Jag faller lätt för utdragna titlar och det var egentligen det enda som intresserade mig med filmen när jag först fick en skymt av den och hyrde den.

Jag visste knappt någonting om "västern-legenden" Jesse James än det farsan berättat om snubben och om filmen i sig. Man får dessutom inte mycket mycket utav hans historia i den här filmen heller, men när creditsen börjar rulla, fortsätter jag att titta.

Jag fortsätter att glo mig igenom den klättrande texten och när den slutar, sitter jag fortfarande kvar där på soffan. Jag tittar bara igenom creditstexten när jag sett en riktigt jävla bra film - något som Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford verkligen visade sig vara.

Den var toppen.

Den regerade.

It was fucking awesomeness och borde ha triumferat i den där grovt överskattade Oscar-galan.

No Country for Old Men i all ära, men i jämförelse med ynklingen Robert Fords kompanjonstid hos Jesse James och hans utdragna mordplaner på sin livsidol, kan jag inget annat än att kapitulera inför den lågmälda och fängslande berättelsen, som trots den smått avslöjande titeln ändå sätter hjärtat i halsgropen när mordscenen till sist äger rum - som efter en replik, får nack- och armhåren att resa sig av scenens styrka.

Casey Affleck som spelar den patetiske, men fascinerande Robert Ford gör en så fenomenal insats att jag får lust att bryta mig in hos Javier Bardem och ta tillbaka den där guldstatyetten till sin ende värdige ägare. Javiers biroll känns som en fis i vinden jämfört med Afflecks superba rollprestation.

Fotot. Herregud, vad vackert. Medan jag ändå håller på och bryter mig in hos Oscar-vinnare, kan jag passa på att plocka åt mig Foto-Oscarn från There Will Be Blood och ge det till vem-fan-det-nu-var-som-skötte-fotoarbetet-i-filmen.

Och den ljuvliga musiken sen, som genomsyrar det ljuvliga berättandet och förtrollar en...

Med tillhörande bilder av gräsfält, ensamma gungstolar och vackra skyar...

Wow.

Moviefreak tipsar om en nyligen utgiven höjdar-rulle som bara måste ses av samtliga... nej fan, av alla som råkar skymta dess fina filmfodral.

Jag skrattar mig nästan nödig, när jag beskådar South Parks musikaliska berättelse om en viss nordamerikan vid namn Joseph Smith Jr. Jag sitter och nynnar på sången efter att ha sett den musikaliska godbiten ur detta förträffliga avsnitt (mer såg jag inte).

Men under nynnandet kommer jag ihåg hur jag själv trodde på all nonsens som denne Smith bara kräktes ur sig. Jag minns min tid som mormonsk medlem och som min tid i Jesu Kristi-Kyrka av Sista Dagars Heliga. Förr var jag... Mormon.

För de som inte har någon aning om vad jag dillar om, kan genast gå och skaffa sig lite kunskap om mormonerna, medan jag kortfattat berättar om denne kontroversielle man: Joseph Smith Jr.

Joseph Smith sades vara förvirrad och osäker på vilken religion han skulle tillhöra och dela sin tro med under sin barndom. Den nyligen tonårige ynglingen gick en dag ut till skogen för att be om råd om vilken kyrka han skulle tillhöra, och enligt honom, såg han plötsligt av två bländande vita figurer dyka upp från ingenstans - Gud och Jesus - och svarade honom med att ingen av de kyrkorna han omringades av var de sanna religionerna. Han skulle komma att, alldeles själv, bygga upp den sanna religionen.

Några år senare påstod han att en ängel uppenbarade sig under natten, Moroni och sade till Joseph Smith att betydelsefulla guldplåtar, som bland annat berättade om Jesus besök i USA och sanningen bakom den svarta rasen, låg gömda vid en närliggande skog och att han några år senare skulle gräva upp dessa guldprydda dokument.

Sagt och gjort, hämtade han dessa guldplåtar och med hjälp av en hatt, två "magiska" stenar, en bröstrustning gjord av guld, sin godtrogna fru och Martin Harris (en bonde med mycket pengar), översatte han dessa guldplåtar till vad det är idag, Mormons Bok, utan att någonsin visa dessa påstådda guldplåtar.

Jag som barn svalde såklart det här och vet ni vad? Jag är glad att mina päron fick mig att lämna mormonska kyrkan, hur liten jag än var för att förstå rena faktum.

För denna "profet" Joseph Smith, som anses vara en martyr och som en gud av mormoner, var ingenting - ingenting annat - än en enda stor bluff. Religion överhuvudtaget har stigit mig åt huvudet, men just mormonismen berör mig eftersom jag en gång, liten och dum, tog in all detta i huvudet och såg det som en ultimat sanning - att Joseph Smith var min profet och att Mormonska Kyrkan var det enda rätta.

Joseph Smith var hur som helst bara en vrickad liten skattletare, som endast törstade efter guld, kvinnor (han förespråkade poligami) och framförallt - makt. Han fick allt detta, trots mycket kritik från många håll, och sågs som en sann profet av de inskränkta personerna som läste boken. man rullade ut röda mattan åt lögnaren, så att säga.

För det är huvudsakligen vad Joseph Smith var ute efter - att förespråka något som alla gemensamt kunde tro på och därefter ha makt över andra individer.

Jag avskyr, men förvånas och imponeras, över hur något som Mormons bok fick så många följare och är en av dagens snabbast växande religioner, med ca 13 miljoner medlemmar inom kyrkan.

Jag ser Smiths lära som ren dynga som borde ha brunnit i någon prydlig bokbål för flera år sedan, men när jag väl kommer ihåg min tid bland medlemmarna i mormonska kyrkan kommer jag bara ihåg...

...leenden.

Breda leenden från alla vandrande mormoner man passerade i kyrkan och templet i Västerhaninge - dagens medlemmar lade endast stort fokus på god moral, familj, varandra och... kärlek.

De flesta är nog inte fullt medvetna om sanningen bakom Joseph Smith och hur sexistisk och rasistisk hans lära egentligen var, men när jag ser tillbaka till alla bländande leenden ser jag i och för sig grov trångsynhet - men de trivs med det de vet och känner och lever lyckligt, så varför ska jag hålla på med äggkastning gentemot de medlemmarna?

Även om jag är emot religion överhuvudtaget, lämnar jag de ifred i sin harmoniska tillvaro bland vittnesbörd, heliga dopceremonier och allt annat de får för sig inom kyrkans och templets murar, hur gärna jag än vill få tronde folk att vakna upp, se bortom den lilla fyrkanten de lever i och ta till sig fakta.

Dessa är inte extremister (även om det finns sådana jävlar), utan glada troende människor, som råkar tro på just Smiths ord.

Såvida inte de där mormonska missionärerna i cyklar (iförd vita skjortor, svarta byxor och fåniga cykelhjälmar) knackar på min dörr och försöker mata i mig mer bullshit från Joseph Smith, är jag nöjd.

That's all I had to say.

Vila nu ögonen på hur jag ser Joseph Smith: en maktsökande poligamist-pimp.

Miljoner människor idag är medlemmar i såväl kulter och farliga sekter - men man kan inte ta ifrån någon dess tro (såvida inte något av dessa trossamfund visar sig vara livsfarliga för sig själva och omvärlden).

Jag sätter härmed en GROV SPOILERVARNING hela vägen ner för dem som inte har spelat Kojimas andra del i sin MGS-serie; Sons of Liberty - för er som redan spelat eller ger blanka fan i spoilers är det bara att läsa vidare. De som gärna vill läsa men inte få något spoilat, kan läsa den lilla recensionen efter bilden.
______________________________________

Raiden och Solidus Snake slungas plötsligt ner från den osmidigt parkerade Arsenal Gear-farkosten och de båda landar hårt på något som ser ut att vara ett lutande tak. Flaggan svävar stillsamt i misten av de förstörda byggnaderna, dimman och röken från denna förödelse omringar Wall Street i New York och Solidus tittar sig nästan roat omkring; för att sedan uppfatta den utsökta ironin med det hela och brista ut i en äkta galen antagonistskratt - Arsenal Gear har nyss kört sin enorma nos rakt in i Parlamentshuset.

Det är den 30 april - samma dag som George Washington sattes i sin post som den första presidenten i USA.
Men det där skrattet tynar bort från. Leendet han nyss hade fått i sitt ärrade ansikte försvinner. Han är uppenbart arg över något, något som hände just i (nu söndersmulade) Federal Halls salar.

Parlamentshuset var platsen där friheten kunde ha fötts från allra första början - det var här allt kunde ha fått sin början, enligt vår ex-president med ögonlapp för vänstra ögat.

Det var inte makt han ville åt.

Han vill få tillbaka saker som tagits ifrån landet - såsom landets grundläggande principer.

Frihet.

Möjligheter.

Det är ju trots allt den så kallade "möjligheternas land".

Solidus blickar ut mot det lilla som finns kvar Wall Street. Han är rasande över vad som kommer att raderas ut av den digitala censuren, något han själv räknas göra - försvinna, raderas ur historien. Eftersom han är en av bröderna från den klonframkallade familjen Snake, har han inte längre möjlighet att föra sitt så kallade arv vidare till nästa generation.

Biologiskt sett i alla fall.

Men något som är kommer att förbli odödligt är vår möjlighet att... minnas.

Människans historia.

Historia, kultur, idéer - allt detta är ting som inte kan föras via generna, men genom individ till individ tankemässigt.

Ett minne.

Ja.

Så skulle han sluta.

Ett minne kvar i mänsklighetens kommande historik, en man med goda intensioner, som inte skulle glömmas bort av omvärlden.

Han skall bekämpa övermakten som styr USA...

... befria alla från deras välde!

Och tillsammans ska vi bli...

- ... the "SONS OF LIBERTY!!"
______________________________________

Det finns spel ute i världen som delar upp sina fans i två läger.

Det finns de i ena lägret som hyser starkt hat mot det och spottar loskor på det.

Det finns de i det andra lägret som förtrollas av spelmakarens vision och sätter sig in i det.

Hideo Kojimas mästerepos Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty är ett sådant spel - runt om världen starkt kritiserad för Raidens spänstiga pojkstjärt och den komplicerade genomtwistade historien (för de mer trögtänkta kanske) under slutet av spelet, men av många andra spelare djupt älskad och omtalad för Hideos experimentella och filosofiska vision över USA's regering, maktpositioner, livsfrågor och framtiden.

Jag tillhör en av dem.

En av dem som anser att Frihetens Söner är den absolut största och maffigaste kapitlet i Kojimas mästerliga spelserie och i mitt tycke är andra delen av spelet det bästa jag suttit och åtnjutit i spelsoffan på ett bra tag - tack vare den chockerande och obeskrivliga finalen.

En final som satte mig i fascination, ren förtjusning och eufori - men framförallt...

... i ren fasa.
______________________________________

WE'RE NOT WHAT YOU'D CALL...

... HUMAN...
______________________________________

De flygande duvorna i bakgrunden utgör en episk början på svärduellen.

- It is time we were both free... brace yourself!

Raiden, vilsen mellan verkligheten och fiktionen, utnyttjad som försökskanin inför en världslig plan.

Solidus, den ilskne presidenten med lystnaden att störta den egentliga världsmakten och befria folket från Patrioternas skräckvälde.

Far och son möts.

För sista gången.

Klinga mot klinga.

En slutgiltig konfrontation mellan honom och sin styvfar Solidus kommer att ge den nödvändiga informationen och måhända ett svar på års studier av genetiken; för Patrioterna är inte bara ute efter att styra människans vilja och kontrollera den flödande digitala informationen - studier av genetiken berättar att information som människans historia, kultur, ideologier och rasket inte kan överföras via DNA. Memetik blir inblandat i forskningen.

För att slutligen få ett svar, (om en människas gener har någon som helst betydelse för hur man blir som person/soldat eller om det helt och hållet beror på uppfostran och memer) står Raiden slutligen öga mot öga mot sin styvfar (som klyschigt nog visar sig vara Raidens föräldrars mördare).

Kan gener bestämma ett helt livs öde?

Kan memer vara vägen till evolution?

Vad segrar?

Memerna eller soldatgenerna?

Det genetiskt framställda mästerverket Solidus Snake?

Eller Raiden, med sin livserfarenhet?

Och det är här spelet kulminerar fullständigt, når sin fullkomliga klimax - Solidus får ett kraftigt hugg i sin Akilleshäl, ryggraden och blodet bara sprutar ut - han är slagen.

Nej.

Han blickar ut mot det lilla av ljuset som Arsenal täcker.

Han släpper sina svärd och trippar ner till takets yttersta kant.

Han blickar ner mot de välbehållna George Washington-statyn och håller sig fast mot flaggstången.

Blodet, livet sipprar ur honom och han vänder sig om, för att ta sig en sista titt på sin son.

Och släpper taget.

Han sträcker sig efter drömmarna om befrielse som försvinner med hans fall, likt Washingtons hand som vilar över Wall Street.

Han faller.

Och...

Whack

Solidus krossade kropp ligger vid änden av bronsstatyn.

Än sträcker han efter George Washington, den man han strävat för att efterlikna.

Lika manipulerad av Patrioterna, är han bara en bricka i ett spel som måste tas ut.

Och med ett sista andetag...

... somnar denna tragiske martyr in i sina oåtkomliga drömmar om frihet...

Jag ville inte korta ner min analys om de verkliga makthavarna och de många karaktärernas mål och intensioner bakom sina handlingar. Men det behövdes. Varför? För att komplexiteten som vilar runt berättelsen talar om att det helt enkelt inte helt fullt går att fastslå något. Finalen som visas för oss spelare är så häpnadsväckande, så komplicerat och så mer frågeställande än svarsgivande, att min djupdykning i spelets kärna känns som en teori i mängden av fler andra. Men jag vet just det här liret helt och hållet förändrat min syn på spel.

Teman som fri vilja, artificiella intelligenser, konspirationsteorier, regeringar, kontroll över individen, censur, en mängd kärleksfrågor och framförallt existensfilosofi, inproppade i ett enda spel är klara tecken på att Hideo Kojima förmedlar så mycket mer än bara ett smygarspel - Sons of Liberty är så utomordentligt mycket mer än bara en kidnapparthriller i blekt orangea oljerensar-plattformar.

Det är en utsökt kuslig, postmodern och mästerligt uppbyggd stig till en mardrömslik dystopi utklädd till en thriller, en historia om komplicerad kärlek och även en filosofisk livsåskådning, som talar om både existentialismen och om vårt ansvar och den oerhörda betydelsen att föra sitt arv vidare till nästa generation, något som inte bara gäller att föra vidare biologiskt - utan också att kunna föra vidare det man lärt sig under sitt livs gång och allt man vill föra vidare som man känner besitter ett uns av betydelse.

Den oerhört välskrivna karaktären George Sears är dessutom en sådan karaktär som lätt glöms bort, men som man bara inte kan släppa - hans brinnande begäran att få den egentliga världsmakten ner på sina bara knän, upplysa världen om deras existens och till slut återinföra "friheten" till landet är fantastiskt. Minnet av honom kommer förmodligen inte att stanna kvar i minnet hos befolkningen vars rätt till liberalitet Sears kämpade för - men i mitt minne, kommer han att stanna kvar. Den badassen.

Att fullt förstå Hideo Kojimas förbluffande värld är som att hitta nålar i en höstack eller att försöka se igenom dimma, då spelets många förklaringar och berättelser är öppna för olika tolkningar och därför finns det ingen riktig självklarhet med sagan. Men aldrig har ett spel som detta givit mig så många intryck, aldrig har ett spel väckt lika stor uppmärksamhet inom mig som detta. Detta enorma kliv från vanligt stealthspel med jazziga klämmar till vad det är nu, har verkligen satt sina avtryck i mitt spelhjärta och mig själv.
Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty är inte bara det bästa i spelväg jag stött på - utan också är det absolut bästa konststycket i spelhistorien, något som absolut ingen vettig spelare skulle missa eller dissa.

Fission...

Äh.

Mission: Done

__________________________________

Plats 1# - The Death of "Freedom" and End of the Game.
__________________________________

Lista: Slutförd

Spoilers för Metal Gear Solid 3: Snake Eater - läses på egen risk.
_________________________________

Jag kan tänka mig något glatt minne, när vi två springer omkring i det snövita blomfältet.

Trots att det handlar om liv och död.

Jag kan inte låta bli att titta bort mot henne.

Hon vill ha mig död.

Jag måste få henne död.

Jag vill inte.

Det är...

Order...

Inget annat än order.

Blombladen dansar i språngens vind.

Likt snöflingor.

Ska inte ett möte i en sådan här underbar plats strålas upp av våra leenden?

Ska inte hon le när hon springer mot mig och bör jag inte omfamna henne när hon kommer emot mig?

Skåda.

Skåda vad kriget gör med oss.

Skåda hur lätt politiker gör oss till fiender.

Skåda vad en soldat måste gå igenom och förstå för att ens bli soldat.

Skåda det onödiga i vår strid till döden!

Se och skåda hur jag med en klump i magen slutligen sänker min dansande fjäril!

Jag vill inte.

Hennes sårade kropp flämtar efter frid i det virvlande gräset.

Det ormformade ärret som sträcker sig över hennes bröst.

Sorgen och lättnaden i ansiktet.

Vilken skönhet.

Men jag...

Jag...

...kan inte...

Jag...

...kan inte släcka livet ur något så skönt, så fagert.

Plötsligt står jag där med en Patriot i handen.

Som om det inte vore nog, måste jag själv trycka av.

Order är...

...order.

Order är...

...lag.

Och inte inget annat.

The Boss som går var mitt allt, blev min fiende på morgondagen.

PANG

Adjö...

I skrivandes stund, kommer jag ihåg hur ofattbart lång tid det tog för mig att eliminera The Boss. Hur svårt det var. Jag glömmer bort för ett ögonblick att jag sitter framför televisionen och spelar på mitt PS2 och befinner mig plötsligt i det där blomfältet och stirrar ner mot Joy's fagra kropp. Jag ville inte. Det var det sista jag ville göra. Men det finns ingen annan utväg. Inget annat sätt. Hideo vill få oss att uppleva sorgen med kriget, över politikers kapacitet att helt ändra synen hos en soldat, hur vänner igår förblir motståndare imorgon - till vilket pris?

Det har aldrig varit svårare att trycka på en knapp.

The Boss' liv slutade med en anonym marmorvit grav bland mängden av andra gravar. Jag förbannar ondskan över CIA (som här porträtteras som jävlarna de är) och övermaktens intresse för enbart pengar och inte för människoliven som offrar sig för sitt lands "bästa".

Låt oss alla göra honnör.

To The Boss

_____________________________

Plats 2# - The Death of the Butterfly
_____________________________

9 moment av 10 har avklarats på min personliga Top 10-lista över de största ögonblicken i Kojimas trollbindande Metal Gear Solid-värld. Det slutliga momentet blir den sista.

- From the moment we're thrown into this world, we're fated to bring each other nothing but pain and misery.
______________________________________

Den bisarre svävande figuren sträcker ut sina armar i dominans och skrattar hånfullt åt mina försök att skjuta honom. Den ihåliga rösten bakom den kusliga gasmasken talar om något som varken känner sympati för människor och strålar ut en kyla som får hela mig att skaka.

Det latexklädde skelettet känns redan på förhand som något inhumant, när denne plötsligt styr Meryl mot mig - han rotar sig djupt in i folks hjärnor/sinnen, använder deras största svaghet emot sig själva och utför skoningslösa hemskheter utan att tveka.

Han förundras över att jag inte tror på hans övertag och styrkor.

Han ska bevisa att man har anledning att berövas modet av hans krafter!

Den egendomlige figuren berättar först om vad du gjort under spelets gång, hur ofta du sparar, hur försiktig du är, hur ofta du undviker fällor.

Jaså! Kräver jag mer bevis?

Han förklarar att mitt minne är tomt. Mitt memory-kort innehåller alltså ingenting.

Är jag inte imponerad ännu?

Jag beordras att ställa ner kontrollen på golvet.

Speldosan?

Nåväl, jag ställer ner den.

Och med telekinesins otroliga kraft, skall han flytta spelkontrollen med blotta viljan!

Ja, jag ser - dosan idiotvibrerar på mitt trägolv och förflyttar sig framåt och bakåt. Precis som han sa att han skulle.

_____________________________________

Nej, jag är inte speciellt impad av kontrollens som styrs av telekinesi.

Inte heller är jag speciellt överväldigad av Mantis beskrivning av mitt spelande.

Men jag ler.

Stormler.

Jag har aldrig givit ett så stort leende till ett spel förut.

Jag är överförtjust.

Euforisk.

Upprymd av spellycka.

Jag har aldrig sett en sådan skaparglädje, jag har aldrig sett en sådan gudomligt lekfull påhittighet i ett spel.

Det här var säkert det coolaste som fanns i spelvärlden för ca 10 år sedan och jag känner att det är synd att jag inte förrän 2007 fick uppleva denna ofattbara storhet med MGS. Men att jag än idag beundras av Kojimas nyskapande spelingredienser är ett tecken på att uppfinnarglädjen still fucking rulez.

Och sättet man slår Psycho Mantis på är helt genialt. Kojima är min nya Gud. Trots att det är ent av omöjligt att räkna ut det (ja, det är det faktiskt), är det dock coolt som bara den. Genom att...

När man väl slår Mantis, faller han till slut ihop till det livlösa benhög han egentligen är. Men han håller en "innan-jag-dör-måste-ni-förstå-mig"-tal om sin barndom och hans förmågor och plötsligt får jag tårar i ögonen - något som kunde ha resulterat i världssensation, hölls istället isolerat av högre makter och det jag ser nu är något som från var början människa, men som vanställts och förvandlats till ett tomt avskyvärt skal utan hjärta. Jag ryser av blotta synen bakom gasmasken och den gungande tåren från ögat glider nerför kinden.

Psycho Mantis är inte bara världens bästa och mest tragiska boss, utan också den tredje placeringen i denna avslutande Top 10 MGS-moments.

_________________________

Plats 3# - Psycho Mantis
_________________________