Om man ägnar ett snabbt ögonkast åt listan över mina inlägg i juli så ser man att hälften handlar om bilar. Därför tänkte jag bidra lite till med ännu ett babbligt inlägg om personvagnen jag kör i mina drömmar - nämligen Corvette C7.

Att jag vill ha den senaste Corvetten kommer väl inte som någon direkt överraskning för de som känner mig, men eftersom en Corvette per veckodag inte direkt går ihop med ekonomin och således inte tillåter flera stycken i olika kostymer blev det till att fundera. Även om ägarskapet än så länge enbart existerar i fantasin så är det här en dröm som jag en vacker dag då solen står högt och alla är lyckliga, ämnar förverkliga (och då kan det vara bra att veta vilken färg man vill ha). Svart är ju alltid coolt men jag känner på samma gång för att tänka lite utanför fyrkanten och välja vit. Visst, smuts syns fortare men föreställ dig själv körandes utmed en dammig amerikansk highway någonstans utanför Nevada eller Texas, och berätta sen för mig om det är något du skulle vilja göra.

Nog med frågor, en vit Corvette C7 (bestyckad med en 6,2 liters LT4 V8 samt en Tremec manuell låda) som levererar 460 hästar direkt ur kartong är vad jag vill ha. Vem vet, en vacker dag kanske Den Vita Grisen® får konkurrens?

Drooooooool.....

Audi är relativt utbrett och har hunnit spotta ur sig ex antal modeller genom åren, men jag har så länge jag kan minnas inte tyckt de var så himla snygga eller utstickande. Jag minns mitt första möte med Audi och det var modellen Audi A4 som jag träffade. Rätt normal sedan. Fyra dörrar, fyra hjul, åtminstone tre kugghjul, två framsäten och en ratt. Med andra ord igen direkt kärlek vid första ögonkastet, men nu på senare tid så har utseendet börjat locka mig. Innan jag sätter i gång och ösa hyllningar över Audis designers vill jag klargöra att jag aldrig kört en Audi och således inte kan säga något om deras köregenskaper eller kvalité utöver komforten (som är topp).

Vi börjar med Audi A5 som sedan en maskin parkerades några fickor från familjens Mazda på parkeringen utanför radhuset ständigt dragit blickarna till sig. Varje gång jag kommit antingen gående eller körande har ett osynligt magnetfält börjat dra i mig. Bilen i fråga är en sedan och inte en sk. "Coupe" (som visserligen är rätt snygg den också). Formen är lagom slank, inte lika klumpig som A4:an eller lika mainstream, om ni ursäktar ordvalet. Fronten med dess smala, lite halvaggressiva lysen, sidornas kurvor som känns alldeles perfekta och den ganska sexiga baken. Alltsammans ger en bil som jag definitivt kan se mig själv i en vacker dag.

Vidare till en annan, Audi A7 som ser ungefär ut som A5:an och därför tilltalar mig, också. Den stora skillnaden här är baken som påminner om min favorit Corvette C7. Lysena är placerade strax under bakluckans kant vilket fungerar för mig. Där har vi största skillnaden mellan dem och skulle det här vara en längre lista så skulle dessa få samsas under samma punkt. Det var väl det jag hade att säga för tillfället. Lite babbel om fina bilar slår väl aldrig fel? Vad har du för relation till Audi?

Sen är råttan hysteriskt vrålcool också..., ville bara säga det.

En självsäker A5:a står och njuter av utsikten

Det var under en julaftonskväll för snart fem år sedan som jag fick en iPod nano. Glädjen blev om än större då hörlurarna byttes ut mot ett par Sennheiser CX 300II som inte bara såg bra ut utan också lät därefter. Jag kan ärligt säga att de är dem bästa hörlurarna jag har haft, någonsin. Men så en dag på vägen hem från skolan så gick de sönder. Pom, bam, finito - ena luren var stendöd. Det var därefter som jag började använda Urbanears Plattan, snygga och bekväma, men lät långt ifrån lika bra som sina föregångare.

Idag besökte jag tillsammans med familjen Täby Centrum där damerna direkt började spendera tid i allehanda skobutiker medan man själv vandrade iväg. Lång historia kort, mamma hamnade till slut i samtal med en säljare på Tele2 över en telefon som skulle ersätta hennes gamla, och innan jag visste ordet av stod jag inne på Teknikmagasinet och funderade. Saken var den att jag hade hittat sagda Sennheiser och längtade efter kvalitén igen. "Jag har ett par fullt fungerade, jag behöver inte nya. Jag har ett par fullt fungerande, jag behöver inte nya.", pulserade bakom pannbenet men trots det så bad jag en i personalen att låsa upp säkerhetsspärren och plocka ner ett par.

400 riksdaler är mot vad man får ett kap rakt av. Ljudet är fylligt mysigt, djup bas och perfekt balanserad diskant ryms i de minimala plupparna och även den här gången har jag svårt att fatta att det är in-ear det handlar om. Behöver du nya lurar men inte vill lägga ut större summor på ett par biffiga (och i mitt tycke väldigt fula) Beats by Dr. Dre-kåpor rekommenderas de här starkt.

Är väldigt impulsiv då det kommer till bilar. Ena dagen vill jag ha den ena medan den andre som var önskad dagen innan ratas totalt. Även om Volvo PV 544 samt Chevrolet Corvette C6-C7 alltid kommer ligga varmt om hjärtat så är de inte dagens bilar som jag trånar efter. Dagens Andreas-vill-ha-bil är ingen mindre än Ford Lincoln Continental MARK III från det ljuva 70-talet.

Den är stor, vräkig och vrålcool. Vid första anblick för den direkt tankarna till den klassiska "bad-guy"-bilen från filmerna men får en också att tänka lyx, elegans och sofistikerad livsstil (eller nåt sånt, det var vad den symboliserade då den lanserades i alla fall). Fatta bara att rulla ut med en sådan här på gatorna och glassa sig, njuta av alla blickar den tilldrar. Jag vill ha en svart. Och så är det med det.

Jag älskar Gone Home, mest för att jag som person är en sucker för historier om syskonkärlek, familj, vänskap... och kärlek som helhet. Nu är jag inte här för att i detalj redogöra om spelets berättelse för det skulle bara förstöra för er som ännu inte spelat det, men jag vill ändå säga att det är en upplevelse ingen får missa. Så nu när det är sagt så kan jag fortsätta. Jag satte mig igår och spelade det en gång till. Det var ett tag sedan sist och när jag bläddrade igenom Steams rea-back hittade jag den där ljuvligt vackra bakgrunden bestående av en lilafärgad himmel med tillhörande stjärnor, och längtade tillbaka.

Även om historien i mitt tycke är så vacker att jag inte har något emot att uppleva den en gång till (kan inte sägas tillräckligt många gånger) så var det när allt kom omkring själva huset jag längtade mest efter. Godset på 1 Arbor Hill trollband mig redan efter några sekunder under min första genomspelning och har sedan dess vägrat släppa taget. Eller kan det möjligen vara så att det är inredningen snarare än själva byggnaden som lockar? När jag tänker efter så är det nog så, i och med att spelet utspelar sig under natten till den 7:e juni 1995 så är inredningen mer eller mindre ett plagiat av vad en normal medelklassfamilj brukade ha under sitt tak under årtiondet då Scart var hett, Arkiv X dominerade TV-tablån och Nirvana mådde som bäst.

Även jag själv föddes i början av 90-talet och därför får jag en otrolig nostalgikick av att spela Gone Home. Istället för att följa storyn vandrade jag i går omkring och beundrade The Fullbright Companys fingertoppskänsla och applåderade åt det faktum att de verkligen lagt manken till när huset designades. Det är verkliga filmer som är inspelade på VHS-kassetterna och märkta med handskriva etiketter, det står verkliga böcker i bokhyllorna, det är verkliga rubriker i tidningarna och det är verkliga spel det talas om i dagboksanteckningarna. Jag känner mig hemma bland allt det där därför att det påminner mig om hur mitt eget barndomshem såg ut (även om jag inte bodde i en herrgård och min familj plötsligt försvann). Nu ska jag inte bli sentimental, men jag gillar att tänka tillbaka på den tiden lite då, då. Jag spenderade rätt mycket tid tillsammans men min fars LP-samling med tillhörande spelare, och det är nog där jag började få smak för äldre musik samt lade grunden till vad som senare utvecklades till en snudd på besatthet av 80-talet. Det var också då som jag upptäckte Europe och Bryan Adams. I korta ord så var det på den tiden då man fortfarande inte hade några större bekymmer annat än kompisen några dörrar bort ville hitta på något eller inte ("ska vi leka?" som man sa på den tiden).

Tillbaka till ämnet, Gone Home är väldigt skönt att spela då det låter dig knalla runt i din egen takt och ta in den underbara atmosfären. Eller soundtracket för den delen, Chris Remo är kung!

En utav mina egentagna screenshots som jag även är väldigt stolt över.