Man vägrar stänga igen filmvärldens svar på Pandoras box. Klåpartysken Uwe Boll är alltså tillbaka med ett nytt verk kallad "Auschwitz". Där gestaltar han en skitnödig naziofficer som står och lyssnar på judarnas bankande på gaskammardörren och ljudet av brinnande judebarn i ugnar.

Ja... vad mer kan jag egentligen säga? Kan detta bli det mest smaklösa han har gjort? Kan han få mer uppmärksamhet än han egentligen förtjänar? Satsar filmhistoriens största troll nu på att bli tagen på allvar?

Jag låter teasern tala för sig själv:

http://twitchfilm.net/news/2010/09/uwe-boll-in-a-nazi-uniform-guar
ding-a-gas-chamber-full-of-jews.php

Vakta gaskammare - Boll approves!

Det är inte det mest subtila att Disney lagt ett klibbigt finger i Pixars senaste verk. Det är ingen direkt hemlighet. Som det har påpekats har Pixars senaste filmer gått och blivit smått lattjo med åren, och hur mycket jag än älskar filmerna, är det oundvikligt att se att Disney har haft en viss stojig effekt på Pixars alster.

Och med Toy Story 3, sattes jag på tveksamhetens kant. När första trailern kom ut, var jag fullständigt eld och lågor, men sedan började det visa sitt löjligt kommersiella ansikte. En reklamkampanj sattes igång och började introducera 100 andra leksaker som skulle stå och trängas med det gamla gänget. Ett Lego-set av leksakerna skulle släppas. Toy Story-krims krams var man än går.

Mer leksaker på duken, mer leksaker på marknaden. Jag visste inte hur det hela skulle sluta. Jag blev sinnesjukt förväntansfull när recensionerna haglade från staterna, men fortfarande med en gnutta oro. Kunde plast träffa hjärtat tredje gången gillt? Skulle nostalgin vara den avgörande faktorn?

Jag steg in till biosalongen. Med omkastade förväntningar.

Och jag kan då säga det direkt:

När jag såg Wall-E, kände man ensamheten i robotens ögon.

När jag såg Up, rördes jag till tårar av den gamla gubbens saknad till sin fru.

När jag såg Toy Story 3... fick jag bita ihop för att inte bryta ihop. Jag förvandlades till en tickande emotionell bomb. Mitt hjärta har aldrig gripits så hårt av Pixar förut och när jag väl kom hem, kunde jag bara inte hålla känslorna inne längre. Jag skriver detta i snyftningar.

Pixar är, återigen, genier. Konstnärer. Berättarmässiga trollkarlar. Även om de kan gå och bli grovt kommersiella, tappar de aldrig sin berättarsjäl eller hjärta för sina karaktärer. De blir aldrig kletiga eller någonsin sentimentala i de mest dramatiska av stunder. Det finns det en äkthet och en själ av sådant skådat slag i filmen som få animerade filmer lyckas med nuförtiden.

Tematiken är också något som Pixar håller väldigt kärt och som vanligt diskuterar leksakerna sinsemellan om Andy och hans uppväxt, att de visste att dagen de skulle slängas bort skulle komma och att... ingenting egentligen varar för evigt. Det gäller att njuta av varje ögonblick. Det får våra leksaker erfara.

Men de får också erfara att inget slut är... definitivt.

"Mot oändligheten och vidare", för att citera en viss rymdleksak.

Filmen kunde med andra ord, inte ha slutat bättre.

Och det tackar jag för.

Tack för att ni var en sådan stor del av min barndom, Pixar. Tack för er vackra, roliga, underbara, poetiska och hjärtknipande film.

Tack.

Och om ni ursäktar mig, så ska jag gå till den djupaste delen av min garderob och damma av Woody och Buzz

http://www.uk-anime.net/newsitem/Director_Satoshi_Kon_passes_
away.html

Jag läste det nyss på Anime-tråden. Mitt hjärta slog en volt. Och bara 47 år gammal. Nej. Bara... nej.

Jag minns hur jag i högstadiet alltid tittade nyfiket på Paranoia Agent-serien på EB Games. Hur jag helt spontant köpte en serie jag inte ens kände till och fångades av dess svarta, vrickade och fantastiska mini-serie, hur jag propargerade detta för vännerna, hur fascinerad jag blev över dess olika teman.

Sedan kom SVT:s briljanta animekväll och bevittnade ett oerhört obekvämt, störande, psykologiskt påfrestande och stundtals skrämmande Perfect Blue.

Varpå min Satoshi Kon-yra fortsatte att välsignas med verk som Tokyo Godfathers, Millenium Actress och min länge sedan helhjärtade favorit Paprika.

Jag kommer att sakna dig, Satoshi Kon. Du kreativa, talangfulle och galne kungjapan och alltid minnas dig genom dina knäppa alster.

Jag önskar dig eviga, fina drömmar bortom livets hamnar

Idag drömde jag om att jag befann mig på någon slags Half Life 2-värld och sprang genom en hord av Fast Zombies och headcrabs med en pistol i högst hugg.

Men det är inte den sortens drömmar jag vill tala om idag, utan om den typen av dröm man tillfrågades om när man var mindre.

"Vad drömmer du om att bli när du blir stor?"

"Vilket yrke drömmer du mest om?"

"Vad vill du göra i framtiden?"

Ja, ni hajar galoppen. Jag vill minnas att jag alltid har fått den här typen av frågor sedan jag började gå i skolan. Och det är alltid på dem som jag mest har fastnat på. Jag kopplade allid ihop de frågorna med "passion" och under många år har jag aldrig riktigt vetat vad min sanna passion var.

Vad vill jag göra? Vad vill jag bli? Jag visste inte. Jag hade ingen aning. När jag var liten ville jag alltid bli läkare, men det var bara för att de tjänade så mycket pengar. Sedan ville jag bli advokat, men det var samma princip om cash och jag hade inget egentligt intresse i de mer formella karriärerna. Så jag valde att räkna upp saker jag var bra på.

Som pojkvasker tillkom min talang att rita väldigt och som jag väldigt tidigt uppmärksammades för. Inte som i att kalkera (det räknas inte), utan som att faktiskt göra seriestrippar, rita egan karaktärer, få till bokliknande illustrationer och annat smått och gott som än idag dammar i min skattkista av prylar från min barndom (och skäms för).

Här på Gamereactor är ni läsare bevisligen mest bekanta med mina Paint-verk; allt från mina tidiga politiska satirer, till parodiska serier om Bätmäk och Petter The Judge och slutligen min bloggserie med sensmoraliska och minimalistiska bilder. Och som ni kanske redan har märkt, har mitt intresse för Paint svalnat något oerhört. Visst knåpar jag ihop något emellanåt, men intresset för serierna, och att rita överhuvudtaget, har helt och hållet kallnat för min del, tills den dag det glöder upp igen.

Vad mer kan jag? När jag gick i mellanstadiet, visade jag också ett starkt intresse att skriva. Skrivuppgifterna var det jag mest såg framemot. Jag minns speciellt en skrivuppgift som gick ut på att göra en egen novell. Jag blev helt eld och lågor och skrev för glatta livet om en pojke som mobbades om rasterna. Men något som egentligen skulle vara en berättelse på, kanske, 5 sidor, blev istället ett helt kapitel på kanske 30 sidor.

På uppläsningen somnade faktiskt en del av mina klasskamrater och jag blev väldigt ledsen för att ingen, inte ens mina vänner, visade någon som helst uppskattning utom min lärare. Han var så in i benen imponerad (med samma ord) och bad mig att fortsätta skriva. Idag har jag så många skrivprojekt att jag inte kan räkna de på fingrarna.

Under högstadiet utvecklade jag inte bara min skrivförmåga, utan också mitt numera enorma intresse för allt som har att göra film. Därav mitt usla användarnamn på den här sidan. Fucking love'em.

Men inget av ovannämnda är mina egentliga passioner. För jag vet nu. Jag vet vad som är min sanna passion. Film, litterär fiktion och tecknartalangen är egentligen grenar i ett större träd, bara en bunt samlingsord för en sprakande flamma.

Min passion i livet är att berätta. Vare sig det gäller att skriva fiktion, rita en värld, visa något i filmformat eller berätta muntligt om något man själv har upplevt. Jag brinner Jag älskar att få folk att skratta. Jag älskar att beröra någon med en berättelse. Jag känner att jag visserligen har lärt mig konsten att berätta något - men jag vill kunna bemästra den konsten.

Jag vill få folk att skratta. Att gråta (på ett bra sätt, såklart).

Jag vill förmedla känslor och budskap.

Jag vill arbeta med olika berättartekniker och utveckla mig.

Jag vill, precis som serizawa, skapa en värld att dela med sig av.

Jag vill, helt enkelt, kunna beröra.

Och det tänker jag fortsätta brinna för tills den dagen liemannen borstar av sig skorna utanför min dödsbädd och släcker min eld.

____________________________________

Och på tal om att skiva, så hann jag skriva ett femtiotal sidor till Mäkiska Spelet idag. Reqo hade föreslagit att jag skulle ta med likdel i ett hörn, något som jag enbart planerade att skriva väldigt lite om (då jag redan kände mig klar med mina flertaliga manus till spelet) - men då jag ångrar beslutet att inte ha tagit med honom i vårt julcollage, kändes det inte mer än rätt att tillge honom en fylligare roll i spelet. Jag är mycket nöjd med hans karaktär, däribland detektivmomenten jag skrev in.

Demo kommer snart, så håll till godo!

Jag gillade inte bloggbannerhysterin som rådde för ett tag sedan. Majoriteten kom från den värsta avgrunden av Paint-programmet och blev snabbt tröttsamt i längden. Men då bloggbanners plötsligt verkar vara på tapeten igen i bloggsektionen, så tänkte jag "what the hell, varför inte - har ändå tillfällig bloggtorka" och bestämde jag mig för att visa upp en enkel bloggbanner jag snabbt knåpade ihop för några dagar sedan.

Vad tycks?