Jag ska till Paris nu i sommar. Efter månader av intensivt läsande i universitetet, bär det sedan av till Frankrike, i åtta härliga, snigelätande dagar. Så det slog mig att jag, under väntan, kunde kika in lite fransk film för att liksom komma i stämning inför semesterresan.

Men för att finna den rätta filmen, behövde jag ställa in mig mentalt i förväg innan jag hämtade vilken film som helst; med andra ord, vad är det första jag tänker på när jag tänker på Paris?

Få se nu:

Kreativitet.

Mat.

Matglädje.

Ratatouille. Berättelsen om Remy's matlagningsdrömmar som ständigt mals till smulor för att han är en... råtta. Ja, jag talar om Pixar's extraordinära och hjärtevärmande saga om en begåvning som kommer från den värst tänkbara omständigheten i köket och som är beredd att motbevisa världen för att skänka äkta matglädje.

På senare tid har jag länge konstaterat att Pixar bra blir bättre och bättre efter varje film de gör. Jag minns exempelvis ha kallat Wall-E "sylvass i sin nattsvarta satir" och Up för "årets vackraste film". Jag kanske tog i lite. Speciellt efter att ha påmints om den romantiska skildringen av det franska köket, kärleken som flyter i varje animerade maträtt. Hands down för Brad Bird, helt enkelt!

För man kan nästan känna dofterna, smakerna i tungan, men framförallt magin genom filmrutan, som exempelvis i scenen där Colette avslöjar hemligheten hos en lyckad baguette; den knapriga

Eller där Remy's bror försöker känna den sensationella kombinationen hos en vindruvas sötma tillsammans med en ostbits salta substans. Kärlek!

Men den bästa scenen är den där den kräsne och svårflörtade matrecensenten Anton Ego tar sig den ödesmättade smakprovet av Remy's rätt och spricker.

Spricker av matkärlek.

http://www.youtube.com/watch?v=JDK2azVSE5Q

En annars så simpel "bondrätt" som ratatouille, en enkel stuvning av diverse grönsaker, kastas matrecensenten tillbaka till sin barndom, till sin mammas hemlagade ratatouille och gör honom kär på nytt till den grad att han slickar i sig varenda liten såsdroppe med sin sticklånga finger. Även om han blir chockad av det faktum att rätten tillagades av en hel koloni råttor, att restaurangen skulle komma att stängas tack vare hälsovårdsinspektören och att hans trovärdighet som recensent spricker i och med restaurangens nedläggning, inser han äntligen innebörden och kärnan i den forne mästerkocken Gusteau's motto: "Alla kan laga mat"

"In many ways, the work of a critic is easy. We risk very little yet enjoy a position over those who offer up their work and their selves to our judgment. We thrive on negative criticism, which is fun to write and to read.

But the bitter truth we critics must face, is that in the grand scheme of things, the average piece of junk is probably more meaningful than our criticism designating it so. But there are times when a critic truly risks something, and that is in the discovery and defense of the new.

The world is often unkind to new talent, new creations, the new needs friends. Last night, I experienced something new, an extraordinary meal from a singularly unexpected source. To say that both the meal and its maker have challenged my preconceptions about fine cooking is a gross understatement. They have rocked me to my core.

In the past, I have made no secret of my disdain for Chef Gusteau's famous motto: Anyone can cook. But I realize, only now do I truly understand what he meant.

Not everyone can become a great artist, but a great artist can come from anywhere.

It is difficult to imagine more humble origins than those of the genius now cooking at Gusteau's, who is, in this critic's opinion, nothing less than the finest chef in France. I will be returning to Gusteau's soon, hungry for more."

Jag själv är en gedigen matälskare och att se hur Remy vinner Anton Ego's hjärta gör mig fylld av matlagningslusta - jag må inte vara den bästa matlagaren, men jag älskar att experimentera med mat och att överumpla någon med en maträtt på samma sätt som Remy gjorde med Anton Ego, kommer bli ett nytt livsmål.

Det var länge sedan jag hörde något av Damon Albarns och Jamie Hewletts hutlöst coola popband. Ni vet, den där poppiga electronic-drömmen bestående av de påhittade bandmedlemmarna Noodle, Murdoc, Russell och 2D. Gorillaz. Såsom de har förgyllt mina sena sommarkvällar, men det var inte förrän igår som jag hörde talas om deras nya platta, Plastic Beach. Som alltså kom ut för lite mer än en månad sedan och som jag inte hade den blekaste aning om ens existerade. Jag köpte skivan så fort som möjligt och spelar på för fullt i skrivande stund.

Är det för att det inte reklamerades ett ynka litet knyst om Gorillaz nya album här i Sverige eller är jag bara hutlöst seg när det kommer till skivutsläpp? Tydligen var det hur hypat som helst. Men hur som haver är jag bara glad att det virtuella brittiska bandet äntligen släppte lite nytt material till min arma musiksjäl, som denna gång tar semester i en plastbelagd ö, tillsammans med en skattkista av gästartister.

Och vilket album sedan - det här är helt klart det mest experimentella mixen som seriefigurerna rört vid. Libanesisk orkester, de karaktäristiska electronic-ljuden och gästartister såsom Mos Def, Lou Reed och The Clash-gubbarna Mick Jones och Paul Simmonon, blandas ihop till en våt och salig hip hop-dröm. Till en början kändes albumet oväntat blekt och man hör snabbt att Plastic Beach-kollektionen saknar just de där omedelbara catchy-hitsen, men Plastic Beach är den typen av album som bra växer med tiden och bäddar istället upp för en egen värld med en alldeles egen identitet till skillnad från de mer lösryckta albumen från tidigare år - det är exotiskt, surrealistiskt, egendomligt och så Gorillaz-psykedeliskt man möjligtvis kan bli. Det ligger så mycket själ i samtliga låtar att det, tids nog, kommer bli ett enda stort hopkok av vågade och härliga klassiker.

Mina absoluta favoriter hittills är "To Binge" och "Empire Ants", ett samarbete mellan Damon och svenska sångerskan Yukimi Nagano med/från Göteborgsbandet Little Dragon. Framförallt är förstnämnda så romantiskt framhävt och trallvänlig att jag inte kan gör annat än att känna mig som hemmastad i den fiktiva ö-paradiset.

To Binge:

http://www.youtube.com/watch?v=s0AUHWdTT9M

Empire Ants:

http://www.youtube.com/watch?v=1FR5XvKCcu0&feature=related

Ah, och man får inte heller förglömma den fantastiska musikvideon till singeln Stylo, som förutom bjuder på en underbart klämmig Bobby Womack också gästas av en viss yippie-kay-yay motherfucker:

http://www.youtube.com/watch?v=pvLz89D6RUo

Albumet i korthet: Mina sena sommarkvällar är räddade...

Fortsättningen till gårdagens topplista!

5) Over Logging

Apokalypsen har anlänt. Undergången är nära. Panik bryter ut. Randy tar med sin familj, ut från South Park, och ut till väst, i hopp om att en dag hitta ett uns av japanska flickor spy i varandras munnar på Internet...

Det är skrämmande. På riktigt. Att upptäcka sig själv fastnaglad vid datorn och surfa. Att behöva Internet. Men framförallt den stunden Internet bestämmer sig för att bara... lägger av. Dör. Dagens samhälle är beroende av detta nätverk. Det är som vatten, luft för den moderna människan. Vi blir som grottmänniskor när den inte längre fungerar. Det är nog inte bara jag som känt samma våg av panik när Internet bestämmer sig för att tuppa i flera timmar. Bara fem minuter. Bara fem minuter med Internet! Snälla! Jag måste se vilka som är online! Jag måste ha mitt mail!! Var ligger närmaste Internet-café?! It's a cookbook! IT'S A COOKBOOK!!!

Hur som helst - avsnittet ifråga är en given favorit hos mig. Inte bara fångar den den moderna människan i ett nötskal - jag älskar den hembyggda Internet-simulatorn, hur man parodierar väsendet kring Internet-fenomenet, men jag diggar framförallt hur den introducerade oss till brasiliansk fjärtporr och den oförglömmiga och brutala "ectoplasma"-scenen...

OH-ah... there was a GHOST

... with the RESPECT!!1!!!

4) Fishsticks

Det började som ett larvigt skämt om en fisk i en Evil Knievel-dräkt i manusstadiet. Det utformades senare till ett skämt om Kanye West som förnekade att han var en lax. Det slutade med att man framställde Kanye West som ett superego utan humor. Det resulterade i att Kanye West själv skrev i sin blogg att han blev sårad av avsnittet, men att han tagit till sig kritiken och att han från och med den stunden ville arbeta på sitt ego. Allt för att han kallades för gayfisk.

Jag älskar just det resultatet av ett så pass simpelt skämt; att Kanye verkligen tog åt sig av det dumma skämtet, att han faktiskt ville börja bygga på sig till en bättre person efter ett avsnitt om ett fiskpinne-skämt som bara fungerar på engelska. Men jag älskar framförallt ego-temat, som Matt & Trey själva har haft erfarenhet av, där det mentala egot inte bara roffar åt sig äran för någonting man inte har gjort; den kan dessutom tro innerst inne att man faktiskt varit delaktig och gjort denna någonting ifråga. I detta fall, Cartman som faktiskt tror med hela sitt hjärta att han kom på skämtet, och inte Jimmy.

Mothafuckin' gayfish, yo

3) The Terrance and Phillip Movie Trailer

Är det något som South Park alltid lyckas med, är att driva med kändisar. Genom åren har vi fått ta del av en J-Lo-hand, Tompan Cruise i garderoben, den pengakåte Musse Pigg och George Lucas & Steven Spielberg som våldtäktsduo. Men min absoluta favorit-kändisdrift, är utan tvekan den sjömansklädde Russell Crowe och sin tv-serie "Fightin' Around the World with Russell Crowe". Handling? Spöa upp folk. Stor mängder stryk i alla möjliga länder.

När Cartman, Stan, Kyle och Butters inväntar den hett efterlängtade trailern till Asses of Fire 2, tvingas de stå ut med en hel timme av Russell Crowe skrika, puckla på förbipasserande människor, slåss mot minoriteter och sjunga låtar från sitt eget album.

Det finns så många ögonblick i Russell Crowes ljuvliga knytnävsturné att jag inte kan nämna allihop, men en sak är i alla fall säker: om det fanns en show med Russell Crowe i sjömansdräkt och som pucklade på alla människor i världen, så skulle jag sitta bänkad framför varje avsnitt.

AH MAH GAWD, IT'S RUSSELL CROWE!!! AH MAH GAD, BDAHH DYAH DYAAAAAHHHH!!!!!!1!!1!!1!!!

2) Eat, Pray, Queef

Ansedd av många som en av de sämre avsnitten av South Park, älskade jag varje sekund av det. Jag skrattade så att tårarna sprutade. Muspruttar är hysteriskt roliga. Fantastiskt roligt. Framförallt hur killarna i South Park reagerar på ett specialavsnitt av "The Queef Sisters" på tv och förargar en hel nation. Eller, den manliga halvan av nationen.

Och medan jag skrattar ihjäl mig åt Randys och Stans upprörda reaktioner när Sharon släpper lös lite luft under middagen eller åt den episka "Road Warrior"-prutten, understryks det som egentligen stör männen; att luften kommer från just kvinnorna. När kanadensarna Terrance och Phillip går ut med Queef-systrarna pruttar Terrance under en vinprovning och Phillip agerar argt. Men när han får reda på att det var Terrance som fes, skrattar han bara. Eller när Randy svarar ilsket på Sharons fråga om vad som gör muspruttar mindre roliga: "När luften kom från den där vaginan!".

Och det är det medvetandet som avsnittet handlar om; när muspruttar blir förbjudna, är det en seger för Randy och Stan. Men det blir ett nedslag för Sharon. Inte för just muspruttarna. Utan för att trots kvinnan lever i ett modernt och mer jämlikt samhälle, finns det ändå de som trycker ner dem. För att de just är kvinnor.

- You really think women cared that much about queefing? Is that really... what you think this has all been about?
This has been about women having a little bit of fun for once at your expense. For just this one time we could be the immature ones to make you feel uncomfortable. But no. You just couldn't let us have that one little thing, could you? Because even though things are getting better for women, you still think of us as lesser people sometimes, and we always have to prove ourselves twice as hard.

Congratulations, guys. For getting your way... again...

Jag blev tårögd. Ett avsnitt om muspruttar gjorde mig tårögd. Det är ett hysteriskt roligt avsnitt, men likväl en överraskande fin hyllning till kvinnan.

Dags för nummer ett favoritavsnitt i South Park. Eat, Pray, Queef som jag pratade om ovan var faktiskt väldigt nära att knipa första platsen för sin lungsmärtande humor, feministiska ådra och medvetande om könen i samhället, men det fick lov att puttas ner en bit för en annan orättvisa i kvinnligt sammanhang.

Bröstcancer.

1) Breast Cancer Show Ever

Wendy och Cartman har haft en hel del motgångar ihop; men det når sin ultimata och slutliga kulm när Cartman börjar driva med hennes bröstcancerkampanj. Nu har hon fått nog av Cartman. Cartman, det kaxiga, vidriga, feta arslet. Nu ska hon och Cartman göra upp i ett slagsmål. En gång för alla.

Först chillar Cartman lugnt - för hon är ju bara en tjej, inte sant? Men vilken tjej, sedan! Cartman inser att hon fatiskt menar på dödligaste allvar att hon ska slå skiten ur hans feta jävla röv. Och här sätter min njutning igång; det här är Cartmans ultimata förnedring. Jag skrattar högt och gottar mig åt hur innerligt patetisk Cartman är när han gör allt för att förhindra slagsmålet; han skiter på Mr. Garrisons skrivbord för att få kvarsittning och slippa slåss, han äter upp sina egna kalsonger framför ögonen på Wendy och låter sin mamma ta ett snack med hennes föräldrar - och fortsätter, trots att hon förbjuds att slåss, att driva med bröstcancerkampanjen.

Jag tror nog att de flesta av oss känner till den fruktansvärda cancern. Min mormor dog av bröstcancer och hon led tills hon somnade in. För ung. Det är sorgligt. Jag får läsa och höra hela tiden om kvinnor som måste ta till svåra operationer för att förhindra den dödliga cancern. Vissa överlever, andra inte. Det är bedrövligt hur orättvis och förvjävlig cancern är.

Det är därför det är så underbart när rektorn kallar Wendy till sitt kontor och avslöjar att hon själv var en överlevare och vet hur fruktansvärt det är att ha bröstcancer. Må cancer inte vara helt och hållet botlig än - men man måste kämpa. Fortsätta slåss. Fortsätta strida mot den där cancerklumpen och aldrig ge upp.

I detta fall, är det Cartman som förkroppsligar cancer.
Det är fantastiskt att se Wendy ta upp kampen igen i bästa sportfilms/Snatch-anda.

Och jag fortsätter att njuta av att se Cartman förnedras inför hela skolan - och slås blodig av Wendy.

Fuck you Cartman.

Fuck you cancer.

You are woman, hear you roar

Queefing too loud to ignore!

Queef a little each day and let your soul take flight!

Ah-aaaaaaaaaaaaah

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah

Queeeeeeeeeeef

freeeeeeeeeeeeeeeeeeee!
_____________________________________________________

Tröstpris: The Losing Edge. Jag bara älskar hur Randy växer till sig som karaktär för varje avsnitt och förblir den bästa tv-pappan någonsin. Speciellt i denna Rocky-inspirerade sekvens.
Randy vs Bat-Dad

Det är barnsligt. Groteskt. Korkat. Äckligt. Och genialt. Fullkomligt genialt. Humor i sin renaste form. South Park är vår tids absolut bästa parodi/satir-serie och jag kan inte buga nog inför Matt Stones och Trey Parkers moderna tv-klassiker.

Det älskar mest med South Park, är att de kan vara så obscena och barnsliga som möjligt; men ändå förmedla en poäng, eller en åsikt som oftast inte väljer någon sida av ett visst ämne - utan bara låter det reflekteras med sin komiska briljans. För finns det någonting som dessa herrar inte klarar av att driva med?
Tja, jo, tydligen finns det en sak; Muhammed. Det hittills största bakslaget I South Parks historia, i och med deras censurerade avsnitt "201".

Men det är annan femma. South Park tar semester nu. Deras senaste avsnitt, Crippled Summer, drog igång igår i USA och komedikungarna Trey Parker och Matt Stone vilar ut efter ännu en kontroversfylld och omtalad halv säsong. Crippled Summer var inte alls särskilt bra. Så under tiden, tar jag då mig lite tid att lista mina 10 absoluta favoritavsnitt; hittills.

10) Passion of the Jew

Jesus torteras, slagen, kastad, hånad, förnedrad och kruciferas till en enda stor köttklump. Mel Gibson's Passion of the Christ. Storfilmen är grunden till Cartmans uppbringande av jude-rensningen iförd Hitler-mundering, Kyle's tvivel på judendomen och det mest skrämmande av allt; en skara människor påverkas själsligt och förstår kristendomen efter filmen. Men... varför? För att Jesus fick röven flådd? Är det Jesu-lidelse som utformar kristendomens kärna?

Nej - och det är just den poängen som South parodierar så fantastiskt klockrent: för religion ska inte förena människor genom hat eller våld - det ska förena genom hjärtat, i detta fall Jesus många goda läror och gärningar.

För att inte tala om att Mel Gibson görs till åtlöje förs sina ökända tortyrstrapatser i sina filmer och går helt bananas/Road Warrior när Stan och Kenny försöker få sina pengar tillbaka:

OH SHIT

9) More Crap

Det kanske bara är en stereotyp, men jag tror nog att de flesta av oss killar åtminstone känner igen/till stoltheten i att skita ut en mega-baddare; den stoltaste av bruna kablar. Den största av bratwurzts. Det är en typisk grabbgrej som träffar och som jag skrattar livligt åt. Till tjejers förfäran.

Avsnittet är baserat på den fantastiska dokumentären The King of Kong och ni som inte har sett den, handlar den i korthet om en tidigare rekordhållare i Donkey Kong som förvandlas till världens douche efter att en skön lirare slår världsrekordet. I South Parks version är det Bono som får sitt "världens största bajskorv"-rekord slaget av South Park-bon Randy Marsh - något som bäddar upp för Bonos hämnd och en alldeles underbart twist.

Jag har ingenting personligt emot Bono eller U2's musik (diggar musiken). Men jag tror att det är oundvikligen att ändå utstråla "jag är i centrum och bättre än du"-auran som vissa kändisar har tendensen att få - något som jag kände inkluderade alla hans hundra hyllningar, hundratals priser och 3 hela Nobelprisnomineringar.

Hur som haver är Randy's stolthet över sitt rekordbajs fantastiskt komiskt och Sharons irritation och oförmåga att förstå hur viktig bajset är för Randy är rolig så in i bomben - men allra roligast är ändå Bono's humanitära arbete nere i Afrika:

HELLO HELLOOOOO

8) All About the Mormons?

Det här avsnittet betyder en hel del för mig genom mina personliga erfarenheter; för som många av er kanske vet, tillhörde jag faktiskt den Mormonska församlingen i några år tills mina föräldrar insåg att den Mormonska läran kunde vara skadlig i fortsättningen och att läran... tja, i princip bara var skit. Jag blev ledsen.

Men inte för att jag inte fick följa Joseph Smiths läror; det var människorna i kyrkan som jag kom för. Något som avsnittet ifråga väl tar tillvara i slutändan. För hur korkade och lögnaktiga profeten Joseph Smiths läror än framställs som (och som South Park tonat ner i avsnittet), är ändå familjen kärnan hos många mormoner. Stan får lära sig det när hans nya klasskamrat visar sig vara mormon och tar del av Joseph Smiths profetia.

I övrigt är det en fantastiskt rolig drift av en genomsnittlig mormonsk familj; för ja, jag kan av egen erfarenhet säga att vissa mormonska familjer faktiskt är sådär. Kanske värre. Familjelycka när det blir som läskigast, liksom. Men bra människor, helt klart.

7) Douche and Turd

South Parks skola tvingas byta skolmaskot, då ett gäng irriterande eko-terrorister protesterar mot deras nuvarande ko-maskot. Men de senare valen visar sig vara så pinsamma, att Cartman och Kyle först skapar egna kandidater på skämt, men som senare blir slutkandidaterna i det slutgiltiga maskot-valet; en vaginarensare och en bajsmacka. Något som bara förargar Stan och ser ingen mening med att rösta.

Avsnittet handlar om den stora innebörd i att ha en åsikt och om man nu ger blanka fan i vem det än är som vinner valet, varför inte välja mellan en av dem? Göra sin del i samhället. Skyldigheten som medborgare. Något som Puff Daddy's hysteriskt roliga "Rösta eller dö"-kampanj klargör ganska tydligt...

Men vad som är körsbäret på toppen av avsnittet är ändå driften med PETA - "djurvänner" som stör mer än de gör nytta får sig en helfestlig känga i denna episod, där Stan upptäcker PETA's kärlek för djuren sträcker sig så långt, att ett aktivt sexliv med djur är vardagsmat i PETA's lilla samhälle. Och djuren bryr sig inte ens om människorna när Puff Daddy massakerar hela alla där, utom strutsmänniskohybriden.

Jag vet, sämre youtube-klipp får man leta efter...

6) Trapped in the Closet

Ni kanske har märkt att det är mycket religiös prägel i mina favoritavsnitt... men när South Park tar sig an religion, är det guld värd. Och deras hittills bästa är denna gyllene kontroversfyllda avsnitt som fick Isaac Hayes, rösten åt Chef, att se rött och som fick till och med fick Tompan Cruise att slå det lilla i skallen i taket.

South Park tar sig som sagt an Scientologin och handlar främst om vad den gör med människor; det går fortfarande att diskutera hur ofattbart löjlig begynnelseberättelsen exempelvis är, men i vanliga sektmanér, finns det faktiskt folk som är villiga att underkasta sig den läran - eller vilket som helst. Det finns så många i behov av själslig hjälp att de väljer att sluka precis vad som helst. Det är sorgligt.

Men avsnittet är desto roligare. Drivandet med ryktena kring Tom Cruise's sexualitet är en modern klassiker och är precis lika roligt nu som då.

__________________________

Fortsättning följer imorgon...

Världens största skit. Inte den på kudden, alltså.

Jag älskar ljudet av paket som dunsar i min brevlåda.

Neytiri i min Blu-ray; man tackar! Förra årets bästa filmupplevelse gör entré i mitt vardagsrum och jag kan knappt bärga mig. Nu ska jag öppna min blåa stållåda...

Ah, och så vill jag tacka GR's redaktion för vinsten, Metro 2033, som jag vann i deras fantastiskt roliga rittävling. Thanks guys!