Att jag sedan länge är hopplöst förlorad i Fallout 4 (något som Lisa inte förstår varför) är ingen hemlighet. Att jag också kastar mig hals över huvud efter diverse kringateraljer som rör spelet, är inte heller någon hemlighet. Eller kanske... Jag vet inte. Hur som haver så har jag på sistone inte bara drömt om min egna Pip-Boy 3000, utan också fått upp ögonen för något som definitivt skulle ge mig första pris för bästa utklädnad på valfri maskerad.

Det är genierna hos Sun Moon Company som har tagit fram denna skönhet - en fullskalig, och hysteriskt detaljerad, replika av den mycket ikoniska jumpsuiten från Vault-Tecs underjordiska lekparker. Bara tanken (och åsynen) gör att Rad-nivån stiger rejält och vill-ha-begäret är så högt att jag saliverar kraftigt.

Av bilderna att döma ser den väldigt påkostad ut (vilket speglas lite i priset) och allt från topp till tå andas perfektion. I alla fall i mina ögon... Ball textur, trådar från dosorna, och omsorgsfullt återskapade läderskydd... Den är nästintill identisk med spelvarianten och mer än liknande för att jag ska falla pladask. Jag är en hårsmån från att betala strax över tvåtusen kapsyler för att få hem den till den svenska commonwealthen.

Den må vara väldigt inriktad, och så fort man gjort första entrén med den så minskar säkert Wow-faktorn markant. Och då man inte är süperetablerad cosplayer som reser land och rike runt för att posera i allehanda montrar eller på mässor, blir det en rätt gedigen investering. Men screw det, den är så läcker så jag smäller av. Bokstavligt talat. Lägg till en Pip-Boy (för man kan inte lubba runt i denna mundering utan tillhörande top-of-the-line-persondator) så blir man festens mittpunkt. Förhoppningsvis.

Ra-ra-RAD-ically awesome!

Jag har enda sedan Microsoft började gagga om den före detta Project Scorpio (numer Xbox One X) förblivit relativt svalt inställd. Visst har jag tyckt det var coolt att bringa sann PC-prestanda till konsolmarknaden, och möjlighet att avnjuta extrem kraft i soffan utan att behöva ställa en PC bredvid TV:n känns bra. Men då jag inte äger en 4K TV utan förlitar mig på just min PC för tyngre spelupplevelser, har det inte funnits något sug efter ett personligt ägandeskap.

Men under den GFX-proppade uppvisningen hände något. Något i mig förändrades och nu letar jag febrilt efter en schysst 4K TV passande för en studentplånbok (vilket inte är det enklaste). Jag vill kunna sitta i soffan och där uppleva samma prestanda som jag kommer i närheten av på min PC, och mysa åt det faktum att konsolerna verkligen kan ligga på samma nivå som kraftullare spel-PC:s - så sedan Microsofts rush har jag ett mer än relativt sug efter den trimmade Xbox One S-look-A-Liken som, rent visuellt - nästan är lika snygg som originalmodellen av Playstation 2.

Resten av konferensen flöt på i vad som kan likställas vid en oljad Mercedes i vänsterfilen på Autobahn, och vi fick se inte mindre än hiskeliga 42 spel. Rygg mot rygg. Även fast jag slogs av framför allt hur snyggt allting var så var det några utvalda som fick mig att hoppa högt. Forza Motorsport 7 må stryka min päls medsols rent grafiskt så känner jag fortfarande inte att det är ett spel som jag nödvändigtvis måste ta del av. Inte heller Sea of Thieves eller Super Lucky's Tale. Utan först och främst....

Cuphead. Vi har känt till det sedan 2015 och vet med oss sedan tidigare att det kommer anamma samma utseende som 30-talets tecknade serier och låta dig och en polare dela äventyret. Jag törstar något våldsamt efter det här då det inte bara är klassisk 2D-plattforming i sin renaste form utan också sättet det är utfört på (det inkluderar även musiken). Och nu fick vi äntligen (ÄNTLIGEN(!)) ett datum och den 29:e september i år är det dags. För the roaring 30's.

Life is Strange: Before the Storm blåste mig (haha) av stolen och trots att det ser ut (och mest troligt fungerar på) exakt samma sätt som förra gången är det något jag verkligen måste ha mer av. Det ska bli spännande att se vad Square Enix har för oss då vi ska få se hur Chloe stiftade bekantskap med Rachel och hur deras relation byggdes upp. Kan vara för att jag är lite av en sucker för prequels eller så är det bara så att jag vill veta mer om vad som hände innan första spelet, och vad som fick Chloe att välja just blå hårfärg. Den 31:a augusti återvänder jag till Blackwell Academy, tonårsångest tonsatt av ett underbart soundtrtack och allt inpackat i magiskt vackra vyer.

Dessa två spel är de jag ser mest fram emot, då årets upplaga av Assassin's Creed mot förmodan inte intresserar mig något enormt. Egypten känns som ett vedertaget land och tidsperiod för serien, men personligen hyser jag inte en enorm förkärlek till just den eran. Det ska dock bli intressant att se hur man valt att "revolutionera" serien efter uppehållet. För att summera min syn på Microsofs konferens - ny maskin, 2D-magi och drama, lies and tears, cheers to the teenage years.

Back in Black.

Orsaken till min frånvaro de senaste två veckorna (och i viss mån fram till E3) har varit slutspurten i skolan. Jag har tagit på mig ansvaret som delprojektledare för en utställning i vår sista kurs samtidigt som jag styrt skutan för min egen grupps bidrag till sagda utställning. Och således haft häcken full så att det räcker och blir över. Efter att, i helgen ha suttit med två av de fyra sista rapporterna, känner jag nu av ljuset i slutet av tunneln och därmed vänder tillbaka hit.

Jag hade tänkt att lite sådär halvt avslappnat och utan inbördes ordning lista de spel som jag i sommar avser spela klart, och därmed förpassa till min "Klarade"-kategori i min Steam-bibbla.

Rise of the Tomb Raider
Det var tidigt i år som jag följde med Lara på en expedition som slutade lite oväntat på en mycket mystisk ö, där en inneboende kult livnärde sig på olyckliga förbipasserande. Jag hade aldrig tidigare spelat igenom ett Tomb Raider-spel helt och hållet så därför såg jag säkert inte omstarten med samma ögon som många andra. Det hindrade mig dock inte från att sugas in rejält och bli helt hypnotiserad av både historien och det spelmekaniska.

Så därför var det inget tal om att inte kasta sig över uppföljaren så fort eftertexterna rullat förbi. Det började bra och jag häpnade ännu en gång över den tekniska nivån som här låg rätt så många pinnar över föregångaren. I diskussioner om fröken Croft brukar ju två saker oavkortat höjas över allt annat, men jag måste bara få inflika att, med PureHair uppskruvat på max, så ser hennes huvudbarr med tillhörande tofs otroligt bra ut. För att inte säga rent utsagt fantastiskt... Kombinerat med resten av spelets omgivningar och i synnerhet kontrasten mellan ljust och mörkt sugs i alla fall jag in i alltsammans.

Av allt som redan sagts om spelet (inte minst från mina kollegor) kan jag hittills bara stämma in. Och nu ska jag nog sluta skriva om det innan spelsuget sätter in och tar över. Summeringsvis, få hänga med Lara en gång till är något som är prio ett för mig i sommar, och en resa som jag känner på mig jag kommer minnas med värme.

Alan Wake
Trots återkommande påtryckningar från anonyma kollegor och nu senast min kompis som, så fort han spelat igenom det (vilket han gjorde under 12 intensiva timmar) inte var sen med att rekommendera det, har jag ännu inte spelat Alan Wake. Det blev snabba puckar då spelet skulle plockas bort från den digitala världen, som en följd av upphörande av musiklicenser.

Bakgrund avklarad. Jag gillar författande. Jag gillar spel med fokus på historia och som drar in en och inte släpper taget förrän sista sidan är berättad. Och jag gillar lugnare tempo. Anspelningar på ljus och mörker där sistnämnda kommer verka mot dig på alla nivåer, är något jag ser mer fram emot än vad jag någonsin trodde jag skulle göra. Jag hoppas kunna sitta uppe en halvmörk natt (det är ju sommar trots allt) eller två och sugas in i berättelsen till den milda grad att jag tappar greppet om både tid och rum. Sen har jag också American Nightmare som visserligen inte ska vara av samma kaliber som det första spelet, men säkert kommer roa en bit i alla fall.

Utöver dessa två lir ämnar jag också hänga på låset till den årliga plånboksmassakern och där knipa ett stycke komplett DLC-samling till Fallout 4. Lusten att utforska Far Harbor och springa runt i den "övergivna" nöjesparken Nuka-A-World har sedan jag passerade 100 timmarsgränsen kommit krypande snabbare än en Ghoul som fått syn på en.

Slutligen håller jag både tummar och tår för att säsongsasset till Forza Horizon 3 sänks en aning, så att jag kan sladda runt på isiga berg och i gravitationsföraktande loopar i alla möjliga bilar. Vilka är dina åtaganden i spelvärlden i sommar?

Vi har ju under den gångna veckan haft lite av en specialvecka då vi fokuserat och riktat extra mycket kärlek till de miljontals pixlar som format oss till de vi är idag. Jag har själv bidragit med en recension av det ytterst charmiga Beat Cop (recension kan du läsa här). Utöver det har jag mest suttit och redigerat ett pixelbaserat monster för en kurs i skolan. Sammanträffande nog.

Och nu tänkte jag bidra med mina avslutande två cent, genom att snacka lite om något pixelbaserat som jag skulle vilja se - nämligen The Disney Afternoon Collection. Vi vet redan att den kommer landa den 18:e april och då innehålla Chip 'n Dale: Rescue Rangers, Chip 'n Dale: Rescue Rangers 2, Duck Tales, Duck Tales 2, Darkwing Duck och Tale Spin. I princip allt som krävs för att jag ska bli nöjd. Plattformerna för dessa plattformare är PC, Playstation 4 och Xbox One, något som jag är lite humpf över. Om jag ska vara ärlig.

Missförstå mig rätt, jag ser fram emot att njuta i stora mängder men jag skulle helst av allt se det i bärbart format. Tänk er att dra fram antingen Nintendo DS, mobilen eller PS Vitan, stoppa in hörlurarna och till tonerna av Ducktales-temat beskåda pixlarna i all dess glory? För spontant känns det som om den här typen av plattformshoppande är som klippt och skuren för bärbara? Inte för att jag just nu känner för att diskutera hur djup eller platt en plattformare kan vara, men ändå känns graden av komplexitet precis lagom. Och att fila på banan som tagit evigheter på bussen på vägen hem..., låter inte helt fel?

Det här till bärbara format, ja?

Även fast Playstation och framför allt Playstation 2 är byggstenarna som startade mitt snudd på maniska spelintresse, var Playstation 3 den konsolen som när den kom, verkligen visade mig vad spel kunde vara sett till tekniska vidunder. Det är idag exakt tio år sedan den 23:e mars 2007 och förutom att jag hunnit avverka två maskiner har jag även fått privilegiet att avnjuta några av de bästa stunder jag haft i spelväg. Så därför tycker jag att det inte är mer än rätt att just idag lyfta på hatten, och gratulera Playstation 3 på tioårsdagen!

Ska man hårdra så handlar det ju om den första versionen som släpptes här i Europa, med tilläggsnummer CECHC04. Övriga världen hade redan fått chans att leka med den i drygt fyra månader och sju dagar, medan vi fick vänta lite till. För egen del fick jag vänta ännu längre, då jag den där fredagen för tio år sedan varken hade tid (nåja) eller råd att köpa en. 6500 riksdaler var för en lagom fattig grundskoleelev i sjunde året, i mäktigaste laget. Så därför blev det ingen maskin för mig och jag fick inte min del av kakan förrän den 13:e juni året därpå, och då den något bantade 40 GB-enheten.

När jag hade kopplat upp maskinen och dragit i gång Grand Theft Auto IV (som hängt med köpet) blåstes jag av stolen. Innan hade spel bara varit ren och skär underhållning och det tekniska hade alltid hamnat i andra hand. Visst hade jag kommenterat och ibland dissat ett spels grafik, för att ta ett exempel, men det hade aldrig varit prio ett som sagt. Men då jag startat den - innan dess hade jag aldrig sett så många pixlar på en och samma gång. Aldrig hade jag sett sådan skärpa och högupplösta detaljer. Kort sagt, när jag såg vad PS3:an var kapabel till, kände jag att framtiden var kommen.

Fånigt poetiska meningar och prisande å sido - jag tokälskade verkligen Playstation 3 från första stunden jag hade äran att smeka den och än idag har den en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Den har gett mig oförglömliga upplevelser i både film och spelväg. Min första Blu-ray var den mästerliga InBruges och det var skolans Playstation 3 som agerade spelare (bara vetskapen om att en konsol kunde visa upp video av den kvalitén, damn). Men spelen... Grand Theft Auto-seriens uppsving, Battlefield: Bad Companys tekniska briljans i och med förstörbara miljöer som endast kunde likställas de i filmerna, Red Dead Redemptions oändligt vida vidder, Super Rub a Dubs infernaliskt beroendeframkallande upplägg och skräcken i Heavy Rain.

Även efter flera år visade Sonys tredje att den var en konsol att räkna med. När Grand Theft Auto V släpptes så sent som 2013 (då maskinen, internationellt sett, var sju år och därmed gammal) pressades hårdvaran till bristningsgränsen men i förhållande till vad det betydde i praktiken, kunde man inte göra annat än att buga inför dess kapacitet. Vad jag vill säga med allt det här glorifierandet av en idag lätt stillsam pensionär, är hur mycket allt det här betydde för mig och hur det öppnade upp mina ögon för vilken teknisk nivå spel kunde ligga på.

Och innan jag blir för sentimental och i min ivrighet råkar spoilera något spelminne, eller för den delen börjar reflektera över hur gammal jag börjar bli jämfört med den då knappt könsmogna Andreas i sjuan, vill jag lyfta på hatten och gratulera den första Playstation 3 som släpptes här i Europa. Med alla minneskort, bakåtkompatibilitet och den då enorma hårddisken på hela 60 Gb.. På vilket sett kan man göra detta då? Genom att stolt visa upp mitt senaste tillskott i min konsolsamling - Playstation 3 CECHC04 eller som den är mer känd som - 60 GB.

Lite luggsliten är den dock, men fullt fungerande och ganska galet vacker. Känslan jag fick när jag såg att kontrollen som följde med inte var en Dualshock 3 - utan enbart SIXAXIS, den du.