Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Best of Van Halen

När vi pratar 70- och 80-talspop/disco/rock går nog de flestas tankar inte helt oavkortat till Van Halen och deras riviga repertoar som ylande konsert-kraxande. Och medan deras skiv-CV är minst sagt imponerande (och innehåller många odödliga klassiker), har jag plockat de låtar som jag anser vara av deras absoluta toppskikt.

(5) Dance the Night Away
Skriven och komponerad under det sena 70-talet, inkluderad på skivan Van Halen III och vars yviga text framfördes av David Lee Roth, sätter Dance the Night Away verkligen tonen för bandets signum; lättsamma texter ackompanjerade av en melodi av trumtrallande och repetitiva toner vars effektivitet är bättre än Karlssons klister. Dance the Night Away är den perfekta blandningen mellan lugnare passager av taktfast melodi, Davids ylande toppar och Alex pendlande trummor.

(4) Jump
Såklart jag inte kunde hålla mig ifrån att inkludera bandets kanske mest kända sommarplåga/radiorivare. Jag menar, den har allt den ultimata partylåten måste ha; konstant matande av synth och trummor, en uppbyggnad som när den är klar, gör det snudd på omöjligt att inte vrida upp volymen till 11 och en refräng som vem som helst kan komma ihåg och (med obligatoriskt hes och falsk stämma) sjunga med i. Det är härligt drag från början till slutet och Jump bygger bara på Van Halens självklara plats på såväl dansgolv som radion.

(3) Dreams
Det ska sägas direkt att min favorit, utav alla de sångare Van Halen haft genom åren, är Sammy Hagar. Denna sjövilda legendar har enligt mig en okontrollerad energi och en närvaro i låtarna som exempelvis Mr. Roth inte hade. Lägg även till att Dreams, från deras i särklass bästa platta, 5150, är lite lugnare än deras andra alster. Utan att för den skull skilja sig rejält. Jag älskar takten, tempot och framför allt; det som var många låtars essens under 80-talet - den positiva handlingen om att tro på sig själv.

(2) Love Walks In
Love Walks In är i min mening en otroligt keyboard-tung, drömsk, fem minuter lång glimt av himmelriket och det nästa bästa som grabbarna någonsin producerat. Även om den i grunden handlar om en alien (faktiskt), så betyder den så mycket mer för mig. Hur man antingen provar på något som blir något ofantligt, eller då man känner sig vilsen, osäker och kanske rent utav rädd - så finns det alltid något att luat sig mot. Utöver det känns låten härligt konstaterande (om det nu säger något), har ett fint tempo, fantastiskt utdragen energi och en riktigt, förlåt mig, sjungande gitarr.

(1) Why Can't This Be Love?
Överst på den översta hyllan ligger Why Can't This Be Love. Fantastisk på alla sätt och vis även om den är långt ifrån den mest fatfyllda, den bästa. Hur synthen och trummorna efter upptakten sparkar igång i samma sekund och helst plötsligt är låten i full driv, är bara början. Att den är omöjlig att inte gunga med i är fortsättningen. Att den blir bättre ju högre volymen stiger är tredje. Att den tilltalar min uppfattning om att all kärlek är sann kärlek, är fjärde. Att Sammys skrikiga tonsättning verkligen skjuter i höjden på slutet, som ett final statement, att synthen konstant kör samma berusande slinga och att det är knappt att jag vet var jag ska ta vägen är... Eh, jag har tappat räkningen. Så bra är den.

Best of Van Halen

Är smått försiktigt sugen på Assassin's Creed III: Remastered

Trots att jag hoppat över de två sista installationerna i Assassin's Creed-serien (Origins för att jag inte är intresserad av forna Egypten och Odyssey för att jag inte "hunnit" ännu) ser jag lite smått fram emot återutgivningen av det kanske mest ogillade spelet i serien - Assassin's Creed III. Jag personligen tyckte det var rätt okej (satte ju en nia på det begav sig) och mycket av det var tack vare miljön, tidsåldern och alla spelmässiga tillägg det slängde fram.

Visst, storyn sög, introt var mer effektivt än ett sömnpiller och nutidsdelen var bland de tråkigaste påhitten sedan... Ja, nått... Men jag älskade friheten; möjligheten att springa runt i vildmarkens skog på nästan samma sömnlösa manér som i städerna och nästan känna mig ett med världen. Jag älskade det nya stridssystemet, att det fanns soldater i otaliga mängder och att de stundvis attackerade två och två. Sen spelade jag aldrig vare sig Assassin's Creed: Liberation eller den nedladdningsbara trilogin om president Washington då han vaknade på fel sida av sängen. That is all.
Ser du fram emot det?

Är smått försiktigt sugen på Assassin's Creed III: Remastered

Polar var fesljummen

Snubblade in på Netflix igår och för en gång skull fastnade jag vid nyheterna. Boring, boring, boring. Polar? Den såg vid första anblick ut som ytterligare en i raden av generiska actionrullar, men Madds Mikkelsen är rätt schysst och jag har svalt halvdåliga actionhistorier förut.

Och wow. Den var så i mitten att jag knappt vet vad jag ska tycka. Introt kändes trött, Madds stenhårt sliten och ligan lönnmördare som är efter honom påminde mig mer om en hybrid mellan japansk populärkultur och urvattnade amerikanska überskillade mördarmaskiner, som tillsammans med skurken (helt okej överspelad av Matt Lucas) skrek expressionistisk spya. Det fanns absolut ingen spänning någonstans i storyn och den tuffade på en snudd på rakare räls än Fast and Furious-filmerna. Sen föll jag inte alls för det krystade typsnittsarbetet, som jag bara tyckte var jobbigt efter att ha sett det fyrtiofyra gånger för mycket. Jag var redo att avskriva filmen som ett långtråkigt försök till överbrutal, stilistisk action.

Men andra halvan - hehe. Där plockade den upp sig rejält och bjöd på en alldeles lagom portion ocensurerat övervåld, stönande hemmakirurgi och reptilsnabb eller-hur-skottlossning som fick mig att sitta kvar. Givet att de kikat en eller två gånger på Quentin Tarantinos scenspråk vad gäller distribution av kroppsketchup (och utfört det mindre väl), men aningen underhållande var det nog. Sen var fotot väldigt snyggt och användandet av kallt karga färger passade in på den kyliga skådeplatsen Triple Oak. All in all en väldigt underhållande, undermålig rulle.

Polar var fesljummen

I'm grimy and have an eyepatch. Yar!

Discord på Xbox?

Jag sitter och pratar med en polare på Discord. Om allt, ingenting, spel, opolitiskt korrekta saker... och ingenting. I ögonvrån skymtar jag Xbox:et som står under skrivbordet och känner plötsligt begynnande ryck i fingrarna. Har inte duellerat i Red Dead Redemption 2 på ett tag. Men samtidigt vill jag inte heller slänga av hörlurarna och klippa polaren kort. Eller dra om min nuvarande uppsättning och koppla in maskinen på TV:n istället.

Poängen är att jag fortfarande inte fattar varför varken Sony eller Microsoft har tagit sitt förnuft till fånga, pratat ihop sig med Discord och fått till en fullt funktionell Discord-app för våra konsoler. Det är gott nog att Discord själva har börjat integrationen mellan PC och konsol (Xbox), i och med möjligheten att länka kontona för att visa sina Discord-anhängare vad man för tillfället på lådan. That's all well and good, men vad tror vi om en fullskalig röstchatt? I alla fall för de som av någon anledning föredrar att köra konsoler via hörlurar och inte behagar använda två olika källor.
Det var allt.

Discord på Xbox?

Tomorrow...

Jag var ungefär en månad ifrån att gå på sommarlovet efter att ha klarat av första året i gymnasiet, då jag förhandsbokade spelet som för alltid skulle komma att förändra min syn på vad ett spel kan innebära. Ett spel som jag vid första anblick såg som ett Grand Theft Auto förklätt och förlagt till vilda westerns sista dagar. Ett något annorlunda äventyr. En upplevelse som - Red Dead Redemption.

Cowboy-hatten av, jag var inte så överdrivet intresserad av western överhuvudtaget. Bortsett från att min absoluta favoritleksak tillika barndomshjälte, Woody, var kofösare ut i fingerspetsarna, så var det i princip det. Jag har aldrig lusläst dime-noveller, slavist ögnat igenom spaghettiwestern eller maniskt läst allt som skrivits om Butch Cassidy, The Wild Bunch och Jessie James. Men så kom John Marston och med sporrar av stål och klev raka vägen i in hjärtat. Jag märkte snabbt, trots att upplägget påminde mycket om Grand Theft Auto (och medförde liknande möjligheter), att detta var något större. Något mycket större.

För mig var Red Dead Redemption titeln som för alltid ändrade min syn på spel. Som bevisade att ett spels historia kunde vara lika komplex, engagerande och berörande som vilken Hollywood-produktion som helst. Och sättet som Johns historia behandlade moral, lojalitet, saknad, sorg och upprättelse på, har satt sina spår på flera nivåer och är en jag än idag använder som referensram. Den fick mig att glömma, att minnas, att springa fritt längst präriens otämjda vidder och leva och andas i en värld till synes utan slut. Den fick mig att skratta. Att rysa. Att känna nackhåret resa sig av välbehag. Och att gråta.

Sedan dess har jag aldrig slutat hoppas på en uppföljare. Att på något sätt och under någon form, få återse Mr. Marston igen och ännu än gång uppleva samma frihet, beröring och den ofattbara känslan av att tillhöra något ändlöst. Så när Rockstar, den 17 oktober för lite mer än exakt två år sedan, färgade sina kanaler Redemption-röda, var det som om det redan var bekräftat. Några dagar senare offentliggjordes uppföljaren jag i alla år hade hoppats och bett för. Och på exakt samma premisser som jag så innerligt önskat; vad som hände innan världens bästa spel och bakgrundshistorien för Dutch van der Linde, Abigial, Jack... och John Marston...

I morgon händer det. Imorgon fortsätter sagan om härifrån till evigheten. Som jag väntat på i alla dessa år. Som jag innerst inne kände på mig en dag skulle komma. Imorgon.

Tomorrow...

Det bästa spelet som någonsin utvecklats.