Svenska
Blog

Den här Sekiro-bossen kan dra åt helvete

OBS: Bloggen innehåller spoilers kring två bossar efter Ashina Castle, i Sunken Valley/Ashina Depths, så läs inte detta om du inte har kommit så långt än.

Sedan i torsdags natt har jag lirat ohälsosamt mycket Sekiro i crunch-liknande 10-timmarspass åt gången, där endast kisserier har accepterats som onda måste-pauser. Det har gått helt okej ändå, jag har kommit ganska långt, men hade varit så mycket längre fram i spelet om det inte var för den förbannade blekapan som bjuder upp till kamp i Sunken Valley. Nu har jag förvisso klarat av honom och smällt på ett gäng med bossar efteråt, men satan sicket helvetiskt as den där apan är. Designmässigt är striden något av det bästa som From Software har gjort när det kommer till "Beast"-kategorin av stortölpar men han bankade på mig så hårt att jag skulle tippa på att det tog över 15 försök tills jag klarade av...hans första form.

Jag sprang omkring som en lycklig dagispojke som precis fått en ny brandbil och tjoade okontrollerat, tills den håriga gorillan vaknade till liv igen och plockade upp sitt eget huvud i näven tillsammans med ett jättesvärd. Jag ville bara dra ned byxorna, rulla ihop mig till en boll och sprutbajsa mig själv i ansiktet av den totala förnedring som Sekiro gav mig: alltså att min fulla svärdsvingar-potential bara dög åt 50% av bossen. Allt som allt fick jag lubba iväg hela två gånger till tidigare platser i spelvärlden och farma Spirit Emblems då dessa tog slut efter frenetiskt användande av eldsprutten. Lyckligtvis hittade jag en cheese-taktik åt den huvudlöse och kom runt även honom, efter kanske 15 försök till.

Glad i hågen löpte jag vidare, hoppades på ett riktigt ljust och hemtrevligt efterföljande område med mycket små och mysiga fiender, men istället, i sann From Software-sadism, bjussade de på ännu en huvudlös gorilla. Då jag hade en fungerade cheese-taktik var det inte någon jättefara, tills en till apa skuttar in i fajten så det är både huvudlös och huvudprydd som ska spöas upp samtidigt... Ornstein och Smoug 2.0, som Orremark kallade dem.

För min del är Sekiro så mycket svårare än Bloodborne, vansinnigt frustrerade i och med hur mycket "trial and error" som krävs för att jag ska komma vidare. Jag hatar den första apan, och om du plockade ned den på mindre än 20 försök (utan att titta på internet) så hatar jag dig också.

Den här Sekiro-bossen kan dra åt helvete

Vetskapen om att några ytterligare bossar och nya områden ligger framför mig är helt underbar. Det finns förmodligen inget bättre än outforskad From Software-speldesign, som vi har väntat, och vilket jäkla dunderspel vi har fått!

HQ

Best of tatuerare

För några dagar sedan fick jag äntligen årets första gaddtid inbokad hos min förtjusande ungrare. Vi brukar träffas en eller två gånger per per år i en källare i Mölndal, inledningsvis prata om konspirationsteorier och ha trevligt tills han sular fram mordredskapet och bedriver professionell sadisttortyr på min arm i åtta timmar. Jag lunkar hem, svullen och gråtfärdig, lovar mig själv att aldrig göra det igen. Och några månader senare drar jag iväg ett mail och kräver att vi tame'fan ska köra en till omgång. Nu. På momangen! Så inom bara några veckor kommer vi färdigställa ett mäktigt Bloodborne-motiv, men innan dess ska världens bästa tatuerare koras här. Av mig.

(5) Roger Mares
Egentligen tycker jag att absolut ingenting annat än smart, storskalig och tidslös realism är fräckt, men New School-stilen har utvecklats något fantastiskt de senaste åren med vissa inslag av realism och överdrivna proportioner. Roger Mares använder sig ofta av konstiga färger och motiven är makalöst kreativt ihopsatta.

(4)Fredao Oliveira
Jag har bankat skallen i ett lågt dörrtak så det forsade ut blod på en toalett i Thailand efter en dålig måltid, utstått allt möjligt dassrelaterat i Kuba...och det har ändå varit okej. Jag har känt mig trygg. Mina egna fördomar och löjliga utlandsrädsla kommer dock aldrig rå på Sydamerika, där den underbara Fredao Oliveira håller till. Dit kommer jag aldrig våga åka. Om den snubben istället hade bedrivit verksamhet i Europa eller till och med Nordamerika eller Asien hade jag stått i kö för längesedan. De alltid pupillösa ögonen, den streckade skuggningen, den här elefantjäveln! Fantastisk konstnär som kanske är lite väl nischad nu, men ändå.

(3) Sandry Riffard
Det läggs nog en del tid på perfekt ljussättning och kanske någon timma i bildredigeringsprogram för att få till sådana här bilder. Jag vet inte riktigt hur ett sådant detaljerat, extremt ljussatt motiv kommer stå sig efter några år av blekning, men jävlar...

(2) Steve Butcher
Efter den här blev Steve förmodligen världens mest svårbokade tatuerare.

(1) Alex Pancho
Pyttefjuttiga fjösdetaljer som ser förbaskat bra ut på bild när gadden är nylagd är förstås trevligt, men ge det några år så kommer mycket att blekna bort. Pancho har fattat grejen. Han lyckas göra otroligt varierande motiv men satsar på att göra dem så stora och framträdande att knappt celluliter, akutbantning eller mumifiering kan rå på att förstöra gaddarna.

Best of tatuerare

Om det hade varit socialt accepterat att ha nålade handryggar hade jag gjort det ögonaböj. Det finns nog inget snyggare att ta på sig rent accessoarmässigt.

HQ
Vaatividyas senaste Sekiro-video framkallar panikartad längtan

Vaatividyas senaste Sekiro-video framkallar panikartad längtan

Vaatividya har tveklöst Youtoubes sexigaste röst och hans kanal är även den bästa källan till mäktiga From Software-klipp, om du frågar mig. Hans senaste rulle sammanfattar runt fem timmar av vad vi kommer bjudas på i ninja-äventyret varav mycket av materialet är sådant som aldrig har visats tidigare av den Japan-baserade studion eller Activision. Självklart ett måste för Souls-torsken, även om Vaati säger just att vi inte kommer ha speciellt mycket nytta av att försöka lira Sekiro som om det vore ett Soulsborne-lir. Gamereactors egna norrbagge Ingar har också tankat upp ett gött klipp som visar upp en massa intressant från HUB-världen - det hittar du här.

Själv går jag i förberedelsetider. På mitt vanliga åtta till fem-kneg har jag lagt in en hög växel och i hemlighet dödat aktiviteter långt fram i alla tidsplaner, så absolut ingenting kan tvinga mig på övertidsstämpling i samband med den 22 mars. Jag har också skrivit ett talarmanus som ska användas om någon får för sig att ställa en fråga nära stängningsdags på kontoret:
- Kan du hjälpa mig med en sak?
- Nej

- Har du lust att slänga ett öga på det här avtalet?
- Nej

- Vill du käka lunch med mig imorg...
- Nej

Best of Lösgodis

I alla år har polare, målsmän, förbipasserande och högt uppsatta tjänsteman ifrågasatt min karamellsmak. De har sagt elaka saker. Och visst, jag kan ändå förstå det... Min drömlördagspåse går inte att skramla ihop på Ica Baronen mitt i Vasastan eller på en toppmodern SF-biograf där sockerkuberna knappt har hunnit andats från fabriken. Nej nej, jag måste in i gränderna, till de där småkioskerna som bara kränger kattmat och smuggelcigaretter till vardags. Där jäklar, händer det grejer i lösviktsburkarna. Av någon märklig anledning gillar jag inte riktigt när sötsakerna är sådär mjukt jättefärska, utan istället vill jag ha lite tuggmotstånd så det nästan värker i kindmusklerna efter en tids mumsande. Men om nu godiset skulle vara för färskt så går det självklart att lösa genom att skicka in skräpet i frysen eller kylen (beroende på hur färskt det var från start). Så, som svar på Petters Best of Godis-blogg kommer här den objektiva och fackmannamässiga sanningen på vad som bäst hör hemma i en personligt optimerad prasselpåse:

(5) Stora glasstrutar
En av de få skumliknande godissorterna som faktiskt fungerar att mosa in ett gäng av utan att godissuget bara dör på direkten. Det finns exempelvis inget så effektivt som bomba i sig ett par skumbananer om det önskade resultatet är att sluta äta. De bastanta jätteglassarna går däremot fint och de konsumeras självfallet kula för kula.

(4) Annanasar
Denna exotiska gummifrukt har bara några år på godismarknaden vad jag vet och är en riktigt purfin nykomling som gör min dagisbarnsvänliga samling ännu mer färgglad. Annanasen är nog den enda lössorten som jag inte behöver stoppa i frysen, utan den fungerar fint hur färsk och mjuk den än är. Erotiskt läskande form, erotisk smak.

(3) Viol-ferraribilar
De röda vrålåken går att få tag på överallt. De är mainstream och icke-coola. Men detsamma kan inte sägas om den lilafärgade violbrodern. Spontant känns den både smalare och hårdare än standard-ferraribilen och smaken ger ett skönt bryt gentemot alla år som det knallröda vrålåket har varit ett obligatoriskt val.

(2) Stekta ägg
Äggen kommer i många former. Det finns gummiaktiga ovala former, sådana med enorm vita, och pyttesmå, rent värdelösa skitägg som jag aldrig skulle plocka på mig. De rätta äggen är hyfsat cirkelrunda, som en gammal femkrona. Konsistensnyanserna är underbara med en seg gula och gärna en något gammal, sockerfrasig äggvita.

(1) Tänder
Smaken är helt obeskrivlig. Jag har inte en susning om vad det är för sockersöt kemiblandning som definierar den där underbara truteuforin och ärligt talat vill jag inte veta det heller. De har en skojig form och antalet gaddar är perfekt för att hamstergnaga i sig två åt gången, vilket totalt ger tre underbara tuggor.

Best of Lösgodis

Lägger du också dina tänder i frysen innan du äter dem?

Refrängmördarna In Flames

På förhand ser 2019 ut att bli ett jäkla fint metalår när Slipknot, Tool, Dream Theater, Rammstein och Killswitch Engage ska bränna ut varsin ny platta, och Soilwork har dessutom redan släppt ett helt okej album med dunderlåten Stålfågel. In Flames däremot...känns inte lika hett. Det gör ont att bara skriva det. Jag älskar nämligen så mycket som det bandet har gjort genom åren: Vartenda jävla album från 96 till 2006, och självklart burgarstället 2112 samt Daniel och Peters maltdrycksbryggeri Odd Island.

Det må (enligt mig) vara 13 år sedan de släppte ett genuint bra album, men jag slutar ändå inte hoppas på en riktigt trumhinnesprängande köttarplatta med låtar i stil med Dead Eternity, Colony, Pinball Map, System, Superhero of the Computer Rage, Leeches... Drömmen har dock dött. Flera gånger. Hela tre små dödar av fyra möjliga baserat på de singlar som har släppts i år. I Am Above är en bra låt med härlig upprepning och tung växelsång mellan growl och rena pipor, men vad i hela helskotta försiggår egentligen i refrängerna på Burn, I the Mask och (This is Our) House? Burn kunde lika gärna varit skrivet av samma person som skrev Amaranthes Boomerang med den poppiga upprepningen.

Alltsammans blir förstås bättre live när Anders totalt skiter i att vara mjuk på stämbandet och istället ryter ut refrängerna. På så sätt tycker jag att The Mirror's Truth fungerar väldigt bra på scen men absolut inte på skivan. Så nej, förhoppningarna är inte höga på In Flames just nu. Däremot så känns Slipknot förbannat lovande då singeln All Out Life är bland det bästa jag hört. Någonsin.

Refrängmördarna In Flames

Absolut, om jag inte har gillat ett helt album sedan Come Clarity (men självklart enstaka låtar) så är jag nog inte inom målgruppen längre...och bör således knipa käft.