Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Riktiga Män är misstänkta för mord

En stillsam och enformig eftermiddag i septembers sista dygn satt en Brandon Mariano på Röda Korset kontoret och knegade på som en civiliserad löneslav. Muskelminnet hans smattrade fram dagsrapporter på löpande band samtidigt som resten av hjärnan vilsevandrade runt i cyberpunkdrömmar och kung-fu strider."You thought a mere hundred cyborg ninjas could stop the great vagabond warrior philosopher detective Brandon Masteriano? You truly are a fool evil Emperor Crimson Crucifix! My fists shall teach you what freedom really means!" Brandon freezeframade duellen och tog en slurp av hans ljumma och kaksmule fyllda kaffe. Det smakade lagomt. Medelmåttigt. Mellan. Okej.

Just när Brandon höll på att konstatera att livet var för jävla tråkigt och att han kanske hade förhastat sig en smula när han inte avslutat sitt självmordsbrev, så klampade plötsligt Puck in till kontoret med famnen full av livets ångest, stress och kaos.

Brandon: Puck? Öh, du... du vet väl att du inte jobbar här längre va?

Puck: Bror mina dagar av att dra vanära över Röda Korsets namn slutade för flera veckor sedan, old news boi.

Brandon: Bra. Var rädd att vi kanske körde alldeles för hardcore på vodkavatten avslutningsdrinkarna och att du minnesglappat bort informationen om att du fått sparken.

Puck: Nej, jag är bara här för å fråga om du taggar med till polisstationen.

Brandon: Vad ska du göra på polisstationen? Har du gått och mördat någon nu igen Puck chaaaaaan.

Puck: Typ.

Brandon: VA!? Jag skoja bara! Har du killad någon din jävla idiot?!

Puck: Chilla mannen. Jag är bara MISSTÄNKT för mord, eller misstänkt för "dödlig våld" rättare sagt. Tror jag. Sak samma, polisen vill träffa och förhora mig.

Brandon: Ööööh, explain, PLEASE!

Puck täljde sin historia med meningar som lät som rebus inlindade i gåtor från landet av frågetecken. Brandon lyssnade och vandrade åt helsefyr i Pucks ordtetris. Orden "Vänta va?" ljöd i repris och i repris "Vänta va?" flera gånger </i>"Alltså, vänta va?"</i> om i Brandons mun. Efter fjärde replayen av historien var nästan allting HDklart.

Brandon: Okej, I think I got it now. Du stod i kassan i dina pärons butik, när en alkoholpåverkad man kom in och var rowdy. Du sa åt honom att gå iväg, han mordhotade dig innan han gick iväg. Sen typ en timme senare kom han tillbaka till butiken med en kniv och du dödade gubbjäveln med hans eget blod!

Puck: Nej! Hur lyssnar du egentligen? Du har alla fall fått första delen korrekt nu. Men när gubben återvände, han hade ingen kniv eller något, han bara gick fram till kassan och frågade om han kunde få lite papper. Jag gav honom papper. Han stapplade iväg och då upptäckte jag att det var blod på golvet. Sen kom polisen och informerade mig att den där mannen hade blivit stucken med kniv, att folk hade hört att han mordhotat mig och att han kommit ut helt blodig från butiken. Sen blev jag förhörd typ fyra fem gånger och jag upprepade samma information fyra fem gånger. Nu är jag här på kontoret och upprepat till dig samma information 45 gånger.

Brandon: Jag fattar allt nu. Informationen är downloaded och processad i hjärnan. Bara en till fråga! Om the po po's redan har förhört dig, varför måste du till polisstationen och bli förhörd igen?

Puck: Vet ej amigo. Taggar du med då?

Brandon reste sig upp, slängde arbetsdatorn i väggen och följde med Puck ut. Pucks polare Nate och Titan (han var så jävla lång) joined the expedition i centrum och Nate vek sedan av när de anlände till själva snuthögkvarteret. Brandon var 100% charged till att försvara Puck om polisen ville haffa honom (Phoenix Wright hardcore dancing remixes ljöd i hans skalle) men inget hände, trion satt uttråkade på en soffa och väntade på att någon skulle komma och ropa P's namn till förhör. Under tiden (på Pucks initiativ) utmanade trion varandra i vem som kunde lista upp flest DC comics karaktärer. Efter ett tag var Brandon helt slut på namn och började bara säga random ord "Mumbo Jumbo", "Anton (Arcane)" och "Nobody" visade sig vara karaktärer som faktiskt fanns i DC.

När en halva av en timma hade förflutit, insåg Brandon att han fortfarande hade Röda Korset ID-brickan runt halsen och tänkte att det kanske var därför ingen kom fram till dem. För om Brandon hade lärt sig något under tiden som Röda Korset värvare var att folk gjorde vad som helst för att slippa prata med en. Gamla gulliga tanter kunde plötsligt trippelvolta av vägen och traska in i en parad som stöttar "Nazism, nekrofili och statlig tvång av analsex" bara för att slippa snacka med en Röda Korsare. Polisen var inget undantag, en gång hade en polisbil kört fram till Brandon och värvarna mitt i stan och snackat litet och sen illa kvickt flytt iväg när Brandon sa orden " När du ändå är här. Visst är det hemskt det som händer i Syrien just nu, skulle du vilja hjälpa med att rädda li-". Brandon hade lust att prova råna en bank iklädd Röda Korset väst och värvningsmappen i handen bara för att se om någon skulle stoppa dådet eller om alla skulle bara låtsas inte se honom. B gömde brickan under tröjan och tog en kölapp.

Puck: Fan. Jag såg inte ens maskinen.

Efter femton gånger 60 sekunder blev det trions tur att komma fram till kassan (luckan?), karln i kassan meddelade att stationen stänger om en kvart. "So get the fuck out" och get the fuck out they did! Ute på parkeringen hade Titan lessnat på urtråkigheten, sa ett "hejdå" tog ett enda kliv och försvann bortom horisonten.

Brandon och Puck kom fram till samma slutsats. De var tvungna att bryta in i polisstationen om de ville bevisa Pucks oskuld för snutarna! Duon började kuta runt i Rättscentrum, slet på polisstationens dörr, traskade in i kaféer i jak på poliser och vrålade utanför Tingsrätten "Kan någon förhöra den här jäveln! Han har mördat femton barn och har åsikten att Sverige tar in alldeles för många invandrare!"

Inget hände, så tillslut gav duon upp och drog hem. Puck traskade in i en buss och Brandon snubblade ombord ett tåg. Ombord SJ-X40 vagnen satte Brandon sig tillrätta på en fåtölj och insåg just när tåget började rulla att han glömt jobbdatorn kvar på kontoret, men istället för att grubbla på den tråkigheten lät han istället hjärnan vilsevandra iväg till drömmar om piratäventyr.

In the late 2000's in South Sweden
Brandon and Puck threaten to break in to Örebro policestation and eat all the donuts.

All goverments of the world declare the pirates hostis humani generis.
Enemies of all mankind

In response, the duo adhere to a doctrine of their own... war against boredom.

Riktiga Män är misstänkta för mord

"Tjena, jag är Brandon Mariano från Röda Korset, kan någon snälla arrestera mig, jag gasmördade halva Stockholm nyss."

*polisen börjar vandra iväg*

Facebook
TwitterReddit
Kvarteret Glömsk

Kvarteret Glömsk

Min far Nemo kallas - Snöbergdalens Knarkarkonung - en titel som låter mäktigt, men tro mig, min far är inte en mäktig man.

Min far är inte en knarkbaron som säljer droger. Han är inte en gangsterboss, han är inte en kung av någonting förutom att vara en värdelös påse av skit som borde ha dött för länge sedan och lämnat det här jordklotet så mänskligheten slapp hans groteska existens och kluvna tunga. Han kallas "Knarkarkonungen" för att han knarkar, så enkelt är det. Han knarkar allt han kan få tag på, hasch, opiater, uppåtjacks, nedåtjacks, bensodiazepin, han sniffar avförings ångor på utedass om han inte har något annat till hands, han knarkar ALLT. Allt förutom döden. Jag vet inte hur det är möjligt, men gubbskrället lever fast han måste vara över åttio år vid det här laget, HAN lever, men inte mina bröder.

Jag är hans enda kvarlevande barn. Den sista avkomman. Flickan som överlevde.

Dottern som inte vill ha något med honom att göra, men såklart, SÅKLART kontaktar Snöbergdals kommun mig ändå gällande honom. Det visar sig att "rara Nemo" har lagts in på ålderdomshemmet, på demensavdelningen. Han är dock inte dement, eller okapabel att ta hand om sig själv. Det är bara att gubbfan inte betalade sina hyror i tid och blev vräkt, så kommunen var tvungen att gripa in, de kunde inte bara lämna en svensk medborgare på gatan, "en gammal stackars man", å hittade en bostad åt honom som han inte kunde bli utslängd ifrån. Dem vill att jag ska komma över och skriva på några papper. Jag vet inte varför jag sa ja, jag vet bättre, men jag tänkte att barnen borde alla fall få möta deras morfar en gång. Kanske han var annorlunda.

Efter att ha skrivit på papperen på ålderdomshemmet fick jag syn på min far. Jag kunde knappt tro mina ögon, gubben såg bättre ut än han någonsin gjort, Han gick runt i en ren t-shirt som det stod "Cthulhus Vittnen" på och han hade HÅR på skallen; tungt, tjockt, blont hår som mina bröder hade haft och mina söner har. Jag hade aldrig sett gubben med hår. Bara hans kala hjässa med leverfläckar på. Han såg yngre ut, starkare och mer vital, drogerna hade inte lämnat några skador, det var som om hans kropp var mer skadlig än alla droger i världen.

Gubben började plötsligt gorma och vråla med sin tandlösa gap, såg till att alla stördes i matsalen av hans påhitt, han ville få gamlingarna igång, göra dem oroliga och högljudda. Han spelade teater. Jag kunde se hans förvridna hjärna planera och manipulera. Han ville ha droger. Han muckade bråk så att äldreboendets personal hade inget annat val än att slänga piller över honom så att han lugnade ner sig. Jäveln hade inte ens hyfs nog att gömma hans intentioner, utan skrattade rått och tackade hjärtligt sköterskan när han fick sin medicin. Alla visste vad som pågick.

Med mina två söner bakom mig tågade jag efter Nemo in till hans rum. Den söta lukten av marijuana mötte mig när jag traskade in i rummet, han knarkade helt öppet till och med här. Sen såg jag honom ståendes framför spegeln med en kam i sin hand, han kammade sitt hår, HAN KAMMADE sitt hår! Jag ville slita ut hans tunga och punktera hans ögon. Hur vågade han hålla i en kam. Efter allt han hade tvingat mig att utstå som barn. Han höll i en KAM! Jag kunde inte börja skrika, jag visste att mina söner kollade på, men jag kunde inte hålla mina känslor i styr, jag höjde min näve och slog gubben så hårt jag kunde, jag träffade hans öra och fick gubben att vrida på sin nacke i smärta. Jag ville slå honom igen, men innan jag hann göra det hann han vråla ut "Kuklöse Lotta!" vilket fick mig att av ren reflex att krympa ihop och ursäkta mig, "Förlåt pappa", hörde jag en liten flicka säga. Han stirrade på mig med sina grönstormiga ögon och fick sedan syn på mina söner Otto och Leon som gömde sig bakom mig. Gubben började skrocka rostigt, "Vad är det mina benzendimmiga blick skådar? Har Kuklöse Lotta faktiskt fått knulla! Så måste det vara, jag kan se att blodet min flyter i dessa gosssar. Kom hit ynglingar, var inte rädda, jag är den här stammens ursprungsfader, kom närmare så får jag se vad för slags svinsäd som har beblandats med min." Pojkarna gick blygt fram, jag gjorde ingenting, jag bara stod där tyst och betraktade kammen som låg på mattan.

"Tänka sig att Kuklöse Lotta har faktiskt gjort någon nytta och avlat fram två snorrar till den här sketna smutsiga planeten. Hoho! Så får se nu, hur mycket brås ni på mig egentligen, ta av era byxor så får jag se om tasken er har anlag efter min urskogskuk, eller om de är ruttna kvistar sönderkorrumperade av slappt stadsblod. Nå, vad väntar ni på? Av med pantalongerna ungar!" Jag höll kammen i min hand när jag hörde Otto börja gråta, jag vände mig om och såg hur Leon stod med byxorna ner till anklarna och gubben slet i kardborrebandet på Ottos shorts "Vad fan håller du på med!?", jag slet till mig Otto till min famn, "Fan? Fan?? Du håller på fortfarande och säger FAN va? Lucifer är en liten fitta har jag ju sagt Kuklöse Lotta! Ishtar borde vara er kvinnors förebild. Där hade du en KVINNA! Gudinna av krig, ultravåld, sex och folkmord. Lucifer är en värdelös mask. Ni moderna människor har till och med förstört omoral och ondska." Jag sa inget, jag bara stirrade in i hans ögon som darrade av otämjd och uråldrig avsky. Jag tog tag i Leons hand och slet han ut ur rummet. Det var ett misstag att komma hit, Otto grät och Leon försökte få upp sina byxor när jag kom till dörren som ledde ut ur avdelningen. Den öppnade sig inte, låst bakom en portkod som jag inte kunde kombinationen till, jag sparkade på dörren och glaset som inte vek sig, mina skor lämnade leriga avtryck på det genomskinliga glaset. Vi var fångar i hans drogfyllda och förvridna, ruttna kosmos. "Lotta", hörde jag honom hojta bakom mig, "skärp dig nu. Jag bara skojade med gossarna. Kom tillbaka. Jäntorna här på avdelningen kan fixa kaffe och kakor till oss", han pratade med sin medborgarröst, den han använde på Systemet och när SOC personer kom förbi vårt hus när vi var små. Jag gick tillbaka. Hans ord hade kraft över mig.

Han betedde sig. Han pratade med pojkarna, gav dem kakor, berömde deras tänder, pratade väl om mig och imiterade Bamse. Han var okarakteristiskt civiliserad, jag började misstänka att han kanske på riktigt var dement. Jag nämnde mina bröder och han skrockade glatt och pratade som om dem fortfarande fanns till. Vi bestämde oss för att ta en promenad, jag sa till personalen av vi skulle fara ut en stund och de lös upp som solar, vi traskade till skogen, först till välbekanta stigar från min barndom, vidare från dessa stigar till stigar som djuren använde, vidare från dessa till bortglömda spår som ingen använde förutom Nemo. Jag och barnen följde efter min far som traskade före oss och mumlade. Jag kunde känna kammen i min ficka. Den påminde mig om att hur väl än gubben verkade bete sig nu, så var han samma djävul som tvingade mig och mina bröder att raka av varandras hår varje onsdag. Vi skulle alla vara som han, om han hade inget hår, så skulle vi inte heller ha något hår, han förbjöd kammar och hårborstar, en gång tog jag med en kam hem, inte till mig själv, utan till min docka Cissi vars långa blonda hår jag varje kväll kammade i smyg. Min far hittade hårborsten, men han skrek inte, han svor inte, han slog inte mig, istället gav han kammen till mina bröder och orderade dem att kamma min nakna hjässa. De kammade mig tills jag började blöda. Röda spår rann längs ner från huvudet till halsen, jag kommer ihåg att jag skrattade när min far sa: "Kolla gossar, nu har Kuklöse Lotta vackert rött hår." Han gav mig tillbaka kammen, men jag kunde aldrig få bort blodet ur den, jag fortsatte kamma Cissis blonda hår varje kväll och sakta men säkert färgades hennes gyllengula hår sig till rött. Efter det kammade jag henne aldrig mer. Jag dränkte Cissi och kammen i bensin och tände en eld som fick plasten att smälta och håret försvinna.

Min far hade stannat upp vid en livlös gädda som låg på marken, "Kom hit gossar", sa han och viftade pojkarna till sig som lydde och hukade sig bredvid deras morfar, "Här finns det starka krafter förstår ni. Mest troligt är det en fiskare som inte velat ha gäddan, för mycket ben förstår ni och slängt iväg den i skogen för korparna att äta, men fåglarna har inte sett den. Så den här gäddan är bortslängd och bortglömd. Det finns starka krafter i det trasiga och bortglömda ska ni veta." Gubben slutade prata och trampade på fisken så att den gav ifrån sig ett "skrrrrrrruuunk" ljud och ur gapen flög ut en svärm flugor. "Bra, bra, härsket å ruttet" mumlade han och började sedan yttra ord jag inte kunde förstå. Ord som han viskade in i gäddans strupe och efter en stunds stillhet började fisken plötsligt pysa ut vitgul ånga. Gubben trampade på gäddan igen, som nu gav ifrån sig ett "Lhooooaaaak"ljud och ur dess gap rullade en rödbrun ägg ut. Pojkarna skrek förtjust och klappade händerna, jag kände en ominös kyla och mörker skölja över mig. Gubben plockade upp det underliga ägget och la den i fickan. "Va-vad var det där för nå-något?", sa jag och kände att hela mitt väsen var ur balans. Min far kollade på mig med en förvirrad blick, som om han inte först förstod frågan, sen gav han ifrån sig ett roat skratt, "Hahaha! Och dem kallar MIG dement! Pojkar, hör ni, Kuklöse Lotta har glömt vilka vi är, glömt sagorna jag är täljd ur, glömt vilka gamla krafter det finns här i universum", han fortsatte skratta, men nu var skratten mångdubblad, det lät som flera män skrattade samtidigt. Skratten ekade ur hela hans kropp. Jag hoppade över min far och slet sönder hans tröja så att hans bröstkorg blottades. En ansikte stirrade tillbaka på mig. Min äldsta bror Magnus ögon blängde på mig, hans mun vrålade av skratt. Jag föll ihop på marken och mina söner sprang till mig.

"Gå bort gossar, jag och er mamma ska samtala. Pissa på den där myrstacken under tiden", min far sträckte ut sin näve som jag grep tag i med skakig hand. Vi gick djupare in i skogen, min far ledde vägen och jag snubblade efter honom. Skogen verkade bli mörkare och tätare för varje steg vi tog. Himlen var borta, slukad av träden och grenarna, solen var också försvunnen, den hade lämnat oss ifred här var sagan ännu levde kvar och krafter som ingen mindes förvarades i hemlighet. Där ord hade kraft och där mina minnen förvarades. Där min far kallades "Den sista Häxkonungen". Vi kom tillslut till en glänta, en öppen liten mosscirkel mitt i skogen. Han kallade mig dotter för första gången någonsin. Min far behövde mig. Han behövde min trasiga och bortslängda själ som han uppodlat i alla dessa år. Han gav mig det rödbruna ägget som jag svalde och tillsammans mässade vi den Röda Spindelns inkallelse. Min far dansade med en smärtsam och förvriden ansiktsuttryck, han mässade och pissade ner sig själv. När han kollapsade ihop började luften vibrera och skogen började krypa ihop. Min far reste sig upp och lugnade mig, sa att han skulle ta hand om mina söner. Att de skulle få uppleva den nya världens kaos med honom, han skulle låta dem löpa amok i skogarna, bergen, rymdsjöarna och spiralstäpperna. Tillsammans skulle de supa in den nya världens färska och ungdomliga krafter. Min far behövde mig och Den Röda Spindeln väntade på mig. Jag söp in den gamla världen, jag drack upp den, sög i mig dess slitna kropp och själ. Jag kände blodet börja forsa och spruta ur alla mina porer och ur mina röda blod började någonting kräla ut. Någonting som jag aldrig skulle få skåda.

Facebook
TwitterReddit

glitchig hjärna stretchar emotionsaggregatet

Hjärnan är full med rost igen. Man ska aldrig sluta, man ska för evigt fortsätta fast man inte o r k a r. Vandra och skriva och läsa och knarka och dansa och spela och hosta och leva tills hjärnan blir ren.

S
kräpet

måste kastas bort. Slängas ut i rymden och sugas in i ett svart hål och hamna i en annan dimension där skiten uppskattas för skiten det är. Där bajskorvar läser bajstidningen och pratar diarré.

"Du kan fortfarande. Du måste bara värma upp lite! Sinä olet nuori jag kaunis!!"

KOM IGEN NU!!! Rebooot the fucking system! Glitcha färdigt, bajsa ut orden, rensa ut lagomheten ur dig, medelmåttigheten, latheten, du kan bättre, du kan mer, du kan mixa ihop ord till något knarkigt och lidelsefullt! Blöd när du skriver! Blöd eld och LSD så att pappret blir en inferno som Lucifer själv bränner sig på!!

Okej, nu börjar det likna något. Mer, MER fonetisk fauna! Jag vill ha meR avföring!

En desperat desperado red emot solnedgångens pixliga värme och fann syntetisk kärlek i en dansdemons hallucinogena blick. Hennes framtidsanskite sicksackade mellan eufori och digital paranoia när hon pratade om hennes laglösa katt som uppfunnit en ny foton som kunde perforera kosmos kolsvarta, ändlösa skymning. Genomborra mörkret och skapa nya objekt i skyn som människor kunde peka på och förundras över.

Kattens namn var KIOKO och hade den mjukaste och fluffigaste mage du kan tänka dig!

Dansdemonen fällde en tår som desperadon fångade i luften, denna elektriska fragment av illusion sprakade i hans näve som rymdstoft. Desperadon gav dansdemonen tillbaka hennes tår och som tack fick han dansa PURPURSPIRAL DANSEN med henne. En dans med sån energi att inte ens en infinitetskalkyl kunde räka ut dess freNEsi som RUlkaixzx!¤%! hjälp! Universum Sl1ts sÄnder!! AAAHRGXXXXZZzzzXXxz...ksdn
(( ))
.-/(/10011101011010ÅZX
42
:)

Trés belle min vän! Det var en godkänd psykedelisk bebop ballad. Ät en smörgås nu och ta en kopp mörk Pepsi MAX.

glitchig hjärna stretchar emotionsaggregatet

Facebook
TwitterReddit
Riktiga Män fiskar på stormiga sjöar (1)

Riktiga Män fiskar på stormiga sjöar (1)

Brandons far misstänkte att det här skulle bli sista gången han någonsin for ut och fiskade. Gubben hade yttrat dessa tankar högt och tydligt under frukosten och Brandon hade besvarat det med tystnad. En tystnad som sonen förlängt så länge han kunde genom att konstant sleva gröt in i käften med intentionen att hela tiden ha munnen full med så groteskt mycket havregrynsgegga att det var omöjligt att prata.

För vad fan skulle han kunna svara på hans fars tankar!? "Yeah, du är 82 år gammal. Döden lurpassar väl i varje jävla vrå i den åldern", eller "Sucks to be old. Allt man tycker om måste man lägga av med. Tillslut kommer du inte ha något du tycker om att göra kvar. Bara sitta ensam hemma och längta efter skidsäsongen, för då kan du kolla på TV och se på när ungdomarna tävlar i Tour de Ski och sen bli besviken när norrmännen spöar svenskarna. För livet är bara en ändlös parad av besvikelser och elände. Det finns bara en sanning i den här världen och det är det alltid blir värre imorgon!" Tystnad var bättre än det, även om Brandon var smärtsamt medveten om att han sakta men säkert höll på att kvävas av gröten fortsatte han ändå att sleva skiten utan avbrott ner i svalget. Bättre med "death by gröt" än att visa att man hade känslor. Det var tankegången. Hellre död än rörd.

Känslan av gröt dröjde sig kvar i munnen i flera timmar, även när de satt i bilen på väg emot stugan kunde Brandon känna hur halsen kändes smått öm efter havregrynskaskaden. Det var inte det enda som hade dröjt sig kvar, orden från Brandons upphovsman vid frukosten klingade och studsade runt i skallen fortfarande. För om hans far hade rätt - att det här var hans sista fisketur - betydde det också att det fanns en stor chans att det här skulle bli Brandons sista gäddholocaust också. För pojken var inte en fiskare. 85% av gångerna Brandon fiskat i sitt liv var tillsammans med hans far. Om gubben inte fanns kvar, fanns det en ganska stor chans att Brandon aldrig skulle plocka upp en nät eller fiskespö igen.

Det här var inte första gången gossen haft sånna här tankar. För några år sedan då Brandon tillsammans med sin mor och far gick ut för att plocka hjortron, då hade likartade funderingar börjat blixtra runt i cerebrum. Att gå ut och grinda efter hjortron ute i svårforcerad terräng med ett par pensionärer var inte direkt en formel för ljushastighet. För en frisk tjugoplussare som Brandon tog det fem sekunder att hoppa över en bäck, men för en åttioåring med en malfunctioning ben och en sextioåring med kass rygg, var en bäck inte en snabb skutt över, för dem var det en flera minuter lång projekt som innehöll allt från komplicerade uträkningar av distans, stillsam väntan på att få medvind, sökande efter en bra gren att kunna klamra fast vid vid övergången och femtio stycken vilopauser.

Hjortronresan hade varit en "Holy shit" ögonblick för Brandon. För han insåg där och då att om han ville fortsätta med att plocka hjortron i framtiden, var det han själv som skulle vara tvungen att ta intiativet att göra det. Det skulle förvandlas från en grej han gjorde med morsan och farsan, till att bli en grej han själv höll på med.

I sina tankar såg Brandon hur han tvingade sina motvilliga systersöner att följa med honom till sumpmarkerna, hur dem skrek efter nåd när tusentals myggor sög deras unga färska blod ur dem, hur deras salta tårar rann nerför kinderna efter att ha vandrat i flera mil med skavsår på fötterna och just få höra nyheten från en glad Brandin "Det är en kort sträcka till, vi ska bara klättra över det där berget". Ja, det skulle bli upp till Brandon att föra denna vackra och traditionella tortyrmetod som är hjortronplockning vidare till den nya generationen.

När Lasse och Brandon anlände till stugan var det redan eftermiddag. Stugan var en liten röd låda, ingen hade varit där på ett tag så gräset var långt och vajade i vinden, en yxkast ifrån stugan låg resterna av en husgrund. Det var där Brandons far hade vuxit upp - farfar Arthurs hus - men både huset och farfar hade elden dräpt en natt för snart tio år sedan. Så nu var det inget kvar än bara lite tegel och aska.

Markområdet var Lasses och stugan var Lasses, men det var inte han som snickrat ihop kojan. Utan det var Jonte. En grabb som inte haft någonstans att bo, så han hade föreslått till Lars att han kunde bygga en stuga där till honom och som betalt för arbetet kunde pojken bo där ett tag. En bra deal tyckte Lasse och så hoppsan hejsan fanns det nu en stuga där.

Jonte hade tyckt om rusdrycker, så när han flyttat ifrån stugan såg hela området ut som en soptipp byggd ovanpå en annan soptipp. Efter klagomål från grannarna (och Lasse) hade Jonte städat tomten upp ordentligt, men än idag kunde man hitta sprit och likörflaskor liggandes lite här och där. När Brandon klev ut ur bilen och for till dörren för att låsa upp, kunde han höra hur det knastrade till under fötterna när han gick, det var alla ölburkar som låg under gräset.

Brandon låste upp dörren, for in i stugan med två ICA kassar i vardera hand och började ställa in varorna i kylen. Under tiden for Lasse och hämtade Stefan och Marja-Leena, dem skulle joina them i den här lilla fisketuren, men paret hade på något sätt åkt vilse i lillbyn som är Vettasjärvi och farsan var tvungen att hitta dem. Under tiden Lasse letade efter de vilsna for Brandon ut till gården och samlade ihop alla spritflaskor, ölburkar, whiskybuteljer och ciderburkar han kunde hitta. När Lasse anlände med Stefan och Marja hade Brandon redan hunnit fylla en hel svart sopsäck med diverse alkoholkärlor. Lasse grymtade till Brandon att sluta leka och hjälp istället med båtmotorn. Grymtad och gjort, släppte Brandon sopsäcken, plockade upp motorn, hivade den i bagaget och så brummade Stefan, Lasse och Brandon iväg till sjön för att prova motorn.

Skiten funkade såklart inte. Båten guppade ute på vattnet med gammelgubben vinglandes ombord, men motorn bara spottade och fräste när Lasse försökte få igång "apparatan". Vinden blåste båten mer och mer ut till sjön medans Stefan och Brandon bara stod som två lyktstolpar på stranden och stirrade på. Lasse svor, vinden ven och Stefan försökte överrösta både vinden och svordomssaxofonen när han försökte hjälpa till med att rent ut GISSA vad det kunde vara för fel på motorn, MOTORN som han inte kunde SE där han stod. Det hjälpte såklart inte. Kanske hade Stefan rätt i sina gissningar men att försöka skrika ut order till en halvdöv gubbe tjugo meter borta var inte direkt friterad guld om ni fattar vad jag menar (jag fattar inte vad jag själv menar så lycka till).

Vid det här laget började Brandon bli uttråkad av denna kakofoni och bestämde sig för att ta en dopp i sjön. Denna historia kära läsare utspelar sig mitt i september, uppe i kalla Lappland, så ni kan nog fråga er med gott samvete om Brandon hade alla samer på skotern när han kläckte denna skarpsinniga ide. Föga oväntat plaskade Brandon in i sjön och insåg att sjön inte var uppvärmd med varma filtar, nej, det var femtiotusen Piggelin och dödens frostiga bleka hand som värmt upp denna mörka lagun! Men Brandon kunde inte backa av nu när han hoppat in, det vore pinsamt, han var tvungen att stå sitt kast och försöka låtsas njuta av denna svåra misshandel han utsatt sig själv för. Brandon bestämde sig för att vara till nytta och plaskade smidig som en stenstaty till sin fars båt, grep tag i fanskapet och drog den till stranden. Det fanns åror i båten, så det här var en helt onödig FLEX från Brandons sida, men Lasse sa inget. På torra land bestämde sig trion (läs: Lasse) att fara tillbaka till stugan och försöka fixa motorn där. De slängde sig i bilen och grusade iväg.

I stugan böjde sig Stefan och Lasse över motorn och smekte sina mustascher tankefullt. Brandon hade ingen mustasch så han joinade inte männens tankesmedja. Istället satt han i fåtöljen och läste "United States of Japan" av Peter Tieryas, i brist på mustasch smekte Brandon sina ögonbryn tankefullt och distraherade sitt eget läsande.

Lasses och Stefans mummel verkade nå i en konsensus i vad problemet var, Brandon var inte helt säker om han hade rätt i denna gissning, men med tanke på att männens mummel hade synkat in i exakt samma tonläge antog grabben att någon slags samförstånd hade uppnåtts. Brandon hade rätt i sin gissning. Lasse ställde sig upp.

Lasse: Vi får gå till grannpojken och fråga om han har *sak er berättare inte kommer ihåg eller vet vad det var... någon slags mutter?*

De tre männen vandrade iväg till grannpojken medans Marja stannade kvar i stugan och började tillaga mat och plocka undan bestick, mustaschhår, pellets och annat random skit som skräpade här och var på golvet. Lasse knackade på hos grannpojken och dörren flög upp. Det visade sig att grannPOJKEN var en sjuttio årig karl med ett ansikte som såg ut som en sliten lädersoffa. Alltså tekniskt sett var Lasse tolv år äldre än gubben, så i hans ögon var gubbstrutten säkert en pojk, men Brandon hade svårt att se ungdomligheten i grannpojken, speciellt när gammelfarbrorn började prata om alla metaller som opererats in lite här och var på hans kropp och när mannen började minnas sin ungdom då han jagade håriga elefanter här i trakten med sten och spjut.

Anywho, efter att ha druckit en liter av gubbens lingonsaft, hittades muttern (eller vad det nu var) som behövdes och trion återvände till stugan. Maten var färdig. I sanna tornedalsk anda fanns det inget grönt ("vad är det här, gräs?") på menyn, bara kött, potatis och fett. Käket slukades, motorn fixades, fiskenäten plockades ner från väggarna och så var det tillbaka till stranden....

-------------
*Fortsätter i bloggen under*

Facebook
TwitterReddit