Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Släkten Självmord

Folk i byn kallar vår familj för "Släkten Självmord". De viskar det, som om det var en hemlighet, en hemsk förbannelse som inte får yttras högt, för då kanske vår olycka drabbar deras egna "perfekta" och "ordnade" liv. Om vi är Släkten Självmord så är resten av byn Lögnens Avkommor för de kan inte hålla deras smutsiga käftar stängda när de sitter runt sina köksbord och börjar överdriva och hitta på saker om vår släkthistoria. Skaffa internet om ni är så uttråkade och miserabla att ni inte har något annat att göra än att skvallra om oss era jävla vandringsfittor.

De har dock inte helt fel (även om de överdriver som djävlar i människodräkt), namnet "Släkten Självmord" beskriver oss väl, Jääjärvi ätten är en dynasti timrad på lik med bortblåsta skallar, skurna handleder, snaror runt blåmärkta halsar och språng framför försenade SJ tåg. Min pappa brukade skämta om det, skratta högt och säga att vi är den mest självständiga släkten norden någonsin har skådat för vi behöver inga krig eller åkommor för att dö, vi tar hand om det gott själva. Han var så min far, självständig och full av skratt. Allt skulle göras själv! Köttet skulle jagas, potatisen skulle odlas, bären plockas i skogen och spriten skulle inte skattas utan brännas själv nere i matkällaren. Det finns fortfarande dunkar som det står skrivet "Skattefritt" på därnere i källaren. Det var där vi hittade honom för flera år sedan, bland sina dunkar låg han still med sopsäckar knutna över huvudet. Han var kall. Det är det jag kommer ihåg bäst, jag försökte slita av påsarna och min hand nuddade hans hals och jag ryckte tillbaka som om jag bränt mig. Han lämnade inte någon lapp. Han visade inte tecken på ångest eller svärta, han hade varit gamla skojfriska han dagen före, skämtat om att befolkningen i byn (eller "storstan" som han brukade säga) alltid stört ökade plötsligt när älgjakten skulle börja. Det enda ovanliga jag kan minnas var att han tog mig åt sidan efter middagen och berättade för mig strävt att anledningen varför våra potatisar var så stora jämfört med våra grannars var att vi använde benmjöl i jorden. "Kom ihåg det. Benmjöl", det är de sista orden jag minns att min far yttrade till mig. Så ja farsan, jag kommer ihåg.

Mamma vandrade i svart på begravningen. Prästen tröstade min mor med ord och religion. Hon tog den till sig - kristendomen - hon behövde väl något, men den förbannade prästen och hans evigt pladdrande mun sa för många ord genom årens gång. Ord som han borde ha valt bättre. Han nämnde det i förbifarten, jag är övertygad om att det inte fanns någon illvilja bakom, men det var ord som lämnade avtryck i min mor. Prästen nämnde att folk som begår självmord inte kommer till himlen, för i guds ögon är självmord lika med mord. Mamma blev sjuk. Cancer.

Min mor lämnade en lapp. Det här var bara tre år efter far. Mamma sa att hon hellre brann i det brinnande havet med vår far än spenderade evigheten i paradiset utan honom. Hon kunde inte stå ut med tanken att låta honom lida helt ensam där nere. Hon hade svalt flera sömnpiller. Cancern fick se sig själv besegrad. Mamma kanske var ingift till släkten, men hon var en sann Jääjärvi.

Efter att morsan gick bort flyttade jag iväg från byn, iväg från Parkakangas och stack iväg till söder, flydde till söder för att vara helt ärlig. Vi är fyra syskon, jag är den näst äldste, när morsan dog var jag tjugo, min lillebror sjutton och lillsyrran femton. Min äldsta syrra Viola var 25 år. Jag vet att jag borde ha stannat och tagit hand om mina lillsyskon, men jag bara klarade inte av vara kvar där, det var som om jag inte fick luft, kunde inte vara mig själv, så när Viola återvände tillbaka till byn, såg jag det som min chans att sticka iväg, jag dumpade allt ansvar på henne och stack. Viola var dock aldrig arg på mig för att jag gjorde det här, hon verkade förstå, hon stöttade mig, "Du borde flytta, låt inte den här byn ta din ungdom, låt inte fucking Paskakangas bli stället som definierar dig". Jag lydde och for iväg så långt jag kunde, hamnade i Lund och började på en Kandidatprogram i Beteendevetenskap.

Jag var glad där. Jag fick vänner, blev Norrlänningen i gänget, han som sa "Jo" istället för "Ja", han som var lugn och tystlåten, en tysthet som folk såg som en utmaning att bryta ner och därav blev jag han som oftast blev bjuden på mest drinkar och shots för att de ville se mig alkad för då lossnade min tunga och började babbla. Jag tänkte knappt på morsan, jag var aldrig arg på henne, jag kände helt ärligt mest tacksamhet emot henne när mina tankar vandrade åt det hållet. Cancern skulle ha fått mig att stanna där. Jag vet det. Jag skulle aldrig ha kunnat lämna Parkakangas om morsan varit sjuk. Det tredje året i Lund så dog plötsligt syrran. Viola hade varit om en bilolycka.

Det var någon jävla alkis. Någon jävla idiot som hoppat in i sin Volvo fast han varit alkoholpåverkad som fick min syrra dödad. Det var hans fel, så enkelt är det, men Parkakangas är inte Parkakangas om folk inte skvallrar och ljuger. Det är bara ett rykte, men den finns, den nämns då och då, orden som kan höras i byn om du lyssnar noga: "Viola körde mott rött. Det var självmord." Dem borde veta bättre. Jävlarna borde verkligen veta bättre.

Jag har inga ord. Jag blir så arg. Arg att de säger det här om henne, för om det var någon i vår hela jävla släkt som inte förtjänar att få sånna här rykten spridda om sig själva så var det Viola. Hon... Hon var den som led mest, hade flest problem. Hon led av tvångstankar, var manodepressiv (bipolär) och när hon var femton år drabbades hon av blodförgiftning och miste synen på sitt högra öga. Hon förlorade synen i tonåren! Hon hade alla dessa problem, men hon lät det aldrig besegra eller definiera henne, hon gav aldrig upp, hon kämpade med dessa saker varje dag och levde vidare. Om det var någon i hela vår släkt som begick självmord och vi alla skulle förstått varför, så var det HENNE, men hon gjorde det inte. För hon var den coolaste av oss alla. Jag var tio år när hon förlorade synen och jag var så ledsen för hennes skull, men hon sa bara "Herregud, jag har sett mer än nog med skit med det ögat, så det är bara bra om den är borta." Hon försökte inte gömma faktumet att hon hade tappat synen på ena ögat, istället skaffade hon ögonlapp, gjorde dessa till en del av hennes outfits. Hon hade en ögonlapp som såg ut som en muffin, en annan som var en döskalle, en på en öppen mun, hon hade svarta, röda, rosa och vita ögonlappar. Jag och mina lillsyskon spenderade en gång två hela dagar åt att snickra ihop en ögonlapp som såg ut som den Mad Eye Moody har i Harry Potter som en present till henne. Den sög, den var ful, men hon bar den ändå, mest för att göra oss glada tror jag. Som jag sa, hon var den coolaste någonsin. Och nu säger dem om att hon begick självmord, som om de vet NÅGOT om henne. De har aldrig sett hennes ängslan och oro, sett hennes kamp emot sig själv, hur hon försöker övertala sig själv att hon inte är smutsig, vara rationell emot det orationella, se hur hon skäms när hon går till duschen en tredje gång på en timma. Dem vet inte ett piss. Dem är mindre än henne, alltid varit, avundsjuka kräk med liv som bara är bleka skuggor i jämförelse med hennes supernova själ.

Jag önskar att det var jag som dött istället för hon, att jag kunde ha varit där och hoppat framför bilen och saktat ner den. Jag skulle ha gjort det med glädje om jag visste att det skulle ha räddat henne. Tro inte nu att jag är deprimerad bara för att jag säger att jag önskar jag hade dött istället för henne. Jag är inte det. Jag gillar leva. Jag är bara inte så jävla brydd om mitt eget liv. För jag vet vad jag är. Jag är en medelmåttig kille med inte särskilt stora ambitioner, någon som mest troligt kommer vandra igenom livet utan uträtta något speciellt och aldrig riktigt LEVA fullt ut. Jag skulle inte ha problem med att hoppa framför en kula för en främling, jag har tänkt på det här ofta, för som jag ser det är nog deras liv värd mer att beskydda än min egen, för det finns en större chans att den här främlingen kommer uträtta mer med sitt liv och uppskatta den mer än jag. Jag är inte rädd för att dö. Jag är mer rädd för att bli bortglömd. Rädd att leva ett långt meningslöst liv som bara försvinner utan spår. "Han räddade mig", det skulle vara coolt.

Jag hatar den här känslan dock, att jag vill bli ihågkommen, för det är den enda känslan som ens fått mig att börja tänka på tankar om självmord. För hur mycket jag än hatar de skvallrande avkommorna i Parkakangas, så minns dem oss, historien om Släkten Självmord har pratats om i snart hundra år och jag skulle lätt kunna bli en del av den. Bli något mer än en medelmåtta. Bli del av något större, en symbol, en historia som berättas, del av en tragedi som folk förundras över. Min bror är ihågkommen. Knappt ett år efter att Viola dog, försvann min festprisse till lillebror in i skogen med en spritflaska i famnen, fem dagar senare hittades han ihjälfrusen borta vid det gamla sågverket. Var det en olycka eller var det självmord? Ja, vad tror du folk säger. Kanske var det en olycka, men det spelar ingen roll vad som faktiskt hände, självmord passar bättre in i narrativet. Vi kallas inte Släkten Olycka eller hur?

Vet du vad jag har insett om döden efter alla dessa år? Det är att när någon dör, så är det inte bara en person som dör, nej, en individs död är samtidigt döden av många. På brorsans begravning stötte jag på hans bästa vän Arvid och jag insåg att jag kommer ALDRIG igen se den där personen Arvid blev runt min brorsa. Den där duon som fick folk att skratta och bli förbannade. Dessa två som hittade på upptåg, drog lögner och spexade med en hel by. Den delen av Arvid är borta. Lika mycket som jag aldrig kommer vara någons lillebror igen, eller den där tävlingsmänniskan som kom bara ut ur mig när jag spelade spel med brorsan. Han som aldrig ville förlora mot valpen, den personen försvann med min bror.

Kanske är det nostalgi som har fått mig att återvända hit, en sökande efter något jag förlorat. Sak samma varför. Jag är här nu. Tillbaka i Parkakangas. "Någon måste ta hand om huset nu när lillsyrran har lämnat den" det är vad jag säger till mig själv att jag gör. Är det vad jag gör? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte varför jag är här. Lillsyrran. Satu. Hon lever, hon LEVER fullt ut. Hon spelar musik. Hon kallar sig själv Supernova Soul och hon skriker, gud vad hon skriker. Vrede och sorg forsar ut ur henne som om det är det enda hon någonsin har upplevt. Hon gråter ut det; ylar som om hon var någon slags söndertrasad demon av smärta. Det är nästan skrämmande att en så liten tjej kan skrika så högt och vackert om något så smutsigt och fult. Hon har tagit vår lidande, vår saknad, vår smärta, vår vrede, vår tragik och gett det mening. Ur all denna död så har något vackert fötts. Alla lever när hon sjunger.

Vet du vad en av sakerna jag uppskattar mest av att se när Satu uppträder? Det är att hon inte har någon bestämd outfit, hon har ingen speciell image som hon försöker leva upp till genom kläderna hon har på sig, hon klär sig helt enkelt i vad som faller henne in. Det finns dock EN sak hon alltid bär när hon uppträder. Och det är en simpel liten grej. En ögonlapp. En ögonlapp som täcker hennes högra öga.

Ska starta en modeblogg

Hej hopp alla blodpumpar! Idag började jag dagen med att INTE äta mat, mina rumskamrater erbjöd lite scrambled eggs, men jag kör stenhårt just nu på idiotdieten så jag var TVUNGEN att säga nej fast det var så himla bussigt av dem att sponsra på mat bara sådär! :( Det finns seriöst inga finare än min roomies! <3 :) Så frukosten bestod bara av Pepsi MAX idag för mig. Magen blir så pirrig när man inte äter något! <3

Ska starta en modeblogg

Min tröja (saknar tyvärr bild!) är från vårkollektionen "90% REA på tröjor för lukten av avlopp går inte att få bort". Jag gned tröjan i dessa dagliga ost och citronsaft för att inte lukta som mina stinkande och äckliga jävla roomies.

Nu börjar magen pirra igen, så jag ska ta ett glass Pepsi MAX med lite is i så att jag har något att bita i så att jag inte blir tokig hahahaha. <3

Spöa indiska barn för ens GAMER rage exploderar

Gamern som går in i en berserker rage och startar slagsmål med livlösa objekt och börjar vråla ut kraftuttryck som "Tråkpelle", "Samlag" och "Mörklagd!" är ju lite av en sliten stereotyp vid det här laget i spelvärlden. Den här typen av person existerar dock, den har nog gjort det sålänge spel funnits, född någonstans i tv-spelens primitiva arkad ålder bland högljudda BLIPP och PLOPPS mitt i en intensiv Pong duell eller något. Där skyllde någon på spelet istället för sig själva för första gången "Spelet är för sjutton hakar trasigt!" och gav maskinen en spark rakt i mynthålet. Det var urpsrungsfadern till dagens digitala huliganer som skränar och gormar på xbox live och din vän som du diskret gömmer dina husdjur ifrån när ni har gaming kväll. DU som läser det här har säkert känt dessa gener blossa upp någon gång efter att du dött mot en "Cheating jävla bosshora!" och har meteroslängt kontrollen ner på golvet i ren frustration. JAG har såklart aldrig känt denna vrede. För jag är inte en jävla galning som resten av er. It's just a game, why you have to be so mad?

Jag skojar med er, skojsar lite, jag kan också bli arg, men samtidigt typ inte. För jag är en död rutten lik på insidan och knappt känner känslor längre. Speciellt vrede har jag någon slags sjuk psykopat relation till. Jag gillar inte att vara arg, speciellt inte när det kommer till små grejer, tycker vrede är en så jävla downer och drar ner hela rummet. Så när jag blir arg, skriker jag inte ut det, jag fucking stryper ner det. Jag är arg på fel sätt som Lilla My säger: "Om man är arg så är man arg, konstaterade Lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Men han är arg på fel sätt, han blåser inte ut nånting, han drar i sig." Det är jag och jag är jävligt osympatisk mot folk som blir arga. Jag och min ex brukade inte direkt bråka ofta, men jag lovar att hälften av gångerna katalysatorn för dessa bråk var att hon blev arg på något litet som typ hon tappade diskborsten på golvet och gav ifrån sig ett ljudligt "MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅH!" vilket triggade igång mig och jag blev irriterad på henne för att hon blev arg för något så litet(Ja, jag inser ironin i att jag blir arg på folk som blir arga på småsaker och sen själv blir arg för någon sån liten skitsak).

Som jag sa tidigare så tycker jag att vrede är en jävla downer. Om du är arg helt ensam i ett rum, go for it motherfucker, mörda hela jävla rummet och gorma på som en döende punkare! Inga problem för mig, men om du ska vara arg omkring folk är det bäst att du är jävligt underhållande i ditt vrede. Var lite solidarisk. Det är typ så jag ser på det. Jag och min polare Simon brukar tala i telefon flera timmar och det mesta av denna "prat" är mest skrikande, vi ventilerar ut vår hat och vrede på allt som har hänt de senaste dagarna. Vi är arga helt enkelt, men det är vrede menad för att underhålla, få den andra att skratta. På det sättet får man ut hatet och den andra får något roligt förhoppningsvis. Win win liksom.

Jag tror att anledningen varför jag inte gillar när folk är arga beror på att när jag var liten så brukade min morsa och farsa bråka som faaaaaaaan. De gormade och slogs som djur i bur, hot om våld slängdes ut, gräl och skit. Vissa är ledsna när deras föräldrar skiljer sig, för mig var det kanelbulle i sängen och ens favoritfilm på TV när mor och far skiljde sig.

Anywho, jag har gått helt off track nu, jag tänkte snacka om en gång när jag blev riktigt jävla förbannad när jag spelade ett spel. Det här var back in the day 2005, 2006 någon gång. Jag och min nyss nämnda polare Simon satt och spelade Halo 2 hemma hos mig. Vi körde co-op på svårighetsgraden Legendary och ni som vet Halo 2 vet att Legendary är ganska koko. På Heroic kan ett område vara en snabb liten affär med typ tre grunts och två jackals, men dra upp svårighetsgraden till Legendary och samma område är nu en dödszon med tre eliter, två hunters, sista bossen och så tusen jackals med one shot snipergevär som kryllar överallt. Det blir inte lättare av faktumet att när man spelar co-op på Legendary så kan ingen av spelarna dö, för om den ena dör så blir man tillbakaskickad till närmaste checkpoint. Det är nästan sadistiskt, men jag gillar det för det tvingar båda två spelarna att prestera på topp och lära sig samarbeta. "The fires of hell create the strongest bonds" eller whatever the shit coolingar säger i coola filmer.

Alla fall den här dagen i 2006 (eller 2005) var vi halvvägs in i banan Regret när två av Simons småbröder plötsligt crashed the party och ville också spela. Vilket var jävligt irriterande för på den tiden brukade det krylla av småglin hos mig (för att jag var den enda i kvarteret som hade en xbox och Halo) och det enda vi någonsin gjorde var att konstant spela fyra player deathmatch mot varandra, så när jag och Simon kunde lira lite main campaign var det kalas, något fint liksom, lite variation i vårt slakteri, men vår fina dag blev avbruten av hans bröder. Vi tänkte dock "Fuck it! De får gott vänta tills vi har klarat banan alla fall innan vi lirar deathmatch." Men som jag sa förut, Legendary är SVÅRT, döden blir en kär vän och det tar tid att klara ut en bana, men jag och Simon var vana vid det här. Vi var som två zen buddhistiska munkar när det kom till vårt lugn och acceptans av döden i Halo 2. Vi var vana vid att vi kunde köra helt fast på ett område i över en timme innan vi klarade av det. Vi kom till banans sista rum (när man ska spöa livet ur invaliden Prophet Regret i hans flygande rullstol) och vi körde fast. Två timmar gick och vi dog och dog om och om igen. Simons bröder var barn och skakade såklart av ungdomens rastlöshet av att se oss faila i oändlighet. Men vi blev bättre, varje död lärde oss något nytt och vi var snart där. Segerns ljuva sötma väntade på oss! Vi skulle snart vara vinnare, men innan vi hann uppleva det så dog Xboxen. En av Simons småbröder hade stängt av den.

Tystnaden som fyllde rummet efter denna akt var så intensiv att man kunde höra den. Både jag och Simon hade typ fryst fast i varsin pose för hjärnan ville inte acceptera vad som just skett. Jag gav en blick till Simon och telepatiskt kommunicerade "Det är bäst att du tar dina bröder kvickt härifrån för det är inte socialt acceptabelt om JAG spöar livet ur dem" samtidigt som jag höll i Xbox kontrollen i en sån jävla dödsgrepp att jag knäckte sönder en av analogspakarna. Simon lämnade lägenheten med sina bröder och mest troligt piskade ihjäl ungarna lika många gånger som vi hade dött i Halo 2. Jag bara satt där i min fåtölj, helt stilla och kände flera världskrig starta och sluta inom mig innan jag andades ut, gick till köket, gjorde en macka som jag åtintensivt, återvände till mitt rum och slutligen sparkade min stol så hårt att den började LEVA, bara så att jag skulle få större tillfredsställelse när jag mördade den till döds efteråt den lilla bombay ungjäveln utan respekt som stänger av xboxen mitt i en jävla #¤%!!?!!

Spöa indiska barn för ens GAMER rage exploderar

Tror att jag är sjuk... seriöst.. känner mig rutten.. vinterkräksj

It's so hard to write, so hard to be right

ALL THE FUCKING TIME!

Era åsikter suger för guds skull. Tycker du om *insert spel,film, band, bok jag inte gillar här* Du är ju fanemig inte klok männska! Eller "människa" beskriver inte dig, ODJUR, det är vad du är.

En lattjo labil pryl utan ögonbryn som spyr i tungor som en hemorrojdätare.

åh fyfan,,
- tror jag är sjuk
magen känns knas och jag känner mig skak.

*telefonen ringer inuti den släckta skärmen*

Pratade med min polare på telefon och jag tror han smittade mig med vinterkräksjukan. Han berättade att han spytt hela dagen och haft ont i magen och nu plötsligt känner JAG mig konstig. Är det här PLACEBO eller är jag på riktigt smittad!?

Min roomie spelar REmake 2 bredvid mig. Sa till honom att jag känner mig konstig "Bara för att du sa det där, känner jag nu mig konstig. FOR FUCK SAKE! Hur mycket kan man VINGLA omkring egentligen!? Fyra kulor åt helvete"

urgh. Lyssnar på Cannibal Holocaust theme och den får mig att må bättre av någon anledning.

Roomie:"Men snälla nån. Jävla valross"

Jag: Jävla valross?

Roomie: Pratade om Sarah.

*Sarahs snarkningar hörs från andra rummet*

...
%

Vad fan är det här ens? Vad är detta jag skriver!?

Ja.

Ja, jag är SMITTAD. Jag är smittad av något och nu kan jag inte sluta sova, snora, skita, pissa, äta, dricka, spy, andas, tänka, älta, sjunga, supa, snacka, smacka med tungan!! vara missnöjd, ljuga, skriva nonsens, somna på tåget, trumma med tomma pantflaskor, skutta över pöl och må så jävla konstigt att jag bara vill smälta ner till warped ost banan Fabbe blir plötlsigt blek och grå

båten guppar och går
guppar och går
guppar
och går till toaletten för att förhoppningsvis skita ut en sjukhetsdemon som avlider när jag sliter ut dess halspulsåder så att spökblod sprutar över min lekamen och botar mig

Tror att jag är sjuk... seriöst.. känner mig rutten.. vinterkräksj

Skräcken av att se sin egen reflektion i paddan

Jag gillar skita och jag gillar att stirra in i skärmar. Remix the two

y + x = Kolla på anime när jag sitter på toan.

Logiskt i min mening. Toan har alltid varit min trygga vrå, ett privat ställe där jag kan slappna av. Det är där jag läser oftast, men en ny säsong av Mob Psycho 100 har börjat och mina ögon är sugna på rörelser och färg. Det är en bra anime. Jag vill se det h e l a t i d e n. Så jag har börjat ta med paddan till toan så att jag kan titta på Mob när han exorciserar onda andar och spöken under tiden jag själv utdriver gammal näring som jag förtärt bakåt i tiden.

Jag stirrar hypnotiserat, lyssnar på när Reigen förklarar att en riktig ondskefull och ilvillig ande lurar i denna stad och terorriser vanliga anständiga medborgare. Det är dramatiskt, serien understryker detta med att fade to black, bara Reigens röst och en kuslig melodi hörs, något lurar i det här mörkret. Jag ser något. Är det den onda anden!? Den är hemsk! Det är en förskräcklig best med tom blick och underliga utväxter i ansiktet! Vänta... det är ju JAG!

Skräcken av att se sin egen reflektion i paddan

Jepp, det är min egen reflektion som jag fått syn på i den fingerkletiga skärmen. När väl den riktiga monstret dyker senare upp i avsnittet känner jag inget, för jag är helt avtrubbad.

Skräcken av att se sin egen reflektion i paddan

Det värsta är vinkeln liksom. För när jag sitter på toan och kollar på anime, så har jag paddan ståendes på en hink, den är inte direkt hög, så jag liksom lutar framåt och kollar ned på den och det skapar min vackra trippelhaka.

Skräcken av att se sin egen reflektion i paddan

Jag tycker synd om min padda helt ärligt. Jag får kolla på coola karaktärer, vibranta färger, energisk animation och atmosfärisk filmkonst!

Den får stirra på det här

Skräcken av att se sin egen reflektion i paddan