Svenska
Blog

Skämmes, Snyder!

Till skillnad från chefredaktören, som ju är redaktionens största Snyder-fanboy, är jag inte helt såld på Snyder som regissör. När det kommer till det visuella kan man dock inte förneka att han har satt sina spår i filmvärlden och efter den "lagade" Justice League-filmen undrade jag om jag bara hade varit för hård mot filmskaparen.

Efter att ha plågat mig igenom hans senaste Netflix-exklusivitet Army of the Dead kan jag dock åter konstatera att Snyder helt enkelt inte är en särskilt bra historieberättare, för den filmen fungerade inte på något plan. Alls. Att det skulle vara mer identitetslöst och fulare än ett valfritt Walking Dead-avsnitt var oväntat och det blev ännu mer uppenbart att karlen inte kan skriva manus om hans ens så var under pistolhot. Det visade han redan i den bedrövliga musikvideo-febern Sucker Punch och det har han åter bevisat i Army of the Dead, där karaktärer knappt är karaktärer och handlingen är så patetiskt utförd att man nästan vill gråta. Det är som att den där 13-åriga mentaliteten från Sucker Punch fick fria tyglar här, fast utan regissörens visuella signum eller någon som helst begriplig struktur.

Att filmen dessutom påminner mer om den senaste Predator-haveriet i sin stil och humor än den urläckra Dawn of the Dead från 2004 säger väl allt om hur lite Snyder förstår sig på genren. Här finns det ingen nerv, inget som håller mig kvar som tittare, ingenting som gör att jag bryr mig om vad som händer med de "ruffiga" karaktärerna. Det finns idéer som hade kunnat fungera om det hade funnits inspiration eller någon som helst vision bakom det hela, men icke. Det hela känns så fejk, påklistrat och ogenomtänkt att det är svårt att uppslukas överhuvudtaget och inte ens på det där "stänga av hjärnan och njut"-sättet. Army of the Dead var hopplös från första stund och borde egentligen aldrig ha sett dagens ljus. Det må kanske inte vara det värsta som har kommit i år (Chaos Walking och Thunder Force delar den titeln), men det är inte heller långt ifrån. Bättre kan du, Snyder...

Skämmes, Snyder!

HQ

The Woman in the Window var risig

This post is tagged as: Netflix, The Woman in the Window

Min eminenta kollega fick äran att recensera filmadaptionen av A.J. Finns populära kioskvältare The Woman in the Window och tyckte att det var en helt ok filmupplevelse, men jag känner mig inte fullt lika generös med Joe Wrights kraftigt försenade myskvällsdeckare. Jag kan väl börja med att säga att jag inte har läst boken och har inget intresse av att läsa den heller, särskilt inte efter att ha sett filmen, men jag kan absolut tänka mig hur underhållande boken måste ha varit. Jag kan se mig själv bläddra genom twist efter twist efter twist, där jag som läsare snabbt kan förlora mig i huvudpersonens fragmentariska, instabila psyke. Såg hon verkligen ett mord på andra sidan fönstret? Vad försöker hon dölja från allmänheten? Vad har orsakat hennes tillstånd? Filmöversättningen ger mig som tittare flera ledtrådar till förlagans berättarteknik - en teknik som dessvärre går förlorad i en sövande trist och by-the-numbers-struktur

Hitchcocks influens på genren går inte obemärkt förbi här, där de uppenbara parallellerna till kultrullar som Rear Window och Vertigo gör The Woman in the Window till en slags remake på James Stewart-klassikern. Däremot saknas nerven, närvaron och fokuset som belönade den runde filmmakaren med titeln "mästaren av spänning"; Wrights röriga berättande och visuella tolkning av depression är distraherande som bäst, där det vana filmögat lätt kan börja räkna ut hur resten av intrigmakandet kommer att ta te sig ganska tidigt in i filmen och trovärdigheten flyger snabbt ut genom fönstret när man snabbt tappar fästet om huvudpersonen. Allt ska vara så förstorat helt plötsligt, så storslaget, musiken måste svälla upp när barn kastar ägg på hennes ytterdörr och det hela urartar snabbt i överspel från talangfulla skådespelare och alltför välbekanta twister. Det görs alldeles för mycket, och samtidigt alldeles för lite, för att hålla tittaren på nålar.

Amy Adams är en vass skådis som gör sitt bästa i rollen som den isolerade barnpsykologen och förblir egentligen filmens enda stora behållning. Adams fångar den instängda torgskräcksångesten på ett engagerande vis och Wright gör sitt bästa för att illustrera karaktärens spretiga tankevärld, som sövs ner av sena filmnätter, depression och vilda misstankar om sina mystiska grannar, men förblir ett ganska ytligt täcke över en karaktär som man slutar sympatisera med ju fler gåtor som nystas upp. Julianne Moore tillför en välbehövd mänsklighet till filmen, men Gary Oldman fick dessvärre inte göra mycket här och i det stora hela känns resultatet som ett slöseri med allas tid och pengar. Förutom de platta karaktärerna och det tjatigt skrikiga samspelet mellan dem hjälper det inte heller att den sista akten är bedrövlig, för att inte tala om parodisk, i sitt tafatta utförande.

Nej, The Woman in the Window är mest troligt en mer fängslande bokupplevelse än en skön filmkväll. Det är ingenting vi inte har sett förut och är i grunden lika traditionell som den där tråkig. Jag kan som sagt inte peka ut hur väl det följer originalboken, men när den inte ens lyckas krafsa det där kliande begäret efter en förträfflig sluttwist som drar mattan under fötterna på tittaren kan man lika gärna skippa denna och bläddra igenom thrillerkategorin på Netflix efter något nervigare. Eller varför inte bara se Rear Window igen?

The Woman in the Window var risig

Där borta står en Oscar och väntar på mig... en vacker dag

HQ

Mer sex, mer ond bråd död och fler robotar

David Fincher och Netflix är verkligen ett dream-team, så här långt. Förutom den superba Mindhunter-serien och den mästerliga Mank producerar ju filmmakaren (Se7en, Fight Club) även streamingtjänstens lysande TV-satsning Love, Death & Robots, där animatörer från alla världens hörn har samlats för att berätta om allt mellan himmel och jord - så länge det involverar kärlek, ultravåld och bajsplockande robotar. Kortfilmer som Zima Blue, The Witness, Beyond the Aquila Rift och Good Hunting har bränt sig fast i näthinnan med sin brutala skönhet och väntan på nästa animerade omgång har varit lika nervkittlande som den har varit lång. Men nu är den snart här: Volym 2 landar på Netflix redan nu på fredag och det betyder att det återigen blir dags att äcklas, hänföras och bara bli så där allmänt förstörd och överväldigad som jag blev sist. Jag står nog för en åttondedel av visningarna på Youtube-trailern, då jag inte kan få nog av dessa drömska mardrömsbilder och lyckan slutar inte bara där! En tredje volym är att vänta redan nästa år.

Detta kommer bli fint som snus. Recension kommer nästa vecka. Hur taggad är du på Love, Death & Robots: Vol. 2?

Mer sex, mer ond bråd död och fler robotar

Svalt intresse för Oscars 2021

The Father, Judas and the Black Messiah, Mank, Minari, Nomadland, Promising Young Woman, Sound of Metal och The Trial of the Chicago 7... dessa tävlar om den tyngsta Oscarsgubben i natt, som presenteras i en strängt corona-anpassad gala klockan två i natt på TV4 Play. Men nog känns det som att det har varit rekordlågt intresse för denna kulturtradition och även om akademin lyckades skrapa ihop ett gäng sevärda filmer kan jag inte säga att jag direkt brinner för några av kandidaterna.

Eller jo, Mank - som jag belönade med en skinande tia på min recension - är såklart favoriten för min del, men trots att den leder med nomineringar är detta kärleksbrev till Citizen Kane-författaren chanslös mot kritikerälsklingen Nomadland, som lär ta hem både Bästa Film, Bästa Regi och Bästa Kvinnliga Huvudroll. Bästa Foto, kanske den också plockar? Jag har ännu inte hunnit se Nomadland (som dyker upp på Disney+ nästa vecka) och den lär säkert hålla vad den lovar, men filmer blir alltid lite mindre spännande när det hela blir så förutsägbart, ni vet? Jag är väl lire mer upprörd över att den otroligt minnesvärda I'm Thinking of Ending Things inte fick någon ärlig chans här, än något annat. Inte ens för manus efter förlaga! Nåja, jag är åtminstone stensäker på att danska pärlan En Runda Till vinner bästa Utländska film, det är danskjävlarna värda.

Minari lär inte bli någon ny Parasite-skräll för den koreansk-amerikanska produktionen och The Father (som är riktigt bra) kanske plockar manuspris, medan Sound of Metal (som också är galet välgjord) lär gå hem tomhänt. Av alla filmer som har nominerats sticker Promising Young Woman ut som en varböld allra mest. Detta är väl ett resultat av att man vill ge utrymme till kvinnliga regissörer i en kategori som så länge har dominerats av män, men här hade man lika gärna kunnat nominera Birds of Prey. Trots några fiffiga idéer och alltid lika duktiga Carey Mulligan fungerar inte Promising Young Woman för fem öre, som tappar mer och mer trovärdighet ju längre den filmen pågick. Trial of Chicago 7 glömde jag helt bort dagen efter, men Cohen är bra. Inte tillräckligt Oscars-bra dock, där lär Daniel Kaluuya vinna. Inte mig emot, den killen är riktigt duktig.
Det står mellan Yuh-Jung Youn och Olivia Colman i Kvinnlig Biroll och om hyllningarna är någon indikation lär förstnämnda vinna - även om Colman, som vanligt, är briljant.

Hur mycket jag än vill se Gary Oldman plocka hem en guldstatyett för sin superba insats i Mank kommer nog Chadwick att plocka hem ett pris postumt, vilket inte känns helt förtjänt så här i efterhand. I animeringskategorin håller jag såklart tummarna för genombriljanta Wolkwalkers (missa inte denna film!), men då Pixar/Disney i princip redan dominerar den här kategorin år ut och in ska vi väl inte låtsas om något annat. Själen tar såklart priset, även för musiken. I dokumentär-kategorin hoppas jag att dystra Collective får uppmärksamheten, men det blir nog Netflix bläckfisksaga Octopus and Me som blir favoriten även här. Min favoritdokumentär The Painter and the Thief kom inte ens med här. Nåja. Nu får vi se om jag orkar hålla mig vaken hela vägen eller om jag tuppar av vid röda mattan igen (om det fortfarande är ett inslag i dessa coronatider).

Vilken film hoppas du vinner i natt?

Svalt intresse för Oscars 2021

Two Strangers lär väl också plocka Kortfilmspriset, som för övrigt går att se på Netflix just nu

The Falcon and the Winter Soldier - bättre som långfilm?

Spoilers ahead!

Efter WandaVision-finalen kändes det som att mer än hälften av innehållet med lätthet hade kunnat klippas bort för att komprimera det hela till en typisk Marvel-timme eller två. Efter tre avsnitt med The Falcon & The Winter Soldier börjar jag undra samma sak; hade man kunnat trimma bort fettet av det vi har sett hittills och slå ihop allt till en tajt 120 minuters thriller? Det är såklart svårt att svara på detta med tre avsnitt kvar, men tre avsnitt in känns det som att många av serieskaparnas idéer mått bättre av att justeras till ett matigt långfilmsmanus.

Avsnitt 2 sitter på många goda idéer, exempelvis. Jag gillar idén att återigen förvandla Captain America till en vandrande propagandadocka och jag uppskattar det faktum att karaktären - som uppenbarligen kommer förvandlas till någon mörk variant av superhjälten - inte är ett rövhål från grunden. Man leker också med tanken om en svart kapten i ett USA som speglar dagens Amerika (kontrasten i betoningen av black före och efter mötet Isalah är lite kul), men det hela är så klumpigt utfört att jag snarare tråkades ut av det klyschiga och fyrkantiga Marvel-dramat. Förutom att hela avsnittet är en dumpning av exposition och scenen med polisen är pinsamt övertydlig är jag inte heller såld på buddy cop-komiken mellan Bucky och Falcon. Jag är inte den som nödvändigtvis kräver massa allvar från mina serietidningsfilmer, men det fumliga och utdragna gnabbet känns påklistrat som bäst och jag hade nästan bytt ut den tråkiga lastbilsscenen mot en tillbakablick med Isalah, istället. Hitta en starkare konflikt mellan Bucky och Falcon, rikta ett skarpare fokus på hur Amerikas (och världens prioriteringar) har förändrats sedan hälften av mänskligheten försvunnit.

The Falcon and the Winter Soldier - bättre som långfilm?

Nu drar jag på mig min ikoniska huva... bara för att ta av mig den 35 sekunder senare

Avsnitt 3 däremot var sanslöst underhållande och satte handlingen i rullning hela vägen. En sak ledde direkt till något annat, till nya karaktärer (som dör två minuter senare), till bekanta ansikten (Sharon Carter som cynisk konsthandlare är kul), till nya platser (Madripoor såg ut som ett buggfritt Night City!) och Zemo användes på ett oväntat vis (även om det kändes lite väl lätt att frigöra honom). Det är fånigt på rätt sätt, men ändå något begränsat i sitt småskaliga TV-format. Historierna är nämligen lite väl utsmetade över varandra och jag känner fortfarande inte av något större hot från de Legend of Korra-doftande supersoldaterna. Påkostade vyer och actionsekvenser kan sekunder senare se ut som något hämtat direkt från valfri Beck-film. Några välgjorda karaktärsmoment kan senare slarvas bort i CW-luktande fånigheter. Starka kontraster som hade kunnat jämnas ut i en mer uppstramad filmintrig med läckra actionsekvenser, för just dessa scener är det ju inte något större fel på (även om just lastbilsjakter sällan är särskilt spännande).

Jag har inte serietidningskunskapen som min kollega Henric "Arean" Petterson besitter, så jag kan inte säga något om hur trogna många av de nya figurerna som Power Broker eller Karl(i) Morgenthau är sina serietidningsvarianter. Däremot kan jag säga att det är lätt att föreställa sig en långfilm av seriens första tre avsnitt, men hittills når väl detta varken upp till de sista Captain America-filmerna. Vi får väl se hur väl manusförfattarna använder de tre resterande avsnitten. Jag hoppas också att den alltid lika strålande Daniel Brühl skakar av sig den där käcka kamratskapen och återgår till den där kusliga baronen som ju kröp under skinnet på Avengers i Civil War...