Svenska
Blog

------Americas Fuckiest Home Videos-----

------Americas Fuckiest Home Videos-----


_____________________________________________________

Moviefreak uttrycker med denna stripp sitt hat gentemot denna högst populära skräp till tv-program, en urbota korkad repetitiv clip-show med hiskeligt inlärda "humoristiska kommentarer" och som är helt och hållet befriat från allt som har med humor att göra (förutom då folk slår sig riktigt illa).

HQ

------ Moviefreak & Mörke Riddaren -----

Spoilers ohoy

Efter Ledgers död, var hysterin filmen och hans sista fullbordade roll som total. Sedan man öppnar tidningen och ser Heaths nuna över rubriken "Ledger hittades död i hotellrum", utvecklades det från en tragedi till ett hyberhype efter den första trailern som introducerade Ledgers vansinniga sadist-Joker.

Jag som mild Batfan, sedan år tillbaka, tittade först på denna äckligt stora hype med kritiska ögon och studerade Jokerns framträdande i den första släppta trailern - jag såg det hela som en framtida smärre besvikelse, faktiskt. Jag gillade inte den frenetiska kroppsspråket eller talesätt och det där bedrövliga sminket fick honom att se ut som en billig gigolo utanför en cirkus, med på tok för mycket utsmetad smink över nyllet. Eftersom jag tillhörde generationen som rådiggade den gamla goda tecknade Batman-serien, var jag inte alls speciellt positivt inställd inför regissörens påstådda visionära omvandling av karaktären.

Jag var hiskeligt nöjd med Batmans återuppståndelse i Begins, men filmen led av röriga slagsmål man knappt kan se utan att förvirras och kvasifilosofisk dialog om rädsla som kändes tafatt uttryckta - jag var rädd att Christopher Nolans vision över Läderlappen (serisöst, vem gav Batman det namnet) skulle krama ut på tok för mycket svärta ur Nolans pånyttfödda Gotham City.

Men vansinnigheten kring Mörke Riddaren smittade till sist av sig - jag spelade upp trailerna om och om igen, för att enbart beundra Jokerns frenetiska psykopatskratt. Till sist tog det över mig helt och under Sverige-premiären släpade jag och mina anmärkningsvärt höga förväntningar till Dark Knight; skulle filmen komma att bli en Gudfadern 2 av serietidningsfilmer? Skulle Dark Knight ha möjligheten dela rum med notoriska crime-sagan Heat? Eller skulle Ledgers olyckliga död och efterföljande hype för filmen komma att vandra i kråkans fotspår, likt kulten The Crow med en lika ihjälsminkad Brandon Lee?

That was it. Slut. Efter filmvisningen kunde jag inte sluta stirra på bioduken. Jag tror inte ens att jag blinkade under hela sista filmtimmen. Andningen hade nästan upphört. Jag tar adjö av sällskapet (och ger en mordisk blick till skitungarna som inte gjorde annat än att stoja - jag menar, vad fan gör de där? Åk tillbaka till tv hemma på vardagsrummet i Hovsjö och väck mostrarna mitt i natten istället, mer konstruktivt än att förstöra filmupplevelsen) och börjar bege mig hem, i den mörkaste av nätter. Tyst och med ännu helt uppspärrade ögonglober. Gick och lade mig och utan att kunna sova.

Nästa dag fattade jag vad det var jag såg den kvällen. Jag var så full av intryck. Jag förstummades av filmens egentliga s.k. awesomeness och när en vän till sist frågar mig hur filmen var, exploderar plötsligt allt jag hade upplevt under den 2,5 långa färden genom kriminalitetens beklämmande sidor.

Det här är inte ett ovanligt starkt ess inom den försvagade serietidningsfilm-genren

Det här är ingen typisk superhjälteskildring.

Det här är inte ens i närheten av klyschorna som så ofta smällt till hjälteskildringar.

Mörke Riddaren är inte någon ordinär Batman-rulle.

Det här krossar tittaren likt Batman krossar Cranes van och lämnar en helt utslagen, nästan i bitar av förvåning och, framförallt, obeskrivlig beundran.

Mörke Riddaren är en vansinnesfärd som slukar allt ljust hopp om en bättre Gotham City, en intensiv rollercoaster av orgasmgivande specialeffekter, en historia tät av oförutsägbara intriger och ideologiska konfrontationer, en terapisk och mentalt krävande tripp som tar oss djupt in i människans undermedvetna och dunklaste vansinne, en tur i konsten att bilda kaos och oreda, en spektakulär och intelligent crime-saga utan dess like, en episk berättelse som sträcker sig till oanade höjder med sin magpirrande spänning och oförutsägbarhet i handlingen - The Dark Knight är något så ovanligt som ett starkt, etiskt frågeställande och smart kriminaldrama om miserabla och osäkra karaktärer bakom teatraliska masker, som tvingas möta konsekvenser, offra och göra livsval de aldrig ens vågat tänka på.

Det är exceptionellt, skitläckert och fucking Bat-tastic. Som ni ser, är jag helt lyrisk över det här, på en nästan fanatisk nivå.

Något annat som helt når nya nivåer, är Heath Ledgers fantastiska prestation som den sadistiska Joker-filuren som stryker runt i Gotham Citys mörkaste gränder för att få sitt budskap solklar för allihop. Jokern vi får se skrattar inte likt Mark Mahills Joker och agerar inte som den farbrorroliga Nicholsonprestationen; jäveln Batman får tampas med Jokern är inte heller ute efter något så obetydligt som högar av stålar eller något som att härska över världen; nej.

Jokern vill se folk lida.

Jokern vill se staden i flammor.

Jokern är...

En konstnär.

En filosof.

En mästare i konsten att ställa till ett kaotiskt helvete, som med sin pensel av förvirring målar upp en beundransvärd regellös anarkistisk värld. Som med sin kompletta frenetiska kroppsspråk, underbara val av kläder och rent av obehagliga sätt att tala till en person, gör Heath Ledgers Joker till en rent av oförglömmig karaktär, för att inte tala om den bästa jävla skurken som skådats på duk. Ibland vet man inte hur man ska reagera på Jokerns scener - vissa behandlar jag med nervösa skratt; vissa med uppspärrade ögon; och vissa med en blandning av dyrkan och skräck.

För när Jokern drar sitt absolut starkaste äss ur sin violetta rockärm, är jag som kapitulerad - för är det något jag älskar att se i berättelser, är hur människor med så mycket framtid, så mycket hopp framför sig, faller ner i en djup sjö av vansinne. Ett trick som används mot lovade distriktåklagare Harvey Dent och som resulterar i ännu mer mörker för den redan katastrofala Gotham City.

För att göra en hyllning kortfattad: Se. SE FFS. Dark Knight är det bästa som kan ses på biografer just nu. Upplevelsen är obesrivlig. Dark Knight lever upp till all hype och fasligt mycket mer än så. Filmen är förstklassig. Likaså skådespelarna. Så tveka inte ens - iväg och skåda det eleganta mästerverk. Om inte det räcker... se den en gång till.
________________________________

------ Moviefreak & Mörke Riddaren -----

NYAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!

NYEHEHEHEHEHEHEHEHEHEHE!

OHOHOHOHOHO!

HOHOHOHAHAHAHAHA!!

HAHAHAHA!!

HHHHHHIIIAAAAAAAAAHAHAHAHAHAAAA!!!!

HQ

-------- Konsten att lösgöras --------

Under två-tre veckors tid, har jag stått ut med en hel del - försenade arbeten i skolan, mängder av prov, stress, grå tillvaro, borttappade värdefulla tingester, min förbannade rygg, bråk, ångest och andra mörka moln som förföljt mig under min oerhört gråa tid. En lätt variant av nedstämdhet omfamnar mig och vägrar lossa klorna från mina axlar. Jag förbannar det.

När det var som mest dunkelt, gick jag ut en sväng, för att samla tankarna, rensa skallen ett tag, andas in den friska nattluften och försöka tömma mig själv från det där lilla svarta molnet, men fan att det ska vara så eländigt kall och blåsigt. Och där var man tillbaka - till den bittra jag igen, kan man inte få någon som helst ro?

Jag börjar tänka på allt jag är så förgrymmat arg på, allt från stora saker till de minsta saker - allt från svårhanterliga relationer och ofärdiga texter till medias efterblivna hjärnmosande "underhållning" och genomrutten "musik" som yrar hos förbipasserande ynglingar. Jag börjar reflektera över livet. Får fanimig ingen ro. Har ingenstans att gå och ingen att gå till.

Så istället för att blicka på spåren jag gjort i den så oerhört trevliga slasksnön, blickar jag uppåt.

Mot ingenting.

Mot alltet.

Mot det eviga universum, den ändlösa kolsvarta rymden, täckt av svävande grålila molnklumpar, nersprödd av skinande små himlakroppar.

Och ingenting annat hörs än den stilla vinden.

Plötsligt släpper det.

Allt som belastats över mig.

Befrielsens svalkande rengöring.

Att låta sig överväldigas av naturens oändligt vackra ljuvlighet.

Att stirra ut mot platser ingen människa ens kan drömma om att komma i närheten av.

Det här är konsten att befria sig.

Att njuta av livets små ting.

Att skåda ut mot kvällens själsligt vackra himmelssfär.

Att kasta sig över en gigantisk gräsplan.

Att av oklar anledning sträcka ut handen mot den romantiska mystiken som omger vårt rullande klot och fantisera om att kunna ha förmågan att flyga bland molnen och vidare utåt, mot främmande platser, mot den gränslösa ljuva friheten.

Alla borde göra liknande.

Alla borde någon gång spontant gå ut mot en fridfull plats och skåda skyn som konstant visar skönhet under en lång tid.

Om man nu bara hade någon att dela den här stunden med...

Men...

.

Då förstår jag plötsligt varför jag kände mig som jag gjorde från allra första början.

Jag sänker handen.

-------- Konsten att lösgöras --------

Skyn, ett av livets små njutbara ting, som moviefreak beundrar så, har givit både inspiration och ro i själen i flera år. Här bevittnar han ännu en gång ett livets moment, men påminns av verkligheten som jämt hinner ifatt honom.