Svenska
Blog

Besviken på The Last of Us 2 (spoilers)

Det har gått några dagar sedan jag avslutade Ellies hämndfyllda resa, låtit det hela smälta lite innan jag uttalade mig om Naughty Dogs senaste epos. Allt jag känner är... besvikelse (och var beredda på SPOILERS!).

Jag vill börja med att applådera ambitionsnivån i spelet, att man har tagit så pass stora risker med storyn och att man har arbetat så hårt för att göra uppföljaren till något nytt, något fräscht. Jag gillar att man också ser antagonistens perspektiv för att lyfta karaktären från att vara en simpel måltavla och att tvåan inte bara upprepar handling från föregångaren. Här finns det också gott om dynamiska och roliga spelögonblick (trots att den artificiella intelligensen ofta brister) som jag kommer säkert kommer att minnas ett bra tag framöver. Jag skulle dock ljuga om jag påstod att det emotionella engagemanget fanns där för mig, till skillnad från den mästerliga föregångaren.

Det här spelet klickade inte riktigt med mig. För att vara mer korrekt: spelet var underhållande fram tills jag får styra Abby och det hela bara faller platt för mig. Abby kändes som en otroligt andefattig karaktär och jag gillade aldrig hennes hemska skitvänner, vilket gjorde att jag mest rushade mig igenom hennes Seattle-dagar för att hinna ifatt cliffhangern vid teatern. Det blir lite roligare när man tar med sig Aang på äventyr i skyskraporna, men efter det hamnar man i en cynisk svacka där ingenting verkar spela någon roll längre. Brinnande hästar löper i panik i sektens ö, WLF-soldaterna mejas ner av skrikande Ärr, de underutvecklade grupperna dör en meningslös död. Skitsamma. Det är väl lite tanken med det hela: våld och hämnd löser ingenting, vare sig man kallar sig Eldflugor eller Seraphites. Detta är väntat i en skoningslös värld som The Last of Us.

Märkligt nog är det just därför slutet inte fungerade för mig, där Ellie i stridens hetta - och efter att ha fått fingrarna avbitna och mördat hundratals människor för betydligt mindre - beslutar sig för att förlåta Abby och gå hem tomhänt. Druckmann vill så gärna visa att det visst finns saker som betyder något i en post-apokalyptisk mardröm, lite som i slutet av det första spelet. Skit i botemedlet; Ellies liv är allt som betyder något! Det klickade med mig som spelare på ett emotionellt plan. Den här gången vill jag mest bara ha ett slut på en rörig resa på 30 timmar med oväntat mycket utfyllnad och ett Abby-perspektiv som misslyckas med att etablera något sympatiskt band med spelaren. Abby adopterar en unge, så vadå? Ellie har ingenting längre. Hon vann inte något tillbaka under resans gång. Vanligtvis sker någon slags utveckling som gör det förståeligt för en karaktär att inte hämnas på den patetiske förövaren. Om något visar väl det sista Joel-minnet att Ellie borde ha fortsatt våldscirkeln. Visa vad Abby tog ifrån Ellie. Det fanns ingen egentlig anledning att stoppa det hela. Men nej, åk iväg du. Låt mig fortsätta få PTSD-flashbacks i fred. Skitsamma.

Jag vill verkligen gilla riktningen som spelskaparna tog, men det här grep bara inte tag. Det var mest irriterande ogenomtänkt. Märkligt sammansatt. Men framförallt känns det forcerat. Jag önskar att jag som spelare skulle få välja om Abby dör eller inte, basera detta beslut på vad vi har sett från hennes perspektiv. Hade 99% av spelarna dränkt Abby? Skulle det tyda på att Druckmanns budskap inte skulle nå fram? Jag förstår såklart vad han är ute efter, men denna sorts historier om hämnd och förlåtelsens kraft har gjorts bättre förr. Jag gillar berättelser som lämnar en känsla av tomhet, men det här var av helt fel sort. Jag spelade The Last of Us tre gånger, men jag lär nog aldrig röra tvåan igen. Om nu inte online-läget lockar mig tillbaka, det vill säga.

Besviken på The Last of Us 2 (spoilers)

"Whatever!"

HQ

Sommarfilmer för regniga dagar

Jag växte aldrig upp med Sunes Sommar eller majoriteten av Astrid Lindgren-filmerna, vilket kan vara rentav kriminellt att inte inkludera i sommarfilmssammanhang - kan tyckas. Ändå vill jag ge det ett försök här på bloggen, för i regniga corona-tider kan man behöva lite solstrålar från filmens värld. Heeeeere we go!

Whisper of the Heart
Vad är mer sommar än sjungande sommarsyrsor, tonårstrubbel, livsviktiga vägval och Country Roads? Denna underbara Ghibli-pärla väcker en njutbar nostalgi av sällan skådat slag och bubblar upp känslor man trodde sig ha glömt. Förutom den söta coming of age-historien var regin varm, solig och strålade av livsglädje. Ett riktigt lyckopiller, detta.

A Goofy Movie
En genuin sommarlovsklassiker om du frågar detta filmfreak. Disneys underbart poppiga far-och-son-film tog tittaren på en lika vild som emotionell roadtrip och är än idag ett självklart sommarval för hela familjen, oavsett om man är på musikalhumör eller om man bara vill väcka lite skolavslutnings-känslor i 90-talets tecken.

Jaws
Visserligen lyckades Steven Spielberg traumatisera flera generationer med sin skräckinjagande hajrulle, men det hindrar inte Jaws från att vara en obligatorisk sommarfilm - även om det hindrade många från att ens doppa tån i badkaret. Stränder, sol, sand, sönderslitna lemmar och en sadistisk monsterfirre... mer sommar än så blir det väl inte?

Stand By Me
Sommarfilmer och coming-of-age-historier går lite hand i hand, där sommarperioden blir en tid att utforska sig själv och sina relationer. Detta är kärnan i vad som möjligen är den bästa Stephen King-adaptionen, som har bevarat ungdomshjärtat och förevigade sommarminnen i en minnesvärd amerikansk filmklassiker. Ett måste!

Do the Right Thing
Åskar det och stormar det eländigt hos dig? Slå då på Spike Lees tveklöst bästa film för filmhistoriens kanske argaste sommardag. Idag är filmen brännande aktuell med tanke på de senaste händelserna i USA, där Lee låter filmen brinna upp av känslor och koka av frustration under den skoningslösa New York-solen.

The Beach
Alex Garlands roman The Beach är den perfekta semesterläsningen när man är utomlands, men nu när resandet begränsas och slitna pocketböcker tappar lite av sin tjusning i vardagsrumssoffan så funkar Danny Boyles filmadaption nästan lika bra. Man blir nämligen lika frälst som karaktärerna när man omringas av klarblåa oceanvatten i denna nerviga och svalkande lilla sommarthriller...

Call Me By Your Name
Om du ännu inte har hunnit se Luca Guadagninos makalösa kärlekshistoria ska du definitivt passa på under denna semestertid, som med sitt sensuella berättande och strålande rollprestationer laddar sommarflörten med sexuell spänning och passionerade scener som berör på djupet. Detta är en Italien-resa som sommartittarna sent lär glömma...

Sommaren med Monika
En sommarfilmslista vore ju inte komplett utan Ingmar Bergmans ljuvliga skärgårdsromans från 1953, en passionerad undanflykt som hjälpte till att markera "den svenska synden" utomlands. Det är lustfyllt, pirrigt, svettigt och härligt spontan i sin anda - allt som kännetecknar en skön sommar och en lysande sommarfilm.

Vilka är dina bästa sommarfilmstips?

Sommarfilmer för regniga dagar

HQ

Blod, dinosaurier och otyglat ursinne hos HBO Nordic

Är du sugen på en TV-serie utan dialog och som helst lägger fokus på visuellt berättande? Gillar du historier där grottmänniskor lever sida vid sida med dinosaurier? Och är du framförallt redo för underbart slafsig, Turok/Conan Barbaren-doftande övervåld i animerad form?

Då ska du definitivt spana in Primal, en av förra årets mest förtjusande överraskningar. Nej, jag menar inte Nicolas Cage-skräpet - jag syftar på Genndy Tartakovskys blodiga animerade lilla mästerverk om en ilsken grottman och en T-Rex som slår sina påsar ihop för att överleva en blodtörstig urtid. Adult Swim har släppt lös denna best på HBO Nordic för er som är nyfikna på vad Dexter's Laboratorium- och Samurai Jack-pappan har kokat ihop för sin vuxna publik. Det är brutalt, läckert animerat, vansinnigt våldsamt... och oerhört vacker i sin råa brutalitet. Missa inte!

Blod, dinosaurier och otyglat ursinne hos HBO Nordic

Cats, fast med rövhål

När ryktet om att ett VFX-team hade fått uppdraget att digitalt radera alla kattmänniskornas dajmkryss växte sig en rörelse som skulle komma att konkurrera med #releasethesnydercut, där fans till Tom Hoopers superflopp krävde att få se en version med ballongknutarna. När det sedan visade sig att detta bara var ett rykte tog komedigruppen XVP Comedy saken i egna händer och har nu gett folket vad de vill ha: en rövhålsversion av Cats-trailern som garanterat lever upp till sin undertitel. Kanske är detta precis vad som behövdes i dessa mörka tider, jag fick mig åtminstone ett gott skratt. Om du alltså vill skåda Rebel Wilsons kattlucka i närbild, Judy Dench stretcha slutmuskeln eller bevittna Ian Kellen klia sig över sina åtta bröstvårtor är det här videon för dig. Har du sett den nya Cats-filmen? Vill du se den, eller väntar du på att något flitigt fan ska fylla hela filmen med analöppningar?

Cats, fast med rövhål

A huge supply of tish comes from my chocolate starfish, how about some scat you little twat?

Så bra var Sonic-filmen

Jag är inget Sonic-fan och har väl undvikit det mesta som har släppts de senaste åren (inte för att det finns särskilt många guldklimpar därute), men jag måste då säga det... den nya Sonic-filmen kunde ha varit betydligt värre. Faktum är att den inte alls är så dålig som jag trodde. Den är överraskande... ok. Jag hade väntat mig ren och skär filmkompost efter den numera ökända första trailern med den ohyggliga Sonic-designen, men på något mirakulöst vis lyckas Sega-ikonens solofilm underhålla och ta fram ens inre barn. Det är kanske inte tal om den bästa spelfilmatiseringen (om det nu finns något sådant), men visst fan gör Sonic-debuten på vita duken någonting rätt.

Antagligen är det filmens energi och tempo som är filmens styrka och som helt klart matchar den ilsnabba kottens livsstil, som denna gång har fått sig en släng av Gollum i sin isolation på vår planet och leder till flera kul sekvenser där han spelar teater med sig sjäv. Visst blir det lite högljutt och extremt fånigt under resans gång och framförallt blir Sonics överdramatiska ensamhet lite väl mycket, men det är också oförargligt, rappt, gjort med hjärta och fylld med kul Sonic-referenser (till och med denna klassiker dyker upp). Även slow motion-sekvenserna är sevärda och påminner om Quicksilver-sekvenserna i de senaste X-Men-filmerna.

Beroende på hur mycket man gillar Jim Carreys tramspelle-fasoner kan dennes Robotnik-tolkning dock upplevas som antingen filmens sämre eller bättre inslag, men för den som uppskattar att skådespelaren kör lite hederlig Carrey-överspel kommer man alltså att gilla denne grimaserande antagonist - som av någon anledning också har en egen danssekvens (?). Robotnik är ju inte menad att tas på så stort allvar, så för mig funkar mustaschvridaren utmärkt i denna typ av film. Filmen omfamnar sin töntighet, vilket gör en annars irriterande Sonic till ett riktigt charmtroll som till och med når lite mysiga Paddington-nivåer mot filmens slut.

Förutom klumpig exposition, platta skämt (såsom den skamlösa Olive Garden-reklamen), några forcerade konflikter och massor av klyschor om vänskapens sanna kraft tycker jag att filmen fungerar överraskande väl tack vare dess snabba puls och rapp käft. Ben Schwartz fångar Sonics anda perfekt och i överlag lyckas man balansera fånigheterna med mycket värme. Barnen kommer hur som helst att roas, medan vuxna kanske hinner tröttna på den pratiga humorn och fans kan säkerligen nöja sig med att Sonics första storfilm inte är någon katastrof i stil med Sonic Boom-spelet eller Sonic '06.

Så bra var Sonic-filmen

Kul att filmbolaget ändrade Sonic-designen, men mindre kul för den pressade redesign-studion som fick stänga ner...