Svenska
Blog
HQ

----------------Trip hop----------------

En lång fredagskväll, trött efter att ha varit ute, kastade jag mig ner framför MTV's nattliga musikvideor. Räckte gott och väl att somna till de, men under mitt halvsovande skakades jag om av en melodi så stark, så tung och så vacker att den höll mig vaken resten av natten; en bluesig och tragisk låt om den oerhörda saknaden och tomheten, en av få låtar som någonsin bringat tårar i mina ögon:

Live with Me

Det var hjärtgripande. Det var mörkt. Det var vackert. Det var poesi. Min första kontakt med genren. Sedan dess har jag upptäckt genren vidare och hittat minst lika själsliga verk inom den fantastiska trip hop-världen.

Ni kanske är många som undrat vad det var för underbar låt som prydde tv-reklamen till Assassin's Creed och introt till tv-serien House och vid det här laget kanske många vet om att den hette "Teardrop" och skrevs av Massive Attack. Mycket bra sätt att få upp ögonen på bandet och på genren överhuvudtaget, för det tillhör bland det bästa soundet som nått mina hörselgångar och kurat in sig varmt och lagom bekvämt i mitt arma musikhjärta.

Trip hop var en genre som växte sig fram genom genom Storbrittaniens hiphop- och housescener under 90-talet och förvandlades snabbt till en mer lågmäld typ av elektronisk musik som gärna kombinerades till mer jamaicanska rötter och rap. Låter kanske inte klokt om det presenteras sådär, då jag vet att många rynkar näsan till hip hop och elektronisk sound - men då har ni inte lyssnat på band som Massive Attack, Tricky, Portishead, Thievery Corporation och Björk och andra artister med starka trip hop-influenser såsom Gorillaz och Kanye West.

För mig är Trip Hop den musikgenre som faktiskt gjort allra starkast intryck på mig. Trip Hop är konsten att beröra sin egen själ till andra trip hop-själar och jag flyter tyngdlöst till de många tårdränkta brustna sånger som cirkulerar trip hop-hjärtat.

Trip hop är som ljud i rymden. Rap i rymden. Som att andas i rymden. Titta på nebulosor och låta de vidröra ens innersta själ.

----------------Trip hop----------------

Innan jag flyter iväg alldeles för mycket, får ni ett par smakprover från denna ganska underskattade genre och låter er avgöra om det är er typ och stil av musik, för jag hoppas kunna beröra några nya musiksjälar därute. Njut:

Tricky:

You promised Me Poems

Pumpkin'

Now If I Understand This Right...


Massive Attack

Fearless on my breath

Angel

Inertia Creeps


Portishead:

Humming

Only You

Roads


Björk

All is full of Love

... och massor och åter massor av andra godbitar för er att hitta och älska. Här diskutera trip hop-musik, subgenrer till det och allt annat som har att göra med genren att göra. Musiktips, album, konsert-evenemang.. you name it.

Senast har Massive Attack valt att dra ut på turné för sin senaste skiva och spelar i Globen Annexet den 18 Oktober:

http://www1.ticnet.se/PriceTable?l=SE&EVNT=GLO490ANX10182&C
L_ORIGIN=

HQ

-----------Top 5 - Nicolas Cage---------

I min förra Nic Cage-topplista sågade jag killen itu ett flertal ganger och några kanske fick uppfattningen om att jag inte alls gillade Nicolas Cage. Tvärtom, måste faktiskt invända, Nicolas Cage är fanimig grym. Ja, åtminstone på den gamla goda tiden, där han inte tog sig an skitmanus där han spelar hjälte. Han kan bara inte spela hjälten som räddar världen. Han kan bara inte.

Jag fick först upp ögonen för honom i filmen Leaving Las Vegas, en slukande tragisk berättelse om en man som inte ser någon mening med att leva längre och supar ihjäl sina sista dagar i livet genom en drös Las Vegas-trippar. På vägen möter han en prostituerad och de klickar plötsligt för varandra. Hopplöst tragisk film som jag dessvärre finner på tok för överskattad, men Oscarn Till Nicolas var välförtjänt och jag vill med min lilla Top 5 verkligen visa att han faktiskt är grym.

5) Raising Arizona

Man ska inte bli alltför skrämd av Nicolas' frisyr i den här filmen, för han klarar rollen som tidig Earl Hickey, en charmig f.d. butiksrånare som faller för polisen Edwina på finkan och bestämmer sig för att slå sig ner i familjelivet och leva ett sunt och rofyllt liv. Men allt från rånarbröder, demoniska barn, en brutal galning i motorcykel och ekonomiska problem klänger sig på hans nya liv och det vi får se är härligt vrickade hill billy-fasoner signerat Coen's. Nu tillhör den här kanske inte Coens kungahylla (bestående av Fargo, Big Lebowski och No Country For Old Men), men Coens gör det de är bäst på - filmer om idioter - och Nicolas Cage gör det han är bäst på: att spela återhållsam och vara tönten som man ändå lär sig att gilla och sympatisera med. Iförd en fräsig mustasch bjuder både han och resten av Coens galna karaktärsgalleri på många breda leenden.

Nicolas Cage och Coens borde samarbeta mera, verkligen. Och så lite klipp till den som orkar:

När blöjorna blir för dyra, får Nic återgå till sina rötter

I don't know, Glenn


4) The Weather Man

Nu går vi in mer på loser-hållet och medan han fortfarande var älskad för den dumbom han var i Raising Arizona, är han här en mäkta superloser. Han spelar en meteorolog som kirrar att peka ut väderprognoser, men misslyckas i övrigt; skilsmässan tar knäcken på honom, på gatan blir han attackerad av såväl falafel-mackor och halvfulla cappucino-muggar, hans barn blir problematiska och i skuggan av sin berömde far, är det inte mycket han kan uppskatta i sin gråa tillvaro. På gränsen till nedbrytning lämnar Cage sina tragikomiska spår och jag älskar honom för det. Härligt patetisk och väldigt älskvärd och iförd pil och båge under den senare delen av filmen, känns filmen som en helgjuten guldkant i Cage's filmkarriär.

Får jag också begrava mitt ansikte där?

You dildo!


3) Bringing out the Dead

Du har mest troligt inte hört talas om den och det är verkligen synd; om inte vet, du självfallet vilken fabulöst mörk pärla det här är. Det är inte första gången som Martin Scorsese utforskar de absolut skitigaste och råaste sidorna i det moderna samhället och slänger han in en utmattad Nicolas Cage i en ambulansbil och låter honom köra omkring till de mer vidriga av platser. Med ringar under ögonen gör han det han kan bäst och det är att hjälpa människor från fördärvet, samt att kunna spela alldeles förkrossad ända in i själen. Lite som hans förstörda karaktär i Leaving Las Vegas. Han är blek, fåordig och alldeles fantastisk. Man känner verkligen hans bedövade själ genom hans ambulansförare med dunkande hjärta och bör helt enkelt inte missas. En plågsamt bortglömd Cage/Scorsese-juvel som ni alla bör lägga i minnet för framtida filmköp.

Cage räddar ett liv


2) Lord of War

Jag diggar den här filmen. Diggar den som fan. Och när Nicolas Cage inte spelar en förlorare eller sorgen himself, spelar han stiligt en vapenhandlare vars levebröd är att pendla mellan olika länder och göra affärer med skoningslösa ledare och mindre militanta grupper. Man kan inte direkt påstå att han faktiskt skiter i vilka som stupar tack vare honom, men det är hans jobb att skita i't. Kulorna ska vina i luften och AK-47'or ska produceras på löpande band för att håva in storkosingen. Att hålla masken är väl kanske inte skådespel i toppklass, men när Nicolas Cage tar sig an den rollen, gör han den med bravur och glans, en dold glöd som ändå skiner igenom hans ytliga personlighet. Nic är hur grym som helst som vapenhandlare. En underskattad film med helskönt soundtrack som alla bör ha sett vid det här laget. Vapenglorifering is the shit, plötsligen.


Vad fan, nu har du ju använt den!


Porr

Sista minuterna av Lord of War


1) Adaptation

"Jag är fet. Skallig. Svettig. Ful. Dum. Socialt handikappad. Oj, där är ju hon som spelar i min film! Hon kanske vinkar tillbaka, om jag vinkar! Nej. Nej, tydligen inte. Hon måste ha sett mig svettas. Fan vad äcklig jag är. Och ful. Inga kvinnor skulle vilja vinka till mig. Jag misslyckad. Ett tragiskt geni. Men jag gillar att skriva. Ja. Skriva originella verk. Som "I huvudet på John Malcovich". Ja. Den var originell. Genial. Men nu måste mitt nästa verk bli originell. MER originellt. Om blommor. Inga klyschor. Inga pistoler, inga droger, inget av det där som man redan sett förut. Nej, det ska vara HELT UNIKT. Ja. Helt unikt. Men hur fan gör man en film om jävla orikidéer. Jävla blommor. Det måste bli originellt. Till varje pris. Annars kommer alla att hata mig. Fan, vad jag är fet och dum. Fan, nu svettas jag igen. Vad äckligt."

Tyckte ni att Cage i Weather Man var patetisk? Ha ha ha. Då har ni verkligen inte råkat utför Nicolas Cage i Spike Jonze's mästerliga Adaptation. Han spelar manusförfattaren Charlie Kaufman och i sin jakt på att göra den mest unika filmen någonsin, gör han sitt eget liv till en enda stor obefogat tragedi. Han spenderar dagarna ut och in i ända med att hata sig själv och försöker hela tiden nå ett mål han inte kan nå - en långfilm om orkidéer. I sällskap av sin betydligt livsgladare och positivare tvillingbror, Donald Kaufman, isolerar han sig själv i sitt unkna rum och runkar till kvinnor han mött i sexiga fantasier.

Om ni känner er som fula losers, ta då en titt på den här rullen och ni kommer genast att må mycket bättre som personer, för så grundligt och sorgligt patetisk är faktiskt hans karaktär Charlie Kaufman. Charlie Kaufman i sin tur, manusförfattaren bakom "Eternel Sunshine of a Spotless Mind, har tydligen avspeglat sig själv som person i den här filmen och plötsligt sjuder hela filmen av så mycket ironi och självömkan att det droppar om det. Herregud, det är ju sorgligt att se. Nicolas Cage känns som född att spela honom och det är ett alldeles fantastiskt val att även spela sin tvillingbror. Exakta till ytan, men när tvillingen, lika halvskallig och fet, ändå lyckas få hem tjejer och göra filmproducenter överförtjusta med hans skitmanus, hanterar Nicolas Cage något bortom sin uppfattningsförmåga - en så sorglig karaktär i symbios med sin optimistiska brorsa, visar han prov på sin skådespelartalang och klarar det utomordentligt.

Nicolas Cage, jag vet att dina senaste filmval inte alltid varit de bästa... men du regerar.

Killen är hopplös


Hur gör man en film om absolut ingenting?

_______________________________________


Tröstpris: Jag vill verkligen passa på och rekommendera er Nic's senaste film: Knowing. Visst, klyschorna kastas titt som tätt över varandra, men den är överraskande tät och dynamisk och slutet tillhör bland det fräckaste jag sett på ett bra tag. Se den with open mind.

-----------Top 5 - Nicolas Cage---------

Nicolas Cage och Nicolas Cage i sina livs roller.

---------------Top 5 - Nic Cage's värsta

När man hör namnet Nicolas Cage, riktas tankarna mest troligt åt stygga Robert Langdon-frisyrer från helvetet, dunderfula actionrullar och horribelt designade filmposters. Och med all rätta, för Cage har inte direkt prickat in några bra filmer till sin meritlista på sistone. Och det där håret. Håret, HÅRET. Allvarligt talat, blev hans senare agent tappad som spädbarn? Och klistrade fast en örn i skallen på Nic? Det är många frågor och tveksam hårhantering kring Cage's senaste karriär, och för att stampa i mer lera har jag satt upp en liten topp 5-lista över Nic's dassigaste spektakel.


---------------------------------------------------

5) Windtalkers

Face/Off... Con Air... Gone in 60 Seconds... det var klurigt med Cage. Actionrullarna (minus The Rock) han har medverkat i kan enbart jämföras med att gå in på offentliga toaletter. Alkohol-prickskytte i pisstrålar, mjuka chokladkablar i det vågiga vattnet, you get the point. Men åtminstone var det bara snabbvisit och man fick lättsamma läsk-och-snacks-kvällar med de rullarna.

Det gäller inte Windtalkers, som dränks av John Woo's menlösa Hollywood-pensel, doppad i en hink återanvända klichéer och skal till karaktärer. För att inte tala om alla underbara ansiktsuttryck och repliker Nic får ur sig. Och när man mest sitter och fnissar sig igenom en allvarlig och blodig krigsfilm, är det nämligen något som luktar riktigt illa även när du träder ut ur gatutoan; man tittar ner i skosulan och upptäcker att man tydligen också inövat alkohol-prickskytte i bajs. Najs.


No - he is a mess!

4) Ghost Rider

Vidare på Nicolas Cage's kavalkad av ren och skär uselhet, trampar vi också vidare i träskvattnet inom superhjältegenren. Förde mest tankarna till Punisher med John Travolta och den var ju fan någorlunda underhållande, till skillnad av en brinnande dödskalle som piskar lite ligiststjärt och rullar hojen vidare för att ta kål på ett gäng oidentifierade demoner. Nog för att manuset stank ljumske, men jag menar... Nicolas Cage? Superhjälte? C'mon.

Nä, Ghost Rider gjorde sig verkligen inte bra som långfilm och inte heller som vigilant; karaktären bör stanna och kurra hemma i serietidningsvärlden där den hör hemma. Eller åtminstone som tatuering på en biffig arm. Vidare borde Nicolas Cage gå hem och stanna i skamvrån. Alternativt glo sönder sin Oscar-statyett och skämmas djupt inombords.

Här är en scen, komplett med en Nic med ändtarmsproblem, svidande dåliga one-liners och en hill-billie:

NICE JACKET

3) Next

Som om det inte var nog med spökskallens strapatser, tar Nic sig an ännu en hjälteroll och denna gång med den ökända hårtingesten på hans bakhuvud. Ok, börja inte skratta än. Hans namn är Cris "Frank Cadillac" Johnson. Vänta, vänta. Han kan se glimtar av den kommande framtiden och försörjer sig som trollkarl i en Las Vegas-sylta genom att håva in framtida pengar vid spelen. Ingen vet om hans gåva och snart sätts hans unika förmåga och hårgelé på prov: han måste se in i framtiden för att rädda världen från en global terrorattack. Ok, nu får ni skratta.

Visst, varför inte köpa grejen med framtidsglimtarna; berättelsen är trots allt baserad på en av sci fi-mästaren Phillip K. Dick's många kända berättelser och filmen har faktiskt all potential att kunna bli en hygglig popcorn-radare i mängden. Men snart rinner precis all potential genom fingrarna och det blir bara lidande att se logiken ta helt andra ologiska vändningar och Cage's oerhört fula kläder (jag menar, kolla bara på hans jacka). Slutet blir man bara arg över och jag ser inte en gnutta underhållningsvärde i kalkonen.

Så jag gör som ett visst MTV-program och säger "Next!"

Coolare trailer får man leta efter

2) Bangkok Dangerous

*hämtar Ipren och ett glas vatten*

När jag ser en film som verkligen, verkligen, verkligen, verkligen luktar inlåst och surt rövsvett om det, brukar jag alltid lägga postern/dvd-covern som enda positiva aspekt. Men när filmens hjälte ser mer ut att kolla om han har tagit på sig deodorant i ett hopkok av Photoshop-arbete a là GR, är det bara att skaka på huvudet och gå vidare i livet.

Kliar han sig, månne?


...och första & största dassfilmen med Nic Cage är:

1) The Wicker Man

*applåder*

Det är länge känt att Nicolas Cage gjort roller i tragiska komedier och kirrar dem med lätthet. Men här tar han ändå priset. Utan tvekan. I Wicker Man, den mest omedvetet roliga thrillern av de alla. Den tar sig själv på sådant stort allvar, att det helt enkelt måste vara en parodi på originalet från 1973. Det måste det, det måste bara det.

Minns du den gången du drömde at du var naken bland folkmassa? Well, fuck that - det finns nämligen inget pinsammare än att se Nicolas Cage gå bärsärk på varje kvinna han ser. I en björnkostym. Jag skrattar faktiskt mig halvt fördärvad medan jag skriver detta och scenen där han får en cage över sig (ursäkta vitsen) med dödsbin har den plötsligt nått den ultimata kulmen = stadiet då Nicolas Cage inser att han faktiskt är Nicolas Cage.


Länkarna talar för sig själva:

NOT THE BEES

Where's my honey, biatch

Best of

Mega Wicker Man!

Nicolas Cage tittar på Wicker Man

Nicolas Cage förstår inte brödrostar

---------------------------------
Tröstpris:

Captain Corelli's Mandelin - som en lightversion av Pearl Harbor. Fast i Italien. Med Nicolas Cage.

---------------Top 5 - Nic Cage's värsta