Svenska
Blog
-----Flintis-fond... om du bara fanns...

-----Flintis-fond... om du bara fanns...

Folk föds ofta med någon sorts av förbannelse.

Folk föds med någon obegriplig allergi mot gräs och andra vardagligheter. Andra föds med någon kroppsdel de verkligen vantrivs med, kanske någon pyttemikropenis eller kanske en invasion av finnar i ansiktet.
Vissa föds med en pungkula i hakan.

Jag vet inte vad ni andra har drabbats av, men jag tror att alla människor lider av någonting de aldrig önskade ha, men som man måste lära sig trivas med.

Hur som helst.

Jag har en.

En förbannelse.

En friggin' förbannelse.

Nämligen min huvudbonad - mitt hår.

Jag irriterar mig på det.

Men älskar det, samtidigt.

-----------------------------------

Mitt hår är någon slags snabbväxande monster i skallen som bäst skulle passa in i någon hemsk sjukdomsbefolkad och grym tät djungel.

Klipper jag det, växer det bara ut igen i förtjocknad volym, endast för att jävlas riktigt ordentligt med mig.

Ni tänker nog: "vad fan? Jag skulle lätt vilja ha det håret, tänk på möjligheterna ffs!"

Åja, visst finns det möjligheter. Med så mycket hår, kan man liksom fixa & trixa fram nya frisyrer hela tiden.

Men tro mig... inte med mitt hår. No chance. Jag har försökt och fått lyckade resultat, men förr eller senare växer det ut igen och endast förstör mitt liv. Det växer olidligt snabbt, tjocknar till olidligt mycket och förvärrar mitt liv olidligt hemskt.

Det har till och med skämtats en hel del om mitt hår, något jag snabbt tröttnat på.

Så för att jävlas tillbaka, klippte jag det riktigt kort.

Kände en slags frihet när monstret väl avlägsnades från huvudet och såg hur enorma buntar hår föll sakta ner när frisören lekte med sina verktyg.

Jag omringades av ett svart hårigt hav och förskräcktes av den synen när jag väl var suttit klart i frisörstolen.

Som sagt, kände man en slags befrielse, en slags njutning och tänkte på vad man kunde göra med det där kvarliggande hårberget.

Tänk er världen, som lider av så mycket problem och som bönar efter hjälp och räddas till slut av det här håret.

Tänk om man kunde göra peruker till de stackars flintisar som fryser.

Tänk om man kunde kombinera håret med någon växt och sprida runt det i jordklotet. Det skulle kunna anspassas till alla väder, ge näring, bygga hem åt djur, göra madrasser till de där uteliggande fatiglapparna och mata de svältande magarna i fattiga länder (somehow).

Vem vet, det kanske får slut på ständig elände. Det kanske ger hår till någon grinig och flintskallig politiker och förändrar saker (bara de inte tänker på att tillverka massförstörelse-vapen med håret) till det bättre.

Men samtisigt känner jag en slags... sorg över håreliminerandet.

För är det något jag ska erkänna, så älskar jag håret. Det är verkligen något med det. Jag älskar hur det värmer i vinterkylan ( bad timing att klippa det nu XD ), hur formbar det är, hur skönt eftertraktad det är med hår.

Jag var nöjd med klippningen... men inet tillfredställd. För att det är en stor svårighet för mig att hålla mig till någon frisyr.

Jag är kanske som den där Bibel-figuren, Simon eller något, vars hår är hans källa till sin övermänskliga styrka. När sin förrädiska tjejen till sist klipper bort hans hår, förlorar han all sin kraft.

Just så känner jag också - det var nödvändigt att göra sig av med så mycket, men känner mig tom efter klippningen

Är det en gåva eller förbannelse att äga så jävla mycket hår?

---------------------------------------

Nedan: Hår-problemet och Orange Box-yran kombinerade ihop en liten skämtruta.
---------------------------------------

Nu till pubeshåret, dagens egentliga ämne. Ormens djungel, så att säga, är e...

*moviefreak slås ner, avbryts av någon censurnämd och ber om ursäkt å moviefreak vägnar, för denna omotiverade avslutning till bloggen*

HQ
---------En annan form av kärlek--------

---------En annan form av kärlek--------

Efter en grå och onödig skitskoldag (som började med att jag kutade astidigt till Hagabergs Folkhögskola och filmade ett tråkigt kommunmöte döva kärringar emellan), vill man såklart få ut något bra av dagen, få en slags belöning för att man ställde upp frivilligt på det där värdelösa mötet, man vill ha en vändning, man vill känna lycka igen.

Men när jag väl kom hem... stannade plötsligt hela världen.

Katten som skuttade på soffan stannade mitt luften, bilarna som tutade tokmycket slutade omedelbart.

Jag kunde inte fatta det.

Du var här.

Där i köket.

Min älskling. My love. Som jag väntat på dig, det har varit en olidlig lång väntan, en evighet. Ty, jag skakar dig av lycka, I want to kiss you, I wanna play with ya! Åh lukten, din lukt!

Fingrarna kunde inte hålla sig, de var tvungna att gräva sig djupt in under denna kärleksmoment!

Så jag stoppar in båda fingrarna, känner tillfredställelsen och njuter av mitt paketöppnande - paketet innehöll Metal Gear Solid 3: Subsistence och min dag blev plötsligt veckans hittills bästa dag.

_______________________

... och gissa vad?

Ingen Paint-bild.

Suckers.

Melon-fuckers.

Tänkte från och med nu använda bloggfunktionen på riktigt och inte till för att endast lägga upp paint-bilder med en liten text.

Så jag börjar med att beskriva en helt annorlunda kärleksform - när man upptäcker ett litet paket på köksbordet, med ett gudomligt innehåll.

Alla älskar paket, så det är inte konstigt att man snabbt tar paketet och börjar skaka på det för att kunna, med hjälp av ljudet inifrån, identifiera vad fan det är inuti.

Under den tiden fylls man av hopp, ren och skär lycka. Det är en nästan obeskrivlig känsla. Att skramla paket, öppna det och njuta av det.

Och sedan när man öppnar den bruna kartongen och tar ut innehållet, känns det som att man återigen befinner sig under julgranen, 9 år gammal på juldagen och öppnar färg-glada paket.

Världens lyckligaste grabb.

Tack Gud och Ginza, för spelets pangpris. =)

__________________________________
_________________________________

Nedan: Inplastade gudagåvan MGS 3: Subsistence.

HQ
----------------Till minne av tre illrar

----------------Till minne av tre illrar

Kollade nyss in Jonas blogg och såg till min förfäran att Gamereactors älskade illrar och ikoner har passerat andra sidan. Må minnet av dessa lurviga och gulliga figurer stanna kvar hos alla inbitna GR-medlemmars hjärtan.

Jag tar återigen fram Evil Mäki, för att hylla deras storhet och för att visa att minnet av dessa håriga hjältar aldrig kommer att dö.

Jag kommer även att ha den rörliga Evil Mäki-avataren, som skapades av Hugoienlåda. Creds till honom.

Spöka för Petter, ät mer av hans vader och rest in peace...

Spock, Lan och Lilith.