5) James and the Giant Peach (1996)

När The Nightmare Before Christmas kom ut, blev det en braksuccé och något av en kultfilm. Regissören, begåvade Henri Selick, följde sedan upp stop-motiontåget med Oscarsnominerade Coraline och bjöd på samma magi där - men är man tre syskon, hamnar det mittersta barnet alltid i kläm och samma gäller Selicks mellanprojekt, James och Jättepersikan.

Det är sannerligen dags att bringa upp den gamla klassiska jättepersikan i samma rampljus, tycker ni inte?

För stop-motion-animerade pärlan förtjänar mer än att hamna i skuggan av sina andra syskon. James och Jättepersikan är lika härligt designad som den är fantasirik och varje minut är salighet i flitig animationsarbete.

Det är den traditionella berättelsen om en pojke vars liv inte är så mycket att hänga granen och som styrs av hans elaka släktingar, men vars liv får sig en vändning när han, under magiska omständigheter, plötsligt hamnar i ett gäng insekters sällskap och reser iväg mot New York i en jättelik persika. Det är roligt, charmigt, stundtals läskigt och precis sådär filmmagisk som bara få filmer är.

Jag vill minnas att ett par spöklika pirater stod för de mest minnesvärda scenerna och jag vill minnas att den franska spindeln alltid var min favoritkaraktär, men bäst är ändå den centrala frukten i filmens titel och jag minns framförallt en scen där insekterna och James börjar svälta. Men hey, de bor ju i en gigantisk persika och så fort de insåg det, ledde det till ett smaskigt sångnummer med saftigt mycket persikofrosseri. Jag njöt nog lika mycket av den scenen som karaktärerna njöt av att kalasa på sitt eget hem:

Persiko-slask!

James och Jättepersikan må kanske inte ha lika minnesvärda sångnummer som andra alster, men bjuder likväl på filmmagi om en annorlunda resa med annorlunda reskamrater. Och perverst mycket persika, också.

Se, njut och kom för allt i världen ihåg den här filmen!

Trailer

En tusenfoting med köksknivar är faktiskt snällare än man tror

6) Ducktales The Movie: Treasure of the Lost Lamp (1990)

Jag älskar Ducktales. Och det gör ni också. Hur kan man inte få en nostalgisk kick i häcken när titelmelodin väl drar igång och man sjunger med i texten? Joakim von Anka och allt som har med honom att göra ligger mig varmt om hjärtat, allt från serierna och framförallt Ducktales var stora delar av min barndom.

Men har vissa ens sett den? Ens hört talas om den? Tja, jag såg den i alla fall, många gånger som mindre. I långfilmen åker Joakim von Anka på ett av många av sina skattletarexpeditioner tillsammans med Knattarna, Webby och pilotkatastrofen Launchpad McQuack. Skatten ifråga är den som Joakim letat efter under halva sin livstid, men han har däremot ingen aning om skattens egentliga krafter; en kraft så mäktig att Joakim plötsligt får en flera hundra år gammal bov, Merlock, hack i simfötterna. Enkel och klassisk premiss.

Jag avgudar hela Indiana Jones-atmosfären som Joakims äventyr präglades av - likaså alla karaktärerna och Ankeborg-världen. Men det är just det där som filmen lider lite av, det faktum att det är mycket anden i lampan, men alldeles för lite Ankeborg. I en officiell långfilm av den omåttligt populära tv-serien hade man kanske väntat sig mer om Björnligan, Oppfinnar-Jocke eller trollpackan Magica, men allt fokus ställs istället in på den magiska anden i lampan.

Men det gör inte så mycket, för är det något som Ducktales alltid klarat av utan problem är humorn och filmen är inget direkt undantag. Jag älskar också slutet av filmen, där antagonistens verkligen får utlopp för sin fulla potential och är faktiskt en väldigt spektakulär och häftig syn. För att inte heller tala om den fantastiska musikkompositionen som sätter pricken över i:et hos filmstämningen.

Även om jag känner att filmen inte utnyttjar långfilmspotentialen till fullo och inte gräver lite mer i Ankeborg-universumet, är det ändå en njutbar liten rackare till film. Den floppade stort när den väl kom ut, men stannar i mitt barndomsminne som ett väldigt trevligt familjeäventyr.

Indiana McScrooge & Co.

7) Meet the Robinsons (2007)

Det här är en modernare produktion från Disney, som på den tiden gjorde egna datoranimerade filmer vid sidan om Pixars mästerverk på löpande band. Det gick väl sådär. Jag minns framförallt hur hemsk "Chicken Little" var och hämtade mig inte från dess hemskhet på ett bra tag, så det var med allra största tveksamhet som jag såg Disneys senaste åstadkommande. En snurrig film om någon slags retrodoftande 50-tals framtid med ett urval tramsiga knäppgökar. Kritiken var inte alltför nådig och trailern skvallrade om något skräpartat.

Men så fel man kan ha ibland - jag vill minnas att jag hade en jättetrevlig filmstund när filmen visade sig inneha så mycket mer än pannkaksplatt humor. Vilken överraskning! Det här är en Disney-traditionell saga som börjar trögt och knarrigt, men som i längden växer sig tillfredställande bredare som berättelse. Stundtals cheesy, men likväl smått rörande när föräldralöse Lewis drabbas av faktumet att hans mamma övergav honom när han var nyfödd och vill bara förstå varför och var i världen han egentligen tillhör. Han vill bara veta om någon förälder ändå är villig att älska honom precis som han är.

Mest cred ska ändå antagonisten, mannen i plommonhatten, ha. Karaktären som i förhand kändes som den allra larvigaste figuren av de alla (en stereotyp i mustasch, mantel och plommonstop bådade inte särskilt gott), visar sig i slutändan vara den allra bästa. Det är utan tvekan den här killen som oftast kammar hem mest skratt (det och Tom Selleck-grejen).

Så i korthet - om ni inte har sett den här filmen ännu, låt er då inte avskräckas av den extrema knasighet som höljer filmen. Det är en väldigt rolig och fin berättelse om att se nya möjligheter i livet, att se framåt och att inte fastna i det förgångna - om man har rätt perspektiv.

Det är skruvat, rappt och ibland nästan för mycket (förutom vissa, är inte resten av den knasiga familjen att bry sig så värst mycket om) - men med stort, pumpande hjärta i sann Disney-anda.

Framförallt när filmen avslutas med ett citat från en stor och speciell man.

Någon som vill adoptera ett blont troll? Någon..?

8) The Black Cualdron (1985)

Den här filmen gjordes under den tid då Disney vågade att ha "balls" och inte enbart följde det traditionella mönstret med dans- och sångnummer och istället bjöd på en väldigt mörk berättelse om en svart kittel som bar på det ondaste av krafter. En ondskefull kung vill använda dess krafter för att återuppliva sin länge sedan döda armé och än en gång erövra landet och världen. The Horned King är boven i dramat och tillhör bland det absolut läskigaste och ondaste som har ritats och framförts på film. John Hurts mörka stämma ljuder högt i hans tomma och övergivna slott och i såväl våra arma små Disney-hjärtan. Jag älskar den här killen. Badassness personifierad!

Men resten av filmen... är inte lika intensivt. Det är den sedvanliga historien om pojken som drömmer om att bli en krigare och svingar pinnar mot djuren i bondgården. Grisuppfödaren, som han annars är, får reda på att hans minigris är nyckeln i finnandet av den svarta kitteln (?). Så med ett äpple och brödbit skickas han ensam iväg för att gömma grisen från kungens gigantiska drakar. På vägen möter han en varelse som hjälper honom lokalisera sitt mål och äventyret tar sin början...

Sagan om Ringen, much? Liknelserna har dock ingen större betydelse, för det jag finner är oerhört synd i filmen är att filmen skyndas. När det känns som att filmen precis börjat, har man redan lokaliserat den magiska kitteln och The Horned King lägger klorna på den. Och för att inte tala om att grispojkens följeslagare aldrig riktigt tillför någonting, förutom att just spela rollerna som det obligatoriska kärleksobjektet och comic relief. Nåja, kökspigan är nog ändå inte lika poänglös som trubadurspelaren, som till en början är rolig och introducerar harpan vars strängar går sönder när han ljuger, men i fortsättningen tillför varken han eller sitt intrument någonting alls.

Den riktiga hjälten i filmen är utan tvekan Gurgi. Hårbollen som snart allierar sig med grispojken och resten av gänget, kan till en början kännas som filmens irritationsfaktor (och nästan lite som upptakten till Gollums röst, eller?), men visar sig vara en sympatisk och missförstådd liten rackare som till slut lyckas till och med överträffa grispojkens heroism.

The Horned Kings och Gurgi är med andra ord de mest minnesvärda karaktärerna i denna mörka och underhållande fabel. Synd bara att filmen blir så påskyndad och kort, för första hälften av det mörka äventyret är verkligen helt underbar.

Men i helhet, helt klart värt att spana in.

Trailer

Ondingar spetsar alltid hjältar i fingrarna

Lost är en serie som bådat väääldigt många diskussioner bland mina vänner. Min gamle kompis Marc var något av en tv-serienarkoman, så han tipsade och pratade mer än gärna om serier. Under högstadiet var det en speciell serie som han gärna dillade om och jag minns många diskussioner om hur isbjörnar kunde leva i en exotisk miljö. Jag var dock mer filmtypen än tv-serietypen och jag var aldrig riktigt inne i serierna som han följde, så jag snappade bara hafsigt upp reprisen av första säsongen, precis före säsong 2.

Och där startade hela Lost-karusellen för mig. Några vänner som försökte följa serien, slutade bara under säsong 2 och misstänkt rätt snabbt att den bara skulle gå utför, min familj gjorde precis detsamma.

Ju längre jag tittade på den, desto fler brister såg jag med den. Serien blev snabbt rörigare, tjatigare, upprepande och förvirrande. Det måste vara ett slut på tittandet, den kommer ju inte gå någon vart.

Jag älskade att bringa upp seriens mindfuckers som kom från ingenstans med Steph och Jeppan under gymnasiet och liksom bara roade oss åt hur utflippad serien var i helhet - vi skrattar och skrattade ofta om hur ön i en säsong bara försvinner, eller vilken bra kemi Kate och Sawyer har (då Jack är en supermes). Jag spar inte heller på alla löften om att sluta kolla på Lost jag till och med gav mig själv. Flera gånger.

Men vad jag än klargjorde, satt jag likförbannat där, on the same Lost-channel, on the same Lost-time och följde de bökiga intrigerna med storögd fascination. Lost var en drog. Jag var hooked on Lost. Ända in till slutet. Kalla det vad man vill, guilty pleasure, en hatkärleksrelation, en drog, whatever.

Men jag gillar det. Ändå. Trots sina uppenbara brister. Trots att det ibland blir pretentiöst för sitt eget bästa och att intrigerna bara blir knasiga i längden.

Och faktum är att seriens slutgiltiga final som drog i gång i USA i förrgår lämnade mig så emotionellt rubbad att jag än håller på att smälta in det jag såg igår. Framförallt var de sista minuterna så poetiskt framförda att jag inte längre bryr mig om seriens många tyngande problem. För jag kom att inse att även fast inte intrigerna får något svar, har det ändå alltid handlat om karaktärernas vilsenhet och trösten de hittar hos varandra. Serien har alltid haft ett stort hjärta för de närmaste karaktärerna och det kändes så fint att se hur allas relationer knöt ett band på ett eller annat vis, innan serien avslutade med det de gör bäst; att leka med livsfrågor och framförallt att hantera döden.

Och när serien sedan slutade så poetiskt som den gjorde, kan jag inte vara annat än tillfredställd och nöjd, samt erkänna att jag alltid har varit svag för den här serien. Förlåt mig Jack.

Tack Lost för 6 år av omotiverade WTF-moment, sorgliga dödsscener och innästlade komplotter.

För nu är Lost, officiellt, slut.

Life & Death