Gamereactor follow Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Kattémon GO

Jag har alltid önskat att Pokemon GO var mer hardcore över var spelet placerar Pokémons. För utan tvekan det coolaste med Pokémon GO (för mig alla fall) är att den får folk att lämna hemmet och äventyra i verkligheten, så varför inte kapitalisera på det och verkligen tvinga folk på verkliga äventyr! Ha sällsynta pokemon som Mew halvvägs uppför Mount Everest. Ha Hitmonchan på en boxingshall. Ha någon vattenpokemon mitt ute på en sjö. Dragonite på högsta kullen/berget i området du bor på. På ställen folk måste verkligen anstränga sig för att komma till helt enkelt. Folk skulle säkert dö för folk är idioter, men det är det som är poängen, att bli den bästa pokémontränaren kräver mod och kompetens!

Fast det är nog bara jag som vill ha ett sånt här läge, de flesta skulle klaga, "Jag har inte råd att fucking klättra upp för Mount Everest!", för mig handlar det mest nyfikenhet, jag är nyfiken på att se hur långt pokenörds skulle gå för en pokémon.

Jag har aldrig haft Pokémon GO själv, för att jag aldrig har haft en nog bra telefon (jag har rockat en knapptelefon tills för någon månad), men jag har vänner som har spelet och systersöner som jag lirat med. Pinsamt nog var jag med i tidningen en gång just specifikt om Pokémon GO fast jag inte spelade spelet. Några personer hade anordnat en "Pokéwalk" runt Luleås alla Pokéstops, min vän skulle vara med, så jag joinade henne för att jag gillar promenera och umgås med vänner. Det var typ hundra pers där som skulle vara med på walken och av alla dessa hundra pers traskar Norrbottens Kuriren journalisten fram till oss såklart. Min kompis hade inga problem, hon var en jävla Pokémon GO expert, hon hade skaffat spelet en månad före det hade ens lanserats i Sverige, typ USA betan eller något. Så när hon fick frågor om varför hon lirade Pokemon GO kunde hon prata och se ut som en expert. När jag fick frågan, så stod jag bara där som ett fån: "Öh, jag... jag gillar gå. Så jag är här för "GO" delen i Pokémon GO". I tidningen dagen efter var det en bild på oss två, jag var där för sällskap stod det. Vojne vojne, om det inte var pinsamt nog, så lyste mina bröstvårtor som två salamiskivor under min vita tröja.

Alla fall, jag har en mobil som är bra nog för Pokémon GO nu, men när jag skulle skaffa det var det typ tusen (tre) grejer som man skulle signa upp för. Få en kod skickat till ens mail, som man sen skulle slå in på mobilen och yadiyadayada. Jag lessnade helt enkelt.

Och sen tänkte jag på mitt problem med Pokémon GO, det är så lätt och inte särskilt djupt - mata och släng pokeboll. Pokémonen vill bli fångade de jävlarna! Jag vill ha HARD MODE, så jag tänkte för mig själv, "Vad är coolare än en Pokémon, och mer jävliga? Katter såklart!"

So yeah, jag har vandrat Hallsberg den senaste veckan och fotat katter när jag stötter på eller hittar en. Här är min logg.

Kattémon GO

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

#Gamestruck4 - Spelen som format mig

Allt började i en dammig källare under en hamburgerrestaurang. Det var där jag fick Super Mario att hoppa för första gången.

Jag hade blivit förvisad ner till källaren för att jag var en femåring som var i vägen, någon som kutade runt matsalen med en mun som spottade fram laserljud och drog i mammas jobbförkläde. Den där källaren blev dock ingen fängelse för mig, mer som ett magiskt tempel där varje kassett jag ploppade in i den gråa NES lådan uppvisade nya världar att utforska och hoppa omkring i. Hoppa på en skateboard och åk med den! Hoppa på en svamp och bli stor! Hoppa ner i en grop och dö! Jag hade upptäckt tv-spel och jag var helt förälskad. Jag kom ut ur den där källaren som en ny person. Det var framtiden jag bevittnat där nere i mörkret. Framtiden var pixlig, färgrann, bloppade och plippade och fyllde hela ens väsen med obskrivlig glädje. Jag hade hittat något som var mitt. Något de vuxna inte förstod sig på. Det var jag och spel. Från och med den dagen var jag en spelare, en gamer.

RESIDENT EVIL
Resident Evil var det första spelet jag spelade där karaktären inte kunde hoppa. Jag tryckte på Playstations alla knappar men inget hände. Trekant - inget hopp. Fyrkant - inget hopp. Kryss - inget hopp. Cirkel - inget hopp. Men det var väl som fan vad det ska krånglas då. AXELKNAPPARNA - inget hopp. Jag fattade ingenting. Var spelet sönder? Varför kunde jag inte hoppa!?

Jag hade såklart lirat andra spel där det inte fanns en specifik hoppknapp. Men det var spel med fordon, som racingspel och scrollande rymdshooters som Gradius. Såklart en bil inte kunde hoppa, det skulle bara vara dumt! Men ett spel där man styrde en gubbe, att ett sånt spel inte hade hoppknapp var konstigt, det var inte roligt om man inte kunde hoppa.

Fast jag var förvirrad och smått förbannad på spelet fortsatte jag spela vidare (mest för att jag tyckte Jill Valentine såg så jävla badass och stilig i sin blåa uniform och coola basker). Jag insåg ganska snabbt att det här var något annorlunda jämfört med allt annat jag spelat förut. Resident Evil ville vara mer än bara skoj och stoj. Den ville få dig känna obekväm och skrämd. Lågupplöst rött blod sprutade våldsamt ur Jill när en zombie attackerade. Musiken blippade och ploppade inte längre, den skar och skrek, det var ljud från mörkret, mardrömmens långsamma andetag som kittlade i nacken. Det var hemskt! Man var konstant vilse, man kunde inte springa åt höger tills skärmen slutade scrolla för att komma till mål som i 2D spelen, man var tvungen att navigera genom en hel herrgård fylld med dödsfällor och låsta dörrar. Monster lurade i varje hörn också, gigantiska ormar och gröna jävla troll som hoppade på en och slet av ens hela jävla huve! Det kändes helt hopplöst.

Och det var DÅ det klickade i lilla skallen min. Spelet var designad att vara såhär. Det var medvetet hemskt, läskigt, svårstyrt och krångligt. Spel kunde vara mer än bara skoj och skratt. Därför fanns det ingen HOPP knapp! Någon hade tagit bort den för att det skulle kännas hemskt och HOPPLÖST. Och det var det roliga. Att slå emot omöjliga odds och segra. Jag kände mig yr. Det fanns spel som försökte berätta saker och få en att känna känslor och grejer. Spel kunde vara det här också. Spel var verkligen speciellt. Och efter Resident Evil blev jag sugen på mer av den här varan, på spel som ville få en att känna alla slags känslor och på det spåret hittade jag tre favoriter i form av Final Fantasy, Metal Gear Solid och Silent Hill.

SHENMUE II
Vi lämnade Finland och flyttade till Sverige när jag var tio år. Jag hatade Sverige. Jag kunde inte språket, hade inga vänner, godiset smakade konstigt och inga affärer sålde mörkt bröd. Jag längtade tillbaka till Suomi och frågade morsan varje dag när vi skulle tillbaka hem. När ett år hade gått slutade jag fråga. Spel blev i den här situationen ännu viktigare än de varit. Jag tror min mor hade dåligt samvete över flytten och såg att jag vantrivdes, så när jag frågade om jag kunde få en Dreamcast, gick hon faktiskt med på det! Jag var i extas. Jag skulle få spela Resident Evil: Code Veronica!

Dreamcast blev maskinen som fick mitt spelintresse att gå in i OVERDRIVE! Det fanns så många spel. Power Stone, Soul Calibur, Dynamite Cop, Skies of Arcadia, Jet Set Radio, Virtua Tennis, House of the Dead 2, Dead or Alive, Space Channel 5, Rayman 2 och såklart SHENMUE.

Ryo Hazuki blev min förebild. En badass snubbe med skinnjacka som kunde Kung-Fu och gillade klappa katter. Shenmue fick mig att uppskatta vardagen. Jag insåg att klappa katter, köra race med gaffeltruck, prata med dansande varmkorvs försäljare och köpa leksaker kunde vara lika spännande som dueller mot dreglande monster. Att vardagen själv kunde vara äventyret.

Men det var Shenmue 2 som verkligen slog mig som en Tornado Kick rakt i själen. Ryo hade lämnat hemlandet Japan bakom sig och rest till Kina i jakt på sin fars mördare. Tempot var högre, de coola scenerna var fler, karaktärerna var mer intressanta och det fanns fler coola fighter. Spelet hade en filosofisk sida till sig som fascinerade mig. Shenmue 2 lärde ut kampsportsfilosofi inte bara genom ord, men genom att spelaren fick lära sig dessa läxor i gameplay. Du var verkligen tvungen att lugna ner ditt sinne och visa tålamod för att fånga tre fallande löv på raken. Förstå att det fanns ingen fara i luften fast en man höll en rakblad mot ditt strupe och knappen A blinkade på skärmen frenetiskt. Det var coolt. Allt Ryo lärde sig på den här resan, lärde spelaren också. Det var du och Ryo. Det var JAG och Ryo.

Fast han var bättre. Ryo var också en främling i ett främmande land, men han lät inte det påverka honom. Han körde på, han var badass och cool och han skaffade sig badass och coola vänner i det här nya landet. Jag ville vara som Ryo. Han hade visat vägen, det var bara att följa.

HALO
Halo exploderade in i mitt liv som en välplacerad plasmagranat och blev mer eller mindre hela mitt liv där ett tag. Jag hade fyra kontroller och det var multiplayerfest hos mig varje dag. Oftast handlade det om fyra player splitscreen dödsbataljer, eller co-op med en polare där man tog an hela Covenant armadan tillsammans. Halo var okej ensam, men Halo är och förblir multiplayer för mig. Att sitta tillsammans med sina vänner i samma svettstinkande rum och skratta och vråla är minnen som jag vårdar om ömt.

MASS EFFECT 3
"Commander Shepard has become a legend by ending the Reaper threat. Now you can continue to BUILD that legend through further gameplay and downloadable content."

Mass Effect 3 öppnade mina rödsprändga ögon efter att den hade krossat mitt hjärta, sparkat mig i magen och styckmördat min själ. Jag var så jävla besviken på Mass Effect 3. Jag for ut till internet för att se vad andra människor tyckte och jag fann ett fullskaligt krig emellan upprörda fans och Bioware/EA. Det mesta handlade om hur kass slutet var. Vissa hade långa listor av anledningar varför spelet sög, andra tyckte bara att slutet var för sorgligt och att den borde vara mer glad . Bioware försvarade med "artistiskt integritet", EA verkade inte bry sig alls och blablablbla. vem fan bryr sig? alla vet vad som hände. skitstormen som blåstes upp, att spelet fick glödande beröm från spelpressen medans fansen slet sönder fanskapet! Day one DLC, lathet, påtvingad multiplayer, lögner....
......,,,,,,,,..
.. jag är så jävla trött
................................

Mass Effect 3 lämnade mig cynisk.

Det var som all kärlek jag hade till spel slogs ut ur mig på en och samma gång. Som om det var första gången någonsin jag verkligen såg hur jävla kass, pengagirig, visionlös, trendkåt, korrupt och värdelös spelindustrin var. Åren gick och Bioware fortsatte spotta ut mediokra spel.

Online tog över hela industrin och spel som var trasiga på launch med DAY ONE patches hängde med. Pay to Win blev en grej. Och splitscreen multiplayer började dö. När Halo 5 skippade splitscreen helt och hållet, för bara online multiplayer. Det kändes som ett personligt svek. En välplacerad energy sword i hjärtat och mina minnen.

Spelpressen blev ett större och större skämt.

Allt är inte dåligt dock. Spelare har mer inflytande än förut, med röster vi kan få hörda. Kickstarter och liknande ger oss chansen att uppfylla drömmar och stötta ting vi vill ska hända. Som Shenmue till exempel. Kan du fatta att Shenmue 3 är på väg? Drömmen har blivit verklighet! Synd bara att det tog 15 år. Femton långa år.

Över 15 år Ryo. Du vandrade in i den där grottan och fastnade där inne i över 15 år. Nu är du på väg tillbaka och du är fortfarande ditt 18-19 år gamla jag. Fyfan, du har inte åldrats en dag. Men vet du vem som har det? JAG! Jag är 28 år gammal! JAG är äldre än DU Ryo! Det var meningen att du skulle leda vägen. Visa mig vad världen har att erbjuda! Inspirera och vara en förebild. Men du svek mig Ryo. Du svek mig. Du lämnade mig här ensam fäktandes i mörkret. Vad har du att lära mig nu? Jag är så mycket äldre än du, jag är en MAN och du är en liten grabb. Och jag blir bara äldre och äldre för varje sketen dag som går.
...varför måste,.jfgbhnjmk,l.öäf...
........... "How about a game of Lucky Hit?"..&5#"¤

varför måste jag bli gammal?

Varför kunde du inte åldras med mig Ryo? Varför måste jag se ljuset från mina ögon försvinna dag för dag som går? Varför måste jag leva sålänge att jag hinner se allt jag tror på och älskar förvridas sönder? Final Fantasy, Silent Hill, Metal Gear Solid, Bioware, Halo fucking allt. Det är inte bara spel Ryo. Hobbit filmerna sög pung. Gorillaz nya album orkade jag knappt lyssna klart på. Min mamm... Du vet, jag brukade visa Shenmue för morsan och hon kallade det alltid "Aah, det där spelet med den japanska pojken". Hon har demens nu. Visste du det? Såklart inte. Du vet inte någonting. Du vet inte vem jag är längre. Du vet inte ett piss. För du finns inte.... vem fan pratar jag ens med?

Det är inte spelmediumet som suger, det är jag. Jag har blivit de jag slogs så passionerat emot förut. De som klagade på att spel bara gör folk till mördare och är skit. Jag har blivit min egen fiende. Jag är en zombie från Resident Evil som Jill Valentine skjuter. Jag är död och känner ingenting.

Eller, jag känner saker då och då. När orden "PREY SLAUGHTERED" uppenbarades i grönskimrande versaler på skärmen jublade jag som en vettvilling. Jag höll andan i verkligheten när Xenomorphen vandrade förbi mitt gömställe i Alien: Isolation. Jag fick typ en PTSD attack av Overcooked och skrek "DISK! NÅGON TA DISKEN! JAG HAR INGA TALLRIKAR!". Jag log ett gigantiskt och hänfört leende när jag kollade genom kameran på mobilen och såg en Bulbasaur stå vid gungorna på gården. Det är fortfarande samma. Samma känsla som jag kände i den där källaren för 23 år sedan. När jag fick Super Mario att hoppa.

"Now do you remember. Who you are? What you were meant to do?"

Ja, Big Boss, jag vet vem jag är. Jag är någon som står på en klippkant och måste göra ett val. Bakom mig finns vägen ut, iväg från spelen, iväg från smärtan, besvikelserna och irritationen. En välbehövlig distans, men med risken att jag aldrig återvänder. Framför mig är stupet. Ett fall ner till en dal där spelen härjar, där skit frodas och idioter finns överallt. Shenmue 3 kommer finnas därnere. Kommer jag?

Jag vet inte ens om jag har ett val helt ärligt. Jag gör som jag alltid gör, som jag alltid gjort. Jag hoppar.

#Gamestruck4 - Spelen som format mig

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Riktiga Män gör djurljud på akutmottagningen (1)

Johan och Brandon hade verkligen ansträngt sig för att inte se ut som luffare. Att bli inbjuden till ett bröllop i en helt annan nation och sen bara traska in i t-shirt med Hälge tryck och jeans med fiskratrar was out of the fucking guestion. Det var de båda överens om och skallarna deras nickade sammanstämt när de spenderade engelska pund i syftet att se anständiga ut. Efter tips från Fazz traskade duon in i en kostymaffär och skaffade sig varsin vuxendräkt. Johan slog på stort och inhandlade ambassadörskollektionen som bestod av kostym, skjorta, röd slips, finbrallor och ett par glansiga pjucks.

Brandon hade haft med sig egen fluga och finbrallor, så han köpte bara skjorta och väst. Lättsamt chic - var stilen han satsade på. Också känd som - Vill inte spendera hela lönen - looken.

Duon var ganska nervösa inför bröllopet. Brandon tänkte ha med sig skinnjackan ifall det blev kallt, men började tveka om det passade.

Brandon: Steve och Nat är väl båda två veganer? Så det är kanske inte så smakligt att ströva till bröllopet insvept i flådd djurskinn.

Johan: BRA att du tänkte på det. Det är nog bäst om du tar av den.

Brandon: Den är jävligt cool dock.

Johan: TA AV DEN!

Brandon: Aaaagh!

Med present i hand och finkläderna på kroppen tog duon en taxi till hotellet där bröllopsceremonin skulle hållas. De anlände och bemöttes av självaste brudgummen STEVE som var iklädd i någon slags vit vikingdress och hälsade på Johan med ett "ARMST! You made it" . Två av hans bestman var där också och hade likadan klädsel som Steve (fast deras krigarklänningar var svarta). Det var här Brandon och Johan båda började misstänka att det här kanske inte skulle bli en så traditionell bröllopsceremoni som de hade tänkt sig.

När duon klev in i salen där ceremonin skulle hållas var det som att kliva in i Shakespears "En Midsommarnatts Dröm" fast skriven av en fantasygeek som snedtrippat på flugsvamp. Folk rockade Lothlórien kappor och matchande alvöron som om det var casual friday, medans Peter Pan minglade med en enhörning samt två punktjejer i skinnjackor. En man vars hela skägg bestod av glitter ställde stolar i ordning och en tjej med blommor i håret snappade instapics på en kille klädd i limegrön adelsdräkt. Det var Woodstock for the wierd and geeky och alla var inbjudna! Det här var en dag då fakta och fiktion dansade ihop hela vägen till natten. En dag när du kollar åt höger så står en bullrig australiensare där och skrattar åt BREXIT skämt. Kollar åt vänster och ser en uttråkad Marie Antoinette i converse skor scrollandes i sin mobil. Kollar upp mot taket och ser i kristallkronans reflektion blommor och nithalsband. Kollar framåt och ser två svennar som ser ut som advokater vilsna i Mumindalen. Kollar ner på marken och ser en beige heltäckningsmatta med rosblad strödda över. Gör er redo. Snart börjar bröllopet.

Viva la Steve och Nat!

Viva la kärlek!

Brandon och Johan hittade belgarna (Maximo, Diggy, Flynn och Steep) och slog följe med dem. De enda förutom belgarna som delade J:s och B:s klädstil var gamlingarna. Brandon gangstanickade åt en gubbe i kostym och slips. Gubben nickade tillbaka. Vigselceremonin började och gänget tog den klassiska "se inte oss" raden längst bak i salen. Det här var första bröllopet Brandon någonsin varit på och han var glad att det var den här ceremonin som poppade hans oskuld. En som kändes så personlig och genuin. Inte nertyngd av tom tradition och ritualer, utan något som verkade konstruerats av omtanke. Han kände inte Steve och Nat, men bara genom att se vad de fixat ihop och se deras vänner, så verkade de vara ett par coola katter. Enda jobbiga var ett litet barn som gillade att gråta en skvätt lite här och där under ceremonins gång.

Efter ceremonin var över, hoppade alla gästerna på två bussar som fraktade dem iväg till ett fält där en gigantisk festtält i tipi stil var upprest. Det var dags för Brandons två paradämnen: Käka och dricka. Belgarna och svennarna satt med varandra vid bordet som hette Dalaran. Brandon trodde puckat nog att det var "Dalarna" som i - Falun, Borlänge, Mora - men Johan rättade till Brandon och sa att det var en stad i World of Warcraft. Först tänkte Brandon besvara Johans WOW kunskaper med den vanliga spydiga attityden han brukade köra med, något om"no-lifer", "hur orkar du med där eviga grindspelet", etc. Men hela den här resan till England, mötet med de sköna belgarna, inbjudan till det här coola bröllopet, det var allt tack vare att Johan spelade WOW. Inget spel Brandon hade någonsin spelat hade lett till något sånt här. Något verkligt liksom. Vänskap som bildats och grejer! Han kunde inte riktigt klaga på WOW vid det här laget. Plus, hela bordet var full med WOW nördar, så det var fem mot en om han började jiddra. Inte riktigt de bästa oddsen. Fast samtidigt, de var WOW nördar. Kanske hade han en chans att ta ut dem fast de var så många?

Bordet hade morot, paprika och gurkstavar som man kunde doppa i hummus, guacamole och någon annan dipp som var rosa till färgen. Brandon knapprade i sig glatt och berömde vegan kokkonsten. "It kinda reminds me of.. öh "Granbarr", what the hell is that in english? The green needles on christmas trees. It reminds me of that."

Maximo: You eat fir needles in sweden!? Why would you ever do that.

Brandon: You never eaten the needles of fir? That is pretty common, I learned that in the boyscouts. 80 procent of Sweden and Finland is just forests, so it's crucial to learn what is edible and what is not. Christmas tree needles is nothin man, try eating a pinecone.

Maximo: You don't eat pinecones. No way. You can't fool me.

Brandon: No seriously! People eat pinecones in the north. It aint good, but you can eat it. Ask Johan.

Maximo: Armst! Brandon says you guys eat pinecones in Sweden. He is full of shit right?

Johan slängde en snabb blick åt Brandons håll och såg hans ögon som log.

Johan: Yeah, he is speaking the truth. We learn that shit in fucking kindergarten. What kind of leaves, grass, mushroooms and flowers you may find in the wild and can be eaten. You gotta remember Maximo, we come from a country of Vikings! Some of our ancestors drank poisonous mushrooms for fuck sake. A little pinecone is only good for you. You can eat all kinds of things, like this flower in this wase for example, Im pretty sure it is edible.

Brandon: It is.

La Brandon till och tog en bit från blomman och åt up den för att verkligen seal the deal. Maximo och resten av belgarna kollade förundrat på J och B, men var fortfarande inte helt hundra på det här med att nordbor käkade kottar. Allt knaprande och pratande hade gjort grabbarna törstiga, så Brandon och Flynn vandrade iväg till baren för att beställa något att dricka till alla.

Flynn: Can I get a drink?

Bartender: Yeah, no problem. What do you want?

Flynn: Hmm, I don't know, just give me something. Something that has alcohol in it and still tastes good.

Bartender: Okay then.

Och bara sådär. Nästan av rent misstag, skapade Flynn och bartendern en dryck menad för gudar. Det var som sav från världsträdet Yggdrasil, livskraft som dess rötter hade samlat ifrån människornas Midgård, gudarnas Asgård och jättarnas Jotunheim och sedan inne i sitt väldiga trädstam mixat ihop till en dryck så god och vital att tungan bönade direkt efter mer fast den bara smakat en droppe. Drycken kallad: THE SOMETHING. Brandon och Flynn återvände till bordet bärandes på dryckerna.

Johan: What is this! It's real good.

Flynn: It's a Something.

Johan: Yeah, okey. What is it called?

Brandon: A something, that is the drinks name. Flynn asked the bartender for something. And this is what he got. It's the Something.

The Something blev festens mest populära drink. Spelade inte roll om du var en gammal affärsman eller en ung nätt alv, alla provade på en Something. Efter barnbilder på det gifta paret, långa tal från föräldrar och roliga R-rated anekdoter från the bestman, rullades tillslut maten ut. "Veganheaven." De hade kottar som prydnad på buffebordet, Brandon la en på sin tallrik.

Maximo: A Pincecone! You took a pinecone.

Brandon: Yeah, It was a part of the buffé right?

Maximo: NO! It was decorations.

Brandon: Well, food is food.

Sa Brandon och tog en tugga av kotten. Johan kollade på Brandon med ett roat "For fuck sake man" min klistrad över ansiktet. Med stor möda och lite vatten till hjälp svalde Brandon kottsmulorna ner. Nu trodde belgarna på riktigt att nordbor faktiskt åt kottar.

Efter maten hölls det mer tal och nu skulle det drickas. Varje bord hade shotglas och två vodkaflaskor med en bild på en buffel på. Det var östeuropeiskt märke eller något, det smakade starkt och tungt, som sprit. Brandon övertalade Flynn att börja shotta med honom, men grabben gav upp efter tre stycken och Brandon tog en två shots ledning. Johan kom snabbt ikapp och hoppade in i en conga line som växte i storlek ute på fältet och drog resten av bordet in i den snirklande ormen av människor.

Efter dans, misslyckade försök att bli hoolahoop mästare, fäktning med plastsvärd och en vild footchase efter Brandon när han snott Flynns glasögon och kutade iväg som en jobbig sexåring. Efter allt det lugnade Dalaran bordet ner lite. Johan och Diggy började tala med en lirare som hette Metal Mike som stammade när han pratade vanligt, men lät som en vrålande rockgud när han sjöng. Resten gick till baren för några fler Somethings och bara samtalade strunt runt elden. En skön gubbe tyckte att Brandon VERKLIGEN såg ut som en finländare. Att det fanns ingen tvekan om saken vilket land han härstammade ifrån. Brandon tackade hjärtligt, för han visste inte riktigt hur annars han skulle reagera på en sån kommentar.

Små kakor delades runt festen. Gulliga rosa bakelser som verkade ha designats av Hello Kitty för hur jävla kawaiiii de var. En sådan söt liten kaka blev Brandons baneman.

Riktiga Män gör djurljud på akutmottagningen (1)

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Riktiga Män gör djurljud på akutmottagningen (2)

Brandon kunde inte stänga munnen. Kakan låg på den sladdriga röda tungan, men han kunde inte bita sönder den hur hårt han än försökte. Käket hade låst sig i öppen gap läge. Brandon traskade till toan, satte sig på toastolen och försökte förgäves att slå igen munhelvetet, men nada, han såg fortfarande ut som en gorilla mitt i ett episkt jävla vrål. B traskade ut till fältet och satte sig på en av stolarna nära tältet. Folk samlades omkring honom och undrade hur det var, men Brandon kunde inte tala ordentligt för han kunde inte använda sina läppar. Han förklarade situationen så bäst han kunde, men det blev mest kommunikation genom att folk frågade Ja och Nej frågor som han besvarade med tummen upp eller tummen ner. Johan raglade in till scenen med alkohol i stegen, hans prydliga Diplomat look hade förvandlats under kvällens gång till en packad japansk löneman på karaokekväll. Borta var kostymen, håret var vilt och levande, skjortärmarna var uppdragna och den röda slipsen var halvöppet och hängde snett. Folk förklarade situationen för honom och Johan deklarerade ett självsäkert.

Johan: En slag på käften fixar det här!

Ingen förutom Brandon fattade vad han sa och Johan gjorde sig redo för en ordentlig rallarsving, men tack och lov blev Johan distraherad av Flynn och började springa efter honom innan han hann slå Brandon medvetslös. Efter en snabb diskussion togs beslutet att köra Brandon till akuten och förhoppningsvis kunde hans käke fixas där. Två kvinnor och Maximo var det som körde Brandon till akuten. Brandon kände sig inte full vid det här laget, men han hade druckit ganska mycket och samma sekund han satte sig i baksätet på pruttomobilen kände han tydligt hur all alkohol han konsumerat plötsligt slog rot. Det var som om en jätte slagit till honom med en fylleslägga. Bilen burnade iväg med en rajrajande och dreglande Brandon i baksätet.

Det var nu festen verkligen skiftade växel från Fest till PARTY! Dansgolvet fylldes med trollkarlar, människor, alver, vikingar och en väldigt glad svensk som viftade händerna vilt och euforiskt omkring sig. DJ:en sög dock, en flintskallig jävel med kavaj som verkade tro att Best of Enya var the hottest shit ever och passande toner för råröj och dans. Han tog inte heller emot förslag, bara totalvägrade. Johan försökte få DJ:en att sätta på lite Markoolio, "Vi drar till fjällen! Play that one! It's fucking extraordinary, it speaks to me on a deep level". DJ:en bara ignorerade honom, fast inte så konstigt, om DJ:en nekade brudparets förslag, vad hade en glad svensk för chans.

Borta vid akutmottagningen försökte Maximo hålla en full Brandon i styr. Han förklarade till Brandon att han behövde skriva sitt namn och personnummer på ett papper så att akuten kunde ta emot honom. Brandon var full som en indian och kluddrade ner abstrakt konst på A4:an. "KONCENTRERA DIG DITT JÄVLA FYLLESVIN!" röt Brandons hjärna till och gav alkisen en stunds klarhet. Brandon koncentrerade sig verkligen på uppgiften, han skulle skriva ner sitt namn och personnummer, han tryckte pennan hårt mot pappret och skar sönder hela pappershelvetet i två bitar med pennan som skalpell när han försökte skriva. Tillslut kom Maximo på att fråga Brandon om hans ID och så visade de den till personalen istället.

Tillbaka på bröllopsfesten hade Steve dragit ut Johan på dansgolvet igen och vrålade för full hals: "Armst is a faggot! Armst is a faggot!" på ett älskvärt sätt. Fast när Johan började med sitt patenterade helikopterdans och höll på att slå ner halva dansgolvet med sina armar, fick Fazz ta mannen åt sidan, ställa en vattenglas framför honom och säga: </i>"Here mate, some water before you go back out again"</i>. Johan sipprade på vattnet och såg på de gula gnistorna från brasan stiga upp mot den mörka natthimlen och sedan slockna. Men där uppe på himlen lös stjärnorna.

Maximo och Brandon hade gjort framsteg borta vid akutmottagningen. En läkare frågade Brandon om han hade några allergier de borde veta om och för att Brandon inte kunde tala ordentligt, fick han mima att han klappade ett djur och så gav han ifrån sig kattläten så bäst han kunde. Efter att läkaren förstått att det var katt han menade, upprepade fyllisen samma procedur igen, fast den här gången skall han som en hund. Brandon var redo att bust out en hel interpretativ dansnummer för att visa att han var allergisk mot pollen, men doktorn frågade ett "Pollen Allergy?" och Brandon behövde bara nicka som svar.

Johan hade blivit kysst av en kvinna. "You are so funny and charming!" hade en glad rödhårig ung dam i stor puffig klänning exklamerat för Johan och sedan kysst honom med mjuka våta läppar. En stor komplimang (orden och hångeln), men Johan var en man i ett förhållande och kyssen fick honom att bli lite orolig. Så han letade upp Fazz som var mitt i en konversation om kvinnor med en pirat med alldeles för många Somethings i kroppen. Johan berättade om situationen och undrade om han skulle behöva köra "dodge the lady" rutinen resten av natten för att undvika partnerförräderi. Fazz förklarade att det bara var en väldigt kärleksfull kvinna som gillade kramas och kyssas. Inget att oroa sig för. Johan skålade med Fazz och tillsammans gick de ut för att försöka spela lite cricket och lyssna på Metal Mikes vackra stämma.

Brandon hade somnat på en maskin som skulle fota hans käke. Maximo ruskade om sömntutan tillbaka till det vakna och Brandon greppade tag om de två stavarna han skulle hålla i och la sitt huvud på en vågskål liknande tingest och då började en maskin någonstans surra och låta. BRRRZZ. ZZZSSSUS. Fotorna var klara och akutduon fick kila tillbaka till vänthallen där de fick vänta på nästa etapp i äventyret. Under tiden de väntade tog Maximo en selfie på honom själv och den eviga gäsparen som han sedan la upp på Instagram som ett minne på en underlig natt. Tillslut blev de kallade till doktorn som sa åt Brandon att sätta sig ner framför honom och doktorn tryckte sedan in sina fingrar i B:s käft, greppade tag om käkbenet och snappade tillbaka den till neutral läge. BAM! BOOM! DONE!

Doktor: You feel better now?

Brandon: So much better. Thank you! It feels so nice to be able to speak again, I've been like a mute for the last cou-... klargahsss gllhhsss.

Brandons käke hade låst sig... igen. Doktorn upprepade sina Mun Kung-Fu moves och Brandons käke var fixad... igen. Läkaren föreslog till honom att inte prata så mycket de närmaste timmarna och hålla sig från att gäspa. Maximo och Brandon tackade för hjälpen och for ut.

Johan, Diggy, Steep och Flynn stod vid elden när Brandon och Maximo återvände till tältet. En kille med bar överkropp låg i ett av hörnen och snarkade, Steve plockade ihop presenter och ute på dansgolvet var det bara en man och kvinna som dansade tryckare till en helt opassande dubstep låt. Brandon hälsade på Johan vars skjorta var helt genomblöt och hade gröna gräsfläckar lite här och där. "Det blev en ganska vild kväll" sa Brandon till sin resekamrat. Johan stirrade på lågorna med ett tillfredsställt leende. "Jag slängde in en kotte i elden. Den blir nog smaskig" sa han och drack sedan upp festens sista Something med ett elegant svep.

Riktiga Män gör djurljud på akutmottagningen (2)

"Åh nej, nu får du inte kolla. De håller på och är pinsamma igen."

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus

Min (mitt? Vår?) äckliga skål

"Im a rebel without a plate!"

Bokstavligt talat. Jag har ingen tallrik. Jag lämnade alla mina tallrikar i studentkorridoren i Uppsala när jag flyttade ut urfattig med CSN skulder fastetsade i själen. Efter Uppsala har jag aldrig haft en egen porslinfrisbee igen. Sedan dess har jag parasiterat på andras tallrikar som en symbiot. Som Carnage, fast mycket coolare då, som Venom.

Tallrikar är min Spiderman!
(That makes no fucking sense!)
(Jag har inget att blogga om!)
(Det här är vad jag gör på en lördag kväll!)

Men jag lessnade på att vara the badguy. Skurken. Busen. Lessnade på att vara utomjordingen som använder andras tallrikar och slickar dem rena med mina vackra grönslemmiga tunga. Jag tyckte också det var jobbigt att diska tallrikar. Helvete vad mycket tid det tar, typ 24 sekunder, eller mer! Så jag bestämde mig för att förkasta tallrikar. Jag gav fingret åt diskborsten och skapade min egen värld. Jag valde PLASTSKÅLEN.

Denna vackra och praktiska objekt med mjuka och runda former som påminner om en kvinnas höfter. Skålen är något som både soppa och fast föda kan ätas ur. Den är LOJAL. Den går inte sönder under press som tallrikar. Om du blir förbannad och vill kasta något mot väggen. Då spricker tallriken. Den visar sitt sanna form, bräcklig och sprucken! Plastskålen bara studsar tillbaka. Redo för mer. Redo att ätas ur. Redo att bli slängd mot väggen. Redo att fyllas med vatten som kan slängas på fågelskrällen som försöker flyga in i lägenheten. Redo att fyllas med glass och chokladsås när man bara vill tjocka sig ner och kolla på en film. PLASTSKÅLEN REIGNS SUPREME!

Men vissa förstår inte. Jag får blickar när jag kommer hållandes min plastskål i näven. Jag står runt den varma, rykande kastrullen fylld med köttbullar och makaroner, väntar på min tur att slafsa på käk. Då kollar min rumskamrat på mitt skål och sedan vandrar hennes blick upp till mitt ansikte. Våra blickar möts och hon säger.

- Diskar du den där någonsin?

Jag står tyst en stund och tänker. Luften är elektrisk. Gudarna uppe i kosmos ställer sig upp och väntar på mitt svar. Världen håller andan.

- Ja. Det händer.

Hon skrattar.
Jag är seriös.

Jag diskar den då och då, men för det mesta låter jag bara den vara. Jag gillar ha matrester som blandas med den nya maten. Alla slags smaker som blandas. Fragment av salt, bitar av sött, spillror av chili, korn av peppar, stycken av kött, skärvor av broccoli - allt remixas ihop till något nytt och schizo! Något mer som JAG. En ny livsform. Omöjlig att förstå, omöjlig att ignorera. En neongåta inlindad i en androids elektriska fräknar. Elektrisk, vacker, imaginär och artificiell, men samtidigt så mycket mer ÄKTA än verkligheten själv.

Trés belle mina vänner! Mina purpurfärgade skål är skön som kosmos och grann som ljuset från en supernova i mörkaste, svartaste delen av rymden!

Så där har du det Sarah. Anledningen varför jag föredrar att äta från skål.

Min (mitt? Vår?) äckliga skål

"Det här är vår plasstskål."

Facebook
TwitterRedditGoogle-Plus