Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

-----Nya Hobbit är ojämn och trist-----

This post is tagged as: Hobbit, Peter "George Lucas" Jackson, Mr Smiley suger

Om ni följer min blogg, vet ni förmodligen att jag var inte överförtjust i Peter Jacksons utspädda filmatisering av Bilbo-boken. Det var inte en dålig film; det var bara en plågsamt utdragen första akt i en onödigt mycket längre berättelse. Så det var med betydligt lägre förväntningar som jag såg andra delen av Hobbit och döm av min förvåning när jag faktiskt var hyfsat underhållen av filmens början. Visserligen fanns det störningsmoment såsom det hoppiga berättandet, lite väl vimsiga kameraåkningar och ett märkligt tempo i vissa scener, men jag måste säga att jag ändå var måttligt road av Persbrandst Beorn, skogsscenen och spindelsekvensen. Även delen där dvärgarna tillfångatas av skogsalver, dvärgen Kili får en trevlig karaktärsfördjupning, den uppfriskande karaktären Tauriel gör entré och Bilbos sanslösa räddningsaktion visade sig vara rasande underhållande och för ett ögonblick kändes det som att Jackson började hitta rätt spår för sin film: ett rappt och kul äventyr där Bilbo var huvudpersonen, där hans ständigt betonade mod, klipskhet och relation till ringen sattes på prov. För ett ögonblick verkade det som att filmen började fokusera på rätt saker, trots mindre problem på vägen.

Men när filmen börjar närma sig Laketown-delen börjar filmen sakta men säkert återgå till den röra som var första filmen: en film där självaste Bilbo mest sitter i baksätet och bara... stirrar och reagerar på allt annat som händer runt omkring honom och det som händer runt omkring honom är dessvärre inte särskilt intressant. Stephen Fry som den bruntandade överklassgrisen är direkt löjlig och det "revolutionära hotet" som tydligen ska råda i klassamhället känns inte av, trots att det slängs på ett dussin spioner (däribland Stephen Colbert i ögonlapp) och oändliga dialoger om hur farlig den Robin Hood-influerade karaktären Bard är för den lilla överklassen. Det leder inte riktigt någonstans och tar så mycket mycket plats att man nästan hinner glömma att dvärgarna faktiskt ska återerövra dvärgriket från draken.

När äventyrarna väl börjar sig närma berget, börjar det dock bli spännande igen. Dvärgarnas nostalgiska reaktioner när de äntrar berget och tar på bergsväggarna är smått rörande och väldigt lovande. Bilbo blir central till berättelsen igen och det blir direkt pirrande att se Bilbo leta efter den där kungastenen (vad det nu än var som gjorde den så viktig) i det gigantiska pengavalvet. Kanske filmen äntligen hittar rätt spår? Efter snart två filmer? Kanske draken kan rädda filmen?

Tyvärr lyckas inte ens Smaug bära upp filmen, då Smaug-scenen snabbt förvandlas till denna filmseries mest utdragna actionsekvens någonsin. Istället för att avrunda Bilbos möte med draken på ett passande och sansat vis, slänger Jackson in actionsekvenser som aldrig tycks ta slut eller har någon som helst mening. Medan dvärgarna försöker ta sig an Smaug genom en onödigt komplicerad hämndplan (och klara sig helskinnade undan Smaugs vrede, varje gång), slåss Legolas mot en datoranimerad orch och ser allmänt awkward ut när han brottas med datorfiguren. Det klipps ständigt mellan dessa sekvenser, men når aldrig en vettig slutsats eller förändring i historien. Återigen, inget verkar leda någonstans, riktigt.

Suck. Peter Jackson, vad har hänt med dig? När blev konsekvenslösa CGI-kavalkader grundstommen för en berättelse? När blev oändliga actionsekvenser synonymt med spänning? Filmen började ju så lovande! Kompaniets tveksamheter för Beorns splittrade personlighet var smått utsökt, den obehagliga tonen i Mirkwood-skogen var lyckat, Bilbos reflekterande över sin våldsamma natur när ringen är i fara var spännande, konflikten mellan dvärgar och alver trappades upp så väl och även flyktsekvensen, som även den lider av viss utspädning, kändes någorlunda kreativ och var hyfsat kul att titta på. Men i slutändan väljer filmen att borsta bort de lovande premisserna och bjuder istället på en lång actionsekvens som slutar med en billig cliffhanger.

Anledningen till att jag, som så många andra, älskar originaltrilogin är för att det fanns mening i allt som hände. Det fanns spänningar i konflikter mellan karaktärer, det fanns värme i vänskapen, det fanns sorg och förtvivlan när döden närvarade för karaktärerna och det fanns hopp och tröst när det såg som mörkast ut för hjältarna. Sagan om Ringen-trilogin bevarade en stark genomträngande mänsklighet, trots att det hela utspelade sig i en utflippad fantasyvärld. Det fanns känslosamma och dramatiska ögonblick som berörde och gjorde berättelsen värdefull. Stunder som Boromirs uppoffring och kämparglöd när Lurtz genomborrade honom med pilar. Stunder som Theodens insikt om sin sons död och gråter tyst vid hans grav. Stunder som Sams beslutsamhet för att hjälpa sin bäste vän på alla sätt han är kapabel till, även om han riskerar att drunkna för det.

Det enda emotionella bandet jag kände i filmen var Kilis och Tauriels relation. Visst kan vissa dialoger mellan de bli lite smöriga och jag hoppas att deras relation inte leder till något romantiskt i slutändan, men jag måste erkänna att jag blev rätt tagen av deras etablerade vänskap. Precis som filmens andra plotlines åker den på tomgång när filmen inte orkar knyta ihop vissa säckar, men scenerna med detta omaka par påminde mig starkt om den emotionella rikedom som originaltrilogin bjöd på.

Visst, Shores pampiga musik finns här. Den läckra scenografin finns här. De spektakulära actionsekvenserna finns där. Den oerhörda talangen och hårda arbete som har stått bakom originaltrilogin finns här. Men den finns en stor avsaknad på emotionellt engagemang överhuvudtaget. När Gandalf exempelvis besöker den där hemsökta fästningen, när draken för tolfte gången luras in i en fälla av dvärgarna eller när Legolas bankar skiten ur den digitala orchen som vägrar att dö kunde jag ärligt talat inte vara mer uttråkad; detta eftersom ingenting riktigt står på spel och ingenting nämnvärt förändras.

Åtminstone genomgick Bilbo någon slags förändring i förra filmen. Här... vet jag inte riktigt vad jag ska bry mig om. Jag vet inte vad jag kan tillägga mer. Jag vill inte vara gnällig eller för hård, då detta inte är en dålig film. Visst kan man fortsätta kritisera småsaker såsom den löjliga läppanimationen till Smaug eller överflödig dialog (där majoriteten av filmens dialog bestod av enbart bekräftelser på självklara saker), men allt jag egentligen vill ha sagt är att jag vill kunna bry mig om Midgård, dess rika mytologi och dess fantastiska invånare igen. Det är bara det att den viktigaste ingrediensen för en lyckad berättelse - ett starkt känslomässigt band - är som bortblåst i den här filmen, med Kili/Tauriel och filmens början som undantag.

I korthet bjuder alltså den nya Hobbit-filmen på en lovande start, en mer närvarande Bilbo (nåja) och några intressanta scener, men som i slutändan går på tomgång för att Jackson hellre trycker in tråkiga fillers än att göra fullständiga filmer. Så för er som diggade första filmen, lär ni falla för denna. För er som däremot hoppas på en förbättring, lär ni nog bli besvikna.

-----Nya Hobbit är ojämn och trist-----

Snart smälter de samman... snart!

HQ

The Last of Us som vetenskaplig grund

This post is tagged as: The Last of Us, Vetenskap, Mr Smiley suger

Jag har inte bloggat så mycket sedan jag slutförde The Wire-listan. Eller, alls. Detta beror på att jag har arbetat på en C-uppsats sedan september och har varit strängt upptagen sedan dess. Det var nämligen inte lätt att komma igång med själva arbetet. Jag visste bara att jag ville studera något om emotionell framkallning och respons i berättelser genom ett antal perspektiv och teorier, men där stannade det. Jag slet mig i håret, vandrade mumlande omkring i min lägenhet och slog väggar av ren frustration i veckor för att jag inte visste hur jag skulle gå tillväga med min uppsats. Bara ordet "vetenskap" skrämde slag på mig; jag - som går i en manusutbildning på högskolenivå - kände att det inte riktigt var mitt område, samt att emotioner var ett osäkert ämne att forska sakligt.

Men när jag till sist bestämde mig för att hämta inspiration från tv-spelsmediet, så flöt uppsatsen plötsligt på och min oro försvann: jag hittade min metod, jag hittade min uppsatsstruktur och jag hittade en glödande inspiration som inte brann ut förrän det var dags att lämna in den till examinator. Det var tack vare att jag valde att skriva om The Last of Us, Nuaghty Digs mästerliga överlevnadsäventyr. Detta spel har funnits i mitt huvud sedan jag först lade händerna på ett exemplar i somras och kändes som ett självklart exempel på en berättelse som bygger på en rik, stark och emotionell grundstomme. Med The Last of Us som utgångspunkt kunde jag alltså identifiera och analysera emotionellt framkallande berättartekniker på ett tillräckligt vetenskapligt plan.

Nyligen fick jag betyg och kommentarer om min uppsats och gladdes något enormt åt att jag fick högsta betyg. Men det känns också lite tomt. Jag har ägnat så mycket tid på att skriva uppsatsen att det känns lite bittert att inte fortsätta skriva mer om spelet och det jag har kommit fram till. Själva analysbiten var riktigt rolig att skriva, vilket kan förklara varför tiden plötsligt har flugit förbi så snabbt. Jag kommer knappt ihåg något från de två senaste månaderna förutom just uppsatsen. Jag saknar arbetstempot lite nu och skulle kunna fördjupa mig betydligt mer i ämnet. Nåja, jag antar att jag kan sätta igång med en engelsk version av den, åtminstone. Handledaren menade att jag skulle kunna få min undersökning publicerat någonstans, så det är skönt att veta att min text har potential till mer! Om jag orkar översätta...

Vad jag antar att jag vill få sagt med detta blogginlägg är att jag är tacksam för att The Last of Us visade sig vara ett såpass bra källmaterial till min undersökning. Det är en otrolig berättelse som nu har täckts på ett vetenskapligt plan (kan man väl säga). Spelet förtjänar all uppmärksamhet den kan få!

Detta betyder även att jag har mer tid för andra projekt, däribland ett Paint-bloggprojekt jag har önskat sätta igång med i flera månader nu. Nu har jag äntligen tiden att plocka fram världens sämsta ritprogram och doodla på!

The Last of Us som vetenskaplig grund

-------The Wire, Top 40: FINALEN-------

Så! Då var dagen kommen - dagen då denna lista når sitt slut. Jag har haft en del att stå i, men nu har jag äntligen knåpat ihop finalen av denna lilla bloggserie, så pallra er bort från GTA V för en stund och ta del av mina slutgiltiga intryck av The Wires mest hjärtknipande och bästa ögonblick...

...

PUT THE FUCKING SONG ON, JIM!


5) Bubbles ger plats åt annat (säsong 5)
Jag har inte nämnt Bubbles så värst mycket, men nu lämnar jag äntligen rum för karaktären, dennes ljuspunkt och vad som även är en av seriens mest gripande stunder: scenen där han äntligen tar sig modet att prata om sin vän Sherrods olyckliga öde, ett öde han fortfarande känner sig skyldig till.

I triumferande 3 minuter, reser sig Bubs - från drogerna, misären, osäkerheten och sorgen - upp på läktaren för att påminna folket om 1års-jubileumet som drogfri, men också för att påminna sig själv och andra som har förlorat en kär vän att det inte finns någon skam i att hålla kvar sin sorg. Så länge man är medveten om att det finns utrymme för glädjeämnen i livet...

Just denna replik är vad som tar hem scenen, förutom det starka skådespelet och den nirvana man uppnår när Bubbles öppnar sig för världen. Det här är ren och skär styrka. Jag menar... vad finns det att inte älska och ta till sig här..?

http://www.youtube.com/watch?v=e7qisQrpqUE

4) McNultys vaka (säsong 5)
En av de mest rörande stunderna i hela seriens historia var McNultys vaka i den irländska puben. Nej, givetvis är han inte död på det viset, men hans poliskarriär är det tack vare hans strapatser med de hemlösa och det är samma principer som gäller för alla avlidna enligt gammal Baltimore-polistradition: kroppen måste ligga utsträckt på ett biljardbord och låta sig vaggas in till dödsriket genom irländska toner och diverse minnestal.

Det har funnits en rad av dessa vakor genom seriens gång, men denna är extra speciell tack vare förträffliga Jay Landsmans tal till "liket". Landsman är en karaktär som är så jävla go', att alla scener han medverkar i är ädelstenar. Shiiiiet, han är så förträffligt träffsäker och kul, att jag förmodligen skulle kunna knåpa ihop en spinoff-topplista som bara kretsar kring Landsmans scener. Men istället låter jag frambringa denna karlakarls essens, hans silvertunga, i ett tårframkallande tal om vad McNulty verkligen är om man skalar av alla lager av irländsk asshole-ness - Natural POH-lice - och sedan dränka minnet av en förlorad talang (och en fullständigt briljant tv-serie) i skratt, kramar, sång och massor av öl...

http://www.youtube.com/watch?v=EVEwpYt0EwE

3) Seriefinalen (säsong 5)

Kanske lite förutsägbart att placera seriefinalen så högt upp, men fan, den är bara så fantastiskt jävla tillfredställande. Det här montaget hade verkligen allt, och man både skrattade och deppade i omgångar när man får se hur allt landar för de här enastående karaktärerna. Det är exempelvis tungt att se Dukie injicera knark i en mörk stadsgränd, det är skönt att se juristen Daniels och domaren Pearlman le mot varandra och veta att de har landat rätt, det är än idag skrattretande roligt att se att rövhålet Valchek tagit Daniels plats, det är fruktansvärt surt att se Templeton roffa åt sig Pulitzer-priset å Baltimore Suns ära, det är spännande att se Slim Charles bli den nya "kungen" och få "Grekernas förtroende", det är trevligt att se Nerese bli den nya borgmästaren och framförallt är det en triumf att äntligen få se Bubbles, efter fem hårda säsonger, gå uppför källartrappan och äta middag med sin familj.

Livets cirkel äger rum, knyts finfint samman, och sänker ridån på ett elegant vis när McNulty kör hem den hemlösa gubben och lämnar tittaren med en lång, stillsam vykortsvy av kära Baltimore, staden man lärt känna så länge och som fortfarande lär bjuda på mängder av nya engagerande historier...

http://www.youtube.com/watch?v=MT-7LCRpPVQ


2) Säsong 3-montaget

Även om finalmontaget verkligen hade allt och lite till, måste jag ändå säga att slutmontaget till säsong 3 verkligen träffade... rätt. Förutom att Solomon Burkes version av "Fast Train" är seriens tveklöst bästa sånganvändning, uppskattar jag även känslan den lämnar efter sig. Det är en avslappnande och tröstande känsla som signalerar lite molokenhet, men också en fläktande känsla av... hopp. En känsla som klappar en snällt på axeln och säger något i stil med:

"Jadu... inte mycket mer att se här. Livet är som den är. Här sker det inga stora förändringar. Men om du vill... så kan du rucka om tillvaron lite, för både dig själv och andra. Det lär kanske inte vara en gigantisk förändring, men minsta lilla gest kan sätta sina spår, på ett eller annat sätt."

För att förtydliga vad jag menar, anser jag att detta montage exempelvis lyfter upp seriens kanske viktigaste kärnfråga, nämligen att sträcka ut en hjälpande hand för att man vill det. Det som starkast visar detta är den korta scenen där McNulty, numera en patrullerande polis, går runt ett kvarter, träffar lite folk och skrattar med dem. Det handlar inte enbart om att McNulty äntligen tagit sig i kragen och skaffat sig ett liv, det handlar om själva bilden av en glad polis som socialiserar lite med en familj på en utetrappa, det är avsikten i att låta någon veta att det finns trygg mark att gå på. Just den scenen gjorde mig så himla glad, för det visar precis vad den här världen behöver: lite mänsklig kontakt. En hälsning, lite småprat, ett skratt... det behöver inte vara någonting jättemärkvärdigt, utan bara någonting som signalerar att man kan lita på varandra - att man kan vandra i den här hårda världen och ändå ha privilegiet att känna lite lugn och ro, lite... trygghet.

Det är väldigt vackert. För även om det inte ser särskilt ljust ut för en del - som Dee's gråtande flickvän, Sobotkas slitna valaffisch i hamnen, Marlos upptrappning eller det fortsatta hopplösa kriget mot drogerna - finns det ändå glimtar av lysande utsikter som kanske inte gör någon större skillnad - som Cuttys boxningslokal, politiker som lovar att göra allt i sin makt för att förändra samhället till det bättre och en leende McNulty i västra polisdistriktets salar - men som ändå finns där, som ändå signalerar lite hopp för mänskligheten så länge man väljer att sträva mot någonting gott.

Dessutom toppas detta fantastiska montage av ett väldigt fint ögonblick mellan Bubbels och Bunny, som tillsammans blickar mot den ruinerade drömmen om harmoni, och ni har min näst största favoritsen i serien...

http://www.youtube.com/watch?v=1FWvpvGqwBM

-------------------------------------------------

The Wire är smockfyllt av geniala ögonblick, det har vi konstaterat många gånger. Nästan varje sekund är löjligt genomtänkt, skrivet med äkthet och hjärta och framfört med sådan mänsklighet att man nästan fysiskt kan ta på The Wires briljans. Det har därför inte varit lätt att rangordna enbart 40 moment från en serie som ständigt bjuder på guldklimpar. Men min absoluta favoritscen? Den var inte så svår att välja som jag trodde att det skulle vara.


1) Wee-Bey och Colvin möts

Jepp, this is it - scenen där Colvin och Wee-Bey möts för att diskutera ett mycket akut ärende - nämligen om Colvin får Wee-Beys tillåtelse att adoptera sin son Namond - är min absoluta favoritscen.

Anledningen till detta är mycket enkel: dess rättframhet. Både i hur Colvin bara frågar en sådan sak rakt ut till en gammal "fiende" och hur enkel deras konversation är. Jag är imponerad av dess nakenhet, och hur simpelt ärendet presenteras. För här bjuds det inte på stråkar, överdramatiskt spel och finskräddade ord - det bjuds på en mycket oväntad dynamik och en varm medmänsklighet så stark att det var svårt för mig att hålla tillbaka tårarna när jag såg detta första gången. För så fort Bunny sätter sig ner med Wee-Bey, går det plötsligt upp för en att man äntligen bevittnar folk som, för en gångs skull i den här serien, tänker på helhetsbilden. Äntligen tänker någon på det ansvar man bär för nästa generation och äntligen tänker någon på hur viktigt det är att vara med och forma sin framtid.

I grunden har The Wire mestadels handlat om hur systemet och "spelet" slukar offer, hur dess rostiga och gammalmodiga maskineri inte gör någonting annat än att komplicera och försämra folks liv mer än nödvändigt. Men i detta fall har man slitit sig ur maskinens kugghjul och närmat sig varandra som medmänniskor.

Liksom glaset mellan dem, suddas gränsen mellan klass & status bort och lämnar kvar två vuxna människor som, istället för att se över varandra eller ligga i krig på grund av att "spelet" och systemet säger att det ska vara så, pratar om vad som är bäst för barnen i slutändan. Medan andra barn i serien slutar upp på de värsta tänkbara platserna, får ett barn chansen att vara mycket mer än resterna av ett uråldrigt spel.

Det finns många scener i serier som just behandlar det oerhörda ansvaret man har till varandra, såsom Bunks vision av Omar-arvet och McNultys relation med Bodie, men denna scen var den som starkast visade att saker och ting kanske inte var helt och hållet hopplösa i The Wire's sargade och ständigt fascinerande Baltimore...

http://www.youtube.com/watch?v=67CJxY-pF-8

-------The Wire, Top 40: FINALEN-------

"Thin line between heaven and here..."
-----------------------------------------------------

Det har varit en kul bloggserie att pilla ihop, och det har varit desto roligare att öppna min kärlek till serien till andra The Wire-fans. Jag vill tacka för era ord och tålamod, och vill avsluta denna bloggserie genom att fråga er om er favoritscen! Vilken scen håller ni som högst? Håller ni om listans rangordning eller känner ni att jag har missat någon scen att diskutera?

Diskutera!

-----Topp 40 The Wire-scener: 10-6-----

Så, kära The Wire-fans, vi börjar verkligen närma oss slutet av denna lista. Fem nya placeringar, fem placeringar kvar. Hur ska det sluta? Vilken hamnar i topp? Kommer er favoritscen bland de fem sista placeringarna? Det, och mycket mer, kommer i sinom tid. Under tiden får ni läsa igenom plats 10-6, som bjuder på en rad av seriens, för min del, mest hjärtskärande scener i hela serien...

10) Templeton läxas upp (säsong 5)

Det finns gott om kriminella rövhålor, korrupta yrkeshavare, ljugande politiker och skoningslösa mördare i The Wire. Det finns gott om vesslor och parasiter man bara längtar efter att få se bakom lås och bom. Men av de värsta och mest osympatiska karaktärerna i serien är ingetdera; en av de värsta karaktärerna i hela serien råkar vara en hopplös journalist som spånar upp källor, överdramatiserar detaljer och hittar på egna nyheter för att fånga uppmärksamhet.

Den här jäveln syltar in sig i samma smet som McNulty, och när McNulty inser att Templeton fortsätter att ljuga sig blå, ser han rött på situationen och läxar upp honom ordentligt.

Förutom att McNulty krossar det lilla av värdigheten som Templeton har kvar, älskar jag även att scenen som fungerar som en spegelscen för McNulty; han och Templeton är nämligen av samma vara, då båda fortsätter att blåsa upp seriemördarstoryn med alla medel de kan. Att se McNulty tala till journalisten är som att se honom tala direkt till sitt destruktiva jag, men även om han anser att båda är stora skämt, kan han se en viss skillnad mellan de två: McNulty gör det för att han tror på någonting, han vill utföra riktigt polisarbete med hjälp av nytänk, likt Colvin och Hamsterdam-incidenten. I fallet Templeton? Han gör det för att kompensera sin brist på några som helst talanger och för att roffa åt sig ett oförtjänt Pulitzer-pris. Sopa.

Det är en skön känsla att se McNulty tala med och om sig själv, och även förstått bristerna hos sig själv genom att se sin fula spegelbild i ögonen och skälla ut den.

Och även om man aldrig får tillfredställelsen av att se Templeton avslöjas och kastas ut från tidningsbranschen, är hans besegrade ansiktsuttryck tillräckligt för att ge mig ett leende.

http://www.youtube.com/watch?v=i98zHfCZQO8


9) Minns du den sommaren? (säsong 5)

Säsong 4 visade hur mörk många av barnens framtid skulle se ut. Många skulle hamna på gatan, många skulle inte komma någon vart från det bristfälliga skolsystemet. Men det som cementerade deras förlorade barndom för gott var nog stunden då Dukie, innan de tar farväl av varandra för alltid, frågar Michael om hans ett kärt barndomsminne, nämligen sommaren då de bestämde sig för att kasta vattenballonger fyllda av urin mot några bråkstakar. Det här är en händelse som skedde tidigt i säsong 4, och vi fick se hur vännerna höll ihop och åt glass, trots att deras plan blev ett bakslag.

Michaels svar leder inte bara till ett farväl av sin bästa vän, utan också ett officiellt farväl till allt som har den sköra oskulden att göra. För att överleva både mentalt och i gatan, måste man släppa barnet i sig och kasta sig in i "spelet". Inget val, ingen kompromiss. För även om Michael mindes den sommaren, finns det ingen poäng att hålla kvar sådana minnen längre. Det finns ingenting att falla tillbaka på - det är bara att knipa igen och se framåt, mot en våldsam och hemsk framtid.

Det här utan tvekan en av de absolut svåraste scenerna att bevittna...

http://www.youtube.com/watch?v=d0ZIEvMu5NI

8) Carver lämnar Randy till vargarna (säsong 4)

Säsong 4 är inte direkt känt för att vara en av de snällare säsongerna. Hujedamej nej, den här säsongen är skoningslös, och scenen som gjorde allra mest ont att se var Randys öde. Efter att Carver misslyckats med att beskydda Randy och hans fostermamma från en förödande molotov (och efter att Randy guilt-trippat sönder Carver i en viss sjukhusscen), gör Carver allt för att rädda ungen från att hamna i något gudsförgätet grupphem, och erbjuder till och med sig att bli Randys fosterpappa. Snacka om fantastisk karaktärsutveckling: från att vara en barnslig och osnuten ursäkt till polis, är han plötsligt villig att ta ansvar över ett barn. Beundransvärt.

Men på grund av den långa procedurstiden som adopteringprocessen kräver, avslås Carvers förslag. Randy har nu alltså inget annat val än att låta systemet tugga honom och spotta ut honom till en värld där ingen vill ha med honom att göra. Därför har Carver inget annat val än att köra Randy till det helvetiska grupphemmet och överge Randy till vad som ser ut att vara ett slags mini-fängelse.

Det är verkligen hjärtekrossande att se hur de äldre barnen tittar på honom med sina blodtörstiga ögon, och att se Carver vara ovillig att hjälpa Randy från vargarna, gör hans reaktion i bilen till en av seriens mest genuina ögonblick.

Att Randy sedan blir uppspöad av grupphemmets hårdingar i säsongens slutmontage hjälper inte direkt...

http://www.youtube.com/watch?v=QEk7mQSmbI8#t=1m34s

7) Sobotka går mot sin död (säsong 2)

http://www.youtube.com/watch?v=T-j5XWo1fPI

Hamnen i Baltimore är lidande; hamnarbetarna lever på smulor, industriområdena kring hamnen är och exportverksamheten är så gott som död. Men medan politiker sneglar över de raserade industriområdena för att potentiellt kunna bygga lite lyxigare fastigheter där, reser sig en ensam man mot etablissemanget, för att rädda både hamnens ekonomiska tillstånd och de arma arbetarna.

Det var en man som vägrade se den lilla människan trampas över; en man som sakta men säkert byggde upp tillräckligt mycket förtroende i sin fackförening för att håva in politikerröster till nybygge av hamnen; en man som dessvärre tvingades köra ner sina händer i smutsen för att förverkliga drömmen om att återuppliva hamnen; en man vid namn Frank Sobotka, som vägrade ge upp visionen om ett rättvisst samhälle för "blue collar"-arbetaren.

Men saker går sällan som man vill i The Wire, och Frank är otvekligen det bästa exemplet på detta. För när polisen börjar nosa i hans affärer, upphör alla goda krafter att hjälpa Frank och sin förening. Politikernas röster backar, Ziggy arresteras för en massaker och "grekernas" förtroende för honom sviktar ordentligt när de får bekräftelsen om Franks samröre med polisen. Det är slutet för Frank, även om han vägrar inse det.

http://www.youtube.com/watch?v=UluX8EfUM-4

Egentligen är hela Sobotkas resa genom säsongen sevärd, men det är nog i ögonblicket där han bokstavligen går mot sin dödsbädd som det verkligen går uppför tittaren vilken hjälte den här mannen egentligen är. För även om han blint beblandade sig i riktigt grisiga affärer och hans insatser bleknar bort lika fort som hans valaffischer, så vet tittaren att han aldrig gjorde allt detta för sin egen skull - han gjorde det för alla andra.

Visst är Frank långt ifrån någon reinkarnerad Kristus, men han visar att han ändå har lämnat något spår efter sig när resten av unionen ska rösta om deras nya ledarskap i en av seriens finaste stunder; hellre en död dröm än allt annat...

http://www.youtube.com/watch?v=Mn6L-e0NwPg


6) Slut-montaget till säsong 2

Är slutmontaget till säsong 2 hemskt deprimerande, eller vad? Allt gick åt pipan. Sobotka och hans kamp är död. Unionshuset är beslagtaget. Hamnarbetarna saknar jobb. Ziggy smälter in i fängelsemiljön. Hamnen har förvandlats till politikernas Legolåda. Utredningen på de grisiga "Grekerna" hamnar i en kartonglåda och glöms bort för alltid. De mördade kvinnorna kommer för evigt att vara Jane Joes. Knarkfesten och smugglingen av kvinnor fortsätter. Vad som skulle vara en blossande Arbetsklassen svälter, får en smocka i nyllet och gurglar i leran. Nick tittar på resterna av Franks raserade drömvärld, torkar tårarna från sina ögon och går tillbaka till sitt arbetslösa liv.

Det här slutmontaget var stunden jag visste att The Wire verkligen var speciellt, för jag hängde läpp resten av dagen efter den hä starka och dystra finalen. Den här säsongen vägrade släppa taget om mig och säsongsfinalen var ett tydligt bevis på att kriminalserier kan vara mer än tröttsamma proceduraler.

Jag tror faktiskt inte att jag behöver säga något mer här, utan låter Steve Earle sköta resten...

One man... one vote...

http://www.youtube.com/watch?v=6SO40ansNU8

-----Topp 40 The Wire-scener: 10-6-----

"For your information, I wake up every morning with an angry blue-veined diamond cutter. I was gonna enlighten the president of local 47 on this particular point and he chose to depart! Glue steel gentlemen; 3 & 1/2 inches of hard blue steel..."

-----Topp 40 The Wire-scener: 15-11-----

The Wire-listan fortsätter, och vi närmar oss nu slutet av denna lista! Bara två inlägg kvar innan ni får se vilken scen som är min favorit. Utfärdar även ännu en stark spoiler-varning för samtliga fem säsonger av The Wire för er som råkar trampa på spoiler-territorium... *sneglar på Brandon Mariano*

Hur som helst, läs och njut Wire-fans!

15) Snoop tittar bort (säsong 5)

En av de mest minnesvärda scenerna i säsong 5 var Michaels lilla avskedsansökan till Snoop när han listar ut att Marlo's gäng ser honom som ett potentiellt hot och planerar att täppa till alla möjliga läckor. Förutom skådespelet, dialogen och den fenomenala ljudsättningen (pistolen låter äckligt brutal), gillar jag hur Snoop vänder sig om när Michael ska sätta nådastöten och frågar honom hur hennes hår ser ut. Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om hon gjorde det för att hjälpa Michael göra ett "renare" jobb, eller för att hon i slutändan inte kunde se sin egen död i vitögat, men vad det än betyder, gjorde hon sig ändå redo att möta sin skapare. Mäktiga grejer...

http://www.youtube.com/watch?v=sHT-VOLVFzQ


14) Gus vs. Templeton (säsong 5)

Det är inte en av de mest explosiva story-lines i The Wire, men personligen anser jag att The Sun-kapitlet visade sig vara en av seriens mest engagerande delar. Det ligger verkligen någonting brinnande i mediekonsumtionens ansvar att återge berättelser och i nyhetssorteringens prioriteringar som är fascinerande att se, och spelet mellan redaktören Gus Hanes och den mediokra journalisten Templeton visar vilken skör tråd sanningen hänger på.

För efter att i princip ha dödförklarat pappersjournalistiken framför en redaktion som redan lever på nyhetssmulor, växer desperationen stark hos karriärinriktade Templeton, som helt plötsligt börjat håva in lite väl fantastiska material från källor ingen annan än han själv känner till. Gus börjar sakta men säkert se igenom Templetons Dickensierade texter, och konfronterar till sist Templetons desperata Pulitzer-bete.

http://www.youtube.com/watch?v=ytI3-PuNJrs

http://www.youtube.com/watch?v=3teo92_lZIA


13) Att blunda för knark (säsong 3)

Jag ska säga det rakt ut: Colvin är min favoritkaraktär i hela serien. Han är som McNulty, fast... bara bättre på alla sätt och vis. Likt McNulty, stretar han emot sina överordnade, men Colvin gör det mer finess, med mer hjärna. Colvin utmanar hela systemet med experimentellt tänk och visar överraskande resultat när han sätter sina teorier på prov. Han använder fräscha idéer i en värld som inte vågar testa ny mark, han vägrar trampa i vatten och tar till nya strategier med stort mod - framförallt när han har sina chefers ögon på nacken när de ber honom minska brottsstatistiken. För Colvin vet bättre än så, han vet att hederligt polisarbete ligger i ett stillastående tillstånd tack vare knakrket, han vet att finns vettigare fall att sköta.

Så för att göra någonting åt drogproblemet en gång för alla, beslutar han sig för att inte göra ett problem av drogerna i en av de bästa och viktigaste scenerna som någonsin frälst tv-rutan:

http://www.youtube.com/watch?v=GV9MamysCfQ


12) Himmel och helvete i Hamsterdam (säsong 3)

Jag har ingenting jättekonkret kring Hamsterdam att visa , då det finns så många fantastiska stunder från denna fristad att jag bara slänger upp scenerna som har att göra med Colvins sociala experiment och som jag älskade allra mest. Så här har ni ett par guldklimpar från droglangarnas fristad!

Scenen som verkligen satte pricken över i:et vad gällde det omskakande experimentet, var Johnnys deportering från gatorna till just Hamsterdam. Att se drogparadiset från Johnnys förvirrade perspektiv för första gången var lysande; det är inte bara för bra för att vara sant - det är sant!

http://www.youtube.com/watch?v=GOHkrZECnfs

Bubbles besök till Hamsterdam var ett snillrikt sätt att visa kontrasterna i fristaden. På natten har stället förvandlats till syndernas stad och helvetet självt, då allt annat än droglangning sker utanför polisens radar. Det är direkt otäckt att se baksidan av Colvins idéer, idéer som verkligen utmanar systemet, men som också sopar fula konsekvenser under mattan.

http://www.youtube.com/watch?v=_9tuxxkgFME

Avslöjandet av Hamsterdam för de ovetande poliskommissarierna är bara sanslöst intensiv för kommissariernas reaktion, utan också för Colvins självsäkerhet. Han kastade om spelreglerna och står för det med ett leende. Haha. Så går det om man vill trimma ner brottsstatistiken!

http://www.youtube.com/watch?v=n4j_oSeWZyU

Efter avtäckningen av fristaden och mediernas ständiga närvaro, var det dags att dra ur sladden på Colvins lilla experiment och på vilket bättre sätt än att storma in med Ride of the Valkyries spelandes i polisradion? Det märks att Rawls njöt av detta ögonblick...

http://www.youtube.com/watch?v=RKrL8x13nig


11) Bodies last stand (säsong 4)

Bodie var en av de skyldiga till Wallace's död, så snubben var inte direkt någon ängel. Så varför blir man så uppgiven när Bodie själv skjuts i skallen av Marlos nyrekryterade lillmördare? Det, mina vänner, är lite av magin med The Wire. Bodie känns mänsklig, trots det han har gjort i det förflutna, och även om man inte alls befinner sig på samma sida av myntet, är det svårt att inte sympatisera med honom. Bodie är bara resterna av ett spel som bara blir värre och värre med tiden. Eller, bara en av bondpjäserna i schackspelet som D'Angelo så fint beskrev det för tre säsonger sedan. Bodie kände sig bara... gammal och eländig, som att livet har spelat honom ett spratt. Han har knappt hunnit leva en hel livstid, men har ändå på något sätt hunnit leva en livstid av misär, svek och våld. Bodie vet ingenting annat än livet på gatan och "spelets" regler. Han var lojal till "spelet" under hela sitt liv, men spelet var aldrig lojal tillbaka. Sorgligt som fan, om ni frågar mig.

Ännu mer upprörande är att se Bodies relation med McNulty sluta på det här viset. En av de bästa stunderna i säsong 4 var när dessa två förnäma herrar bara snackade skit över lunch, pratade som normala människor. En förbrytare och en polis, delar ett bås och bara... pratar strunt över en burgare och lite pommes frites. Sedan delar samma förbrytare och polis en bänk i en tyst park, pratar om det orättvisa livet, och äter mer snabbmat medan molnens skuggor fridfullt sveper över dem. Det ligger någonting otroligt fint i det hela, men det berövas när Bodie som sagt blir skjuten, precis som Wallace, för att han sågs som ett potentiellt hot när han umgicks med McNulty...

You are a soldier, Bodie.

-----Topp 40 The Wire-scener: 15-11-----

"Fuck the bosses"