Svenska
Blog

----------- Ett ballonghjärta ----------

I en liten biograf sitter lille Carl Fredricksen, iförd pilotglasögon, för att kolla in äventyraren Charles Muntz' senaste äventyr i det vilda Sydamerika. Hans stora tindrande barnaögon tittar på sin hjälte med sprickfärdig beundran.

Samtidigt sitter moviefreak, iförd 3D-glasögon, på biografen och tittar med sprickfärdig beundran och lika tindrande ögon på Pixar-studions senaste alster, en klassisk äventyrsfilm som dansar på fantasins gränser med stil och nöje. Det är precis som den gången en pytteliten moviefreak för första gången beskådade Toy Story på biografduk...

Pixar, Pixar, var ska man egentligen börja? Folket bakom animeringsstudion har varit med mig sedan små, små barnsben och grott fast sina rötter med mitt lilla, pumpande barnahjärta med tidlösa sagor som Toy Story, A Bug's Life och Monster's Inc. genom åren. På sistone har de verkligen börjat växa till sig som historieberättare och till skillnad från andra regissörer och filmbolag står Pixar helt på stadiga ben och tycks bara kunna leverera bättre och bättre ifrån sig. De vässar sina filmer för varje film som går och hitills har vi fått se Watchmen-inspirerade superhjältar, matromantisering av sällan skådat slag och en robot som utvecklat mer känslor än människorna i framtiden och vid sistnämda kändes det som att studion nått sitt absoluta ultimatum - hur skulle man kunna överglänsa en vass satir över samhällets fortsatta konsumtionsmissbruk och maskiner som faktiskt blir kära?

Redan vid början av Up ser vi lille Carl, som jag redan nämnde, titta på sin äventyrsidol och där slog det mig att det saknas gamla, goda och hederliga äventyr numera. Att gå till tillbaka till rötterna av underhållning som man växte upp med och fylla filmens ådror med den där genuina äventyrsudden, den där nerven, den där rafflande spänningen som förr utgjorde våra älskade barndomsfavoriter. Det är precis vad vi får här - klassisk matiné med hjärta och själ och då menar jag verkligen med hjärta. För som vi alla vet, handlar deras senaste verk om en grinig gammal man som en vacker dag bestämmer sig för att infria sin frus dröm att åka till en av Sydamerikas vackraste platser, knyter fast tusentals ballonger i sin skorsten och upp, upp iväg far huset mot en gammal ouppfylld dröm som inte bara kantas av bisarra allierade bifigurer, utan också faran med det adrenalinkickande äventyret.

I en recension spar jag helst på detaljerna i handlingen för att inte avslöja alltför mycket berättelsen, men ni ska nu veta att det här är Pixar när de är som allra, allra bäst. Högljudda bifigurer som faktiskt är roliga, animering från en annan värld, hisnande actionmoment och den älskvärda musiken är bara få saker som väcker barnet i mig till liv igen - ingen av Dreamworks platta populärkulturella humor, ingen av barnprogrammens slarviga, bara ren och skär filmmagi som tar oss alla tillbaka till den gamla goda tidens hisnande äventyrsromanser.

Men förutom de ballongförsedda händelserna som hela tiden kantas av oväntade vändningar är det inte där som filmen utmärker sig som mest; det är faktiskt i den emotionella biten som Pixar verkligen tagit ett steg längre och som i stillsamma bilder presenteras till ett helt liv. Ett kärleksfultl liv. Ett kärleksfullt liv med drömmar som dessvärre kantas med livets regler, dess tragedier.

Carl & Ellie

Tillsammans för evigt

Till och med... tills döden skiljer de åt

När jag skriver detta tänker jag tillbaka på parets kortfattade, men ack så vackert skildrade liv. Med ett starkt knip i hjärtat. Vissa saker i livet är orättvisa. Gud, så orättvisa. Men vissa saker är också så värmande underbara. Helt underbara. En perfekt mix av konsten att leva. Något som också kan beskrivas om filmen ifråga: en perfekt film som blandar det bästa från äventyrsgenren med alldeles gripande ögonblick.

Åh, och recensioner brukar ju vanligtvis sluta med ett betyg, va? Då får den... 11/10.

----------- Ett ballonghjärta ----------


Titta där! Det där molnet ser precis ut som fantasilösa Dreamworks Animations!

HQ

------------HJÄLP MED VIRUS-------------

Jag har drabbats en jävla Trojan som varit pain in the ass i två dagar nu.

Viruset är av typen: W32/BHO/win32.bho och verkar vara hyfsat ofarlig, då den bara irriterar med... oönskade pop-up sidor. Igår lyckades jag ta bort fanskapet, men idag har den kommit tillbaka på något sätt.

Jag använder F-Security för att lokalisera virusfan, sätta skiten i karantän, tagit bort och startat om datorn 132 gånger, men den tycks vara kvar där, gång på gång. What the fuck is that shit?

Jag måste ha fått den då jag av misstag tryckt på något msn-virus och börjar bli grymt frusterad.

Någon som kan tänka sig att hjälpa mig lite här? Jag är en nämligen en grottmänniska på sådant här och tar bort bloggen ASAP.

PLZZ

HQ

--------------Massiv musik--------------

Det sprakades och blixtrades, citat och fakta flyger förbi i ljusets hastighet, suggestiva sångtexter och brinnande röster i mörkret. På söndag kväll såg jag bristol-kungarna på scen och bländades av både ljusshowen och artisterna. Med andra, kortfattade ord: Massive Attack is back.

Massivt.

Det var med sorg jag upplevde känslan att aldrig höra klassiker som Teardrop eller Angel live och det var med euforisk glädje jag såg i tidningsspalten att bandet skulle ut på turné igen. 18 oktober, på Annexet, Globen. Det första jag gjorde när jag kom hem från tågresan var att köpa biljetten på direkten och sedan sova i ro. Jag har lyssnat på Massive Attack ett jävligt bra tag nu och jag kan äntligen se trip-hopens sanna natur, sanna jag, sanna ansikte.

Väl på plats är det som att invänta sin stora världsledare; jag älskar den där känslan innan en konsert, det pirrar av längtan och luften genomsyras av den väntande, suktande publiken. Jag blev förvånad över att det faktiskt fanns så många människor som lyssnade på en av de mest underskattade genrer någonsin och blev glad att se allas förväntansfulla blickar på scenen. Showen börjar och hur kände jag under föreställningen? Jag satt i trans redan vid förbandet. Föll sedan pladask när 3D, Marshall och resten av lirarna väl trädde in på scen.

Jag hade glömt vilken gudalik effekt musik har på öron, hjärtan, själar. Hur det förslavar oss i sina rytmer, master of us, the puppets.

Spelningen var precis som jag tänkt mig och ändå inte; ibland kunde jag inte låta bli att känna att det suggestiva och atmosfäriska mörker från deras tidigare alster skyms undan i det mer skräniga rocksoundet som bandmedlemmarna gärna vräker ur sig. Phantom Funk som de vill kalla sin musik numera. Annorlunda? Måhända. Men gnistan finns fortfarande där, den där obrytbara förtrollningen mig och bandet emellan. Det är för mig alldeles mirakulöst att ens se de sköna artisterna rada upp sig med sina diverse instrument några meter ifrån mig. Självaste reggaelegenden Horace Andy var på plats, iförd orange mössa och länge sedan inofficiell medlem i bandet, sjöng loss till "Angel" och då ska vi inte heller förglömma kvällens mest skinande stjärna; Martina Topley Bird.

Gud, vilken skönhet - den brinnande själen bakom de där läpparna. Redan vid förbandsmomentet var jag hooked till hennes ljuva stämma. Hon glittrade däruppe, likt den vackraste av princessor.

Mitt hjärta dunkade därför skoningslöst när jag faktiskt hittade henne där, vid den lilla tröjdisken och signerade autografer. Jag kom ihåg av mållösheten jag drabbades av när jag skakade hand med Hideo Kojima och det var ungefär samma sak här; hon fick signera min utskrivna biljett medan jag talade om för henne att "hon sparkled up there, you were absolutely beautiful!". Glömde köpa en tröja, men who gives a damn när jag fick möta självaste Martina in person? Lycka!

Jag ser, hur som helst, framemot bandets nya skiva och kommer att behålla det här minnet i mitt hjärtas musikkammare.

Där ska trip-hopen och jag kura ihop oss i all framtid...


<<3

--------------Massiv musik--------------

Så vacker att jag nästan urskiljde stora flammande fågelvingar bakom henne

--------Na na na na na na BATMAN!!------

Till att börja med, tack för att jag får vara månadens bloggare för andra gången. Men nu till dagens ämne:

Läste nyligen Petters blogginlägg om den gamla goda tidens kvalikativa tv-serier och ooooooboy vad de gamla tiderna var... grymma. Visserligen anpassar man allt efter de nya generationerna, men idag har allt bara förändrats till det sämre, och inte bara i mina ögon; det mesta som visas nuförtiden är bara skränigt, fult och framförallt datoranimerat, något som bara sänker helhetsintrycket av serierna ifråga. Det går inte ens att bläddra förbi Cartoon Network innan hjärnan får svår härdsmälta av kanalens nylanserade skräpserier.

Det är här Batman: The Animated Series kommer in i bilden - den gotiska, mörka och alldeles fantastiska animerade tappning av Läderlappen. Det här var en av få serier som verkligen gjorde intryck på mig som mindre och var en mycket fin liten seriehjälte-era, jag minns fortfarande avsnitten med Clayface, Bane och Harley Quinn. Med en touch av Tim Burton's Batmanuniversum, den himmelska musikkompositionen och de mörkaste av sagor från Gotham Citys sluskigaste hörn, öppnades ett stort valv i mitt barnahjärta och älskade varje minut av Batmans alla berättelser. Men det var en kort period och serien plockades bort senare.

Flera år senare sitter en 18-årig moviefreak och ser sig tillbaka till de goda, mysiga tiderna med Batman en mörk vintertid. Jag ville se badass-action igen. Jag ville höra Batmans röst igen, han som gjorde Brocks röst i Pokémon. Jag ville höra Shirley Walkers dunkla toner igen. Det slog mig att han är min absoluta favoritserietidningshjälte och det slog mig att det bland Lost- och Simpsonsboxarna inte går att hitta den animerade klassikern. Det är ju förfärligt! Förfrågan skickades hit och dit och inom kort tycktes det som att de lyssnat till mina böner; Durza tipsade mig om superbillig Batman: TAS att köpa och jag kunde bara inte hålla kroppsvätskorna i styr.

Jag slog till, paketen damp ner imorse och här sitter jag nu, med två ljuvliga säsonger av animerad briljans. 49kr för säsong 2 och 59kr för säsong 1. I svensk/engelsk tal. Det här är tamejfan det bästa kap jag någonsin har gjort och jag har avnjutit halva första säsongen till sängs idag. Jag älskar det.

Volym två, som jag fick från Cdon, tycks inte vara lika tjock som den första och den andra medföljande dvd'n var på norska. Jag håller ögonen på er, Cdon. Men inget som påverkade själva avsnitten ifråga.

Jag ska återkomma med fler intryck när jag väl tagit mig an volym 2. Och jag ber till gudarna att jag hittar volym 3 och 4 för ett vettigt pris, snart.

--------Na na na na na na BATMAN!!------

Fotades med en rätt sketen mobilkamera, but you get the picture. ; )