Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

V som i Vietnam?

Det har länge gått rykten om nästa Battlefield. Vad det kommer att handla om och vart det kommer att utspela sig. Fast den stora frågan inför efterföljaren till Battlefield 1 är väl snarare... När kommer det utspela sig?

Jag är inte orolig över att vi ska slungas in i framtiden eller långt ut i rymden (sådant pysslar Call of Duty med). Inte alls. Battlefield har alltid haft fötterna, mer eller mindre, på jorden och till och med vågat sig på tidsåldrar som inte stått som spön i spelvärldens backar. Visserligen finns det spel som utspelade sig under första världskriget innan Battlefield 1 kom till världen (The Last Express, Snoopy Vs. The Red Baron och Valiant Hearts: The Great War), men jag uppskattade ändå att Dice tog tag i det och gjorde något verkligt ordentligt rörande. Även med enspelarläget...

Men det kriget är över. Och nu blickar vi mot framåt. Jag ser helst att vi hoppar över kriget som är det i särklass mest överrepresenterade inom spelvärlden och kliver in det som, i mitt tycke, är det näst mest underrepresenterade ¬¬¬- Vietnamkriget. Det finns ordentlig potential i den nästan 20 år långa konflikt som mellan 1955 och 1975, rasade i de tropiska djunglerna. Tänk er möjligheterna att berätta en riktigt smaskig (och barnförbjuden) historia om baksidan av patriotism, gemenskap, vietnamesiska fångläger, napalm, luftanfall... Och skräcken i de knappt könsmogna grabbarnas ögon då de, med en mekanisk marsch, motvilligt pushas in i den gapande döden i aktern på det grönfärgade flygplanet.

Lummigt gröna ängar lagda under en ljusblå himmel som, på grund av den tjocka krutröken emellan, är ovetande om vilka hemskheter som pågår där under. Vidsträckt djungel, här och var kantad av pulvriserade hyddor och brunfärgade floder, till städer där spänningen är så stark att den kan brytas enbart genom att fel person ser på fel person på fel sätt. Från dess livliga orkester, bestående av vardagslivets bilar, promenader och prat, till krigets larm, uppehållet av maskingevärens smattrande, de sårades ryggmärgsinträngande skrik, det tryckande och allt starkare ekot av Bell-helikoptrarnas dödsbringande rotorblad och slutligen det tomma, seriella knaket kort innan marken dränks i ett brandgult inferno av napalm.

Vi vet att War Stories ska återkomma i Battlefield V (among other things), så jag ser definitivt plats för något (helst allt) av det groteskt hemska jag kåserade om i stycket ovan. Och helst inte bara från de amerikanska soldaternas sida. Utan även vietnameserna, soldat som civil. Se hur kriget påverkar landets civilbefolkning och hur de ställer sig till alltihopa. Den stridande sidans uppfattning om jänkarnas framfart, eller familjen som tappert försöker leva det som finns kvar att leva av ett normalt liv i krigstid. Och såklart, bara för att, hur uppfattningen hos amerikanska familjer, motståndsrörelser, soldater och i maktens korridorer ser ut. Lägg även till möjlighet till finfin 60-talsmusik och banor som är klippt och skurna för dödsmatcher av den mer smygande graden... Och du har det jag skulle vilja se i Battlefield V(ietnam)

Vad hoppas du på att få se den 23:e?

V som i Vietnam?

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Drömmar om den tredje Red Dead II-trailern

Om bara några timmar släpps den tredje trailern för mitt mest efterlängtade spel någonsin. Alla kategorier. Innerst inne vet jag med mig att vi inte kommer få se lika mycket som jag här under frågar efter. Men screw it! Här är det jag vill se.

När jag ger mig in i diskussioner om Rockstars kommande, mega-hypade, uppföljare till det bästa spelet genom tiderna, Red Dead Redemption 2 - finns det huvudsakligen två läger. Det som ser fram emot vad det kommer erbjuda. Och det som nåjar sig över att Rockstars lågkonjunkturformula som idag driver GTA Online, ska förstöra hela äventyret. Jag tillhör förstnämnda, försöker se förbi sistnämnda och kan knappt vänta tills den tredje trailern släpps senare idag. Och här är det jag vill se.

Historien
Det här behöver inte (och är inte heller något jag önskar) ta upp större delen av trailern. Det räcker med ett par hintar i ungefär samma stil som de man hittar på baksidan av en bok eller en film. Men jag vill veta lite mer om vem Arthur Morgan är. Vad han kommer ifrån och vad han kommit för. Gärna en liten slice av hans förhållande (och hur kan kom i kontakt) med Dutch Van Der Linde. Så man får lite mer kött på benen. Och ja - klart som fasen jag vill se något som involverar eller på något sätt berör John Marston, did you even have to ask?

Gameplay
Jag tror inte att vi kommer få se en fullständig redogörelse för vad vi kommer kunna göra, likt den fyra och en halv minut långa video som släpptes strax innan Grand Theft Auto V. Men man kan få drömma. Jag pratar såklart om sådant vi kan ta oss an mellan uppdragen.

Tågrån. Kom igen, finns det något mer ikoniskt för vilda västern än ett tågrån? Ett gäng fredlösa som kommer galopperande från sidorna bakom ett skenande järnmonster tillhörande Central Pacific och som, när de kommit upp jämsides med den öppna godsvagnen, hoppar av i farten och sen börjar arbeta sig igenom tåget. Eller, som vi redan sett i trailern, hur Arthur och hans gäng barrikerar järnvägen så att järnbesten inte har något annat val än att stanna. Det vore väldigt trevligt om vi kunde få syssla med sånt här även utanför uppdragen. Och i och med dessa, tjäna lite mer än en handfull dollar.

Prisjägare. Precis som i första spelet vill jag ha en möjlighet att inte bara undfly Johnny-law, utan även hjälpa till att fånga in buset för några få dollar mer. Grundmekaniken kan gärna vara densamma som i förra spelet, men med lite justering. Det vore väldigt roligt om man faktiskt kunde ta den stackars satens löften om feta dollarsäckar i utbyte mot att man tittade åt andra hållet under tuggtobakspausen. Detta kunde också fungera som någon form av lojalitetssystem mot olika gäng. Att man samlade pluspoäng om man skonade medlemmar ur gäng X och burade in medlemmar i gäng Y. Oavsett vill jag i alla fall ha kvar möjligheten att tjäna extra pengar på att skicka mina likasinnade till galgen. Eller direkt till den omarkerade graven.

Dead Man's hand. Två svarta ess, två svarta åttor. Klöver och spader. Snabba blickar, snabba fingrar och ännu snabbare händer. Jag vill kunna kliva in i en saloon, vandra fram till baren och där beställa 4 cl guldfärgat, som jag sedan sänker innan den skarpa tonen av shotglaset som slår emot den bastanta bardisken, för en tiondels sekund ekar mellan de skvallerfyllda väggarna. Sen kliva över till herrskapet vid bordet i hörnet, lägga hatten bredvid sig och plocka upp korten. Spela några rundor innan man inser att det sluga leendet herrn snett mitt emot mig haft sedan vi började, inte beroende på spriten - utan att dennes pokeransikte brustit. Och vad gjorde man med fuskare i pokern på den här tiden? Ut på gatan tå-till-tå där det blev upp till bevis vems händer som var snabbast på sexskjutaren.

Självfallet mer önsketänkande än realistiska förväntningar här. Men I can't help it! Jag vill se mer av den, förhoppningsvis enorma, kartan. Olika ställen och olika områden - från den sjudande småstaden till den kokande storstaden till den ensamt ödsliga prärien. Se hur världen lever och för sig, även då man själv inte är där. Oavsett vad vi får se, så hyser jag inga som helst tvivel på att de kommer vara genomarbetat och perfekt ut i fingerspetsarna. Det är ju trots allt Rockstar vi pratar om.

Drömmar om den tredje Red Dead II-trailern

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

10 år senare...

This post is tagged as: anniversary

Nu när jag har skrivit in den mest klassiska signalen för att tid har passerat, och insett att jag hängt här en bra jeffla lång tid, återstår bara att konstatera faktum - idag är det mitt tioårsjubileum här på siten. Det känns lite halvgalet... Att Gamereactor har varit en del av mitt liv i hela tio års tid. Att jag på mer eller mindre daglig basis tagit del av nyheter, bloggar, diskussioner och en massa annat kul. Så, hur står sig Andreas idag mot Andreas anno 2007?

Till en början har spel gått från att vara ett enkelt fritidsintresse till min största passion (lagom corny). Med det menar jag från något som man "bara ödslade tid på" till något som har ställt sig sida vid sida med filmer, musik och annan populärkultur. På flera nivåer. Genom åren har jag har skrämts, skrattat, skrikigt och gråtit tillsammans med spel. De har hjälpt mig i trevliga som jobbiga stunder, hjälpt mig att utvecklas som skribent och öppnat mina ögon till övriga delar av den vidda världen av teknologi. För att inte tala om alla härliga människor man sprungit in i.

Datorer har gått från att vara något man bara trycker igång och sen kör, till att vara något som hållit en sysselsatt, pysslande och irriterande genom åren. Jag må inte ha byggt min egna dator från helt från scratch ännu, men har ändå stått böjd över chassit med nosen nedtryckt i det. Nördigt meckande med prylar och pinaler... Vad konsoler beträffar, så hade nog aldrig samlingen överstigit ett exemplar av en konsol, vilket den i nuläget har gjort (no, not hoarding, samlande). Men nog om det, vad har jag gjort på sidan?

Började terrorisera er med nonsens i bloggform, även fast jag strongt hävdade att jag inte skulle börja blogga på GR (varför jag nu fick för mig det). Jag har fått och gett beröm, tagit emot och delat ut kritik, växt av kritik, tagit åt mig av kritik. Dissat kritik. Jag har diskuterat, debatterat och även dikterat. Bloggen har blivit lite av min egen kanal genom åren, som jag vänt mig till så fort något brytt eller berört mig. Och ser man till att jag faktiskt blev utnämnd till månadens bloggare i november 2009 (tillsammans med PumpkinEater, ShmekarN och Gamesrule), så borde det jag producerat ha varit av någorlunda kvalité.

Som medlem gick jag inte bara under århundradets töntigaste namn (låt oss, en gång för alla, erkänna. The Driver, hur fånigt lät det egentligen?), utan hade också jäkligt kul längst vägen. Jag var ju ingen jätte-kingpin likt de gamla rävarna Poindaxter eller Pard (att räkna upp alla sköna original skulle ta evigheter), men det kändes roligt och givande att faktiskt synas lite här och var. Själviskt skryt a side, man kände sig välkommen och trevligt bemött. Vilket efter en hård dag kändes precis rätt. Det hände till och med att man använde GR som en morot att längta hem till. I alla fall jag.

Det var i samma veva (runt 2009) som jag verkligen insåg att skriva om spel..., det var grejer det. Och det var efter det som jag började tjata på lirarna jag idag jobbar med. Det tog sin lilla tid att ta plats i redaktionen, vilket jag gjorde så "sent" som i maj 2014. Men det var väntan värt och idag trivs jag som fisken i vattnet. Och har inga planer på att lägga av. Men att ha slagit in sig på redaktionssidan har också inneburit ett annat förhållande till siten. Även om det är deltid än så länge (men man vet aldrig vad framtiden håller), så har det blivit mer strikta besök (alltså inget spontanbesök utan mera planerade) och framför allt deadlines jag själv inte bossat över. Men jag klagar absolut inte, it's all good fun.

10 % av 100 år äldre, runt 3650 dagar tränad, och passerad av inte mindre än två och en halv konsolgeneration. En student och ett mycket efterlängtat körkort i bagaget. En nästintill slutförd universitetsutbildning, en halvt uppfylld livsdröm (och alldeles för många opublicerade "mästerliga" noveller) är vad som hunnits med under den här tiden.

Vad jag vill göra med detta babbliga inlägg, är att tacka. Uppmärksamma. Skratta över det faktum att jag än idag, tio år senare, fortfarande brinner för sidan. Och allt och alla som tillhör den. Vad säger ni, minst tio år till?

10 år senare...

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Nästa års hetaste: Bygga Dator-Simulator

Ha ha ha! Och jag som höll Red Dead Redemption 2 som nästa års hetaste spel...

Jag höll på att falla av stolen då jag, igår natt, trött bläddrade igenom Steams lista över spel som klassades som simulatorer. Nog för att jag stött på en fair dose av fåniga "...Simulator (insert year here)", men den här tar måhända inte priset i sillyness, men i intresse. PC Building Simulator är namnet, och jag höll på att kvävas av garv. Men inte för att det är fånigt, nej, nej. Utan för att jag ser fram emot det. Jag tror det kan bli riktigt kul.

Ser man till specifikationerna kan man göra allt från att ta ordrar från olika nissar (och däri hantera allt från en simpel reparation till byggen av kompletta maskiner), till att bygga ihop drömdatorn med stort D. Detta ska enligt beskrivningen göras enbart med verkliga komponenter (vilket får mitt saliv att plaska i golvet) och då de också ska vara rimligt prissatta, ge en känsla av realism. Oh, mycket verkligt här (Det är ju trots allt en simulator).

Jag myser av lockelsen om att kunna bygga på frihand (lite som free-play tänker jag), i och med linen "If money was no object, what would you build?" (I tell you what I would build, a supercomputer inside of a PS2-case, can you make that happen?) Nu sitter jag ju inte på en så pjåkig maskin i verkligheten, men drömmer redan om att stoppa in dubbla GTX Titan xP (den benämningen får mig fortfarande att garva så hårt att mungiporna faller av), en Intel Core i9 7920X och ett MSI Z270 av fränare modell och RAM som är out of this world i både minne och läshastighet.

Hehehehe. Har en känsla av att jag kommer ha vrålkul med det en helg, som jag haft med Car Mechanic Simulator 14/18, för att sedan låta det drunkna i min Steamsamling, never to play it again. Eller! Eller, på samma sätt som med Farming Simulator 17, komma att bli min go-to när det kommer till några minuter som kan slås ihjäl eller sena nätter då jag inte har något bättre för mig.

Nästa års hetaste: Bygga Dator-Simulator

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Need for Speed: Put Back (eller när förhoppningar krossas)

Det var för första gången på år och dagar som jag såg fram emot ett nytt Need for Speed. På samma sätt som med Call of Duty WWII, så såg kommande Need for Speed: Payback ut att ta serien tillbaka till rötterna. Mer eller mindre. Tillbaka till en öppen värld dagtid där streetracing, snabba, vrålhottade kärror och det enda som gällde var att komma först. Och allt under det konstanta orosmolnet även känt som farbror blå. Jag såg även fram emot den heist-fokuserade storyn, som av diverse trailers att döma såg ut att ha hämtat både det ena och det andra från dels seriens egen film men också olika installationer av Fast and Furious. Ett actionbetonat äventyr mer lutat åt arkad än simulering var något som skulle gå hem hos mig. På förhand.

Vår recension beskriver ganska tydligt hur EA har krossat inte bara mina förhoppningar, utan även sina egen vision i min mening. Baserat på det vi fick se under årets Gamescom, kan en lätt tro att polisen när som helst kunde knacka på, precis som i flera tidigare delar. Och detta skulle då i det bästa av världar leda till vilda, intensiva och oförutsägbara jakter där gummi, metall och parkbänkar flög som asplöv. Det vi fick? Hårt scriptade jakter på förbestämda ställen och som dessutom klarades av genom att svischa genom ex antal checkpoints. Varför (hade det här varit en Youtube-video hade jag nu skrikigt så högt att ljudet distat och skärmen skakat)?

För det första kan jag för mitt liv inte figurera ut varför man valt just den lösningen? Än mindre skippat allt vad smidig navigering och kopplingskörande i väl dolda gränder heter för att undkomma de federala förföljarna? Jag misstänker att jag inte är ensam om att tycka såhär, och tror också att EA nog hade varit klokare i att strunta i den här typen av lösning till förmån för klassiska polisjakter a'la Most Wanted, anno 2005.

Sen är jag inte heller helt med det här med klasser. Need for Speed har enligt mig alltid handlat om att ta en bil till startlinjen och sedan be för att den var snabb nog att synas på målfotot. Att klämma in drifters och dragbilar, och sedan låsa dessa till respektive race, är bara sorligt. Missförstå mig rätt. Jag älskar exempelvis Forza Horizon-serien där klasser betonas väldigt hårt. Men i en avslappnad arkadracer som Need For Speed, där vill jag hellre ha valfriheten (vilken åtminstone jag förknippar med streetracing kontra en organiserad racingfestival). Jag skulle heller inte ha några problem med en ostig story som skulle få nämnda Fast and Furious att blekna i jämförelse. Jag gillar ju som bekant B-action som är sämre än sämst, så länge den har ett uns självkritik eller satir på genren som helhet. Men av recensionen att döma så får vi inte ens det.

Safe to say, EA done goofed (som de coola kidsen säger) rätt så rejält här. Ser jag tillbaka på trailern blir jag bara irriterad, då den visar vilken potential det fanns att göra något riktigt bra här. Så EA, nästa år vill jag se en ordentlig lekplats innehållandes poliser, klassiskt avancemang (alltså inga uppgraderingskort) och inga klasser. Utan rent och skär underhållning i samma stil som Burnout Paradise eller Most Wanted.

Need for Speed: Put Back (eller när förhoppningar krossas)

Poliser finns i alla fall, men inte alls i den mån jag (och förhoppningsvis många andra) önskat.

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus