Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Tomorrow...

Jag var ungefär en månad ifrån att gå på sommarlovet efter att ha klarat av första året i gymnasiet, då jag förhandsbokade spelet som för alltid skulle komma att förändra min syn på vad ett spel kan innebära. Ett spel som jag vid första anblick såg som ett Grand Theft Auto förklätt och förlagt till vilda westerns sista dagar. Ett något annorlunda äventyr. En upplevelse som - Red Dead Redemption.

Cowboy-hatten av, jag var inte så överdrivet intresserad av western överhuvudtaget. Bortsett från att min absoluta favoritleksak tillika barndomshjälte, Woody, var kofösare ut i fingerspetsarna, så var det i princip det. Jag har aldrig lusläst dime-noveller, slavist ögnat igenom spaghettiwestern eller maniskt läst allt som skrivits om Butch Cassidy, The Wild Bunch och Jessie James. Men så kom John Marston och med sporrar av stål och klev raka vägen i in hjärtat. Jag märkte snabbt, trots att upplägget påminde mycket om Grand Theft Auto (och medförde liknande möjligheter), att detta var något större. Något mycket större.

För mig var Red Dead Redemption titeln som för alltid ändrade min syn på spel. Som bevisade att ett spels historia kunde vara lika komplex, engagerande och berörande som vilken Hollywood-produktion som helst. Och sättet som Johns historia behandlade moral, lojalitet, saknad, sorg och upprättelse på, har satt sina spår på flera nivåer och är en jag än idag använder som referensram. Den fick mig att glömma, att minnas, att springa fritt längst präriens otämjda vidder och leva och andas i en värld till synes utan slut. Den fick mig att skratta. Att rysa. Att känna nackhåret resa sig av välbehag. Och att gråta.

Sedan dess har jag aldrig slutat hoppas på en uppföljare. Att på något sätt och under någon form, få återse Mr. Marston igen och ännu än gång uppleva samma frihet, beröring och den ofattbara känslan av att tillhöra något ändlöst. Så när Rockstar, den 17 oktober för lite mer än exakt två år sedan, färgade sina kanaler Redemption-röda, var det som om det redan var bekräftat. Några dagar senare offentliggjordes uppföljaren jag i alla år hade hoppats och bett för. Och på exakt samma premisser som jag så innerligt önskat; vad som hände innan världens bästa spel och bakgrundshistorien för Dutch van der Linde, Abigial, Jack... och John Marston...

I morgon händer det. Imorgon fortsätter sagan om härifrån till evigheten. Som jag väntat på i alla dessa år. Som jag innerst inne kände på mig en dag skulle komma. Imorgon.

Tomorrow...

Det bästa spelet som någonsin utvecklats.

Facebook
TwitterReddit

Problemet med Lego Rock Band

This post is tagged as: #Rant

Jag vet, det var ett tag sedan vi hörde något om den idag, utdöda, musikgenren. Men häromveckan fick jag ett ryck och letade rätt på de få musikspelen som jag ännu inte hade. Vilka var Rock Band 3, Green Day Rock Band, The Beatles Rock Band och slutligen, Lego Rock Band. Efter att ha sträckspelat Beatles-upplagan (seriöst, det avklarades på två kvällar av aningen längre sessioner), vilken jag inte annat än älskade, så hoppade jag vidare till Lego-varianten.

Jag är medveten om att det är tilltänkt som ett mer "barn/familjevänligt" alternativ till de mer ruffiga storsyskonen och således innehåller det, i vissas tycke, lite tamare sånger. Men det är inte det som är mitt största problem. Summer of 69, Life is a Highway, Accidentally in Love, Ghostbusters och Final Countdown är alla roliga att spela (även om vissa är annorlunda kontra studioversionerna man är van vid). Utan det är sättet som de är presenterade på.

För varje gig du landar får du ett antal sånger att spela, per tradition. Right, right, great. Dessa ger dig sedan stjärnor som det krävs ett antal av för att låsa upp nästa arena (plus öppnande av penningpungen för nytt transportmedel). Good, good. Inga problem där heller. Nackdelen är att det är praxis att inkludera två tre nya låtar per arena. För att sedan slänga med minst lika många "Build your own setlist/secret-song"-alternativ. Nackdelen är att dessa snabbt roffar åt sig låtar du redan låst upp och kräver, likt en tjatande GDPR-varning, att du accepterar faktum och spelar dem. Gör du inte det blir det svårt att avancera.

Skulle det vara så att jag fullkomligt tokälskade alla låtar i spelet (vilket jag inte gör) så hade det här inte varit något större problem. Bara en möjlighet att spela om och förbättra sin poäng. Men då detta val att tvinga mig som spelare att spela om låtar jag redan spelat - enkom för att ta mig vidare, då går det enligt mig för långt. För kontentan blir att man tröttnar. Jag älskar att allt i spelet är i Lego, att noterna är legoklossar, att Legogubbarna (och gummorna) axlar rollerna som rockstjärnor och att du längst vägen spelar för ett gäng headbangande valrossar. Men allt detta dras ned av valet att tvinga mig som spelare att lira vad som känns som spelets hela katalog, två, tre, fyra gånger, enbart för att komma vidare.

Jag kan tänka mig att det är för att förlänga spelets hållbarhet. Men let me tell you - it backfired. Badly. Makes my fro frown (and that's not very Rock N' Roll). Jag hade kunnat fortsätta kämpa mig igenom irritationen som Huey-Brick-Lewis och mitt The Fro-Blocks, för att få riva av Damn-I'm-Late-For-School. Om den hade funnits med. Which it doesn't. And that, too, is not very Rock N' Roll.

Problemet med Lego Rock Band

Actual Huey-Brick-Lewis differs from the one pictured above.

Facebook
TwitterReddit

Min, trollbundna, syn på gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2

Borde ha legat på låset. Borde ha försakat inhandling av mat. Borde ha legat på låset. Mycket man borde i denna värld. En sak som man borde och som jag ämnar göra i detta nu - är att snabbt dissekera och ge min syn på den nyligen uppladdade gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2. Som en förvarning: allt som det står RDR2 på, även om det, händelsevis, så bara är en soppåse, blir jag automatiskt knäsvag inför. Med det sagt så har jag mestadels bara bra saker att säga. Men ett orosmoln har faktiskt blossat upp.

Det första som slår mig, precis som med de föregående glimtarna, är detaljnivån som verkar ligga på det absoluta topplagret vad gäller noggrannhet. Partiklar som yr från hästarnas hovar, gnagare som springer ned för berget i takt med att Arthur kommer nedlunkandes på sin häst, mängden lera som fastnar på hans brallor då han, säkerligen efter att ha fuskat i poker, kastas ut genom ett fönster och landar på den lertäckta gatan utanför. Elden som dansar framför den gitarrspelande herren i lägret, skärpan och revorna i Arthurs knivfodral, faktumet att denne drar tillbaka hagelbrakarens toplever efter att ha stoppat in patroner innan han drar upp hela framstycket... Är bara några få detaljer som fångade mig direkt.

Vad gäller skjutandet ser man att mycket är lånat från Grand Theft Auto V. Vilket är allt annat än alarmerande! Det spelets vapenkänsla sitter än idag på topp och tanken på att få byta ut fjuttiga Desert Eagles mot ren, stenhård amerikansk ingenjörskonst medelst hett bly av den dubbelpipiga och sex-gånger-i-hisnande-snabb-följd-orienterade graden - får mig att kippa efter luft. Detsamma gäller möjligheten att interagera i olika situationer. Få välja mellan att attackera, låta bero, eller provocera en dilligensrånare, istället för att, som i första spelet, ge upp eller dra skiljsmässoadvokaten direkt, ger mig hopp. Det samma gäller möjligheten att antingen skona (och där genom - kanske vinna något på det) eller gå full Scar på mannen som klamrar sig fast vid en klippkant.

Att man nu lagt markant mer fokus på relationen med ens häst är också något som galopperar raka vägen in i mitt stall. Jag ser fram emot att få ta hand om min havremoppe och få denne att lita på mig i nöd och lust. För om sanningen ska fram, hur praktiskt det än må ha varit, så var det inte särskilt realistiskt att kunna vissla på sin fyrbenta transport och denne dök upp från ingenstans - på toppen av en klippa, miltal från vad som ens kan klassas som civilisation. Detta måste såklart också inkludera tåren som fälls då sitt vackra sto faller av bettet från en kula eller ett impulshugg från en skallerorm.

Jag ska runda av så smått, för snart kommer jag tappa kontrollen och raljera ut allt och ingenting. Fightingen ser i vissa stunder ut som en försiktig vidareutveckling av den i första spelet - något jag inte gillar. Där drogs den med oprecishet, brist på engagemang och känsla, träffsäkerhet och monotona kontroller. Å andra sidan, ur andra vinklar verkar det vara en släkting till, precis som med el pistolero, Grand Theft Auto V. And that, my friend, is a good thing.

Avslutningsvis kan jag inte annat än gapa åt grafiken. Rockstar är grymt bra på att optimera utefter vad våra generationers konsoler mäktar med, och det här ser inte ut att bli ett undantag. Frågan är bara om det här kördes på den vanliga uppsättningen (PS4/One) eller på de smått trimmade 4K-maskinerna. Om förstnämnda gäller - då får det sporrarna att knorras. Det är mycket mer jag vill se, som jag inte såg här. Men, som de gjorde med L.A Noire, så har vi en gameplay-serie att se fram emot. Och i nästa del vankas det mer detaljerad förklaring av aktiviteter, uppdrag, fisketurer och, det som jag i hemlighet ser mest fram emot - rån. Och yes, blir ett inlägg även efter den.

Vad tyckte du om klippet?

Min, trollbundna, syn på gameplay-trailern för Red Dead Redemption 2

It's the Rooten'est, tooten'st, shooten'est Cowboy in the wild, wild west

Facebook
TwitterReddit

Snabba tankar om Hyper X Alloy FPS

Även Fjollträsk har drabbats av den extrema värmen som hägrar över resten av landet. Så därför kändes en promenad till det lokala plocka-upp-försenade-paket-utlämningsstället lika oöverstigligt som en tripp till Mount Everest. Men Avin förkunnade paket från Petter Hegevall och sådana är alltid intressanta. Så efter att ha svettats till och från bilen så låg ett, minst sagt, väl tilltaget paket på bordet. Majoriteten av det var godis. Choklad (nice, men den halvan som ännu inte har ätits upp, har smält, courtesy of Mr. Heat). En annan sak som låg förpackad var dock ett tangentbord (av namnet att döma, inte lika smältbart som Dumle) - HyperX Alloy FPS. Bortsett från att namnet låter som en Inte-säker-för-arbetet-film med Optimus Prime i huvudrollen, så föll jag direkt för dess kompakta design och kopplade upp det kort därefter.

Två dagar senare har det dansats rätt rejält över de rödfärgade, klick-tillfredsställande, tangenterna. Det som tilltalar mig mest är tangentbordets slinka form. Det är inte Stealth-tangenter på långa vägar, men konstruktionen på vilket allting vilar är liknar den tunnhet vi sett hos Apple-produkter. Något jag uppskattar, då rejäla tangenter med ordentligt klickande (utan att för den delen kännas överdriven) fyller något konstigt rum hos mig. Medan Cherry MX-Brown ligger varmast om hjärtat (hade det i mitt förra - Turtle Beach Impact 600) så lirar även dettas MX-Blue helt okej.

Det kommer lastat med de klassiska multimedia-knapparna som vi kommit att ta för givet samt några fiffiga andra fiffiga tillägg. Kortkommandon för att aktivera spelläge (avaktiverar Windows-knappen) och justering av hur bakgrundsbelysningen beter sig. Minusen består i att jag inte hittat några uppenbara knappar för makro programmering eller ändring av vilken färg bakgrunden går i. Men då resten av mina datortillbehör (musen) och burken i fråga (frontfläktarna) också är röda, så gör det ingenting. För min del i alla fall.

Vad gäller priset, som ligger någonstans mellan åttahundringen och tusenlappen, så skulle jag säga att det är rätt rättvist. Ha. Byggkvalitén är superb, det är lagom diskret och skönt att använda (do with that as you will). Skulle jag sätta ett betyg så landar det på en åtta. Nej, nu ska jag ta vad som blir min trehundraåttiofjärde dusch idag. Hej' på rej!

Snabba tankar om Hyper X Alloy FPS

Det har även en niftig liten utgång för laddning av telefonen. Bara laddning. Inget mer.

Facebook
TwitterReddit

Vad jag tyckte om Microsofts presskonferens

Jag hade inte direkt några större förväntningar eller förhoppningar inför årets E3. I alla fall vad gäller överraskningar eller bekräftelser på hett cirkulerade rykten. Såvitt jag bryr mig har redan Red Dead Redemption 2 utannonserats och därmed behöver jag inget mer. Egentligen... Förutom mer info om sagda episka titel. Mer... mer... MER! Men det kommer mest troligt visas upp under Sonys presskonferens under de tidiga småtimmarna i morgon. Ikväll var det Microsoft som höll låda på scenen i Los Angeles. Och trots att jag bara ville ha ord på att ett spel skulle dyka upp, blev det ett par stycken överraskningar.

3. Cyberpunk
Medan resten av redaktionen (förutom de som är nere i LA - fast de skrek nog också) redan vrålhypat det mycket efterlängtade Cyberpunk 2077, har jag inte brytt mig särskilt mycket. Men när presentationen för det rullade igång (och det via ett rätt så Watch Dogs-doftande byte efterliknat en systemkapning) - ja, då dröjde det inte länge innan saliven rann. Jag må inte ha så mycket vetskap om spelet som sådant, men jag vet att CD Project Red inte är några rookies när det kommer till fläskiga, enormt omspännande spel. I samma sekund som jag såg det neonbeklädda biljardbordet och den eeeeeeenormt balla bilen som bara måste ha dragit inspiration från KITT. Jag har inte så mycket mer att säga om det än att jag ser fram emot att spela det. Även om jag inte ens vet vad det handlar om.

2. Shadow of the Tom Raider
Ända sedan läckan förra året har jag hoppat på minsta lilla bit info om Laras nästa äventyr med samma intensitet som Homer kastar sig över munkar. Även om det inte var snack om något gameplay i större mängder, så märks det att Square Enix kan sin sak. Ansiktsanimationerna är fantastiska. Laras hästsvans är lika snygg som förra gången och jag misstänker att liknande teknologier kommer att användas (om än förfinade). Vilket bådar gott. Gör inget dumt nu, Square. Preserve and deliever.

1. Forza Horizon 4
Precis som Kim förutspådde (eller siade om, vet inte riktigt vilket man ska använda) så kommer nästa Horizon gå över vad som känns som hela jordklotet och om inte det vore nog... Så kommer vi även få sladda runt i snötäckta landskap. Vi pratar Blizzard Mountain 2.0 här och jag ser fram emot att få sladda runt med en svindyr Ferrari 288 GTO 1984 så mycket att jag nästan spricker. Bara tanken på att få dränka den i hällregn som sedan limmar fast löven när jag bränner genom en allé i vackra (och lugna) Skottland. För att sedan frysa fast och bli till frostade isfragment, virvlandes i vinden bakom mig då jag sedan länge lämnat området. Hit med nyckeln!

Och det var det, det. Även om jag i hemlighet hade hoppats på en cringig utannonsering av Xbox One X S så är jag mer än nöjd med det som visades upp och hoppas få reda på mer om Lara under Square Enixs egen konferens imorgon (19:00). Vad tyckte du om Microsofts konferens?

Vad jag tyckte om Microsofts presskonferens

Facebook
TwitterReddit