Children of Morta

Ända sedan Binding of Isaac har det släppts roguelites i en strid ström, av varierande kvalitet. Children of Morta är dock nästan mer Diablo än Isaac, vilket är trevligt.

Familjen Bergson är en krigarfamilj med många medlemmar, stora som små, i flera generationer och en liten på gång dessutom. I ett stort vackert hus lever de tills en dag när ondskans svarta tentakler börjar kräla över nejden. Pappa John kopplar svärd och sköld och blir spelets introduktionskaraktär för att ge sig ut och möta mörkrets krafter, tätt följd av dottern Linda som är första klassens bågskytt.

Från familjens hus väljer spelaren en dungeon och karaktär, och sätter av, i sällskap av en mycket förtroendeingivande berättarröst man hört så många gånger förr, för att rena världen från ondska och mycket, mycket små spindlar.

Nivåerna är som brukligt randomgenererade med diverse små events och pusselrum som kan dyka upp längs vägen. Det kan handla om att gå på fyra plattor i rätt ordning, att besegra vågor av fiender eller till och med att spela en liten omgång av... Pong, faktiskt.

Utöver detta kan man stöta på NPC'er som behöver assistans, varav en del kan följa med hem och flytta in i familjens hus. Man kan även hitta souvenirer som sedan dyker upp som prydnadssaker någonstans i huset efteråt, vilket är en trevlig detalj. Children Of Morta lägger mycket kärlek vid detaljer som inte betyder så mycket för gameplay, men som gör mycket för känslan och helhetsintrycket.

Av spelets aktivt krigande familjemedlemmar är det inledningsvis bara tidigare nämnda John och Linda som är tillgängliga. Övriga låses upp successivt, och till slut är de sex stycken. De flesta typiska klasserna finns representerade här, från eldmagikern till den hammarsvingande tanken, och alla är de en fröjd att spela. Förutom att var och en har sina egna individuella bonusar och förmågor att levla upp, har varje karaktär en familjebonus för varje nivå, vilket uppmuntrar till spelande med alla karaktärerna.

I Children of Morta kan man göra framsteg även om man dör, vilket har både för- och nackdelar. Även om man spenderar fyrtio minuter i en dungeon och kolar vippen på sista bossen känns det inte som att tiden varit bortkastad. Med sig tillbaka till huset dit man blir teleporterad vid dödsfall har man förmodligen både erfarenhetspoäng och pengar att uppgradera både förmågor, anfall och försvar.

Nackdelen är att man rycks lite ur ett flyt, när allt man vill är att försöka igen blir man obönhörligen kastad ut ur nivån, måste lyssna till en storysekvens för att sedan välja dungeon och karaktär igen. Jag saknar en simpel försöka igen-funktion här. Som läget är nu tar det omkring 70 sekunder från att jag dör tills jag är igång och spelar igen. Drygt en minut kanske inte låter så allvarligt, men det känns.

Men det största problemet med spelet jag upplever är svårighetsgraden. Inte för att den är för hög, utan för att den är mer eller mindre omvänd. Jag går ut i spelet svag och utan vidare specialförmågor, och första bossen gör mos av mig två gånger innan jag får fason på honom. Därefter blir det mesta lättare. Visst, det finns tyngre fiender på tyngre nivåer, men det förtar inte det faktum att den lättaste bossen jag mötte var spelets sista. Jag trodde det var ett skämt, eller upptakt till den riktiga bossfighten, men så rullade eftertexterna.

Spelare uppmuntras som sagt att byta mellan olika karaktärer mellan runs, inte minst genom att de man spelat flera runs med drabbas av utmattning och får sänkt max HP om man inte låter dem vila ett par rundor. När spelet slutade hade jag levlat upp karaktärernas förmågor till kanske 50-60%, men utan något direkt endgame-läge finns det för mycket character progress kvar i slutet av spelet, vilket känns lite synd.

Children of Morta är inte ett särdeles kort spel, det varade ett gott antal timmar för mig, men efter slutbossen får jag inte den där ingivelsen att fortsätta fastän det finns skills jag inte ens provat.

Sammantaget är Children of Morta som att spela en gammal familjesaga. En liten vacker berättelse om kärlek, hat, förlust, uppoffringar och återförenade och som narrativ är det en trevlig, klassisk upplevelse.

Men jag önskar man hade valt lite andra skådeplatser för nivåerna istället för grottor, ödsliga ökenstäder och mer grottor, samt att det fanns ett endgame som får mig att vilja maxa karaktärerna och att runs som sagt kunde starta om snabbare.

Med det sagt tycker jag fortfarande spelet är väl värt de dryga 200 jag betalade.