Hahahahahaha. Ursäktar en kort liten blogg, men jag vet inte vad jag ska säga. Det går inte att sluta titta. Vad finns det egentligen att säga? Jag vet inte. Jag vet bara att jag fortfarande vrider mig i skratt, hur många gånger jag än har ser det. Har ont i magen av skratt. Bland det märkligaste som går att finna på internet just nu. Toalettstalker och reklamsoppa, jag gillar.

http://www.youtube.com/watch?v=8eq2-WH7WoE

Jag fortsätter att förvånas över hur genomtrist Oscarsgalan faktiskt är. Man lider sig nästan igenom den. Den faller liksom i glömska, i detta ögonblick. Kortfattat då: Anna Kendrick och Maggie Gyllenhaal var bedårande fina. Tarantino var på gott humör, trots att han inte vann något. En skäggig Waltz vann. Skägg-Jeff likaså. Alec Baldwin och Steve Martin tråkade ihjäl mig. Skämten var unkna. George Clooney var sur. Och det är utom mitt förstånd att Sandra Bullock vann för Bästa kvinnliga huvudroll (här förtjänade Gabourey eller Carey priset, håll dig borta trams-Meryl!) Det hela liksom bara... flöt förbi obemärkt, inget värt att höja något ögonbryn för. Ge mig Billy Crystal som värd nästa gång.

Men vann då "rätt film"? Ja, kan man kunna säga. Jag passade på att se alla nominerade filmer i kategorin Bästa Film och bland dessa är som sagt The Hurt Locker. Som redan vida känt, blev filmen den stora segraren i galan och Camerons blåa Thundercats fick nöja sig med sina Golden Globes. Jag måste erkänna att mitt hjärta klappade lite extra för just den extraordinära världen genom Camerons filmvision; det finns ett dunkande hjärta bakom den drömska ytan som verkligen tilltalar mig, men det stoppar ju inte hur briljant The Hurt Locker är som film. Så varför inte säga lite kort om vad jag tyckte om Hurt Locker? Lite spoilers kan förekomma.

För närvaron i The Hurt Lockers skeenden är nästintill fullkomliga; glassplitter knastrar, svetten i den tjocka bombkostymen, den torra luften, den ruggiga paranoian, Bush-kritisk musik i bakgrunden och solen som steker nacken. Det känns. Bilderna av en ensam bombtekniker i en övergiven Bagdad är fantastiska.

Som en cowboy-astronaut

Det är långt ifrån att vara en i mängden av krigsfilmer - Irakkriget, som fortfarande är ett något känsligt ämne, försvaras inte eller tar till några tydliga medel för att klargöra vilken sida avkriget den står på, utan presenteras genom en liten bombgrupps instabila psyken. Här skildras tre soldater i en bombstyrka med krigets inverkan och behandlar ett emotionellt och psykologiskt spår så stark och ändå så skör att det är svårt att inte lämnas berörd. Den ene av dem spelar Gears of War och avskyr resten av sin tillvaro, den andre tar försiktighetsåtgärder före risker och den tredje styrs av adrenalinet han får när det väl vankas åtgärder ute på de bombfyllda fälten. Något som gör resten av gruppen rent av ilskna/oroade och måste till slut stå ut med honom i gänget.

Den påhittade berättelsen hanterar hur olika perspektiv behandlar fasorna i den ökenbelagda och ödesmättade limbon - tillståndet när ens liv hänger på en skör tråd och att klippa rätt trådar. Är det hjältemod eller vansinne som vi möter när kicken väl sätter sig i den risktagande sergeanten? Vad är skillnaden? Den skräckfyllda verkligheten och dess effekt på en människa skildras nästan påfrestande trovärdigt, som i det slående exemplet där sergeanten hela tiden måste ta livsavgörande val, men som agerar helt missanpassad när han måste välja flingor i snabbköpet, hur liksom allt annat tappar betydelse i jämförelse med mardrömmen nere i Irak. Subtiliteten i karaktärens psyke, och likväl krigskritiken, sköts på ett oerhört raffinerat, försiktigt och stabilt sätt, som inte tränger på alltför djupt, men som tränger på precis rätt ställe.

Flingor

Det är därför det är lite synd att filmen helt plötsligt stannar upp i en, för mig, ganska onödig sekvens där de stöter på brittiska knektar och ett par iranska sniperskyttar. Vad den egentligen tillför, förutom att tillhöra ett i raden av krigets många tillfällen, vet jag inte och filmen hade kanske mått bra av att ha det bortklippt. Det för liksom inte berättelsen framåt för mig och klarar sig utan den. Det är snyggt filmat, men mest bara i vägen.

Det är dock sista biten i filmen som, i princip, gör hela filmen och jag måste erkänna att jag spillde en tår när en av soldaterna plötsligt kommer fram till en existentiell instinkt efter ett eländigt uppdrag, som inser sin lilla betydelse ute i de ödesdigra bombfälten och värdet i att leva, att sätta sina spår i världen och ha någonting att föra vidare. Det träffar krigets prägel mitt i prick. En mänsklig sträng som spelas perfekt i regihänderna på Kathryn Bigelow.

Explosiv prisregn för inblandade i The Hurt Locker

Filmen i korthet är... magnifikt berättad. Inte perfekt, men strålande. Kathryn var förtjusande med sina guldgubbar på scen och Cameron tog det inte så hårt (det var trots allt han som bad henne att regissera filmen ifråga). Det kändes väl kanske på förhand som en historiskt korrekt händelse, men det var länge sedan en regissör förtjänade det mer än Bigelow.

Men det var egentligen ganska väntat. Blek och hårt sminkat fangirl-material. Trailerna skvallrade inte direkt om något spektakulärt och majoriteten såg ut att vara helt dränkt i rätt själlösa datoranimerade versioner av Lewis Carrols klassiska nonsens-litteratur. Jag fick precis det jag fasade och jag frågar mig hur hårt Disney-kopplet egentligen var runt Burtons hals. För filmen saknar den där fina svärtan som präglade hans tidigare och den surrealistiska sagan känns ju på förhand väldigt trygg i Burtons händer, eller?

Johnny Depp ser ut som en zombiefierad Carrot Head, är precis lika taffligt excentrisk som tidigare och Underlandet är mer plastigt än just wonderful. Och ärligt talat är jag inte heller särskilt förtjust i den uppiffade designen hos resten av karaktärerna eller miljöerna. Det hela ser ut som, typ, Narnia möter Godisland Deluxe. I 3D. Och var inte regissörens intention att "kötta till" nonsens-sagan? För allt är en enda stor, oengagerande röra. Och inte på nonsens-sättet, utan på ett plan som bara känns forcerat och emellanåt rätt ointressant att följa. Alice återvänder till Underlandet 19 år gammal och har i princip glömt alla LSD-födda figurer. En profetia om att hon skall slakta Jabberwocky. Hattmakaren och resten av gänget planerar revolution mot den skoningslösa Röda Drottningen. Sistnämnda funkar, men det är sällan som den delen glimtar till. Resten... mjäh.

Mycket potential, men allt går förlorat i en översvämning av typisk blockbuster-menlöshet. Jag önskar mig en mer vågad och inte lika Disney-präglad saga. Det enda som saknas är en klämmig pop-låt som smälter samman med den bleka ytan.

Oh, wait...

http://www.youtube.com/watch?v=dg5uFMQuQ28&feature=related

Iiih! Kill it with fire!

Sådär, sista platsen nu.

25) Up
24) United 93
23) RoboCop
22) Fear and Loathing in Las Vegas
21) Paprika
20) Adaptation
19) The Mask
18) Stranger Than Fiction
17) The Secret of NIMH
16) The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
15) Fargo
14) Lost in Translation
13) Det Levande Slottet
12) Abre Los Ojos
11) Batman: Mask of the Phantasm
10) The Village
9) Alien³
8) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
7) The Lord of the Rings: Return of the King
6) 2001: A Space Odyssey
5) The Truman Show
4) Akira
3) Unbreakable
2) Cleo från 5 till 7

Och nummer ett på listan är...

*trumvirvel, någon?*

1) The Happening

Hahaha, klart att det inte är The Happening. Just fucking with you guys. Nä, Shyamalans bästa förblir Unbreakable. Ovannämnda hans tveklöst sämsta.

Den riktiga förstaplatsen tillhör The Girl Who Leapt Through Time, regisserad av Mamoru Hosoda, utgiven år 2006. Vissa visste sedan tidigare att denna skulle toppa allt, andra letade bara upp det. Men det är ingen direkt hemlighet att den här filmen är något extra i mina ögon.

För ena stunden sitter jag och andas in den fina stämningen och andra stunden bryter jag helt plötsligt ihop. Jag minns att jag satt där förvånad över min märkliga reaktion.

Daylife

Det kändes som ett psykologiskt genombrott, ett framsteg när patienten inser något om sig själv. Det var det. Mest troligt. Den träffade på helt rätt ställe. Den träffade helt rätt hörn av mitt hjärta.

Filmen handlar i korthet om den klumpiga pojkflickan Makoto och sina två bästa vänner, Chiaki och Kousuke. Hon och de två killarna har känt varandra länge och reflekterar över deras framtid under deras sedvanliga baseballträffar; skolan är snart över och de kanske resa någonstans tillsammans, plugga vidare någon annanstans. Men så hittar Makoto ett märkligt föremål som plötsligt tillåter henne att löpa i tiden och ändra sin tillvaro precis om hon vill ha det. Dock har tidsresorna, precis som allt annat man gör, en rad av konsekvenser och det gäller att göra rätt beslut för att få allt att fungera.

Eller?

Vid första ögonkast ser filmen faktiskt inte särskilt markant ut. Animationen är ganska enkel, nästan lite fattig och långt ifrån exempelvis Akiras ypperliga design och animation och ser ut som en japansk film ett nötskal - sci-fi möter skolmiljö, typ. Inget direkt ögonspärrande. Däremot känner jag en empati så stark att den här filmen känns som... jag. Jag i ett nötskal. Eller, den som jag identifierat mig mest i. Scenerna över den orangea/violetta himlen, den sinnesstämmande musiken, de äkta karaktärerna är alla saker som jag kan fullt förstå och för att filmen tar upp kärlek på ett sätt som jag sällan ser i filmer.

Rädslan.

Rädslan att bli kär, i att ens bästa vän plötsligt uttrycker djupa känslor för en, tillståndet när man inser att man ses med helt andra ögon, fasan i att behöva förstöra en vänskap, rädslan i att bli kär själv, rädslan i att våga.

Och det är just det ironiska i filmen som jag föll mest för; trots att hon har kraften att spola tillbaka tiden när något händer och inte passar henne för tillfället, vågar hon faktiskt inte ta steget ut när kärleken plötsligt kommer in i leken. Här gör hon inte ens någon chans till kärleken för att sedan spola tillbaka om hon inte trivdes, hon använder faktiskt inte kraften alls för att ge kärleken en chans och låter det hela liksom ligga på is och vänta ut det hela tills hon och problemet helt och hållit glidit ifrån varandra.

Om man bara hade kunnat löpa hela vägen

Man behöver inte ens anstränga sig

Inga hinder att ta sig igenom

Inga fientliga faktorer

Bara... göra det

Ta steget

Våga

"Time waits for no one" står det skrivet på skolans krittavla.

Tiden väntar faktiskt inte på dig

Och du kan inte vänta på att problem ska flyta iväg med tiden

The Girl Who Leapth Through Time är den finaste filmen jag någonsin har sett. För den delen också min absoluta favoritfilm. Listan var inte lätt att fullborda, för hur kan man egentligen rangordna så många filmälsklingar? Men en utmaning är en utmaning och nu är det äntligen gjort och jag tackar för mig. Tack för att ni följde rangordningen.

2) Cleo från 5 till 7

(Agnès Varda, 1968)

Cleo är en populär fransk sångerska som en dag sitter hon hos en spågumma som ska försöka läsa Cleo's framtid. Hon är skräckslagen över det som komma skall. Hon vet bara att hon kan vara allvarligt sjuk, men läkarna kommer att ge henne resultaten så småningom. Hon fruktar att det är döden. En av tarotkorten visar självaste liemannen. Döden. Hon blir vettskrämd, men håller masken när hon så moloket går nerför trappstegen. Hon bryter ihop av skräck, men hennes trogna hushållerska gör henne sällskap för att lugna ner henne. Lite shopping, kanske? Ja, en hatt skulle sitta fint. Komma hem till hennes lyxiga lilla boning. Till hennes katter. Ta på sig peruken, få kortvarig besök av pojkvännen och börja fila på sin senaste succésång. Ja, det kan funka. Ta bort tankarna om döden. Men när hon väl börjar förstå henens nya sång, som behandlar döden, får hon nog. Nog av allt som heter sångerskan Cleo och väljer att fly ut till sin hemstad som Florence, sitt riktiga nmn. Allt detta på en tidsintervall på två timmar. Mellan klockan fem till klockan sju.

Trappan

Och ja, vad kan jag säga? Aldrig har en film känt så levande. Aldrig har en film faktiskt känts som två timmar, när filmen egentligen är en och en halvtimme lång. Aldrig har en film om döden känts så plågsamt lång, men ändå så öppen, medveten, vacker och klarvaken som denna.

När Cleo väl sätter på sig sina svarta kläder för att ta sig en nypa stadsluft, känns det som att hon är på väg mot sin egen begravning. Som om hon redan är död. Men under hennes stadsvandring tar Cleo en ny form. Växer till sig, förstår mer, mognar till. Under två timmar. Man förstår vilket skal hon måste ha känt sig när hon för en gångs skull förstod innebörden i hennes sång.

Hon vill ha ett nytt vinddrag i sitt liv. Se världen med medvetna ögon. Hon granskar personers konversationer på caféerna, hon tittar på bisarra gatu-performers, som till hennes avsky äter bland annat grodor, hon besöker en gammal väninna som jobbar som nakenmodell och hon träffar en pratglad soldat på en park.

"Är det inte genant" frågar Cleo sin väninna

Nä - varför skulle det vara det? Hon tittar på sin kära vän i sin luftiga klänning och ser vilken livfullhet hon drivs av. Hon låter sig inte stoppas om av saker som kan ses besvärande, hon njuter av livet till fullo. Det är med nya ögon hon ser henne, sig själv och livet. Och när hon träffar den trevlige soldaten, pratar de om allt och inget och umgås.

Plötsligt är hon inte orolig längre. Beskedet från sjukhuset kommer osäkert och för stunden spelar det ingen roll vad beskedet kan komma att bli. Hon glömde, precis som vi, likväl bort att det där tarotkortet som visade liemannen inte enbart betyder döden, utan betyder också ett tecken på en djup förändring hos sig själv.

Och det är nog det hon som har sköljts över; förändringens vindar. Instinkten om att det är nuet som spelar roll - inte framtiden, inte det förflutna. Det som händer här och nu. Och att njuta av ögonblicket till fullo.

Hon är lycklig.

Agnès Varda: Jag älskar dig. Corinne Marchand, som Cleo: Jag älskar dig. Filmen i helhet: Jag älskar dig.
_______________________________________________________

Ja, då har vi närmat oss slutet på min lilla listprojekt. Imorgon. Numero uno. Den avgörande favoritrullen. Den som står närmast mitt hjärta. Nästa, och sista, film hanterar också en viss rädsla.

Imorgon avslutas listan.

Så håll till godo...