Det tog inte lång tid från det att jag installerat den i särklass mest efterlängtade expansionen sedan konceptet DLC uppfanns, innan jag dragits in i allt vad Grand Theft Auto: Online Heists hade att erbjuda. Ja, det vill säga allt som fanns att tillgå innan jag hunnit sätta igång den första kuppen... Då jag och min vapendragare Gluppe® slog ihop våra påsar och tacklade Fleeca-banken var det med förtjusning. Ett två mans jobb som genererade en stadig summa pengar var något som vi inte tackade nej till.

Sen kom problemet. Vi fick möjlighet att påbörja nästa kupp men då var det med fyra personer. Nackdelen här är att vårt kompisgäng bara består av två PS4-ägare vilket i det här sammanhanget satte käppar i hjulet om man ville spela med vänner som man kände innan och utantill. Men vi lät inte det stoppa oss utan skickade istället iväg några inbjudningar till höger och vänster. Sen följde väntetider utom denna värld, odisciplinerade spelare, och allmänna anslutningsproblem. Vi hade tur om vi fick ihop fyra stycken i en lobby men ännu mer tur om vi alla tog oss igenom mer än ett delmål innan något hände som resulterade i ett misslyckande.

Men så tidigare ikväll försökte vi igen. Vi hade hittat en spelare som även fast vi inte snackat headset-to-headset verkade schysst - kunde sin sak och kändes seriös. Så kväll frågade vi om han kunde tänkas vara intresserad utav att tjäna lite snabba pengar. Efter lite väntetid dök han upp på partyt och efter lite hälsningsfraser och ytterligare lite väntetid hade en utav hans kompisar anslutit och vi hade ett solid grupp på fyra spelare. Kuppen drog igång, flöt på bra och det såg faktiskt ut som vi skulle klara av den då skärmen frös. En bugg hade bestämt sig för att kedja fast en av oss (ironiskt nog han som spelade fånge) vid flygplanets dörr vilket gav poliserna en chans att ha ihjäl honom och kontentan blev att kuppen misslyckades. Nästa försök gick så långt att det enda vi behövde göra var att flyga till målet. Lyckliga och på gränsen till att korka upp champagnen fick vi nästa kalldusch - anslutningen bröts.

Så, vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att den mest efterlängtade expansionen i mannaminne har potential och så fort man hittat ett stabilt gäng att spela med (om man inte har sådan tur att alla ens "irl-vänner" också sitter på samma konsol) så finns det utrymme för ytterst spännande scenarion. Även fast det känns som om servrarnas stabilitet fortfarande är i beta-stadiet. Vad tycker du om Grand Theft Auto Online Heists, och hur har det gått för dig hittills?

En artwork och en bild på mitt senaste tillskott i samlingen automobiler (samt min samling Coquette).

...Sen kan ni om ni sitter och känner er ensamma lämna eder PSN-ID/Gamertag i kommentarerna så kanske vi kan få igång en grupp eller två...

Ubisoft har alltid levererat i mina ögon, även fast spelen i fråga kanske kan diskuteras när det kommer till teknisk kvalité så har de alltid roat undertecknad. Jag roades av Far Cry 2 som trots att det inte hade en aning om hur räckvidd i förhållande till vapen fungerade samt att det hade missat det här med effektiv teleportering så var det stundvis väldigt underhållande. Uppföljaren Far Cry 3 rättade till alla små skönhetsfel samtidigt som det hade mer gemensamt med det första spelet snarare än tvåan.

Nu har även jag hunnit springa igenom Far Cry 4, gjort en resa genom Kyrat och jagat den onda diktatorn Pagain Min. Under äventyret har jag hunnit dänga legosoldater, kört Tuk-Tuk och ridit på elefanter som alla heter Dumbo. Jag vet inte riktigt var jag ska börja, ska jag prata om det faktum att det förmodligen är det snyggaste konsolspelet hittills? Den mest karismatiske och välklädde antagonisten på länge eller sist men inte minst - världen där varje dag inte är den andra lik? Jag har flera gånger funderat på om det står en PC och surrar under TV-bänken, för så snyggt är det. Men ingen PC utan en Playstation 4, så detta är ett kvitto på hur mycket kraft som finns i våra nya maskiner (under förutsättning att det ser likadant ut på Xbox One). Ljuset, färgerna och kontrasterna sitter mitt i krysset och senast igår stod jag på ett berg och njöt av..., den majestätiska utsikten? Nope, det jag tittade på var hur ljuset reflekterades i min automatkarbin allt eftersom jag riktade den åt olika håll.

Sen har vi mannen med den rosa kostymen och den sköna humorn. Pagan Min må vara en platinablond, genomrutten praktikant av diktatur men man kan inte klaga på hans klädstil. Inte lika galen som Vaas men lagom opålitlig. Sen har jag gått och blivit kär i Kyrat, regionen som denne Pagan härskar över. Ett exotiskt ställe där berg och skogar dominerar, där alla olika färger blandas samman och där 90 % utav allt som går på mer än två ben vill fälla dig och äta dig tillsammans med sitt morgonkaffe. I direkt jämförelse med Far Cry 3's omgivning så känns den här mer levande. Missförstå mig rätt - öarna i Far Cry 3 hade sin beskärda del av livsfarliga djur och skjutglada soldater, samt en och annan överraskning också.

Men det är bara det att det känns så mycket mer påtagligt i Far Cry 4. Som exempel kan jag ta den gången då jag precis hade hjälpt en byinvånare att laga sin bil, varpå en örn precis när jag lagt ner skärbrännaren dök ner för att knapra på mitt anlete. Kort efter det dröjde det inte länge förrän min biltur avbröts av en vägspärr där en löjtnant tydligen bar på några dokument som den Gyllene Stigen kunde vara intresserade av. Sist men inte minst blev jag, jagad av en noshörning rakt in i en grupp fiender, varse att noshörningar tydligen gillar att tugga på legosoldater istället för frihetskämpar. Under uppståndelsen passade jag på att lägga så många meter mellan mig själv också skådeplatsen som möjligt. Summa summarum så händer det saker i Kyrat hela tiden, och det är på sedvanligt manér upp till dig om du vill involveras eller inte.

Jag kan inte annat än att hålla med om Calle som belönade spelet med en stark nia, och konstatera att jag inte är redo att lämna Kyrat än på ett tag. En tunna explosivt innehåll på att jag kommer spendera tiotals, för att inte säga hundratals, timmar med spelet framöver. Med det sagt så väntar jag på den nya expansionen "Valley Of The Yetis". Men innan dess kanske man ska ta sig en titt på det första tillägget där man hamnar i Yumas fängelse och ska försöka ta sig där ifrån.

Sidenote: Håller även på att springa igenom Far Cry: Blood Dragon och kan inte sluta le. Rex Power Colt <3

Har på senare tid både sett Nightcrawler och Birdman, två filmer som definitivt förtjänar sina respektive nomineringar. Men så igår vankades det hemmabio igen, och den här gången föll valet på Magic in the Moonlight, skriven och regisserad av Woody Allen.

Hade inga högre förväntningar på rullen och den egentliga anledningen till varför den hamnade på min radar var skådespelarna. Eller skådespelaren.... Colin Firth är väl halvcharmig och duktig på det han gör men det var inte han som drog det största intresset - utan Emma Stone. Ska sanningen fram så räcker det med att hennes namn dyker upp på rollistan så blir jag per automatik intresserad och räknar dagarna till premiären. Hemlig beundrar-snack åsido, Magic in the Moonlight handlar om hur Firth i rollen som realist ska avslöja ett medium (Stone) som tillsammans med sin mor misstänks bedriva svindlerier. Men såklart så blir det svårt att enbart hålla jobbet på professionell nivå och Firth börjar tvivla på om det enbart är hokus-pokus i görningen, utan även något annat.

Filmen utspelar sig i södra Frankrike i slutet av 1920-talet, och innehåller således inte bara tidstypiskt mode utan även samtida ingenjörskonst och en skaplig dos trevlig musik. Vilket får undertecknad som gillar den perioden att trivas som fisken i vattnet. Vackra miljöer, vacker skådespelerska (Japp, jag står för min åsikt) och som sagt mysig musik i kombination med en lagom invecklad historia ger i slutändan en trevlig film.

Och blommor finns det i överflöd.

Att jag tar The Simpsons i försvar så fort man börjar diskutera det faktum att showen dalat i kvalité under de senaste åren är det ingen tvekan om (och särskilt inte efter det här inlägget...). Jag funderade alldeles nyss på om det gick ut för den gula familjen i och med det i nuläget näst senaste avsnittet. Saken var den att världskändisen Pharrell Williams skulle vara med och enligt reklamen som cirkulerat främst på Internet verkade det som en stor grej. Mannen var med i exakt tjugoen sekunder. Jag funderade på om det gick ut för och tänkte i första hand på den ekonomiska fronten.

Men nu är det andra bullar. Det har gått en vecka sedan dess och ett nytt avsnitt har hunnit släppas. Denna gång funderar jag igen, men inte på diverse trubbel som kan tänkas nalkas utan på om det går uppåt igen. Det börjar med introt som går raka vägen in i mitt nerdbone. Jag tokdiggar 8-bitsstuket (satt och log som ett fån hela vägen) och det blir inte sämre av att avsnittet fortsätter med ytterligare en bit delikat individuell konvergens - nämligen en klockren parodi på The Jetsons. Det spelar nog ingen roll vad Matt och hans gäng kokar ihop, jag kommer nog aldrig tappa suget efter mer, oavsett hur dålig showen än må bli.

Pixelperfektion. Är visst konst.

Jag har sedan jag upptäckte Matt Groeings utsökta samhällssatir slaviskt följt den gula familjen avsnitt för avsnitt, och alltid tagit serien i försvar då det i diskussioner hävdats att den tappat i kvalité på senare år. Jag har stint sagt nej, käftat emot och skämtsamt anklagat den jag pratade med för att inte ha någon smak vad gäller "hjärndöd underhållning".
Jag kan dock erkänna att serien under de senaste åren skiftat typ av skämt. Från att nästan enbart ha kört på slapstick-pie-in-the-face-humor till att ha mer eller mindre helt ha övergått till politiska skämt och satir på allehanda politiska händelser. Miss förstå mig rätt, det fungerar och jag har fått många goda skratt (Priuslimousinen är ett exempel).

Men nu är jag här för att ge utlopp åt en tanke jag fick när jag spanade det senaste avsnittet för några dagar sedan. Vad som marknadsfört detta var att superstjärnan Pharrell Williams skulle dyka upp i egen hög (och gul) person och säkerligen dra en rad eller två av sin monsterhit "Happy".

Vilket han också gjorde, men vad som förvånar mig är att hans tid i bild inte är längre än exakt tjugoen sekunder. Jag är införstådd i att det i vissa fall kostar att anlita en superkändis för att göra en sk. Cameo men när det rör sig om ynka tjugoen sekunder utav tjugoen minuter, tyder det på att det går utför? Mer ekonomiskt än idémässigt?