Shadow of the Tomb Raider var en riktig fläskläpp till grafikuppvisning med en blötgeggig lervälling som nog kan rå sig på den i Uncharted 4. Därefter, bortsett från helt spretnya Babylon's Fall och The Quiet Man så hände det i princip ingenting med E3-kaliber under Square Enix förinspelade lilla videosnutt. Ett Monster Hunter World-inhopp i Final Fantasy XIV är åtminstone ingenting som jag går igång på, inte heller gratistiteln Captain Spirit från Dontnod (som vi dessutom redan har sett). Dragon Quest XI ser jag dock fram emot då åttan som kom till Playstation 2 var ett helt jäkla underbart rollspel i klassisk tappning.

Att Nier: Automata skulle komma till Xbox One visste vi redan sedan tidigare, Octopath Traveler är inget nytt. Just Cause 4-trailern däremot var förstås trevlig och är en titel värd att överraskningsexplodera på en live-scen. Kingdom Hearts III-trailern hade vi i princip redan sett på Microsofts konferens, men det är inte exakt samma trailer, även fast det kändes som det. Heartless-molnen som visades upp första gången 2013 när Square fortfarande jobbade i Luminous Engine var inte med i klippet som Microsoft hade med sig till Los Angeles, och jag blev riktigt glad av att se att konceptet överlevde grafikmotorflytten.

Så lätt summerat var det enbart Shadow of the Tomb Raider-uppvisningen, Babylon's Fall och The Quiet Man som enligt mig höll E3-klass. Jag kan någonstans förstå syftet med att Square ville köra en helt egen sändning dock då konkurrensen om medias och publikens uppmärksamhet är svintajt. Babylon's Fall hade exempelvis skuggats ned ganska rejält om det hade visats upp under Microsofts grymma konferens.

Det absolut bästa med Sekiro-klippet som From Software (tillsammans med Activision av någon märklig anledning?) visade upp var att spelbarheten har baserats på Bloodborne, och inget annat. Med andra kommer det inte bli snack om långsamma sköldbärande piruetter runt en ruskprick, utan istället hård jäkla strid med kvicka duckningar. 100% Bloodborne-spelbarhet, fast i ett samurajtätt Asien hade inte varit mycket till spel, utan det nya som From Software har stoppat in är en rörligare protagonist som dels kan hoppa rejält och dra sig upp till både strapatser och fiendeansikten med hjälp av ett rep.

Något jag dock reagerade över efter att ha sett om trailern är att From Software ser ut att ha revolutionerat det sedvanliga av att starta från en checkpoint efter man dör. Dels heter undertiteln Shadows Die Twice. Och när samurajsnubben dör kraxar berättarrösten ur sig "Your death won't come easily", varpå spelkaraktären reser sig igen... Det kanske är en grovt överanalyserande, eller rentav en självklarhet för många - men visst hade det varit intressant och revolutionerande om döden inte innebär döden, för en gångs skull?

Kissekatten Klonoa, Pokémon Gul och tonårsdraken Spyro har jag länge fantiserat kommer vara själva speldebuten för mina någon gång framavlade skrikungar. Drömscenariet hade varit att bultbanda fast kidsen i en sådan där käck barnstol och inte klippa loss dem förrän förrän spelen har varvats och glädjetårarna har sprutat. Landets mest lovanda familjefar - det är jag det.

Vad gäller Spyro-spelen håller jag tvåan, Ripto's Rage/Gateway to Glimmer, som det absolut bästa. Pusselutmaningarna var ruskigt underhållande och att bara glida runt i de tre olika hub-världarna (Summer Forest, Autumn Plains, och Winter Tundra) i jakt på hemligheter var fullständigt underbart tack vare väldesignad banstruktur och en otroligt lugn och harmonisk atmosfär. Liret innehöll också en rejäl dos av humor som jag fortfarande kan dumflina åt. Rikskapitalisten Moneybags är härligt stereotypisk med sin borgarfrack och stilfulla monokel, alltid kalashungrig på stackars Spyros hårt intjänade diamanter. Sedan genom äventyret bjuds det också på att stånga sköldpaddor rakt i stjärtamentet, rädda grinande sjöhästar från tortyr och ett riktigt välgjort ishockey-minispel. Jag är med andra ord riktigt vrålsugen på att lira Spyro igen. Och använda titeln som ett förstahandsredskap i fackmannamässig barnuppfostran, förstås.

Jag brukar inte vara något vidare såld på "gimmick"-prylar, om man nu kan räkna in Ambilight till den kategorin, men faktum är att jag blivit tokförtjust i Philips ryggfästa smålampor som försöker matcha färgen på skärmen. Det hela ger ett behagligt ljus i mörkret och mitt annars sterilt skitvita och personlighetsfattiga vardagsrum får lite välbehövligt discopump. Det har nog gått så långt att om tekniken håller sig kvar på marknaden kommer jag välja TV utefter om just Ambilight finns med bak på burken. Visst, när det vankas skräckfilmer (vilket det gör säkert tre gånger i veckan för mig) stänger jag förstås av det. Där går gränsen. Men många andra gånger har det bara förhöjt min TV-upplevelse, exempelvis när en filmrulle eller ett gött spel bjuder på klorofyll, solnedgångar eller något skrikigt lila. Dessutom är tevens bakbelysning i sig så jäkla stark att från en längre mörk scen till en ljus sådan så bländas jag av skenet, vilket jag slipper om stjärtlamporna är tända. Och tända kommer de vara ända in i nästa TV-generation.

Påsk ska firas med påskbrasa, men då jag har ett orättvist strängt luntarförbud fick det duga med Netflix sprakande jättebrand. Och visst tusan hade mina tändstickstörstiga nävar inte lugnat ned sig såvida inte Ambilighten hjälpte till med eld-illusionen...

Förmodligen inte. Jag är beredd att sänka mig till västkustens snyggaste, eller kanske kvarterets... Men faktum kvarstår att jag är riktigt bortskämd av snygga TV-spelstavlor som min skitgamla idyllmorsa vevar ihop då och då och tvångssmäller upp mitt i lägenheten till min sambos enorma förtret.

Jag tänker aldrig tillåta att han blir nedplockad, om jag så ska behöva popnita fast ramen i betongväggen. Big Boss är den sexigaste storrökaren sedan Clintan hade sexpack. Han får mig att glömma varenda doktorsrekomendation som har kommit sedan 50-talet. Jag får god lust att attackshoppa några limpor och sedan skorstena upp en sisådär 600 stycken gula Blend i ett svep. Det där om att det inte är coolt att röka är bara en myt. Det är förstås helt stenfräckt att läppkramas med en tobakstaco, det ser jag ju på tavlan att det är.