3) Unbreakable

(M. Night Shyamalan, 2001)

David Dunn's (Bruce Willis) liv är inte på topp för tillfället, när hans relation med sin fru ligger ute på hal is och hans vardag är gråare än asfalt rent emotionellt. En dag är han dock med om en fruktansvärd olycka. Ett tåg på 133 passagerare kraschar och han är inte bara den enda överlevaren; han har inte enda skråma på kroppen. Inga hjärnskador. Inga fysiska sår. Ingenting. Helt oskadd och välbehållen. En man som kallar sig Elijah Price (Samuel L. Jackson) kontaktar denne osårbare man och visar sig vara en serietidningsspecialist som med åren har utvecklat en teori om varför han klarade sig helskinnad: för att David är en superhjälte. Att han är menad att gå ut och bekämpa brott, skipa rättvisa i samhället och hamna på första sidan av tidningsblaskorna efter sina hjältedåd. Låter galet till en början och Elijah verkar ha oklara intensioner med honom, men det som skrämmer David är att Elijah faktiskt kan ha en poäng.

Ändå är han tveksam till det hela. Inte bara till serietidningsteorin, utan på sig själv oh sina egna förmågor. Har han underskattat dessa krafter hela sitt liv? Har han glömt bort allt eller bara förträngt det faktum att han är osårbar och har en orubblig kroppshydda? Shyamalan leker mycket med typiska drag hos en supermänniska och serietidningarnas anda och gör det med hjärta, vördnad och en allvarlig ton som sällan skådats i andra seriehjältars filmer.

Men när man leker hjältar, är det lätt hänt att få till det hela på ett svart-vitt plan, där superhjältarna har bländande vita tänder och moraliserande principer för barnens skull och superskurkarna är fåniga domedagsprofessorer som skrattar högt och som fått i sig en alldeles för hög dos av världsherravälde eller hämnd för att de mobbades som små. Detta är alltså inte fallet med Shyamalans respektfulla, mänskliga och känsliga tappning av en serietidnings universum.

Shyamalan väljer i sin tappning att utforska det kanske mest primära i superhjältemytologi: identiteten. Vilken roll man spelar. Vi vet till en början ingenting om karaktären David Dunn och sanningen är att han inte helt och hållet vet vem han är, heller. Hans liv har stannat i ett mulet tillstånd och vandrar mest omkring i en slags ofrånkomlig dimma, tills han möter Elijah och hans teori och en väg öppnas i dunkelheten när han för en gångs skull försöker sätta fotfäste i vem han faktiskt är som människa. Men är det hans skyldighet att fullfölja sitt öde och vandra i en vigilants spår?

Det finns många vägar att söka sin identitet och just den mest tragiska och sorgligaste av dem är just Elijah's letande efter just sig själv. Samuel Jacksons karaktär är en av absolut bästa karaktärerna som har skapats och flätats ihop med så mycket smärta att det är svårt att inte bli berörd; sedan dagen han föddes drabbades han av en sjukdom som inte ger mineralerna som hans skelett behöver och gör honom därmed ofantligt sårbar - hans ben är så sköra att bara ett slag skulle kunna bryta hans arm och en knuff skulle kunna bryta hans ben. År efter år av smärtor och vilsenhet hittar han sin tröst och sanna kall i livet; att läsa, beundra och specialisera sig i serietidningar och superhjältarnas värld. När han träffar David är han på väg att äntligen se vad han är ämnad för, nämligen som självaste hjältens mentor och som mot slutändan även tar sig an ännu en nödvändig roll i en typisk serietidningsdramaturgi.

Unbreakable är... vacker. Så fördömt, underbart vacker. Vacker i sin berättelse, vacker i sin tolkning av människor och vacker i sitt utförande. Filmen är en tolkning och såväl hyllning till serietidningens värld. Bilder av David som bär upp sin fru, likt Superman bär Lois, och scener där Elijah's kamp om att förstå sin existens och varför han ens föddes med den sjukdomen, griper hjärtat. Scenerna är vackert uppbyggda och betonar främst färger; färger stärks i allt från Elijahs violetta/blåa kappa (på Jacksons egna begäran), Davids gröna regnskydd och en mans orangea overall. Musiken, komponerad av James Newton Howard, är dramatisk ända in i benmärgen och hjältestråkarna spelas med smärta. Allt är i balans och jag älskar varje sekund av Unbreakable.

Och slutet... whoa. Bruce Willis är grym som den deprimerade knutten och det känns bra att se honom i något annat än en sarkastisk megahårding, men det är nog ändå Samuel Jackson som stjäl hela showen med sin förkrossande prestation, framförallt hur han uttrycker sina repliker mot slutet. Hans sista ord i filmen borde/måste stämplas som klassiker och eka lika högt i framtida filmhistorien som "Say hello to my little friend" och filmen i sin helhet borde stämplas som en filmklassiker av kaliber.

Men det är väl bara jag det. Jag önskar bara att fler kunde se värdet i denna moderna filmklassiker och att den slipper vara så bortglömd, undanträngd och överskattad i fler år framöver, men jag hoppas kunna påminna fler om den här filmens existens. Det är inte den bästa vigilantfilmen, men det är min favorittappning av en superhjälte.

Tar andan ur en...

31 långa år efter det Tredje fasansfulla världskriget har Tokyo har återuppbyggts till en ny metropolis, men överallt härjar kriminalitetens prägel; allt från rivaliserade motorcykelgäng som utför våldsamma gatustrider, en korrupt regering, en störtande ekonomi och sekter och våldsamma demonstrationer som går lösa på gatorna äger rum och kompisarna Kaneda och Tetsuo fastnar mitt i en smetig politisk konspiration...

4)Akira

(Katsuhiro Ôtomo, 1988)

KANEDAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!

Skulle jag beskriva Akira så kortfattat som möjligt, skulle jag nog säga... för stor för skärmen. Vad menar jag med det? Att filmen bara expanderar, hela tiden och slutar inte. Filmen bara växer och växer i skala sett från animeringen till de olika teman som behandlas och mot slutet känns den så ofantlig, så äckligt mastodontisk och så storskalig att jag inte kan göra annat än att dyrka och tillbe den sofistikerade hanteringen av annars så obegränsade element.

Det mest övergripande temat är makt. Maktens kraft, maktens prägel och konsten att erhålla makten - en styrka som i helt fel händer kan betyda hela världens undergång och som oftast, eller alltid, gör det i slutändan. Men det handlar också om makt sett från ett gudomligt perspektiv.

Exakt - det ses också från en guds perspektiv. Men inte från den renhjärtade och himmelska guden, utan av den destruktiva och skoningslösa typen. Den typ av gud som ger blanka fan i oskyldigas liv och som pulveriserar folkmängder för att få det han vill. Superman, fast utan de goda principerna. Makt som gått överstyr, makt utan förstånd. Det är galet. Fullständigt galet. Det är exempelvis med både fascination och sorg som jag bevittnar den mest pålitliga politikern i filmen, som i slutändan visar sig vara lika falsk, girig och vidrig som resten av de korrumperade ministrarna (om inte värre) - detsamma kan sägas med filmens kärna och sanna höjdpunkt, där en av huvudpersonerna bekantar sig med en kraft så väldig att den omöjligen kan besitta mänsklig form utan att utplåna hela städer.

Precis som med filmens huvudkaraktär tappar filmen snart kontrollen fullständigt i filmens andra halva - det sprängs, det skjuts, det amputeras, det omstörtas, det dödas, det mosas, allt möjligt av katastrofiska mått sker i rasande fart. Men det hela hanteras med sådan förfining i både animering och berättande att det känns märkligt att kalla den vacker med tanke på hur skoningslöst ultravåldsam och obehaglig den faktiskt kan vara. Här finns en del scener och bilder som man inte direkt tar sig igenom utan att uttrycka lite avsky och avsmak.

Akira är ursprungligen en manga på flera volymer och tillsammans med filmatiseringen anses dessa två som kultverk och milstolpar inom populärkultur och animefilm och haft inflytande på de flesta av filmerna av detta slag. Mangan ska dessutom innehålla mycket mer ämnen och ändlöst mycket mer material än filmen, men jag litar helt på regissörens (som också står bakom mangan) val att ta med det som han anser vara det främsta och viktigaste att berätta i filmen - och rent visuellt har jag banne mig inte sett något liknande.

Spoilerfri trailer

Tro mig när jag säger detta, att filmen är den bäst handtecknade filmen som någonsin har gjorts och förmodligen den snyggaste filmen någonsin. Enligt mig, då. Allt från motorcyklarnas kvarvarande ljusbågar i nattmörkret, de realistiskt skildrade skottlossningarna, regeringens många attacker mot rebellerna, den hänförande neonbelysta huvudstaden till de överdådiga bataljsekvenserna är fantastiska visuella upplevelser - här vill jag även passa på att applådera den perfekta synkningen med läpparna, som i många animer nu förtiden bara använder en hackigt gapande mun för att spara på papper och arbete.

Musiken tillhör också en av filmens stora styrkor, vars ekande och pampiga körer förföljer mig. Hela tiden. Musiken är som en ande som inte kan lämna mig ifred. Släpper inte taget om mig. Det är ruskigt. Ruskigt förtrollande och förblir den bästa filmmusikkompositionen som har gjorts. Lyssna efter själva i länkarna jag har placerat ut.

Tänka sig. Jag som trodde att filmen bara handlade om bråkiga motorcykelgäng. Istället fick jag något som helt saknar proportionella gränser och som helt och hållet överväldigade mig och min kärlek för film.

Se den. Som snarast. Enligt rykten ska det redan nu arbetas på en amerikansk version av mangan Akira och utspela sig i Manhattan (var annars?). Ärligt talar är jag intresserad av resultatet, framförallt då Akira är så sjukt absurd, men samtidigt kommer den med största säkerhet inte i närheten av detta storartade animerade epos. Se Akira som ett stycke konst, typ.

TETSUOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu gäller det. De fem sista favoritfilmerna.

5) The Truman Show

(Peter Weir, 1998)

Tänk om ditt liv är i själva verket var en tv-serie? Där allt runt omkring dig är direktsänt. Allt som händer runt omkring dig är manusbaserat och alla personer i din närhet är bara karaktärer som kommer och försvinner hur som helst. Allt är regisserat av en tv-regissör. Hela världen kan se dig och dina handlingar; allt från dina mest intima ögonblick till de mest avgörande. Du är tv-stjärnan och tittarsiffrorna slår världsrekord - men du vet bara inte om det. Du vet inte om att ditt liv är orkestrerat in i minsta detalj. Åtminstone inte ännu...

Jag antar att det inte bara är jag i den här världen som reagerade på samma vis efter att ha sett klart The Truman Show, för visst fick vi alla oss ett uns av paranoia? Jag är inte den enda som ställt sig frågan om att man är övervakad, jag är absolut inte den enda som oroat sig för tanken om att det inte finns så mycket mer i livet än att just underhålla andra med sina problem.

Problem som har nått medial, kulturell och social uppmärksamhet, ett samtida perspektiv om att känslor och emotioner präglar vår tv-kultur, där privatlivet når den offentliga sektorn och vars rådande mediekultur testar gränserna för vad som kan och får visas för en känsloberoende publik.

The Truman Show behandlar också frågan om att styra över någon annans liv och som får religiösa understrykningar; för kan en regissör göra precis som han vill? Det är svårt att inte jämföra en regissör med Gud, för likheten mellan dessa är att båda i princip skapar en värld, men ger det då ensamrätten till skaparen att tänja gränserna hur som helst? Är det värd all mödan, av anledningen att man bara vill skydda sitt "projekt" från omvärlden? I Stranger Than Fiction som nämndes tidigare tas samma frågeställning upp och detsamma gjordes i The Village som också nämndes för ett tag sedan. Men vad kommer vi då fram till genom de aspekterna?

Att en individ helt enkelt inte kan stängas inne i en bubbla. En individ är fri och bör hålla den principen ända in till vår jords allra sista dag i livet.

The Truman Show är alltså den perfekta satiren över dessa nämnda aspekter och är en angelägen film värd att studeras i generationer framöver. The Truman Show är magnifik och således ett filmverk som för alltid kommer att värderas högt och älskas från min sida. Bara slutrepliken säger en hel del om vår samtid.

Här är slutet av filmen för er som vill beröras av Trumans kamp om frihet, som presenteras med sådan skörhet att den kan brista bara man tar på den:

http://www.youtube.com/watch?v=3o5APFI6kH0

What else is on?

25) Up
24) United 93
23) RoboCop
22) Fear and Loathing in Las Vegas
21) Paprika
20) Adaptation
19) The Mask
18) Stranger Than Fiction
17) The Secret of NIMH
16) The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
15) Fargo
14) Lost in Translation
13) Det Levande Slottet
12) Abre Los Ojos
11) Batman: Mask of the Phantasm
10) The Village
9) Alien³
8) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
7) The Lord of the Rings: Return of the King
6) 2001: A Space Odyssey

(Stanley Kubrick, 1968)

Min allra första reaktion till den här filmen, löd ungefär så här: "Gaaaaaaaaaaaaaaaaaah vilken lång scen!". Jag var i samma ålder som jag dyrkade Jim Carreys gröna tokstolle som jag för första gången tog mig en titt på 2001. Scenen på den enorma farkosten verkade inte särskilt intressant, så jag bläddrade vidare för att hitta Cartoon Network. Vad som kändes som några minuter senare, bläddrade jag tillbaka till rymdskeppet och ta mig baklänges, det var exakt samma scen jag bevittnade och tycktes inte någonsin ta slut. Herregud! Jag fascinerades, men tråkades samtidigt ihjäl av Stanley Kubricks långsamt berättade rymdäventyr.

Ungefär 12 år senare, bestämmer jag mig för att bänka mig ner och ta mig igenom det här långsamma eposet en gång för alla; och kan ni tänka er, jag hade inte en enda tråkig sekund med denna. Medan mitt sällskap låg och sov i soffan, tittade jag uppskrämt och kallsvettigt på filmen som känns så många ljusår ifrån alla andra filmer som någonsin existerat. Jag blev alldeles andfådd av det tunga filosofiska spektaklet och stirrade mig tårögd av impression när rymdresenären når "gränsen" för universum och kastas in i "evigheten". Okändheten ute i universum skildras med sådan mystik, sådan skräck och fasa och sådan beundran att jag inte kan göra annat än att dyrka Kubricks och sci fi-författaren Arthur C. Clarkes smällfeta framtidssaga. Det är så fantastiskt, att jag många gånger funnit mig själv skakad av de många bilderna som Stanley och sitt begåvade effektteam implementerade i mitt sinne. När jag föreställer mig det utomjordiska och det gudomliga, tänker jag främst på denna film.

Medan många tycks somna halvvägs och klankar ner filmen för dess plågsamt söliga tempo, sitter jag istället och prisar Kubricks vision av evolutionens utveckling och det nästintill religiösa upplevelsen av att beskåda och bevittna det högst tänkbara av intelligent utomjordiskt liv. Blir nästan skakig av att skriva om den här filmen. Eller, film och film, om det ens bör kallas film; för mig är det här en framtidsvision som är så äckligt utsträckt och djup, att den liksom aldrig kommer att uppfattas fullt ut av våra mänskliga sinnen och förstånd. Hade vi förstått minst en åttondedel av den storskaliga evolutionsbilden som presenteras, hade väl våra huvuden imploderat av storheten; det känns ungefär som att ta del av universums allra största mysterier, veta alldeles för mycket och vara ett med Gud. Med lite 60-tals touch. Typ.

Men nu ska jag inte pladdra mer, då jag tror att den överavancerade läran från filmen säkerligen kommer överbelasta nätverket. Eller för att jag kanske framställs som den nya profeten till ännu en sci fi-grundad religion. Men bjud mig gärna över på en öl eller två, så kan jag ta predika och knarka 2001: A Space Odyssey i oändligheters oändligheter. Eller ja, tills alkoholen tar slut...

Skrämmande mystik i Kubricks tveklöst bästa skapelse

25) Up
24) United 93
23) RoboCop
22) Fear and Loathing in Las Vegas
21) Paprika
20) Adaptation
19) The Mask
18) Stranger Than Fiction
17) The Secret of NIMH
16) The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford
15) Fargo
14) Lost in Translation
13) Det Levande Slottet
12) Abre Los Ojos
11) Batman: Mask of the Phantasm
10) The Village
9) Alien³
8) Eternal Sunshine of the Spotless Mind
7) The Lord of the Rings: Return of the King

(Peter Jackson, 2003)

Sådär, då fortsätter jag mitt lilla bloggprojekt som listar ut mina 25 favoritfilmer. Men efter gårdagens lilla avbrott känner jag verkligen för att placera A Serious Man här någonstans. Den träffade verkligen mig. Men "kill your darlings" som det heter i åtanke, så fortsätter jag på filmerna jag redan bestämt mig för. Här tänkte jag inleda den sjunde platsen med något lite GR-nostalgiskt; nämligen mitt allra första foruminlägg i GR, någonsin. Varning för mjäkighet:

"Etersom jag älskar film framför allt i hela världen har jag inte kunnat bestäma mig. Jag är en stor filmfantast och det finns så många olika genrer och olika upplevelser från gamla klassiker till nya effektfulla filmer, osv.

Men det finns en speciell film som har kunnat framkalla tårar från mina ögon hela filmen igenom. Något som jag aldrig tröttnat på att beskåda med mina ögon. Något som har kunnat framkalla min passion för film. Det är en film att älska hela livet ut. Filmen har fantastiskt storslagna scener och många av dem får mig att börja gråta som en liten bebis. Eftersom den är så vacker, så välgjord in i sista detalj och så storslaget förblir min absoluta favoritfilm genom tiderna:

Sagan Om Konungens Återkomst

Musiken är framför allt så vacker att det behövs bara nämna den fantastisk vackra låten "Into the West" för att få mig tårögd.
Många av replikerna, scenerna och effekterna förblir sedan världs-premiären klassiska.

Exempel på att filmen är det bästa jag har sett, är scenen då Frodo och Sam försöker bestiga vulkanen för att slänga Härskarringen inuti den. Frodo faller ihop, bördan är för tung och Sam går fram och börjar tala om minnen. Hopp. Sedan säger han att han inte kan bära ringen, Frodos börda åt honom. Men han kan bära Frodo!

När han tar upp Frodo vid sina hoppfulla axlar, pågår rysningar och tårarna kan inte sluta rinna nerför mina blöta kinder.

Dessa rysningar förekommer hela tiden när någon karaktär säger en replik, när jag får beskåda storslagna krig utanför Minas Tirith eller slutet som har fått mig att gråta mest av alla filmer som jag beskådat.

Allt är så vackert, så mänskligt och så fantastisk att jag saknar ord för att beskriva upplevelsen då jag får se filmen igen, igen och åter igen. Det finns ingen synonym.

Det är inte bara en film. Det här har fyllt en del av mitt liv. Det är känslosamt och episkt nog att fylla mitt hjärta och själ med massor av minnen från Sagan Om Konungens Återkomst.

Jag kommer nog återigen se denna upplevelse ännu en gång, från början till credits sista ord. Alla Oscarstatyetterna var välförtjänta, 11 hela guldgubbar.

Jag har så mycket att säga om Konungens Återkomst som fastnat inuti mig, men då blir denna inlägg lång som tusan.

Därför lämnar jag nu detta med tårögda ögon. Bar att få skriva om Konungens Återkomst blir jag full av minnen från den filmen.

Det spelar ingen roll vilken version man ser. Förlängd eller original. Det är bara att se och njuta av Peter Jacksons episka mästerverk..."

- moviefreak, skrivet 2006-05-30 20:04
______________________________________

Nej men usch. Tårar hit och dit. Lagom blödig jäkel till hyllning, va? Kanske, men filmen betyder fortfarande oerhört mycket för mig. Den väckte mitt filmintresse till liv igen och jag ser den konstant utan att tröttna. Mainstream? Fan heller. Inte för mig.

Denna epos ansåg jag vara den bästa som någonsin skapats, men varför så långt upp i listan? Tja, jag har helt enkelt lärt mig att älska mer film med åren. Dock inte sagt att jag dumpar dig, Konungens Återkomst. Jag älskar dig fortfarande för alla stunder som jag och mina vänner delat och alla citat som fortfarande klämmer till hjärtat. Något säger ändå mig att jag lär ångra att jag placerade denna på "bara" sjunde plats, men det är ju bara siffror eller hur? Hädanefter bör jag kanske sluta rangordna...

Tack Peter Jackson, för din tårdrypande och sagolika avslutning på trilogin. Och för rövkickande Gandalf.

ACROSS THE SEEEAAAA

(fan också, ge mig en näsduk)