen om bedragaren Anita Sarkeesian och bara... ryckt på axlarna. Ja, ingenting skumt här inte. Tittarsiffrorna för SVU är redan så rekordlåga att det ändå kvittar vad som sänds. Ripped straight from the headlines, AM I RIGHT?!

SVU har aldrig varit så här illa, även om SVU alltid hade mer gemensamt med CSI än med det överlägsna Law & Order-originalet. Visst har serien alltid förenklat svåra ämnen, men det är verkligheten med tv - i en procedural måste man hitta en genväg mellan underhållning och allvarliga. Och när SVU var som bäst... ja, då var det faktiskt hyfsat välskrivet och engagerande. Det fanns alltid hälsosam skepsis från polisernas sida när det kom till vittnesmål, det fanns alltid twister som vände på pannkakan och som alltid satte saker i nytt ljus. Det var inget extraordinärt, men åtminstone märktes det att det var genomtänkt. Ibland.

Jag vet inte om jag skulle säga att avsnittet gjorde mig särskilt upprörd. Det är inget annat usel underhållning; till och med tramssajten Kotaku, som också vände sig mot sin läsarkrets och gamerkulturen, täpper för näsan när Law & Order låter urinet rinna nerför låret. Vad tusan SVU-teamet tänkte är ett mysterium.

En sak är i alla fall säker: SVU är minst 20 år försenad med moralpaniken.

------ Gamers demoniseras i Law & Order ------

Vad Gamergate-motståndare faktiskt tror

------ Birdman & Oscars ------

This post is tagged as: Birdman, Recension, Oscars, Keaton, Mr Smiley suger, Likaså Draktränaren 2

Januari/februari är riktigt risiga månader. Alla roliga helger är slut och vintern visar sitt fulaste ansikte i form av ständig halka och slask. Men filmmässigt brukar det betyda att alla Oscars-filmer som SF inte ville lansera under december istället flyttas lagom till alla filmgalor. Och med årets första avklarade biofilm, Birdman, kan man lugnt säga att filmåret börjat riktigt, riktigt bra.

För Birdman är, såhär i efterhand, en film som fortfarande snurrar i skallen. En film jag verkligen beundrar och som jag verkligen njuter av att tänka på. En film som doftar som en Broadway-pjäs, en film som berättas som en passionerad dans, en film som gjorde filmkonsten innovativ, spännande och inspirerande igen.

Vid det här laget vet vi alla att filmens stora gimmick - att den spelas upp som en enda lång tagning - egentligen är en illusion, skickligt sammansatt av filmvärldens magiker, men det säger ganska mycket om filmen när jag inte alls letade efter sammansatta scener; jag var alldeles för uppslukad av Michael Keatons mentalt instabila karaktär, hans konflikt med über-diviga douchskådis Norton, hans dåliga försök att lappa ihop sin splittrade familj och framförallt hans desperata försök att visa världen att han inte är en bedragare. Varje sekund som Keaton strider mot sig själv i kampen om var han egentligen hör hemma - antingen hos Hollywood-packet som simmar i Marvels äckliga serietidnings-pengar eller i centrum för den pretentiösa teatervärlden - är sekunder som etsat sig fast i minnet för all framtid.

Jag menar, wow. Michael Keaton, alltså. Hans storslagna återkomst är så ljuvligt meta, att man nästan vill tacka Tim Burton för att han dödade Keatons ett tag filmkarriär, bara så att Keaton kunde ladda om batterierna och överraska världen. Keaton är nämligen så laddad, så nyanserad och bara så hysteriskt karismatisk, att jag inte längre lär minnas honom som Batman-dvärgen eller som She touched my pee-pee-klonen i Multiplicity; för mig är han nu Birdman. För all framtid.

Iñárritus svarta komedi är alltså ett originellt och fräscht grepp om Hollywood-industrins ballar; filmen är ett sant bevis på att lekfull och kreativ filmkonst fortfarande går att uppnå, ett sant bevis på att man inte behöver hänga sig själv i garaget efter att ha gluttat på Marvels filmplaner för de kommande tjugo åren.

På tal om att hänga sig i garaget, det är Oscars-säsong nu! Nomineringarna har anlänt och som väntat ligger den på topp bland nomineringarna. Inte konstigt, då den här filmen fullkomligt skriker talang, passion och hjärta i varje jävla vrå. Till och med Emma Stone, en skådespelerska jag vanligtvis inte klarar av, gör en förträffligt grym insats som Birdmans assistent/dotter. Och ja, till och med ultratråkiga Zach Galifalifinakisakis gör en toppenroll. Allt skiner med denna film. Allt.

Jag blir nöjd så länge Keaton tar hem en Oscar. Och för regi. Och bästa film. Och manus. Och musi- nä, just det, det jazziga soundtracket diskades från Oscars-tävlingen. Fan då. Jävla gubbar i Oscars-juryn, diskar jazz och Lego-filmen, men ni nominerar Foxcatcher och Grand Budapest Hotel i flertal kategorier?

Dock är det trevligt att se Ghibli-filmen få en ärlig chans, den vill jag se på störten. Också kul att se Interstellar på listan. Och även om jag inte har sett Whiplash än, vill jag se kungliga JK Simmons hålla i en statyett. Eller rentav forma om Oscars-statyetten efter hans anlete.

------ Birdman & Oscars ------

Med ett knäpp, blände Keaton och Iñárritu en hel filmvärld. Jag stämmer in i hyllningarna filmen har fått, så missa den inte!