Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Bästa trailern på E3 var Ghostwire Tokyo-utannonseringen

Jag erkänner mig delvis bedragen. Lurad av vackra ord och fullständigt omkullvält av jätteträjlern som Tango Gameworks visade upp. Vi fick inte en endaste sekund av spelbarhet utan egentligen bara en hög av ord från Shinji Mikami och lyckopillret Ikumi Nakamura vilka lätt kan summeras till "Spöa spöken". Jag vill spöa spöken och önskar mig en vidrigt öppen värld i stil med delar av Evil Within 2 som jag kan rusa omkring i. Ghostwire Tokyo var bäst på E3, trailer- och förväntningsmässigt - enligt mig.

Bästa trailern på E3 var Ghostwire Tokyo-utannonseringen

"Don't fear the unknown, attack it" är ett kaxigt uttalande och härlig gliring mot spökmästaren Lovecraft

Nej EA, det där var ingen höjdare

This post is tagged as: E3 19

På förra årets E3 fick EA ett dåligt betyg för sin prestation, och då såg ändå deras ut scenframträdande ut såhär:
• Battlefield V visades ganska rejält
• En påkostad Fifa 19-trailer
• Unravel 2
• Unravel 2 släpps samma dag!
• NBA Live 19-trailer
• Madden 19-trailer
• Command & Conquer: Rivals (dock ett mobilspel)
• Jättefettfläskig djupdykning i Anthem som varade runt 20 minuter

I år fick vi följande:
• 15 minuter gameplay av Star Wars Jedi: The Fallen Order
• Apex Legends-nyheter
• Battlefield V-nyheter
• Fifa 20 (men knappt någonting om själva spelet förutom Street/Volta-läget)
• Madden 20
• The Sims 4-expansion

Och den absolut bästa nyheten, att Ghost Giant-utvecklarna tillika göteborgarna Zoink och Fares studio Hazelight har nya lir på gång, det var inte ens med under EA Play utan visades först senare (såvida jag inte totalmissade alltsammans). Så nej, bortsett från det sistnämnda var det inte en så rolig E3-dag. Microsoft kommer förmodligen rocka imorgon och likadant har jag extremt höga förhoppningar på vad Square kommer att bjuda på under sin okristligt jättesent förlagda show...för oss västerlänningar.

Nej EA, det där var ingen höjdare

Striderna i Fallen Order såg feta ut, men plattformandet och de instängda miljöerna påminde om en Playstation 2-titel

And Justice for Jason

And Justice for Jason

Det är hyfsat känt att Hetfield och Ulrich valde att skruva ned basgången på And Justice for Alls slutmix så Jasons mustiga plektrumdunk knappt gick att höra...och sedan någon decibel till. Jag har inte tänkt så mycket på det när jag plöjt igenom Blackened eller Harvester of Sorrow, men för några dagar sedan berättade en polare (en sådan med läderjacka och tovig jättefrippa) om And Justice for Jason. Basgången må vara superuppskruvad och överdriven men satans jävlar vad urfint det låter när den legendariska tjurnackens dova stränggung får sjunga kapp med riviga guror och ett sprithest Hetfield-stämband. Jag kommer aldrig lyssna på originalskivan igen. Aldrig! Länk va're här.

Den här Sekiro-bossen kan dra åt helvete

OBS: Bloggen innehåller spoilers kring två bossar efter Ashina Castle, i Sunken Valley/Ashina Depths, så läs inte detta om du inte har kommit så långt än.

Sedan i torsdags natt har jag lirat ohälsosamt mycket Sekiro i crunch-liknande 10-timmarspass åt gången, där endast kisserier har accepterats som onda måste-pauser. Det har gått helt okej ändå, jag har kommit ganska långt, men hade varit så mycket längre fram i spelet om det inte var för den förbannade blekapan som bjuder upp till kamp i Sunken Valley. Nu har jag förvisso klarat av honom och smällt på ett gäng med bossar efteråt, men satan sicket helvetiskt as den där apan är. Designmässigt är striden något av det bästa som From Software har gjort när det kommer till "Beast"-kategorin av stortölpar men han bankade på mig så hårt att jag skulle tippa på att det tog över 15 försök tills jag klarade av...hans första form.

Jag sprang omkring som en lycklig dagispojke som precis fått en ny brandbil och tjoade okontrollerat, tills den håriga gorillan vaknade till liv igen och plockade upp sitt eget huvud i näven tillsammans med ett jättesvärd. Jag ville bara dra ned byxorna, rulla ihop mig till en boll och sprutbajsa mig själv i ansiktet av den totala förnedring som Sekiro gav mig: alltså att min fulla svärdsvingar-potential bara dög åt 50% av bossen. Allt som allt fick jag lubba iväg hela två gånger till tidigare platser i spelvärlden och farma Spirit Emblems då dessa tog slut efter frenetiskt användande av eldsprutten. Lyckligtvis hittade jag en cheese-taktik åt den huvudlöse och kom runt även honom, efter kanske 15 försök till.

Glad i hågen löpte jag vidare, hoppades på ett riktigt ljust och hemtrevligt efterföljande område med mycket små och mysiga fiender, men istället, i sann From Software-sadism, bjussade de på ännu en huvudlös gorilla. Då jag hade en fungerade cheese-taktik var det inte någon jättefara, tills en till apa skuttar in i fajten så det är både huvudlös och huvudprydd som ska spöas upp samtidigt... Ornstein och Smoug 2.0, som Orremark kallade dem.

För min del är Sekiro så mycket svårare än Bloodborne, vansinnigt frustrerade i och med hur mycket "trial and error" som krävs för att jag ska komma vidare. Jag hatar den första apan, och om du plockade ned den på mindre än 20 försök (utan att titta på internet) så hatar jag dig också.

Den här Sekiro-bossen kan dra åt helvete

Vetskapen om att några ytterligare bossar och nya områden ligger framför mig är helt underbar. Det finns förmodligen inget bättre än outforskad From Software-speldesign, som vi har väntat, och vilket jäkla dunderspel vi har fått!

Best of tatuerare

För några dagar sedan fick jag äntligen årets första gaddtid inbokad hos min förtjusande ungrare. Vi brukar träffas en eller två gånger per per år i en källare i Mölndal, inledningsvis prata om konspirationsteorier och ha trevligt tills han sular fram mordredskapet och bedriver professionell sadisttortyr på min arm i åtta timmar. Jag lunkar hem, svullen och gråtfärdig, lovar mig själv att aldrig göra det igen. Och några månader senare drar jag iväg ett mail och kräver att vi tame'fan ska köra en till omgång. Nu. På momangen! Så inom bara några veckor kommer vi färdigställa ett mäktigt Bloodborne-motiv, men innan dess ska världens bästa tatuerare koras här. Av mig.

(5) Roger Mares
Egentligen tycker jag att absolut ingenting annat än smart, storskalig och tidslös realism är fräckt, men New School-stilen har utvecklats något fantastiskt de senaste åren med vissa inslag av realism och överdrivna proportioner. Roger Mares använder sig ofta av konstiga färger och motiven är makalöst kreativt ihopsatta.

(4)Fredao Oliveira
Jag har bankat skallen i ett lågt dörrtak så det forsade ut blod på en toalett i Thailand efter en dålig måltid, utstått allt möjligt dassrelaterat i Kuba...och det har ändå varit okej. Jag har känt mig trygg. Mina egna fördomar och löjliga utlandsrädsla kommer dock aldrig rå på Sydamerika, där den underbara Fredao Oliveira håller till. Dit kommer jag aldrig våga åka. Om den snubben istället hade bedrivit verksamhet i Europa eller till och med Nordamerika eller Asien hade jag stått i kö för längesedan. De alltid pupillösa ögonen, den streckade skuggningen, den här elefantjäveln! Fantastisk konstnär som kanske är lite väl nischad nu, men ändå.

(3) Sandry Riffard
Det läggs nog en del tid på perfekt ljussättning och kanske någon timma i bildredigeringsprogram för att få till sådana här bilder. Jag vet inte riktigt hur ett sådant detaljerat, extremt ljussatt motiv kommer stå sig efter några år av blekning, men jävlar...

(2) Steve Butcher
Efter den här blev Steve förmodligen världens mest svårbokade tatuerare.

(1) Alex Pancho
Pyttefjuttiga fjösdetaljer som ser förbaskat bra ut på bild när gadden är nylagd är förstås trevligt, men ge det några år så kommer mycket att blekna bort. Pancho har fattat grejen. Han lyckas göra otroligt varierande motiv men satsar på att göra dem så stora och framträdande att knappt celluliter, akutbantning eller mumifiering kan rå på att förstöra gaddarna.

Best of tatuerare

Om det hade varit socialt accepterat att ha nålade handryggar hade jag gjort det ögonaböj. Det finns nog inget snyggare att ta på sig rent accessoarmässigt.