Så, då har min sommarledighet officiellt börjat; sol, bekantskaper och mat i mängder, man tackar.
Men min sommarledighet innebär också att jag äntligen får tid över att skriva, och förhoppningsvis färdigställa, mina otaliga skrivprojekt; ett av dessa är mitt manus till det Mäkiska Spelet, så jag tänkte bjussa på några tankar kring det senaste vi har åstadkommit (vid sidan om Reqos uppdateringsblogg).

---- Det sista vi diskuterade som grupp, är titeln på spelet. Trots att "Mäkiska Spelet" faktiskt låter som en bra titel, så började vi leta fram mer... mäkiska titlar än så. Vissa förslag gillades - vissa sågades. Till sist spånade jag upp en titel som verkade vara den som uppskattades mest, men inget är fastslaget eller officiellt ännu, så vi lär diskutera detta ännu mer framöver.

----- Även om jag inte är så aktiv rent Paint-mässigt, men det kommer att förekomma Paint-bilder i spelet. Har några små grejer klara, sitter annars och skissar på en och annan karaktär.

----- På sistone har vi i gruppen spånat och bollat idéer aktivt de senaste veckorna och bara köttat till berättelsen ännu mer. Visserligen har vi det mesta klart för oss nu, men vi flisar, sågar och kompletterar storyn med jämna mellanrum. Tidigare har jag känt att berättelsen aldrig riktigt höll, att det aldrig fanns någon substans i det, något som Reqo har fått erfara av mig i långdragna MSN-suckar. Men som sagt så bygger storyn upp sig konstant och jag gillar utvecklingen.

----- 9 juni är min deadline för mitt manus. Akt III. Då ska den skickas in till Reqo, för att stämma den överens med resten av storyn. Den är ännu inte klar, men jag är nöjd med det jag har åstadkommit, hittills. Eftersom jag inte är inblandad i den tekniska biten av spelet, spelar karaktärerna och handlingen desto större roll för mig; för varje jag gång skapar någonting, blir det som att ta hand om ett barn. Det tas hand om med allra största aktsamhet från min sida, med andra ord, och i detta nu sitter jag och filar på min akt.
Visst, jag är också inblandad i en och annan akt, men jag har ändå ingen vidare koll på vad som händer före min eller efter min akt, så jag hoppas att den inte kommer att bearbetas alltför mycket i slutändan.

___________________________________

Det var det!

Nu såhär i efterhand, var det inte helt lätt att sammanställa den här lilla listan. Jag gjorde ett litet misstag och förvandlade topp 10 till 11, vissa filmer fick jag ironiskt nog tränga bort från listan för att inte göra den alldeles för lång, etc. Men här är nu, i alla fall, den mest underskattade Disney-filmen av de alla:

1) The Black Hole (1979)

Ett mystiskt, märkligt och underbart rymdäventyr som kretsar kring en besättning som stöter på ett övergivet skepp som åkt på villospår - och ett svart hål, såklart. Besättningen klarar sig undan det svarta hålet, men inser att ett annat hot lurar i de makalösa korridorerna hos det vilsna skeppet. Vad är det egentligen som pågår däruppe? Och varför är den så nära det svarta hålet? Många frågor, många dödssiffror...

Skaparna bakom filmen insåg snabbt värdet i succén Star Wars och försökte leva på dess popularitet genom att skapa en alldeles egen sci fi-saga. Något som mest resulterade i ett fiasko än succé och gick vilse i Disney-rymden, men som ändå satt intryck på mig som älskar allt som har med rymden att göra. Det är ett sällsamt litet äventyr med den gamla klassens specialeffekter och med ett helt oförglömmigt soundtrack:

http://www.youtube.com/watch?v=Dvvq2PsgyHA

Ackompanjerad med den kusliga musiken, är The Black Hole lite av en orkester i snygga rymdresescener. Kanske inte lika mycket i det mer händelselösa mittpartiet, men mot slutet brakar helvetet loss och bjuder på en väldigt spektakulär final, en hyfsat pompös final som ännu sitter och gnager i mitt huvud.

Det här är en liten juvel i Disney-träsket.

En snygg rymdodyssé.

Disneys egna 2001-ävetyr, korsat med klassiska matiné-drag.

Det enda problemet med filmen är besättningen som karaktärer, som förutom antagonisten, känns lite väl platta, men som ger desto större rum för robotarna. Det är mestadels de som står i centrum och mestadels de som står för de bästa scenerna. Robots rock!

I skrivande stund, vill jag inte försäga mig alltför mycket om denna pärla, trots att jag vill säga så mycket mer. Må dess existens vara ett minne blott, men genom den här listan hoppas jag verkligen på att fler kan ta till sig denna klassiker.

Sugs in, vetja!

2) Dick Tracy (1990)

Gangsterbossen Lips försvinner under mystiska omständigheter, men Dick Tracy är snabb med att lokalisera boven i dramat, nämligen hans nemesis, en annan gangsterboss kallad "Big Boy" och en rad livsfarliga intriger sätter igång...

Om du någonsin undrat hur Sin City-filmen skulle se ut om det gjordes till en familjefilm, alternativt lades i händerna på Disney, så behöver du inte undra mer: svaret är Dick Tracy, som i sin egen nedtonade hårdkokhet förblev en av de bästa familjefilmerna och tillika en av de bästa serietidningsfilmerna som har gjorts.

Här hemma i Sverige är dock Dick Tracy-serien i princip främmande numera och filmen är inget undantag. Karaktärer som törstige Mumbles, Little Face och Pruneface är kanske inte en lika rolig upplevelse om man inte är bekant med serieförlagans många fula ansikten, men nu vet ni det.

Nu så är jag själv föga bekant med den gulklädde hjälten och mitt tidiga engagemang sträcker sig inte mer än någon serie i någon gammal serietidningssamling i Chile, men jag bara älskar hur man introduceras till en helt annan värld i denna estetiskt rika tappning.

Regissören Warren Beatty (som också spelar titelfiguren) och hans team har verkligen Alla omgivningar och skrikande färger är som direkt hämtade ur en gammal tecknad deckare och är njutning att se, även om de sprakande utomhusmiljöerna oftast är fattiga på just stadsfolk och att inomhusmiljöerna är betydligt fattigare, men det ger desto mer utrymme till de färgstarka personligheterna Dick Tracy och de fula fiskarna som vill ha hans huvud på ett silverfat.

Fast medan Dick Tracy är torrare att kolla på, är det gangstrarna och filmens femme fatale som står för de mest minnesvärda karaktärerna. De missbildade gangstrarna är en enda stor makeup-orgie, tätt följd av en puckelryggad, överspelande och högljudd Al Pacino som i sin roll som gangsterbossen "Big Boy" samlar, samt eliminerar, så många gangstrar som möjligt för att roffa åt sig makten i staden. Och tro det eller ej, jag som verkligen avskydde Al Pacinos sjukt överdrivna gestaltning av Al Capone i "Scarface", hade väldigt roligt att se puckelryggen skrika åt precis allt han ser i sin väg.

Madonna, som spelar filmens femme fatale, är faktiskt en hyfsat hett donna för att vara i en Disney-film. Säga vad man vill om hennes utseende i dagsläget, men i rollen som den sorgliga sångerskan Breathless Mahoney är hon en ren fröjd att se i sin fluffiga frisyr. För att inte tala om att det är hon står för filmens "spice" i exempelvis en scen då Tracey följer efter Breathless och ser att hon har bytt om till svarta underkläder och en genomskinlig nattklänning. Bara dialogen mellan de nedan känns väldigt vågad:

Dick Tracy: No grief for Lips?
Breathless Mahoney: I'm wearing black underwear...
Dick Tracy: You know, it's legal for me to take you down to the station and sweat it out of you under the lights.
Breathless Mahoney: I sweat a lot better in the dark...

Whoa, Disney! Ryker ju nästan ur kragen på mig!

Men snart upptäcker man svagheten i filmen; i längden känns filmen alldeles för lång och alldeles för rörig när nya karaktärer introduceras och nya intriger sätter igång. Det blir förvisso aldrig för invecklat för tittaren, men kanske för mycket av det goda. Det knyts dock väl ihop i slutändan och filmens ljuvliga estetik blir till slut den segrande faktorn.

Dick Tracy är i korthet en elegant och medryckande i sin egna hårdkokhet. Kanske något för rörig för sitt eget bästa, men varje minut är rena serietidningsromantiseringen och därför är det fy och skam att den är så pass bortträngd och flyttad till skuggorna.

Disneys Sin City, se!

http://www.youtube.com/watch?v=U62avnoj1c4&feature=related

GR-redaktionen begins

3) Tron (1982)

Lagom till jul kommer den. Disneys Tron: Legacy. Fortsättningen på ursprungsfilmens tidigare skeenden och spinner vidare på Trons dataspelsmytologi, i en uppgraderad och galet läcker stil. Men andra är inte alls lika intresserade av den. De nya generationerna, det vill säga. Somliga vet inte ens vad Tron är och vissa kunde inte ha brytt sig mindre. För även om den har visst kultstatus bland sina fans, är det en film som förtjänar bredare uppmärksamhet, som exempelvis Star Wars, men den toppen har den inte nått.

Och det är verkligen en skam, för Tron tillhör en av de absolut fränaste filmer som någonsin har gjorts. Visst, jag upplevde den inte på 80-talet, men det är en Disney-utgiven film som har växt för mig under åren och fascinerar mig än idag. För alla som är intresserade av data- och tvspel bör åtminstone veta vad det här rör sig om, nämligen en makalös värld, en mystisk och cool cybervärld som välkomnar tittaren till en annan verklighet med sin egen logik.

Den nyligen Oscarsbelönade Jeff Bridges spelar en föredetting från spelföretaget ENCOM och fasar/rasar över det faktum att ENCOM stal ett par spel från honom och gör nu allt för lirka fram bevis på brottet genom att hacka sig in i företagssystemet. Något som visar sig vara enklare sagt än gjort, då ett dataprogram styckar honom till molekyler och transporterar honom till en digital gladiatorvärld, styrt med digital järnhandske av en Mästerdator.

Vidare är Tron en stor del av populärkulturen och grunden till ett helt upphov av hyllningar och parodier, eller vad sägs om det tidiga Internetfenomenet Tron Guy eller en av South Parks senaste avsnitt om det uppslukande sociala Facebook-fenomenet?

Men trots filmens tidigare popularitet, känns det ändå som att dess arv börjar försvinna med tiden. Tyna bort. Men med kommande Tron: Legacy kan jag hoppas på något av en återupprättelse av 1982-klassikern Tron - en av de coolaste filmerna som finns.

Ge mig en Light Cycle till jul

4) The Rockeeter (1991)

Jag hittade den här filmen för för flera år sedan en väldigt billig peng i en av Elgigantens vårdslöst hanterade rea-lådor, där det mesta bara är ett hav av skräpfilm. Men för 19 spänn plockade jag på mig den här märkliga filmen och hade en väldigt rolig filmkväll. Så det är såhär det går med bra filmer som kastas i glömska? I en sketen rea-låda där den sjunker i en bottenlös hög av skitfilmer? Synd. Verkligen synd.

För en inbiten Disney-älskare är det lite som att gräva en skatt och är det något som ofta glöms bort i rena Disney-sammanhang, är det live-actionrullarna som oftast hamnar i glömskans brunn och den sorgligt bortglömda The Rocketeer är inget undantag.

Nåja, nu kanske jag överdrivet får till det som rena mästerverket, men är hur som helst kungligt underhållande. Filmen kretsar kring en jetpack-prototyp som hamnar på villospår tills den hittar sig fram till en ung pilot i Los Angeles. Med denna monster till transportmedel, förvandlas han till en slags maskerad hjälte, som en slags tidig variant av Iron Man. Men vad han inte räknade med var att ett gäng gangstrar och nazister också vill lägga sina skinnklädda fingrar på jetpacken och äventyret kan ta sin början.

The Rocketeer är en magnifik pärla i en romantiserad och tidig Hollywood-värld med många nazister att klå upp, fagra damer i fara och hjältedåd.

Värd att nämna är att skönheten Jennifer Connely har en roll och att det för en gångs skull inte är en i raden av hennes många galet roller. Också värt att nämna är Terry O'Quinn (Locke från Lost) som gör en förträfflig roll som Howard Hughes och som enligt min ringa mening till och med överträffar Leonardo DiCaprios gestaltning av karlen.

Hands down för en av Disneys häftigaste äventyr, för Locke Hughes och för Jennifer Connely.

Iron Man, anno 1991