Moviefreak förklarar sin kärlek för ett av MTV's många fiaskon till program.

Lille Lars kände sig ledsen och ensam under den sista tiden - alla de där dumma barnen gick och lekte i sandlådan. Ingen ville putta Leijonborgs gunga.

Det här är alltså Gordon Freeman som spöar up en combine-polis...

...eller nej, det är helt enkelt bara redaktions-Jesper som visar sin tacksamhet för Petters besked om en grov lönesänkning.

Dags att skriva (samt rita) om något annorlunda. En historia som börjar oskyldigt, men som snart förvandlas till något mardrömslikt.

En berättelse som baseras på verkliga händelser.

_______________

För många, många år sedan, född i Lillhärdal i Härjedalen, var en flicka vid namn Gertrud Svensdotter, en förtjusande liten svensk vallflicka, hade en stark berättarförmåga och talade dialekt, älskade att berätta sagor.

Hon flyttade vid 8 års ålder till släktingar i byn Åsen i Österdalarna (på grund av att Gertrud inte alls accepterade sin fars omgifte med Stor-Märit Jonsdotter), men dog några veckor efter det att hon fött barn, en vacker lillebror vid namn Mats, den enda vännen hon kunde spendera sin tid med, den hon älskade allra mest av allt i sitt fattiga liv.

Nu, elva år gammal, lever hon ett milt liv med sin lilla familj i en nästan fallfärdig stuga.

Året är 1667, i den lilla byn Åsen, Härjedalen, då hon och hennes två år yngre bror Mats, var ute och vallade getter, en höstlig dag.

Av alla sysslor, var denna deras personliga favorit, då friheten i naturen lockade dessa lekfulla barn och deras fantasi till friheten, bort från faderns order och arbeten att utföra hemma.

Några getter förirrade sig ut på en holme i en närliggande sjö, solen höll på att säga farväl av dagen och målade upp de vackraste violetta och apelsinfärgade moln, någonsin skådats.

Lillebrodern Mats var visserligen den enda karlen i närheten, men han klarade inte av att gå ut i vattnet för getternas skull.

Så det var här Gertrud fick ta itu med situationen och begav sig själv ut för att ta hand om getterna. Vad gör man inte för sin bäste vän, liksom?

Med en stark syskonkärlek, beordrade hon honom att stanna kvar vid vattenkanten, för att inte blöta ner sig.

Vilken syster.

Lille Mats, med systern som förebild, såg henne som en hjältinna, när hon doppade fötterna i vattnet och vandrade iväg för att ta hand om getterna.

Han beundrade verkligen henne. Mycket mer än sin hårt arbetande fader, hans syster var det enda som spelade någon roll för honom.

Vad skulle han ha gjort utan henne?

Vattnet nuddade hans nakna tår och syskonen begav sig hemåt, kvällen och kylan fick de att skynda sig hem till sin lilla stuga i byn, de kunde se den brinnande och värmande veden framför sig, de längtande barnen. Hon lovade honom en godnattsaga.

Gertrud, utmattad av dagens sysslor, somnade vid den sprakande elden vid spisen, med sin trötte far gungande i stolen och broder tätt bredvid sin sovande syster. Sagan fick vänta någon annan gång.

Han tittade på henne med allra största kärlek i ögonvrån och kände sig tvungen att återberätta systerns hjältemod för sin sömnige fader, innan han tuppar av.

Och det var här allt började - ett missförstånd.

Oturligt nog, använde han sig av sin systers fantasifulla och starka berättarförmåga för att krydda till sin kärlek till sin syster, stilen han verkligen beundrade.

Mats berättade för sin far med barnslig entusiasm om hur hon hämtade getterna och tillade ett par påhittade ingredienser; han inspirerades nämligen av sin systers saga hon berättade en snöig kväll - den handlade om en flicka med förmågan att sväva i tomma luften och använde den lilla biten till dagens historia.

Det visade sig vara ett misstag.

Fadern lyssnade ivrigt, så dum som han var - hade sin dotter verkligen gått på vatten, som själve Jesus?

Detta tog han upp under sin "hårt arbetande" dag i spritbaren, där det var tradition att berätta historier under kvällarna - men just denna historia var inte speciellt spännande, så idioten lade till en större gnutta fantasi i berättelsen, när det var hans tur att berätta en historia vid barbänken.

Den lokale nämndemannen som satt bredvid den fulle fadern, blev verkligen förvånad.

Denne fortsatte i samma stil som fadern -återberättade historien med en större gnutta fantasi och spred sig över byn.

Det blev en fasansfullt förvrängd historia, ett löjligt påhitt som vandrade omkring i byn, i tron om att det var äkta.

Det var dock bara ett rykte...

... men endast en man i byn kunde klarogöra om detta var sant eller inte.

Endast en mäktig man kunde "ta hand" om problemet.

Ja, precis - berättelsen nådde ända till en kyrkoherdess öron. Den enögde mannen förfärades när han hörde hela historien (som ryktades vara sann) och klargjorde att det endast kunde vara ett Satans verk, en djävulsk ondska som utnyttjas via ett barn - den enögde kyrkohereden Lars Elvius ändrade därmed historien om Gertrud och förvandlade historien till någon slags omskakande predikan om Lucifer och en magisk salva för fötter.

Och kom detta ur en kyrkoherdes käft - ja, då måste den vara sann, tänkte befolkningen.

Lilla Gertrud kallades till förhör nästan omeldebart. Vad kan ha hänt inom kyrkans portar, undrar flickan.

Elvius och Gertrud trädde in i kyrkans enorma sal, med minimal insläpp av solljus och satte henne vid ett träbord, med Lars ramför sig.

Han ville få fram något ur henne, något slags erkännane, men oturligt nog insåg hon inte allvaret med situationen - hon såg detta som en chans att visa vad hon går för inom fantasins kretsar.

Som tur var, till Lars besvikelse, fanns inte Djävulen med i någon av sagorna hon bringade med.

Det blinda ögat blängde på henne.

Hon var bara ett barn, trots allt, med en stor förmåga att berätta en saga - men rykten från övriga Europa talade om barn och kvinnor med kraften att frambringa svart trollkonst, en jagad grupp missfoster som kanske trots allt nådde Sveriges gränser.

Så han började anklaga henne.

Hela denna befängdhet, märkliga förhör, tramsiga historier, etc. fortsatte och fortsatte, utan några betydande resultat - ni trodde allt att man skulle kunna komma fram till något vettigt?

Hon nekade ihärdigt till alla anklagelser om en pakt med djävulen och klarade sig undan -fram tills 1668.

Huj, detta hemska missförstånd.

En liten pojke fick plötsligt nyss om mysteriet kring Gertrud - och på oskyldig och retsam lek, påstod att han har farit till något mystiskt ställe vid namn Blåkulla med Gertrud, många gånger ovanpå en flygande kvast.

Bara för att vara lite barnsligt elak.

Aha.

"Ett bevis", mumlade kyrkoherden för sig själv, i sitt dunkla kyrkorum.

"Ett bevis på att häxeri verkligen existerar"

..........

Sedan pojken kom med sina historier, kom det ena efter det andra vittnet och började utveckla historien alltmer om Blåkulla, trollkarlar, häxeri, färder och en hel del annat trams.

Stackars Gertrud.

Stackars inklämda barn.

Hon kände sig förråd.

Flickan satt framför Lars och bara grät av förtvivlan.

Ljuset bakom mannen skapade en kuslig stämning i yrkan, som annars var kolsvart.

Man kunde se damm flyga förbi.

Hennes gråt ekade i kyrkorummet, hennes kvidande skrek av hopplöshet.

Men Lars fortsatte att stirra ut henne, i väntan på mer upplysningar. Han gjorde ingenting för att trösta barnet.

Vad kunde hon göra?

Hon satt därmed i en hopplös situation, en prekär nöd - det lilla barnet, utan stöd eller hjälp från någon annan - folket i byn var idioter, naiva fårskallar som inte fick in skonsamhet eller förstånd i deras skallar, men detta trodde hon inte om det rara folket hon länge kände till.

Stackarn.

Vad skulle hon ta sig till?

Hon visste inte vad som skulle ske. Vad som kan hända.

.
.
.

Tills Gertrud tittade upp mot Lars igen- och tyckte sig se ett tecken, direktsänd från Gud.

Bakom Lars högra axel, tyckte hon sig se ett vitt skimrande ljus, solljuset reflekterades på en vit huvudform, alldeles bakom den blängande kyrkohereden.

Vad var det?

Ett tecken?

En Guds Ängel?

Direktsänd ner till jorden, för att hjälpa lilla Gertrud?

Ja, hon tyckte sig ha sett rätt - en vit skepnad uppenbarade sig, bakom Elvius.

Ett uppenbart tecken.

Vår Gertrud var inte särskilt insatt i kristen tro, men hon visste mycket väl att om man erkände något dåd, blev man förlåten.

Inte sant?

Gertrud såg en smula hopp.

Ja, såklart - vad är mer lugnande än ångest inför en starkt troende kyrkoherde, som dessutom kunde förlåta henne för sina "synder" och kontakter med Satan?

Detta lugnade henne.

Barnet gjorde sitt slutgiltiga val och gjorde nya medgivanden under förhören, som då fortsatte med förnyad styrka.

Lars log. Han hade hört nog.

Gertrud tackade Ängeln som Gud hade sänt ner till henne.

____________________

Medgivanden fortsatte till fjärdingstinget i september 1668.

Gertrud kände sig till sist, tvungen att anklaga andra och peka ut 19 hela personer (flest vuxna) som hade varit med henne i Blåkulla.

Hon "erkände" även att Stor-Märit Jonsdotter var hennes stormästare inom häxkonst.

Hon avrättades strax därefter, för häxeri.

Den galna och hänsynslösa häxjakten som präglade Sverige under medeltiden tog sin absoluta början.

Ta er en närmare titt på bilden.

Där ser ni Gertruds Ängel.

Så, det har fortfarande inte löst sig, ey?

Jag kollade alldeles nyss på en forumit som skapade en idiotiskt onödig idiot-tråd som gick ut på att skriva en siffra.

Hjärnan plingar otåligt på klockan.

Och inte nog med det.

Forumiter fortsätter att skriva i skit-trådar som kommer att stängas när som helst, de fyller tråden med "fyndiga" kommentarer (seriöst, come up with somthing better) och olidligt irriterande spam.

De vet om det, men det ekot hörs knappast i små utrymmen och slänger istället bara mer skräp på gatan för de hårt arbetande gatustädarna.

C'mon, liksom.

Så jag tog ut min ilska genom att rita en Paint-bild. Here it is: