Under helgen har det varit en hel del film. Jag köpte sista Millennium-filmen för en billig peng nere i Media Markt. Jag hyrde även in filmerna Whiteout med Kate Beckinsale i huvudrollen och Law Abiding Citizen med Jamie Foxx nu till påskhelgen och passade på att kolla in Peter Jacksons nya rulle, The Lovely Bones. Vad har då alla dessa gemensamt?

Alla är kriminalberättelser. Misslyckade sådana. Luftslottet som sprängdes var intressant, men höll billig tv-klass. Whiteout var lam - snygg, men lövtunn. Law Abiding Citizen var vidrig jävla dålig, och detsamma kan sägas om Lovely Bones (som jag varnade om i min förra blogg).

Jag sitter besviken och suckar över dessa fatala fiaskon. Jag antar att det inte alla deckarthrillers som klarar av att se ut som den fantastiskt skitiga Se7en, den äckligt ruggiga När Lammen Tystnar eller som den film jag anser vara ren och skär perfektion, Mystic River. För som jag väljer att se det, är det en ren konstform att lyckas fånga en åskådare och kasta in denne i en välkomponerad gåta. Vare sig det handlar om att kunna fånga tragedin, berätta historien på ett smart sätt eller att lyckas göra en omskakande upplösning.

Deckaren. Kriminalberättelsen. Suspense. Mysterien.
Jag har sedan pottans år uppskattat och aktat den gamla goda deckardramaturgin; konsten i att återge en gåta, kittla ens innersta detektiv-nerv under jakten och avsluta det med en tillfredställande upplösning. Jag njuter av att själv försöka sätta ihop pusselbitar eller bara av att följa skeendets gång i en deckarroman eller deckarfilm. Vem är den skyldige? Varför? Vad är dennes motiv? Hur påverkas inblandade? Hur hittar man den skyldige och hur kommer det sluta? Det är en intensiv jakt på sanningen och tiden rinner ut för samtliga inblandade. Jag älskar det. Älskar, älskar, älskar.

Som liten läste jag ut alla Fem-böckerna från min morfars fantastiska bibliotek. Syskonen Dick, Julian, Anne, pojkflickan George (egentligen Georgina) och hunden Tim drog ut på alla sorters mysterieäventyr, hittade mystiska gångar i brittiska landsbygder och avslöjade elaka bovar med jämna mellanrum.

Jag älskade även det hederliga gamla bordsspelet Clue, som bekant går ut på att hitta dem försvunna ledtrådarna och peka ut den skyldige i sällskapet om sex; var det Mrs Peacock, med kniven, i vardagsrummet? Eller kan det ha varit Mr. Plum, med skiftnyckeln, i köket? Varje spelning var lika nervkittlande och är det än idag. Världens bästa bordsspel.

Jag var, och är ännu, som besatt av genren - som mindre läste jag till och med sektionen Deckargåtan i Kalle Anka-tidningarna, hur sketna de än var. Jag läste allt. Jag lånade biblioteksböcker som enbart innehöll deckargåtor. Jag sträckläste Harry Potter-äventyren och bekantade mig med fantastiska böcker som L.A. Confidential.

Jag minns också att Scooby Doo ofta präglade mitt unga, lilla deckarsinne. Även om vissa av deras fall var sjukt löjliga (jag minns framförallt en kille som hade klätt ut sig till en stor pterodactyl för att skydda piratkopierade skivor i ett berg, wtf?) älskade jag att försöka peka ut den skyldige innan de drog av masken på monstret ifråga. Och så gillade jag Daphne. Visserligen gjorde hon lika mycket nytta som nageltrång, men hon var grymt snygg för att vara en hjälplös och simpelt tecknad tonåring.

Men det var ett bra tag sedan jag stötte på en riktigt bra mysterieberättelse. Och det var då jag tänkte tillbaka på Heavy Rain, denna gulklimp i spelvärlden. Nu var det ju ett tag sedan jag avslutade min genomspelning av Quantic Dreams stortitel Heavy Rain, men jag tänker än idag tillbaka på min jakt efter den skoningslöse Origami-mördaren. För det upplevdes med sådan uppslukande interaktivitet och genomborrande mörker, att jag ofta tvingades pausa spelet för att lugna ner mina arma nerver och klappande hjärta från kollapsa totalt av den sensationellt uppbyggda dramatiken och den ständigt upptrappande spänningen. Framförallt är det avslöjandet av mördaren och sitt motiv som är så är så fantastiskt tragiskt och genomarbetad att bara blotta minnet ger får mina nackhår att resa på sig.

Visserligen kantas Heavy Rain av grafiska brister och en och annan klyscha, men det är bagateller i jämförelse med interaktiviteten som grep mig på ett sällan skådat emotionellt plan. Det är den absolut bästa spelupplevelsen jag någonsin har haft.

Så hur påverkar kriminalgenren mig som skapare? Jag skriver en hel del, men inget som berör genren ifråga. Som mindre skapade jag rätt unkna deckarhistorier med mysterier om La Chupacabra och Bermuda-traingeln och till och med rätt hyfsade berättelser om en gåtfull internatskola. När jag lekte med Lego, skapade jag ofta berättelser om detektiver som löste ett fall eller en nervkittlande thriller om nya grannarna i grannskapet, som grannarna mittemot misstänkte för att vara bombälskande terrorister. Jag och mina vänner skrev och deltog i en lokal teatertävling som handlade om ett komiskt detektivarbete. Men sedan dess lades intresset på hyllan för att damma.

Tills nu, då. Efter Heavy Rain, har jag fått inspirationen tillbaka - jag sitter i detta nu och filar lite på mordstoryn i Det Mäkiska Projektet, jag skriver en roman samt påbörjat ett litet manusarbete idag, efter att ha fått en idé imorse.

Nu ska det fortsätta skrivas - länge leve mysteriegenren!

My BALLS it is.

April, april. Eller nå't.

Sanningen är den att The Lovely Bones är skräp. Ofattbart dåligt. Puckat fånigt.

Jag gav den en chans. Den såg, trots bleka trailers, ganska inbjudande ut och verkade åtminstone bjuda på lite underhållning. Limbon, intressanta grejer liksom. Men The Lovely Bones är dessvärre precis lika rutten som kritikerna från väst skvallrat om. Kanske värre, för här finns absolut ingenting att hämta. Den är ungefär lika gripande som avklippta tånaglar och lika spännande som en föreläsning i att titta på färg som torkar på ett staket.

Och bara det faktum att Mark Wahlberg, ett bra tecken på att en film blir automatiskt sunkig i hans närvaro, faktiskt inte var den irriterande faktorn i just den här filmen, utan bara smälter in den menlösa intrigen med resten av de bleka karaktärerna. För saken är den att det inte finns en enda behållning i filmen. Inte ens på det där viset där filmen i sig är kass, men där en skådespelare är sevärd. Ingenting.

Stanley Tucci nominerades till en Oscar för sin roll som den slemmige grannen och den gör han hyfsat bra, en lite skön kontrast till den sofistikerade muppen han annars brukar spela, men det är ingenting märkvärdigt prestationsmässigt i mina ögon och detsamma gäller filmens huvudrollsinnehaverska (och tidigare Oscarsnominerade) Saoirse Ronan - hon kirrar rollen, men i längden förblir det hela lika slående tomt och blekt.

Jag klandrar dock inte skådisarna, då de får tampas med ett så pass hopplöst manus - dialogen är direkt hemsk, likaså Saoirse's förstörande berättarröst, spänningen är som bortblåst och storyn leder ingen vart - filmen vill så mycket, Peter Jackson vill visa så mycket att han till slut tappar både bort tråden och åskådarens intresse. För vad vill han egentligen uppvisa med flickans situation? Det tunga temat om en mördad flicka (blev hon våldtagen också? Filmen gjorde aldrig riktigt klart hur exakt mordet gick till) varvas plötsligt med en mormor som bara finns till för comic relief (jag syftar på en viss malplacerad scen där hon börjar städa huset med rockmusik i bakgrunden) och av fantasifulla, men rätt poänglösa visuella sekvenser i hennes egna värld. Den försöker likväl vara en gastkramande thriller, men sköts så urbota slarvigt att den där nervositeten hos en tät kriminalberättelse helt uteblir. Regissören tappar bollen fullkomligt och lämnar en tomhet av sällan skådat slag.

Då och då glimtar det till - scener som den där den döda flickan gråter av lycka när hon ser sin syster kyssa en pojke, och inser samtidigt att hon aldrig fick chansen att kyssa pojken hon var kär i, är bra material. Det klingar rätt emotioner, men ganska snart dränks filmen i sin egen brist på trovärdighet (nej, det gäller faktiskt inte fantasy-delen) och lika poänglösa som korkade scener.

För filmens trappar hela tiden upp en kommande upplösning i ett löjligt snabbt tempo som just leder... ingen vart. Vad hände? Var tog poängen vägen? Var är tråden? Vad gör flickan för att peka ut sin mördare? Ingenting. Hon berättar med en irriterande moloken röst om sin familj som växer utan hennes närvaro och flamsar mest runt i sin "perfekta värld", som mest bara ser ut som någon förlängd och påkostad HP-reklam för bläckpatroner. Inte mycket mer än så. Inte ens när det blir löjligt uppenbart att det faktiskt finns någon som kan ta kontakt med andevärlden gör hon något. Inte ens när hon väl får kontakt med vår värld och mördaren står utanför fönstret gör hon ingenting åt det.

Mot slutet av filmen tröttnar man rätt snabbt på kalaset och den slutliga uppgörelsen med mördaren känns så tafflig och så banal, att besvikelsen når rent av MÄKiska proportioner. Filmen bjuder inte ens på en åtminstone hyfsad upplösning. Vilken sörja till film.

Kort och gott: The Lovely Bones är ett stycke ren och skär trams. Det är en vårdslöst hanterad berättelse som faktiskt är intressan, men som i händerna på Peter Jackson blir spretigt och onödigt pompöst. Det finns inget som driver berättelsen framåt - det finns känslor, men filmen i helhet är så låtsas-fantastisk och plastigt att man kan känna smaken av det.

Om ni ska dra på bio i påskhelgen, så gör ni bäst i att undvika den här...

Clicky picky

Ja, som några kanske redan vet är jag inblandad i det här projektet. Det är såklart knäpptyst kring det hela och genomarbetas i allra största aktsamma hemlighet, men Reqo bad mig berätta lite om mina tankar kring det hela. Så... vad kan jag säga? Det är spännande att fila på det. Medan vårt förra projekt kantades med långsökta ledtrådar, förseningar och utdragen väntetid, tar detta projekt den tid den behöver och av det jag har fått se hittills är mycket trevligt. Vi har gott om material och vi har fortfarande mycket kvar att göra. Projektet kommer alltså ta sin tid, men sitter vi och filar i samma takt kommer vi nog snart hitta ett datum att uppvisa hela härligheten på.

"EP2" är ett matigt hopkok och hyllning till detta forum, i korthet. Sammansatt av forumets mer kreativa hjärnor och uppvisar både forumets bästa, och sämre, sidor i sitt sanna och rätta element. Den Episka Trion har med hjälp av ett par nyare ansikten börjat skapa och bygga det bästa projektet i GR's historia. Eller, det är väl upp till var och en av er hur ni kommer att ta emot detta, men jag tror inte heller ni lär bli besvikna.

Jag har bidragit med ett gäng idéer, men Reqo tycker inte att jag har gjort tillräckligt, så jag sitter i detta nu och kokar ihop min större insats till den go'a helheten. Tror alla inblandades bidrag kommer bli något smått spektakulärt.

1 april täcks projektet av.

Liten hyllning till min förra Petter Hegevall.

Klickbar bild, alltså.