Mina första intryck av Yakuza 5

Jag upplever det tråkigt att det finns så mycket negativitet kring Playstation plus spelen. Att folk kan bli så upprörda över något som vi, enligt mig, får gratis. Men men, jag är glad alla fall. Exempelvis fick jag förra månaden möjligheten att köra igenom det utomordentliga spelet FURI. Den här månaden är yakuza 5 som jag mest sett fram emot och har nu börjat ta mig ann det.

Sedan jag tog mig igenom seriens fjärde del har jag ganska blandade tankar runt spelserien Yakuza. Jag älskar det för dessa välskrivna story och sympatiska karaktärer. Det är en serie som jag respekterar för hur mycket innehåll det alltid finns med som känns genomarbetade. Aldrig har jag spelet att spel som innehåller så många underhållande minispel, vare sig det är baseboll, bilracing, ramen matlagning märker man att alla delar har getts lika mycket kärlek och omsorg i dess skapande. Man märker verkligen att spelutvecklarna som gör Yakuza ger sitt allt för att spelet skall bli så bra som möjligt. Yakuzaserien känns lite som en sån där glad och snäll person ni vet. Hen som det är svårt att klanka ned på i och med att hen är ju så himla bra och snäll.

Men tyvärr måste jag klanka ned lite på det ny. Samtidigt som all denna omsorg har getts till seriens story, minispel, dess mellansekvenser har de delar som man kommer spendera sin mesta tid med i stort sätt slutat utvecklats sedan en tid tillbaka. Jag talar om spelets strider. Yakuza är lite av en blandning av ett sandbox spel och ett RPG likt Final fantasy. Man vandrar fritt omkring i en av spelets olika städer och när som helst kan en fiende hoppa fram och man hamnar då i strid. Då använder man sig av hårda och lätta slag, grepp, olika redskap eller vapen i sin omgivining för att spöa skiten ur sina motståndare. Man laddar även upp en mätare som sedan låter en att göra olika formar av tillfredställande finishers. Striderna i sig är det inget fel på skulle jag säga, problemet ligger i att de är uppbyggda på samma sätt som de varit sedan serien startade. Sedan om det är som de tidigare titlarna så är det något som man kommer göra väldigt mycket under tiden som handlingen fortskrider. Detta blir, som ni säkert förstår, tämligen repetetivt. Dock skall det sägas att det för det mest endast känns så under dessa random encounters. När man väl möter på en boss eller liknande som är knuten till spelets handling på något sätt har de än så länge lyckats etablera en så pass bra anledning till varför man skall slåss att de fighterna blir ren och skär skadeglädje.

En annan sak som jag stör mig allt mer och mer på är hur stor del av min tid med Yakuza 5 spenderas med att titta på loading screenen. Varje gång man går ut eller in från en plats laddas det, varje gång man hoppar in eller ut från ett av spelets många minispel möts man av en loading screen, vad man en gör så möts man av en loadingscreen! Det blir mest tydligt när man tittar på en mellansekvens som förflyttas till olika platser, då kan man ha bjudits på den ganska fula och intetsägande loadingscreenen 4-5 gånger innan man återfår kontrollen. Detta kanske har varit ett vanligt förekommande i de tidigare titlarna med men då störde jag mig inte på det lika mycket av någon anledning.

Detta är synd eftersom resterande delar är så välgjorda och även om jag inte upplever att stiderna har utvecklats något större så finns det andra bitar som har förbättrats. Bl.a har dialogerna som sker utanför spelets mellansekvenser blivit mer genomarbetade, mindre stela och har betydligt oftare voiceacting i sig. Sidouppdragen har också piffats upp en del och känns nu inte längre bara som filler utan som något värt att ta sig tid att göra, om bara för att hjälpa de många sympatiska karaktärerna man möter längst vägen. Även om det inte är ett spel som får en att drägla vad det gäller den grafiska biten tycker jag ändå att det har åldrats med värdighet. Det har än så länge ett grymt bra soundtrack. Något som jag gång på gång blir slagen av är hur mycket tid det har lagt på detaljerna i spelets många och långa mellansekvenser. Ett exempel är tidigt in i spelet när Kazama Kiryu är hemma i sin längehet tillsammans med en vännina som står och hackar lök när filmsekvensen börjar. Då har utvecklarna lagt tid på att hon faktiskt steg för steg hackar den där gullöken i bitar varpå hon släpper ned allt i en stekpanna och de faller isär. Så himla vackert. Samtliga delar i serien har haft den nivån av detaljer och det ger så mycket till immersionen.

Än så länge har jag bara spelet som en utav spelets 5 spelbara karaktärer, dess frontfigur Kazama Kiryu. Min förhoppning är att de sköter skiftandet mellan karaktärerna på ett smidigare sätt än de gjorde i fjärde delen. Där blev det oftast så att striderna var som mest intressanta vid slutet av varje karaktärs del i och med att man då hade levlat upp sin karaktär så pass mycket att man hade en ganska bred arsenal av attacker och förmåger till sitt förfogande. Sedan när man bytte till en ny karaktär var det som att tvingas tillbaka och hade bara ett fåtal attacker vilket fick en att känna sig låst och striderna blev mindre underhållande. Jag hoppas det har omgjorts men fruktar att det kommer hanteras på samma sätt här.

Jag har som sagt ganska långt att gå tills jag når spelets end credits och mina tankar kring spelet kommer säkerligen att ändrats till det bättre och sämre ett antal gånger innan den tidpunkten kommer. Men Detta var mina första tankar om spelet. Vad tycker ni själva om spelet än så länge? Håller med eller inte? Skriv gärna i kommentarena om det, vad ni tyckte om texten överhuvudtaget samt hur ni upplever utbudet at playstation plus spelen? Tack för att ni tog er tid att läsa detta:)