Svenska
Blog

-------- 4# - Blonda nudisten!-------

Det var nog inte bara jag som fick ett enda stort frågetecken och trodde att jag drömde när Raiden till sist tillfångatogs och kutade runt naken i ett enda stort skepp fullproppad av ilskna ninjor - eller hur?

SPOILER-ALERT. För de som inte spelat MGS2, kan de sluta läsa här.
______________________________________

Den frysande nudist-Raiden (länk till en hemsk sanning) har plötsligt hamnat i något som ser ut att vara innanmätet på ett... ufo? Som vaktas av utrustade ninjor kånkande på automatvapen och samurajsvärd? Jag gnuggar ögonen ett tag. Jag spelar väl rätt spel?

Jag styr min karaktär vidare. Campbell ringer plötsligt och jag känner en viss lättnad att någon trots allt är med mig under denna prekära situation - men... han beter sig... skumt åt. Han dillar om någon simulation. Jag skakar på huvudet för att klara upp saker och ting i skallen - har jag missat något? Och plötsligt kommer något som skrämde mig så mycket att de trötta ögonen genast spärrades upp och jag satt blixtstilla i min fåtölj.

- RAIDEN - TURN THE GAME CONSOL OF RIGHT NOW

Nack- och armhåren reste sig. Jag sitter bara där och stirrar. Jag måste ha hört fel. Bad han mig nyss att stänga av konsolen? Vad i helvete sa han?

- THE MISSION IS A FAILURE. CUT THE POWER RIGHT NOW!

Jag idiotgapade. Ja, jag horde rätt.

- DON'T WORRY, IT'S A GAME! IT'S A GAME JUST LIKE USUAL!

Rose hoppar plötsligt in i konversationen.

- You'll ruin your eyes playing so close to the tv.

Vad är det här?! Det lät som något morsan skulle säga till mig.

- Honestly, though - you have been playing the game for a long time... DON'T YOU HAVE ANYTHING ELSE TO DO WITH YOUR TIME?

Jag kände mig oerhört träffad. Det stämde att jag suttit och spelat i 3-4 timmar. Försöker spelet bryta ner mig? Har någon AI tagit över min Playstation 2? Är det här något slags sjukt skämt?

Oerhört skakad stängde jag av spelmaskinen och gick sakta upp till mitt rum för en tupplur - jag visste inte vad jag skulle tro eller tänka, det enda jag behövde just nu var en kort paus från spelet...

-------- 4# - Blonda nudisten!-------

Den här oerhört besynnerliga sekvensen skrämde ihjäl mig på allvar första gången jag lirade Sons of Liberty - något jag förstod vara en del av spelet och inte någon som driver med mig. Detta stora wtf-moment sitter bekvämt på sin fjärdeplats på listan och med all rätt - Kojima är verkligen en jävel på att luras och det finns för alltför få spelstunder som levererar lika många WTF-stämplar i skallen som denna scen gjorde.

______________________________________

Plats 4# - Naked Raiden and Crazy Colonel

______________________________________

HQ

--------- 5# - The End is Approaching...

Hur kan en skröplig gammal gubbe vara så farlig? Eva överdriver - I ain't afraid of stoneage-old snipers.

Det finns ingen chans att gubbjäveln hittar mig först än jag honom - jag menar... hur kan en eländigt ålderstigen och krasslig gubbstrutt göra någon som helst skada mot mig... jag är på tok för erfaren och cool för att...?

Öh?

Vänta nu lite...

Vad fan...

Vad var det där blinkande ljuset jag nyss passerade?

Har jag suttit för länge vid televisionen, månne?

Nej vänta - där kom den igen!

Det var definitivt ett litet blinkande ljus uppe vid den buskiga kullen.

Men vad vet jag inte...

Tar nog fram kikaren och ser efter...

Hmm...

Hittills ser jag absolut ingenting.

Men om jag zoomar in lite...

Vänta nu lite...

Det där ju inget ljus.

Det är en solreflektion.

Från The Ends sniper-sik*KA-DOFF!!*

Argh.

Hurted.

The End fick mig.

Allt börjar mörkna.

Leken har börjat.

Den skröpliga gamla gubben var dödligare än väntat...
Orden ovan var exakt de tankarna som jag fick under mina första sekunder i The Ends äckligt kittlande kurragömmalek i en av Rysslands många labyrintskogar. Helvete vad gubben skrämde mig, men det är inte första gången jag möter honom - jag hade, under mina yngre speldagar, mött denne gamling förr under ett besök hos någon gammal vän och då hade jag ingen som helst aning om vad Metal Gear Solid var för något och kände aldrig intensiteten i denna utmärkta strid, utan frustrerades över att jag aldrig fann honom och när man väl fann honom, blev man omedelbart flashad, för att sedan upptäcka hur förbannat blixtsnabb The End är på att kuta.

Men den här gången blev jag medveten om den oerhörda faran som lurade bland gräset, skogsträden och kullarna - den här gången kände jag den där pirrande lilla känslan i kroppen efter The Ends klockrena skott mot Snakes panna; there is no place to hide.

Jag vet faktiskt inte exakt hur lång tid jag spenderade på att gömma mig och smyga mig fram till hans oftast avslöjade sniper-position; det är med stor säkerhet att det var ca 3 timmar. Jupp, ni läste rätt.

3 jävla timmar.

Jag måste erkänna att jag är på tok för försiktig gällande dessa stealth-spel; jag gömde mig så mycket för gubbjäveln att han ofta, suckandes, kom ner från sin trygga sniperposition för att leta upp min fega skakande röv - men fan, det är ju en del av upplevelsen.

Att gömma sig för sin fiende.

Att försiktigt följa The Ends fotspår, för att effektivt överraska honom...

Att ligga blixtstilla i en grönskande gräsfält för att snappa upp minsta märkvärdiga ljud...

Att för en gångs skull utföra ett lyckat bakhåll och sikta pistolen mot The Ends leverfläckiga skalle...

Wow.

Såhär ska en äkta boss-strid se ut för fan.

Att detaljrikt beskriva min 3-timmars fight anser jag inte vara nödvändigtvis - alla som spelat Snake Eater har förmodligen sin egna version av sitt möte med The End.

Väl kämpat och vila i frid med skogarnas andar, värdige motståndare - men jag är ett par strån vassare än du...

--------- 5# - The End is Approaching...

- Foolish boy...! Du får gevärspipan uppkörd i röven om du inte slutar håna mig för min ålder!
_________________________________

Pensionären här är äldre än gatan, men trots det faktum att han nått över 100-årsstrecket är han absolut ingen att håna eller att leka med - denne skogstokige oldtimer finner jag vara den absolut mest värdiga av alla bossar jag stött på i spelväg och en av de absolut bästa någonsin.
______________________________________

Plats 5# - The End is Near...
______________________________________

HQ

-------- Gråa rävens död; MGS-moment 6#

_______________________________________________________

- After Zanzibar, I was taken from the battle... neither truly alive, nor truly dead... an undying shadow, in a world of lights. Now, in front of you... I can finally die...

En själ.

En själ, varken död eller levande.

En själ, förstörd av krig, experiment och elände.

Denna fördärvade skugga går under ett namn.

Gray Fox.

En från början sinnesjuk cyber-ninja i stealth-dräkt med böjelse för sadomasochism, tendenser till vansinniga identitetsförvirringar och med smeknamnet Deepthroat (!), utvecklas sakta men säkert till en karaktär utan dess like, en karaktär så trasig och vanskapt av vridna krigsexperiment, en karaktär som varken är vid liv eller död, en karaktär som varken är på någons sida av fejden - Gray Fox är... Gray Fox.

Gray Fox hade ett namn förr i tiden. Frank Jeager. Frank Hunter var hans namn.
En soldat som bara följde order, men som kom på att känna något annat än på stridsfältet - under ett uppdrag i Rhodesia, skjuter han ihjäl en liten flickas föräldrar. Denna lilla flicka kunde han dock inte skjuta - han kunde inte. Han kunde inte döda henne.

Så han började ta hand om henne - relationen utvecklade sig starkare och starkare mellan Frank och den lilla flickan, som senare kom att heta Naomi. Hon älskade honom. Han älskade henne.

Naomi, hans syster.

Frank, hennes bror.

En förbindelse syskon emellan stärktes.

Men en incident på Zanzibar Island inträffade - Frank Jeager dödas. Av Solid Snake.

Sedan dess, har Jeagers kropp hämtats och omskapats till ännu ett av krigens vidunder, ett vandrande mördarvapen i tekniskt uppbyggd exoskelett och letal klinga - Frank Jeager föddes därmed på nytt som cyberninjan, hälften maskin, hälften människa. Reborn as the badass-ninja.

Men... vad är han egentligen ute efter? Vad gör han i Antarktis, vad fan gör en ninja i terroristernas territorium, vad är Gray Fox ute efter om det inte handlade om en blodig vendetta?

Att förstå ninjans sanna motiv under spelets gång var inte det lättaste att göra, men under slutstriden begriper jag plötsligt någonting.

För när Solid Snake till slut konfronterar sin elake tvillingbror, sin ärkefiende Liquid Snake och hamnar i trubbel, flyger plötsligt en mirakulös deus ex machina rakt mot den förödande Metal Gear REX, ett underverk som fick mig att sitta helt paff på spelsoffan och bara.

Som hämtad från ovan, räddar Fox mig från en smärre nedtrampning - nu utan sin mask och talar till Snake med den ihåliga och sårade rösten. Han är en Dödens fånge - icke levande, icke död. Han vill bli fri. Han vill slita sig loss från plågornas kedjor och söka efter evig frid i själen, ro inom honom.

Hans tal, hans mäktiga monolog, den överväldigande kraften i hans handlingar och styrkan i det han väljer att tro på är... starkt.

Så oerhört jävla starkt...

...och...

...sorgligt...

Medan jag sitter här och försöker hitta bästa sätt att beskriva --Gray Fox's död--, får jag svårt att hålla tillbaka tårarna från att rinna nerför kinderna. Hans sista ord kom att förändra Solid Snake som människa och vi som spelare - Kojimas dramatiska filmsekvens och personlighet Gray Fox tror jag har förändrat en hel del spelares sätt att se på spel och främst mig som trogen filmälskare.

Hideo har inte bara skapat ett extraordinärt spel - han har skapat en insiktsfull och tragisk historia om livsöden, vår mänskliga natur och den ofattbara sorgen som kan förfölja oss under en hel livstid.

Vila i frid, vår fridsökande karaktär.

-------- Gråa rävens död; MGS-moment  6#

- Snake... We are not... tools of the government... or anyone else!

Den betydande självuppoffrings-scenen var ett så givande ögonblick att det står på en stadig sjätteplats. Jag finner det högst fascinerande hur man kan lära sig att älska personligheter som dessa - för trots de avskyvärda handlingar dessa än kan ha utfört, lär man senare förstå vad som egentligen driver de och kanske t.o.m. omvänder sig själva. Det har, är och kommer alltid att förbli ett fenomen jag kommer att avguda, något som givetvis också är anledning till att detta moment klättrade upp mot sjätte plats på denna nedtyngda Top 10-lista.

_______________________________
Plats 6# - Gray Fox's Death
_______________________________

---- Otacontime - Top 10 - MGS-Moment 7

You said that love could bloom on a battlefield... but I couldn't save her.

_______________________________

Sedan Hal Emmerichs far gifte sig med Julie Danziger, Emmas mor, startade dessa två vilsna själar en kärleksfull syskonrelation. Släppte aldrig taget om varandra. Två pusselbitar som passade ihop, två själar som förstod sig på varandra.

Men en sexuell relation mellan Hal och modern växte till sig - något som fick fadern att ta självmord och drunkna i deras pool. Av en ren olyckshändelse, fick han med sig Emma ner i poolen - hon förväntade sig att sin älskade bror, sin Hal, skulle komma till undsättning. Men han kom aldrig. Hon klarade sig oskadd, men fick vattenfobi för livet. Han flydde och syskonen kom ifrån varandra.

Karaktären Hal Emmerich aka Otacon, är en mycket svårförstådd sådan. Från allra början, är han den skinnige anime-nörden som faller totalt för superbitchen Sniper Wolf, som till slut elimineras av Solid Snake. I Sons of Liberty, avslöjas det att Otacon har en styvsyster - men hon dör i hans armar, det är första gången på flera år han ser henne, men hon avlider omedelbart.

Och han tjuter.

Störttjuter.

Han tjuter så högt och fånigt att jag inte kan låta bli att skratta.

Men jag skrattar inte åt honom.

Det är Christopher Randolphs fel att han låter som han gör, när han gråter.

Hur skulle jag kunna skratta åt någon så trasig, men så godhjärtad som Hal är?

Han ville bara bli älskad.

Han väntade på något slags tecken.

Han ville ha...

Bekräftelse.

Men när han väl börjar inse saker och ting kring hans tragiska liv, känner han sig totalt nedbruten av ångest och sorg.

Han älskade Sniper Wolf - jag förstår inte själv hur det gick till.

Han älskade Emma, men flyr undan sitt ansvar.

En mycket tragisk karaktär, men oavsett om man förstår honom eller inte, förtjänar han stöd.

Och finns det då inget bättre stöd än en kram från en nära vän?

I'm always the survivor...

Why Wolf?

Both you and I... we were always alone...

Always...

We only wanted to be loved...

Waiting for somebody...

Somebody who would love us...

But we were wrong...

You can't wait to be loved...

You have to go out and find it...

Four years ago I realized that can't just wish for a happy family...

You have to make it happen...

I only wish I knew that sooner...

I learned that I could love...

As you probably did...

---- Otacontime - Top 10 - MGS-Moment 7

Den hemliga handskakningen och kramen mellan Otacon och Solid Snake är en djupt berörande scen, en tröst två vänner emellan och en bekräftelse på att kamratskap är starkare än något annat. Denna starka scen kom att bli listans sjunde mest givande ögonblick i MGS-världen.

Jag finner det dessutom intressant att lite filosofi ligger inblandad och hans livsåskådning på kärleken som inte bara kan önskas - utan måste finnas på egen hand - är en sanning som många bör förstå sig på och utgå ifrån.

_________________________________
Plats 7# - MGS2 Otacon Handshake
_________________________________

--MGS Moments Top 8: Meeting with cowboy

Att träda in hos fastknutna Baker i den kalla cellen visade sig vara ett stort misstag.

De ljudande sporrarna ekade i det tomma rummet.

Är det rättvisans sheriff som anländer?

Six bullets!

More than enough to kill anything that moves...

Now I'll show you why they call me...

"Revolver"!

http://www.youtube.com/watch?v=h0AkdX93CX4&feature=related

________________________

Visst känner ni det?

Visst känner ni det också?

Doften?

Gnistan?

Sensationen?

Adrenalinet flöda i ådrorna av den intensiva duellen?

Visst känner ni den ljuvliga duellatmosfären sväva i luften?

Jag älskar doften av kordit...

Revolver Ocelot, den gamle gubbstrutten - efter en tids väntan stöter jag på min första boss i första MGS, en efterlängtad strid. Efter mitt första möte med den 20-åriga snorvalpen i Ormätaren, möter jag en föråldrad mustaschprydd revolverman, iförd beige dammig långrock, tygväst och pistolbälten á la valfri spaghettivästern, vitnad i håret och skrynklad av ålder, men än suktandes efter en gammal god pistolduell. Gamlingen är som kidnappad från valfri cowboyrulle och har bara placerats i kallaste Antarktis.

Hans bisarra val av utstyrsel (men ruskigt jävla coola), Tom Selleck-mustaschen och hans dröjande revolvertricks är något som man först får lite svårt att ta på allvar - det enda som saknas nu är en cowboyhatt, en lasso och en glänsande sheriffstjärna på bröstkorgen.

Men man får inte låta sig luras av hans utsida - gubbskrället hungrar efter en hederlig duell och hans ofattbara skillz har bara förbättrats och finslipats sedan hans tid hos GRU och har blivit en riktig jäkel på sexskjutarkonsten.

Utrustad med Colt Single Action Army-revolvrar (kan man bli mer wannabe-cowboy än såhär?) och en hel livstids revolvererfarenhet, inleder denna bisarra herre en helsikes strid - något som de flesta bossarna i MGS-världen inte ens kommer i närheten av. Att sikta på karln via förstapersonperspektiv medan han avfyrar revolvern känns enligt mig som ett underbart moment - samtidigt som den medryckande duell-soundtracket ljuder i bakgrunden och det medvetna faktum att om man ens rör vid C4-trådarna som Baker är inlindad vid, gör striden något begränsat och därmed hutlöst jävla spännande (om än pilligt om ammunition ligger nära trådarna).

Som att det inte räckte med att hans skott faktiskt studsar på väggarna - Ocelots repliker träffar Snake lika mycket som hans revolverkulor, så härligt villain-töntiga som de är.

Ocelot is a hell of gun-fighter och duellen är lika badass som hans val av kläder - jag måste erkänna att jag har en svaghet för långa coats, kappor och rockar, något som bara för med en bonus till den ultimata pistolstriden.

Striden mot Revolver Ocelot aka Adamska Shalashaska, är listans åttonde givande moment och en av de bästa bossfighterna i Metal Gear Solid-världen, någonsin.

--MGS Moments Top 8: Meeting with cowboy

Mer badass än Cllintan?

___________________________________
Plats 8# - MGS Ocelot Boss Battle
___________________________________