Det tog inte lång tid innan jag fattade tycke för Farming Simulator 17. Spelet må ha sin beskärda del tekniska gropar, såsom kölhalad kollisionshantering samt lite sirap i texturinladdningsmaskinen, men annars är det hysteriskt roligt. Om man ser till mitt betyg kanske det hela låter något motsägelsefullt. Enligt vår betygsnyckel betyder en sexa ett "okej" lir, varken mer eller mindre.

Men det fina med det här spelet är att det erbjuder så många nivåer spelmässigt. Du har möjlighet att driva en hel farm som är helt självförsörjande, med allt från odling av djurmat/spannmål för försäljning till animal-care enligt regelboken. Mata griseknoen och denne skiter ut gödsel som du kan ha till dina åkrar (hej ekologiskt-självförsörjande-fairtrademärkt bondeliv!). Eller strunta i det, skaffa grisar, kor och får - och se hur länge dessa klarar sig och vad som händer om du inte matar dem. Fast vänta nu, då kanske vi går in på en annan typ av simulator... Moving on.

Eller så kör du bara odling som du sedan säljer för rena, skära, kalla tillgångar. Och det är här jag ligger nu. Tjänar fett med virtuell deg, lånet betalt och äger i princip alla mina maskiner. Men jag funderar på att utöka till grisfarmare, men då krävs det som sagt att jag inte säljer allt rakt av utan måste avsätta både hö, mat och vatten till svinen. Undra om jag kan träna dem att springa runt på gården? Följa efter traktorn?

Sen har vi själva känslan som jag uppskattar mer än vad jag trodde. Det hela handlar egentligen om en simulering av skötseln av en verksamhet, balansera inkomster och utgifter för att få det hela att gå runt. Jobba på åkern för att generera försäljning, sälj för att köpa nytt. Sälj för att få in pengar. Runt, runt. Det här ska väl om man är rak med sig själv, inte vara avslappnande att planera? Eller utföra? Kanske, kanske inte. Men här är det en fröjd, ja nästan hypnotiserande, att se hur skördetröskan åker upp och ner för åkern (den dyraste funkar också utmärkt att halvdrifta med, tack vare sina larvfötter). Eller se en larvfotsförsedd traktor snurra runt på stället utan mening, när man egentligen ska plocka upp resterna av veten med höbalstillverkaren.

Men trevligast av allt - Du kan göra allt detta i en traktor som du kan färga lila. Lägg bara till ett Bonde Söker Fru-DLC (och Weird Al Yankovics "Amish Paradise" som titelmelodi) så har vi en kandidat till årets Game Of The Year.

"Hay, how you doin'?"

Min arbetshäst, min vapendragare, mitt mekaniska monster och min tekniska ögonsten - min dator vid namn KITT, har sedan jag införskaffade den för drygt ett och ett två år sedan (!) aldrig svikit mig. Då den var byggd på en budget saknade den både SSD och bättre processorkylning, som jag till en början inte kände ett behov av. Men så härom veckan hörde min kompis av sig och undrade om jag var intresserad av hans gamla dator. Om svaret var nej skulle den bara stå i förvaring och så småningom avlivas. Prislappen var gratis och det enda som eventuellt skulle sätta käppar i hjulet var att den ibland trilskades med uppstart. Men jag accepterade och ytterligare en vecka senare hade vi transporterat hem den. Min plan var att ta vad jag behövde från maskinen och sedan göra mig av med resten.

Så i onsdags kväll placerade jag det enorma Cooler Master Haf X-chassit på operationsbordet och skred, beväpnad med skruvmejsel och tryckluft på burk, till verket. Medan jag skruvade isär maskinen och förfasades över hur dammig interiören var, filosoferade jag kring hårdvaran jag nu hade vid mina fingertoppar. Först ut var RAM-minnena - 16 GB via fyra stycken 4 GB-stickor av minnet Corsair Vengeance, varav två skulle omplaceras. Näst på tur var hårddisken som skulle ut, och mitt sikte var låst och laddat på SSD:n på 128 GB.

Tredje delen var det som jag suktade mest efter, nämligen vattenkylningen som här hette Corsair Hydro Series H55 Quiet CPU Cooler. Långt och coolt namn å sido var den allt annat än cool när det kommer till demontering. Eller vänta..., nu är jag orättvis. Chassits bakre öppning som ska underlätta just sådana här operationer var inte tillräckligt stort för att ta bort den bakre plattan, som höll fast kylaren. Ena sättet skruvar satt precis under chassits kant. Så det blev till att skruva loss moderkortet, något jag aldrig gjort förr. Och med det menar jag koppla ut varenda kontakt. Men heck, det kan inte gå mer än fel.

Vilket det inte gjorde. Fläkten, kylelementet och kylaren själv skruvades loss och plattan där bak lossnade efter lite skruvmejselrelaterad övertalning. <i>Sen gick datorn utmärkt att starta, så jag måste ha lyckats med inkopplingen.<i> Vad man annars kan säga om demonteringen är inte mycket utöver den tid som spenderades kliandes i huvudet över hur man skulle ta loss vissa delar. Exempelvis tog det en stund innan jag förstod hur jag skulle få bort stödet för grafikkortet som (som väntat) satt fast med två skruvar på chassits baksida. Eller hur vissa kablar var dragna och hur jag enklast kunde trassla ur dem.

Sen bugade jag inför min tekniska kompanjon och började installera sagda vattenkylning. Som tur var hade mitt eget chassi större hål för baksidan av moderkortet så därför behövde jag inte demontera ytterligare ett moderkort. Resten gick hyfsat smidigt, rengöring av processorn, applicering av kylspaghetti, placering av kylare och fastskruvning. Jag reste mig upp och betraktade mitt verk. Rätt nöjd med placeringen av såväl hårddisk som RAM-minnena (som såg väldigt bra ut parade med mina BallistiX Sport) stretchade jag benen och ansåg större delen av jobbet klart.

Jag hade under eftermiddagen (hela "operationen" utspelade sig i etapper under drygt 20 timmar, inklusive sovande och två bilpromenader) även fått sällskap av min systers pojkvän som även han var tokig i datorer. Överenskommelsen var att han fick det som var kvar av Haf X-et och vi skruvade tillsammans. Som tack (kan man väl säga) fick jag ytterligare en fläkt av honom som jag stoppade in i toppen av chassit. Fläkten i fråga var en Corsair Air AF140. Alltid trevligt med mer utblås. Jag funderar även på att nu lagom till svarta fredagen införskaffa en till sådan för att montera bredvid - för maximal utflås på toppen. Till den monteringen planerar jag även att banda lite av bygget och bjuda på mera bilder av hela konstruktionen (för det fick jag som konstruktiv kritik då jag skrev mitt första inlägg i samband med köpet av maskinen). Tills dess har vi lite snabbt knäppa bilder, som inte är de skarpaste heller.

"Äre här det e?", undrar både jag själv och resten av mitt sällskap när vi, efter att ha tågat från Slussen, knallar förbi ett par öppna jättedörrar i ett hus på Söder Mälarstrand. Det visar sig att det är grannhuset som är vår slutdestination och där inne är förberedelserna redan i full gång. Så jag, tillsammans med Lisa, Kim, Kristian och Mathias kliver in genom dörrarna till Skyddsrummet - platsen där Activision tillsammans med Infinity Ward denna afton den 3:e november 2016, håller lanseringsfest för det senaste Call of Duty. Call of Duty: Infinite Warfare.

När vi kommit in går vi förbi ett mystiskt draperi (som ser ut att leda in till ytterligare ett rum) och möts därefter av en vägg tapetserade med sagda Call of Dutys logga, glada miner och en fotograf - precis som på galapremiärerna i Hollywood. Rummet efter denna vägg kan definitivt liknas vid valfritt greenroom med cirkulära bord strategiskt utplacerade lite överallt och tilltugg i överflöd. Det är i detta rum som jag och resten av gänget diskuterar med likasinnade, hör rykten om vilka kändisar som är på plats, springer på Bengt Lemne och inte minst provar Infinite Warfare.

Jag och Mr. Kask slår oss ner vid en skärm och drar i gång en runda. Jag har genast problem med att orientera mig medan Kask verkar kunna skeppet som banan utspelar sig på utan och innan. Följden av detta är att han snabbt får övertaget. Och sedan vinner. Bättre gick det för undertecknad lite senare då jag och en väldigt kaxig Kask gav oss i kast med det nya Zombieläget, Zombies in Spaceland. Även Mathias och Lisa bestämde sig för att ta sig an dödköttet, efter att möts på samma premisser som jag och Kask tidigare gjorde. Vem som segrade är oklart, svaret varierade beroende på vem man frågade. Kim höll sig under dessa osäkra tider mest till diskussioner kring Forza Horizon 3:s optimering, eller läskigt nära hamburgarbilen som stod utanför.

Kvällens höjdpunkt var dock inte de salta pinnarna, eller det faktum att en av PS4:orna som stod modell för testning var av den nyare Slim-modellen, utan matchen mellan bandet InFlames och gaddningsstudion Salong Betong. Det visade sig att bakom det där hemliga draperiet doldes ytterligare ett rum. Detta med en rad skärmar uppstaplade bredvid varandra, två rader baksida mot baksida och upphöjda på en avspärrad plattform. Till publikens jubel kom de tävlande, ett gäng i taget, ned för en trappa och intog sina platser. Rummet fylldes snabbt av intresserade åskådare och det tog inte lång tid innan skärmarna på väggen blev svåra att se beroende på vart man stod. Efter ett gäng intensiva ronder stod dock Salong Betong som segrare och efter att vi minglat ytterligare markerades avslutet på en mycket trevlig torsdagskväll.

Gänget på "röda" mattan.

Jag har sedan någon gång under 2011, 2012 velat ge mig in i RPG-branschens tidsslukande värld, men aldrig riktigt kommit till skott. Då jag är ett fan av både apokalyps och femtiotalets "mid-centry modern" arkitektur, hade jag haft ögonen på Fallout 3 ett bra tag men kom aldrig till skott med det. Men så hände det sig, att jag kom över Fallout 4 tidigare i somras och tänkte då: "Nej, nu jäklar ska jag banne mig testa. Kan inte bli värre än jag inte gillar det." Och det var precis det jag gjorde. Jag började med att först kasta mig in i Vault 111 för att sedan, drygt två hundra år senare, kasta mig ut igen. Nu har jag spenderat 84 timmar utanför den enorma underjordiska bunkern och är mer än nöjd. Plus att jag känner för att babbla om vad jag tycker om spelet såhär långt....

Jag är således helt grön på området roleplaying game och hade därför ingen "typ" av karaktär i åtanke då jag tilldelade min karaktär attributspoäng under Vault Tec-nissens uppsyn. I och med att jag gillar att prata så blev det mycket karisma istället för lycka och styrka. Pennan är mäktigare än svärdet brukar man ju säga... Det tog mig några timmar att komma in i spelet, och innan jag upptäckte, och för den delen började uppskatta, den milda möjligheten att tillverka och skräddarsy i stort sett allt jag kunde få tag på. Vapen, armor, mat, boningar... Alla dessa går att justera mer eller mindre efter eget behag och framför allt uppgradera, vilket tar bort behovet av att springa och leta efter en kraftigare variant av vapnet i fråga. Har jag fått tag på en 10mm pistol (som är en utav de mer spridda doningarna) så behöver jag bara vänta till dess att jag har samlat på tillräckligt mycket material, innan jag kan byta ut delarna.

Denna maskin kan sedan dela ut markant större skada än sin standardvariant och med vetskapen om att samma princip applicerar på samtliga vapen i spelet, känner jag att bara denna funktion kommer äta upp mer timmar än vad som troligen är nyttigt. En så enkel sak som att du kan döpa dina vapen tilltalar mig mer än vad det borde göra och jag har redan döpt mitt avsågade hagelgevär till "Gamla Bettan". Vid sidan av vapensnickrande kan du nu bygga upp, som titeln "Welcome Home" anspelar på, ditt hem som du själv behagar. Ett imponerande utbud av grund, golv, väggar, tak finns att tillgå och som inte det vore nog finns förnödenheter så att du kan anlägga ett mikrosamhälle i världen. Komplett med försvar och odlingar. En sak som tidigt fångade mitt intresse och som höll mig vaken om nätterna var hur jag skulle koppla samman ett settements elektronik för total kontroll. Denna elektricitet har även fått mig att spendera timmar ute i ödelandet på jakt efter koppar och stål.

Jag ska innan jag fortsätter betona att jag inte är färdig med storyn ännu, av den enkla anledningen att antalet sidouppdrag är skyhögt och dessa kommer när man minst anar det. Vad som från början kan tyckas vara en oskyldig konversation kan sluta med att du springer runt halva kartan på jakt efter något helt annat än du hade i tankarna när du bestämde dig för att börja snacka. Det har hänt att jag har försökt sweet-talka mig in i ett visst sällskap för att dra nytta av deras tillgångar, och innan jag vet ordet av är djupt involverad i dess styre. För det är i sidouppdragen som spelet lyser starkast i och med att du, helt på eget initiativ, får reda på mer om spelets karaktärer historien om världen runt omkring dig. Vilket tidvis känns mer angeläget och ännu intressantare än huvudstoryn, om jag ska vara ärlig. Nu har jag som sagt inte avslutat den ännu men i nuläget känns det som jag bara vill få den överstökad så jag kan fortsätta bygga och ta del av ödemarkens andra berättelser.

Kritiken mot spelet har inte bara varit av dess tekniska natur (som jag för övrigt kan hålla med om) utan även mot dess stridssystem som många hävdat vara gammalmodigt. Jag håller med om att det inte är revolutionerande men det fungerar för mig. Det ger den tillfredställelse en vill ha när man tömmer ett hagelgevär i nyllet på en närgången ghoul, eller på ett 200 meters håll sätter ett välinriktat skott mitt emellan ögonen på en super mutant. På samma gång ger det dig den där panikartade känslan då du missat, och jagas av en Deathclaw (som för övrigt inte är snäll). Tack vare V.A.T.S-systemet får du en uppfattning om hur stora chanserna är att efter skott le triumferande eller fly i sagda panik. Och det trevliga här är att det trots höga chanser till träff, kan du missa totalt vilket vänder situationen till din nackdel. På så sätt känns inte striderna automatiska när du väl levlat upp tillräckligt för att träffa varje gång. Ett snyggt drag.

Jag tokdiggar Fallout 4. Mer än jag trodde jag skulle göra när jag startade upp det och bevittnade den första mellansekvensen. Trots att det enligt många inte är ett renodlat RPG så hävdar i alla fall jag att det är en bra start för de som avser göra entré i genren. För som jag sa, jag var totalt grön när jag började, men har nu inga planer på att stänga av.

Nu tar vi det lugnt här, Bender.

Jag har sedan Playstation Meeting i år tagit X Files motto, "I want to believe", i mun då det talats om den alltid lika mytomspunna uppföljaren till Red Dead Redemption. Jag har oavsett vad omvärlden tyckt alltid hoppats på att Rockstar i hemlighet snickrat på ett nytt Red Dead. Får jag som jag vill handlar det om en prequel som behandlar Johns ungdomsår och utspelar sig i slutet av 1800-talet, tillika vilda westerns storhetstid.

Men inför alla tillfällen då en tease, utannonsering eller för den delen uppvisning, kunde tänkas dyka upp förblev det tyst. En tystnad följd av spaltmeter efter spaltmeter med rykten. Grejen var oftast att vi aldrig fick någon information från Rockstar själva, utan från externa källor som påstått sig ha kopplingar till utvecklarna. Var Rockstar där? De fick förhinder i sista sekund, det blev förseningar i schemat etcetra etcetra... Oavsett så fortsatte jag alltid att hoppas på att vi en dag skulle få se någonting, även om det var så mycket som en textrad, från Rockstar själva. Något som antydde att något var på gång.

Så igår hände något. Internet genomgick en förändring. En Facebooksida, ett Twitterkonto och en nyhetskanal fick sina bakgrunder uppdaterade och mitt hjärta stannade. Rockstar hade publicerat det simplaste men samtidigt det minst riktade av peekar - deras logga med röd bakgrund. Red Dead Redemption-röd. Tillräckligt för att det ska uppfattas som något som rör Red Dead-serien men inte mer specifikt än så. Jag personligen hoppas så klart på en uppföljare men tror att det istället kan röra sig om en remaster av tidernas bästa spel.

För om man ser till Rockstars senaste eskapader. Grand Theft Auto III, Vice City och San Andreas finns alla att spela på Playstation 4 och även om det inte är remasters per definition vi pratar om (det är emuleringar via PS4:ans sedan en tid inbyggda Playstation 2-emulator) så talar det för att Red Dead Redemption kan dyka upp på samma villkor (fast då som Playsttion 3-lir). Vad som är ett ännu starkare argument för, är faktumet att det första Red Dead, Red Dead Revolver, nyligen släpptes till Playstation 4. Det var inte heller länge sen som just Red Dead Redemption lades till i listan över bakåtkompatibla Xbox 360-spel för Xbox One. Så frågar du mig kan det röra sig om både ytterligare en Playstation 3-emulering för Playstation 4, eller en påkostad "allt-inkluderad" remaster med förbättrad upplösning och skärmuppdatering till båda konsolerna.

Vad som däremot talar för ett helt nytt spel i serien är för det mesta spekulationer. Den starkaste anser jag vara den läckta kartan som dök upp i våras, men som snabbt försvann igen. Sen har vi otaliga rapporter från olika forum och frågestunder där folk hävdat att spelet presenterats (min "personliga favorit" är "Really, Dumbass. Really? Two"). Den som väntar på något gott väntar alltid för länge brukar vi ju säga, men jag har en känsla av att det här mysteriet kan vara på väg att avslöjas. Remaster, emulering eller helt nytt spel - jag är superpeppad oavsett. Vad tror du är på gång?

"It has been a red dawn."