Hon är elektrisk. Vass. Energisk. Personlig, djärv, talangfull, lekfull och framförallt helt galet cool.

Hennes klubbdoftande pop, hennes unika stil, hennes svängiga technobeat, hennes kraftfulla röst och hennes simpla, men hjärtskärande laddade rader får min käke att lossna och höfterna att dansa som aldrig förr.

Hon är häpnadsväckande. Tuggummi-tjejen har växt till sig med åren. Robyn. Sveriges fräschaste sound, just nu, någonsin.

Jag lyssnar på hennes "Body Talk Part 1" och gjort så ett bra tag nu. Jag sittdansar, men varje gång jag lyssnar på albumet, förs jag till ett svängigt futuristiskt dansgolv som befolkas av berättelser om den där tjejen som ser pojkvännen kyssa någon annan på klubben, men stannar ändå kvar och dansar - själv - och om en kvinnlig robot med känslor, vars försiktiga stön ekar över dansgolvet.

Det är sprakande, läckert och förtrollande - men framförallt äkta.

Jag älskar albumet - jag älskar Robyn.

Robyn - en klass för sig

Jag vill förresten tacka röstarna för titlarna Årets Bloggare, Årets Bloggserie och Årets Blogginlägg i GR Summer Awards, det värmer!

Äntligen.

Äntligen har jag AKIRA i min hand. Äntligen fick jag tag på milstolpen i japansk animerad film och äntligen får jag avnjuta en av världens bästa filmer någonsin i min bluray-spelare.

KANEDAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Efter en svår ångestattack, svår andnöd i ett hörn, en makaber tröstätning av choklad och 18 timmars apatiskt stirrande ut genom sitt fönster, tar då den ateistiske juden äntligen ett beslut och bestämmer sig för att ta itu med det meddelandet från andra sidan jorden; han ska skriva tillbaka till en 8-årig flicka som, av någon anledning, valt att skriva till honom av alla människor i världen.

Musikalisk skrivmaskin

Mary & Max är ett ler-animerat filmstycke om två till synes udda människor som hittar och bygger på en ovärderlig vänskap, fram och tillbaka, från New York till Australien och vice versa. Och vilket gediget verk det här är, sanna mina ord.

Jag såg den för ett bra tag sedan, men har sedan gnagt min skalle; dess hårfina balans mellan komisk betoning och tragedi, dess äkthet bakom dess cartooniga utseende och dess stora hjärta bakom det deprimerade höljet är magnifikt orkestrerade. Då hjälper också min enorma fascination för stop-motiontekniken; själv hatar jag att utföra den med hela mitt hjärta, men att se resultatet av 2-3 års slit som kräver världens största tålamod, kan jag inte göra annat än att beundra alla människor bakom projekt där man gör 3 filmsekunder per dag.

Men som sagt, aktar jag filmens bitterljuva och mörka vemodighet som ändå bär på en gnutta barnsligthet och mänsklighet, för det är nämligen svårt att hålla tillbaka tårarna där mot filmen sista kvart. Det är en vacker berättelse, baserad på regissörens eget förhållande med sin brevvän, om inte allt för fläckfria människor som med tiden måste lära sig att acceptera sina brister. Max med sin överviktighet och oförmåga att förstå människor och Mary med sitt dåliga självförtroende och födelsemärke på pannan.

Brister som bara en själv - och en sann vän - kan förstå och acceptera.

Därav filmens kärna: vänskapen.

Och att ingenting kan bryta den.

Tydligen röstades den här filmen ut när det väl vankade Oscars i år. Det här hade nog utan tvekan kunnat trampa på Up's tår...

Då var det klart. Mitt manus till Mäkiska Spelet. Och Reqo har svingat omkring med ett glödande brännjärn runt manusförfattarnas arslen på sistone. Ridley arbetar för fullt med att skriva klart något till söndagssnåret och då ska alla manus sättas samman, tror jag.

Det var lite krångel då jag hade för mig att jag skulle skriva transportsträckan i slutet av min akt, men icke. Får se om min transportsträcka kan placeras någon annanstans i storyn, jag gillade den.

Annars är jag mycket, mycket nöjd med min akt. Jag kan knappt bärga mig tills jag får se hur det kommer att se ut rent grafiskt och hur ni spelare kommer att uppleva den.

Ridley har läst igenom mitt manus och tyckte bland annat att den var "sjukt fin" och "mäkiskt skrivet". Vad Reqo anser återstår att se. Jag undrar dock hur stackars Ridley ska hantera den grafiska biten i en viss storskalig scen...

Det var den uppdateringen. Ha en mäkisk dag!

Fredsvandrare

Nu. Nu jävlar. Nu klarar jag inte av det. Inte längre. Jag måste ha en. En PSP. Även om jag inte har råd, just nu. Jag kan inte tänka på något annat just nu. Jag betvivlar inte en sekund på att det är en välskriven och episk berättelse, proppfylld av minnesvärda spelmoment och hätiga karaktärer - det finns liksom ingen begränsning för vad Kojimas bisarra genihjärna kan åstadkomma. Pretentiösa spanska namn, röda robothänder och blondiner (!) i 70-tals Sydamerika, jag gillar. Kojima. Min Gud. Min frälsare.

Men vilken dunderblunder, Kojima. Var en uppföljare till den stationära konsolen verkligen för mycket begärt?

Snälla Kojima - gör verklighet av koverteringsryktena... snälla!