LIVE
HQ
logo hd live | Final Fantasy XIV
See in hd icon

Chat

X
      😁 😂 😃 😄 😅 😆 😇 😈 😉 😊 😋 😌 😍 😏 😐 😑 😒 😓 😔 😕 😖 😗 😘 😙 😚 😛 😜 😝 😞 😟 😠 😡 😢 😣 😤 😥 😦 😧 😨 😩 😪 😫 😬 😭 😮 😯 😰 😱 😲 😳 😴 😵 😶 😷 😸 😹 😺 😻 😼 😽 😾 😿 🙀 🙁 🙂 🙃 🙄
      Svenska
      Blog
      HQ
      -----------Vem är moviefreak?-----------

      -----------Vem är moviefreak?-----------

      Vem är moviefreak i själva verket?

      Vad är han?

      Vad gillar han förutom... film (vem fan gillar inte film)?

      Vad tänker han på?

      Vem är moviefreak bakom alla de där populära paint-teckningarna?

      Vem är... jag?

      Jag som person och inte som anonym internet-användare?

      Jag är en hopplös romantiker, en intellektuell, hyfsat allmänbildad och logiskt tänkande ung man och något av en konstnär inom de flesta områden, men bitter och omotiverat arg och trött. Jag är en orolig själ som tänker alldeles för mycket och lägger mycket tankeverksamhet på pessimistiska tankegångar. Jag är en drömmare med hopplöst mycket hopp i hjärtat och hur mycket jag än tycks vilja något, är jag en sådan som knappt utför min innersta önskan. När jag väl påbörjat något, har jag svårt att avsluta det och är det något jag söker, slutar det någonstans mitt på vägen. Lite brist på framförhållning, måhända.

      Men eftersom jag också är en passionerad kille, är jag även en bra lyssnare och har humorn som framledning i diverse konversationer och diskussioner. Jag känner att jag kan berätta saker och ting med sådan genomslagskraft att det får åhörare på fall och jag känner att jag kan skapa saker (såsom att skriva, filma och teckna) som får publik att skratta, beundra och sitta med ansiktet halvt gömt på grund av tårar. Jag är även filosofiskt lagd och gillar allmänna samhällsfrågor, den mänskliga psykologin är också något som intresserar mig; hur och varför vi reagerar som vi gör, etc (här brukar oftast religion blandas in när det gäller hur människor tänker när man har tron som främsta vapen, oerhört fascinerande grejer det här...)

      Mina främstra intressen är framförallt att berätta historier i olika former; vare sig det gäller att teckna något i paint, att skriva vidare på min evighetsnovell/roman eller att leka experimentell tokfarbror med vrickade filmningar och tänkvärda historier/karaktärer. Jag är något av en ensamvarg som följer orden "ensam är stark", men som inser hur korkat det är att vara själv och vill det som varje människa önskar; någon att dela den ensamheten med.

      Med tiden har jag också börjat med att bli något av en existentialist och försöker med hela mitt hjärta förstå mitt liv och göra det bästa jag kan av den tid jag har, samtidigt som jag försöker hitta skönhet i precis allt jag finner i min väg. Funderar en hel del, över samhället, över relationer, över liv och död. Jag känner mig som en oerhört djup och mystisk människa med mångbottnad personlighet, som man med glädje vill lära känna.

      Jag är en sådan person som är rolig att lära känna. En person man kan diskutera precis vad som helst med, och om min uppfattningsförmåga inte sträcker sig lika långt ut mot ett särskilt tema, räcker det väl med att jag lyssnar med fascination. Antingen är jag rolig att prata med, ett sällsamt trevligt umgänge eller en rätt låg person att umgås med.

      Men i helhet är jag en intelligent, skäggig och kul personlighet som med sin sjaskiga klädstil och hårvårdnad mest kan konfunderas med någon alternativ universitetsproffesor eller någon som är så underbart djup och smart att självvårdnad inte direkt står som någon primär prioritering. Jag är en unik själ som söker ro och frid.

      Jag är moviefreak.

      Jag är en passionerad skribent och tecknare.

      Jag är jag.

      Jag är mitt.

      Jag är mitt allt, jag är min själ, jag är mitt hjärta.

      Jag är en ensam parkbänk i en höstlig värld av färgnyanser och dimma, som mest står i stillheten och undrar vad som kommer att passera vägen.

      Sedan är jag en sådan med en tendens att babbla på för mycket om mig själv och annat, så jag avslutar bloggen nu.

      HQ

      ------Watching over the Watchmen-----

      "The tiiiiimes aaare a-chaaaangiiiing..." ljuder Bob Dylan ur sig när vi introduceras till superhjältarnas värld; superkraftlösa kriminalare och deckare tar hand om lag och ordning i allmänt fåniga kostymer, likt tjuv och polis. Popkulturen rinner igenom. Tiden går och därmed de mantelprydda superhjältarna, men ingen hade anat att de skulle behövas igen när de som sämst bemöttes. Det syns tydligt var Brad Bird fått sin inspiration ifrån när han gjorde The Incredibles.

      Året är 1985. Dystopin sätter sina klara spår i en alternativ New York och president Nixon har, för tredje gången, vunnit mandatperioden och Kalla Kriget (och världen) håller på att sätta sin punkt tack vare livsfariga Dr. Manhattan, den enda av superhjältarna som faktiskt har superkrafter.

      En ärrad man i morgonrock ligger blodig och krossad på en av stadens trottoarer - denna man är The Comedian, en f.d. medlem i den numera bannlysta gruppen Watchmen. En annan f.d. Watchmen anar ugglor i mossen och misstänker att det är någon som upptäckt deras identiteter och pulveriserar nu alla spår av sjuttiotalets heroism; är vår maskprydde deckare en hjälte som sniffat upp en fasansfull konspiration? Eller är han en tragisk nihilist som bara fått paranoia på spåren?

      ------Watching over the Watchmen-----

      Medan domedagsklockan närmar sig tolvslaget, är det mycket i filmen som är på spel; vid sidan om Comedians död, kokar Sovjet upp och blir mer hotfull, en gammal historia om en våldtäkt knyts upp, nihilisten Rorschach arrestras och hamnar i fängelset där alla hans ärkefiender är, en domedagsmaskin från Mars hotar att förstöra jorden och de som försöker göra bot har inte alltid rent mjöl i påsen; alltså är Watchmen så fullproppad av idéer, berättelser och tematiska intriger att huvudet nästan sprängs av så mycket information. Men det blir aldrig något riktigt problem.

      Den breda karaktärsgallerin lämnar inte alltid plats för alla intressanta karaktärer att utveckla sig och det är lite synd att man valt att ändå sätta in en mer självklar skurkroll till en historia som är för komplex för en svart-vit syn på människor, men jag är verkligen nöjd med karaktärer som Dr. Manhattan, som förlorar alltmer taget om mänskliga relationer, men den som gjorde störst intryck är den nihilistiske Rorschach, som gömmer sig bakom en mask med rörlig plump bläckspegling. Han porträtteras galant som samhällets observatör, en kännare av stadens mörka sidor, en moraliskt och filosofiskt invecklad figur med pessimistisk, men sanningsenlig, syn på världen.

      Rent visuellt är filmen en bisarr, cool och alldeles intensiv resa i slowmotion-fighter, storslagna vyer över filmens skiftande miljöer, färgstark detaljrikedom och drömlikt ljussatta scener.

      Sedan kändes filmen lite som Sin City i det mycket grafiska gore-våldet och lite som The League ytligt sett och jag måste säga att filmen är grovt svårsmält för någon som inte läst den hyllade serieboken eller är van vid mer lättsamma Spidermanliknande konflikter, men det episka hos Watchmen smälter sakta in och jag hoppas få fördjupa mig i det hela när jag väl införskaffat Alan Moores påstådda mästerverk. Rysligt intressant skildring av termen "hjälte", må jag säga.

      Jag vill gärna gå mer i detalj angående Watchmen, men jag riskerar att spoila för mycket av den utsökt komplicerade handlingen så jag avsutar med detta:

      Om du är beredd på en nattsvart samhällssatir, svidande karikatyrer (särskilt den av Nixon), ett enastående (och märkligt bespottad) musikförråd, brutala våldsscener, råa ideologier och filosofier, psykologiska neddykningar, komplexitet utan dess like och maffiga scener är det här filmen för dig.

      För då är det slutligen vi som "watches over the Watchmen".

      ---------Du är ingen orm (MGS4-Spoilers)

      (Stora Spoilers för slutet i Metal Gear Solid 4 nedan, så säg inte att jag inte varnade dig om du råkat läsa)

      Nog för att historien fick sig ett lyckligt slut - Campbell sluter fred med sin dotter Meryl en gång för alla, Johnny får äntligen sitt förtjänta utrymme, Raiden återförenas med sin familj och framförallt; alla har förtjänat sin rätt till frihet. Fri från nanomaskiner, fri från militära system, fri från Patrioternas klor, fri från... ja, allt i princip. Trots att Naomi dog, fick Otacon veta hur betydelsefull han faktiskt var, soldater runt om i världen går fria från den ekonomiskt givande krigshären och Sunny får äntligen sig en nypa verklighet när hon slutligen lämnade skärmarna och sökandet efter sin mor. Finns det egentligen mer att begära från denna lyckorusiga final till världens bästa spelopera? Den frågan ställde jag mig, när vår kära orm vi lärt känna i alla dessa år, också tar itu med sitt eget öde.

      Efter att ha låtit ormen halsa den där enorma pistolpipan, är jag allt annat än tillfreds. Jag har kämpat mig igenom ca 90 (och fler) timmar än så, för att få se den sargade gamle mannen till slut ta livet av sig och därmed få sin existens som den stora krigslegenden avprickad. Må det vara hans slut, må det vara hans öde, men... tomheten infinner sig. Stinger. Lämnar mig inte ifred.

      Har Snake alltså kämpat under hela sin livstid - hela vägen från Zanzibars farofyllda djungler, den katastrofala Shadow Moses-incidenten, vidare till undanröjningen av samtliga Metal Gears runt om i världen, det fatala förlorandet av sin identitet, sin plötsliga ålderdom och slutligen under MGS4-händelserna - alldeles förgäves?

      Kämpade han sig alltså ända fram till gravplatsen för att ta sig en sista stund med tobaken och blåsa skallen av sig?

      Jag anser att tragedier är de spel som jag mest avnjuter när jag tar mig an en historia; men i det här fallet, kände jag en oerhörd tyngd. Ska Solid Snake i sina sista dagar se sitt självmord som en... "plikt"?

      Ska han se sina sista minuter vid livet som sitt "sista uppdrag"?

      För en bättre värld?

      Visst är han en vandrande atombomb tack vare diverse mutationer i viruset han har injicerat, men för i helvete; kan han inte andas ut någon gång? Förtjänar han inget bättre än ett värdigt människoliv? Kan han inte för en gångs skull få sin frid? För frid finner man inte genom att släcka sin existens - frid finner man genom att... knyta upp band, utan att behöva klippa dem.

      För var det något jag alltid undrade under spelets gång, var vems grav Snake egentligen besökte under alla de otaliga trailers jag fick se förra året, under spelmenyn och under spelets allra början. Och framförallt, varför. Vems kropp gömde sig under den anonyma marmorgraven och vem försökte Snake finna frid hos? The Boss? Nej, Snake kände aldrig henne. Solidus? Inte särskilt tänkbart. Gray Fox? Möjligt, men inte troligt.

      Kugghjulen snurrade, men tycktes aldrig komma fram till ett vettigt svar, men när Snake andas ut från sitt försök att röja undan sin existens, är det mer än uppenbart vems grav han besökte. Det var rent av otänkbart när man först tänkte tanken, efter all misär och fientlighet de två gått igenom, men mitt hjärta krossades när jag till slut förstod vad som egentligen stod på. Soldat som soldat i andras ögon, men hur ska Snake känna frid utan att ha fått chansen att möta sin skapare - som far och son?

      Vid min Gud. Efter alla de åren och med en far han egentligen aldrig såg upp till sedan han dödat honom, känner han att ron, hopplöst nog, aldrig skulle komma att lossa hans ärrade krigskedjor. Ormar känner ingen empati eller sympati när de hugger tag i sitt offer och sväljer det, ormar är kallblodiga mördare som helt enkelt följer naturens gång; det är ofrånkomligt. Snake var sedan barnsben menad att ge sig iväg på livsfarliga uppdrag åt myndigheter och organisationer, han är en renodlad krigsmaskin utan lov att stoppas. Allt en soldat har framför sig är uppdraget och inget annat skymmer för just det uppdraget. Snake kämpade för det han själv fann rätt, men det skulle inte ignorera det faktum att han i själva verket var en bricka i ett högre spel, en bonde i ett parti schack.

      Därför är det alldeles fantastiskt såsom Big Boss omsluter Snake i det sällsyntaste av CQC-rörelser; en stor, hjärtlig CQC-kram. Återuppstådd från de döda, står självaste Big Boss där, en mirakulös reinkarnation utan dess like. Hur han lyckades komma tillbaka vid liv och alla detaljer kring det är fullkomligt ointressanta för min del. De kan vara hur omöjliga, otroliga och ologiska som helst. Vem i helvete bryr sig. Poängen är de båda ormarna äntligen sluter fred med varandra.

      Äntligen.

      Efter så lång tid.

      En kaskad av renhet infinner sig.

      Och vad vore mer faderligt än att ge sin son de råd man aldrig fick om livet?

      Snake - du är inte längre en bricka. Inte heller något vapen. Och absolut inte någon... orm. Du är en... människa. Ditt namn är David. Och du är... fri.

      ---------Du är ingen orm (MGS4-Spoilers)

      Spoilerna fortsätter, bitchezz

      Naked Snakes historia är inte en särskilt vacker sådan, när han tog emot medaljen av självaste presidenten. CIA fick det de ville ha, Patriots skapades, Major Zero gick bananas, likväl Big Boss och allt ledde till... ännu mer elände. Sedan dess har sagan om generna och världsmakten bara blåst sig så stor att den var på väg att spricka. Sedd som ärkefiende, har hans roll inte varit betydande nog. Förrän nu.

      Big Boss återvändo är bland det vackraste jag sett, därför att han inte kommer tillbaka för att göra upp en gång för alla - han kommer tillbaka för att knyta upp gamla band och plötsligt har vi en stark kärleksförklarelse och hyllning till livet självt som vi, som spelare, aldrig skådat förr.

      Snake ska inte leva som en orm. Not as a snake - but as a man. Han ska leva som... David. Som människa. Seed of life. Och inte som en blind bricka.

      David är nämligen fri. Inga fler virus. Inget mer Patriot-styre. Ingen mer ekonomiskt givande krig. Bara ett hopp om den destruktiva och stridiska varelsen vi kallar för "människa".

      Och när han tar till sig de enda råd han fått under hela sitt liv och bevittnar sin far dö ännu en gång mitt framför ögonen på honom, är hans politiska ögonbindel som väck och symboliserar ett tecken på nytt liv genom att sluta röka (något som ändå är otroligt motsägelsefullt mot den tuffa karaktären, men hur tuff är man egentligen när man inte finner frid framför sin fars grav?).

      Det existensiella och humanistiska slutet som presenteras i MGS4 är ett universum i sig med sin visa och aktsamma tunga. Det är i Big Boss' sista ord som jag känner att Voice of God verkligen talat ut.

      För ingen kan styra över dig.

      Ingen eller inget kan styra vad du tänker eller känner.

      Du är din egen själ och du är ditt eget liv.

      Livet är den bästa gåvan du någonsin haft.

      Så slösa inte bort det.

      Lev det, istället.

      Lev.

      Och känn frid.
      ___________________________________

      Spoiler ovan