Har läst en uppsjö av böcker inom 40k-universumet och håller som bäst på nu med boken Garro. Vet inte om det finns något intresse här för böckerna som handlar om denna monstruösa värld men tänkte ändå att jag behöver skriva av mig i omgångar för att sortera mina tankar kring denna rätt så invecklade historia om detta ännu mer invecklade universum. Första recensionen kommer inom kort. Mitt fokus kommer, iallafall i början, fokusera på böckerna inom Horus Heresy. Stay tuned!

Ha det bäst! 

Jag har egentligen funderat på att göra det en tid. Metas plattformar har inte skänkt mig någon större glädje på lång tid.

Mängden misinformation samt AI-klipp fullkomligt översvämmar Instagram och Facebook. Retoriken i kommentarsfälten är i mångt och mycket hatisk samt fylld med diverse personangrepp. 

Vad gör då Meta åt detta? Svaret är enkelt: Absolut ingenting. Så länge pengarna rullar in spelar det ingen roll att man tillåter fejkartiklar flöda fritt och att hela generationer hjärntvättas. För att inte nämna alla nättrollen som nu mer eller mindre sprider sin älskade 😆-emoji på var och vartannat inlägg.

Och det var väl mest det som fick mig att sluta med dessa "sociala medier". Jag mådde genuint dåligt när det stod klart att källkritiken är död i såväl den yngre som delar av den äldre generationen. Folk kommenterar på inlägg innan de ens verifierat att informationen är sann. Och genom denna interaktion så ökar Metas intäkter. 

Moral och etik förkastas för att kapitalismens hjul skall fortsätta snurra.

Men till vilket pris?

Som vi alla vet så har den senaste tiden inneburit stora förändringar för Gamereactor. Vad det faktiskt betyder på lång sikt går inte att sia om men i viss mån tänker jag att vi som hänger kvar här formar framtiden framöver. 

Jag har hängt på sidan och med tidningen sedan den kom ut. Till och med varit en del av redaktionen i ca ett års tid innan jag slutade. Jag blev pappa och hann helt enkelt inte med att få ihop jobb, skrivande samt blöjbyten. Minns fortfarande hur jag spelade For Honor mitt i natten vaggandes min son i en babybjörn för att hinna få klart recensionen av spelet. Det var en rolig men intensiv tid. Därav kastade jag in handduken för vad som länge varit min dröm. Att vara en del av den där redaktionen jag beundrat sedan tiden i grundskolan.

Jag kommer fortfarande ihåg hur man gick till den lokala Game-butiken för att girigt se om senaste exemplaret dykt upp av tidningen och hur glad jag blev när ett av mina (pinsamt många)brev faktiskt blev publicerat. Jag skickade in otaliga texter och dylikt till Petter innan jag till slut fick chansen att vara en del "gänget". Vilket jag fortfarande är oändligt tacksam för. 

Gamereactors identitet har varit i mångt och mycket förknippad med just Petters. Hans bloggar och personlighet. Nu, när han inte längre är kvar så måste något annat växa fram. Vad det blir vet vi inte än. Det går såklart inte att fylla hans stora (i flera bemärkelser) skor men kanske går det ändå att bygga något nytt som kan stå på egna ben? 

För att det ska vara möjligt tror jag inte på efterapning. Utan på att forma något eget som kan både leva upp till det Petter lämnade men också bli något nyskapande. 

Förnyelse och förändring är alltid tufft. Men så är livet och inget är ju egentligen konstant. 

Vad detta nya Gamereactor kommer bli återstår att se. Men jag tycker ändå att det är värt att ge det en chans trots den stora avsaknaden av en viss herre med fetisch för osthjälmar och frusna platsmöbler.

Jag ägnade en del av sommaren åt att se igenom båda säsongerna av brittiska fängelseserien Time. Säsong ett har Sean Bean i huvudrollen. Han spelar en språklärare som hamnat i fängelse för rattfylla och dråp. Bean gör en mästerlig rollprestation som den nedbrutna Mark. Historien är hemsk men ger en väldigt fin inblick i de många komplexa sidor som finns hos oss människor.  

I säsong två spelas huvudrollerna av bland annat Jodie Whitaker och Bella Ramsey. Även denna upplaga är ypperlig och gör ett fint jobb med att visa hur det ser ut när "vanliga" människor hamnar snett i livet och hur svårt det är att bryta en ond cirkel när man väl är i den. Rollprestationerna är mästerliga rakt igenom.

Ramsey gör nog en av sina absolut bästa tolkningar i sin roll som den gravida men drogberoende Kelsey. Det är en mörk men väldigt rörande fängelseberättelse med fina nyanser mellan ljust och svart. 

Har du sett Time? 

Nervöst men kul känns det. 

Jag och min partner bestämde oss för någon månad sedan att sälja vårt parhus för att testa på livet som villaägare. Sagt och gjort. 

I måndags skrev vi kontrakt och om några månader börjar alltså ett nytt liv som husägare. Mycket roligt men såklart har man också lite ångest med tanke på mängden sluring man ändå fått punga ut. 

Dock känns det ju kul med ett hem där ungarna faktiskt kan få växa upp i och där man själv kan slå rot. 

Glad midsommar på er!