Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Kom ihåg Creme Fraichè

Jag har ett minne som en... som en... Äh, sak samma. Jag har ett minne alla fall , ett specifikt minne där jag inser plötsligt att jag har ett ganska dåligt minne. Jag minns detta som Dementia!

You are dancing with Lady Dementia, She remembers you, but you don't remember her.

Är det alltid reklam på TV!? Vem fan vet, inte jag alla fall, jag minns inget längre. Det är därför jag skriver ner saker, så jag ska mi- PAPRIKA! Så var det! Paprika och köttbuljong. Fan vad lång tid det tog!

Kom ihåg Creme Fraichè

Kommer du ihåg ingredienserna till baconlåda? Fat Kaneda remembers.

Riktiga Män är vuxna på låtsas

Kaffe och middagsbjudningar. Det var vad Brandon tänkte att vara vuxen betydde när han var ett mjukt barn med smutsiga kläder och färska blåa ögon. Han brukade peta sig i näsan och tänka att när man blir gammal så slutar man leka och börjar prata istället. Sitta runt bord med duk och babbla om saker istället för att slå ner stora växter med slalomstavar som en ninja turtle. Man visste hela jorden som vuxen. Man visste varför bilar åkte snabbt och varför fisk luktar äckligt. Man tyckte om att diska, laga mat och dammsuga. Man var inte rädd för velociraptorer även om det var mörkt ute och man vågade gå nära torra och tandlösa morfar fast han luktade och grymtade knäppt. Som vuxen kunde man allt och man gillade dricka kaffe. Häromkring brukade lilleplutt Brandon oftast få slut på mat i näsan och funderingspausen var över. Och istället dags för att springa ikapp kompisarna och tillsammans börja masshallucinera att renarna i byn var människoätande insektsmonster som kunde skära av armar och ben med sina svärdvassa horn!

(Eller nej, det var lite för läskigt. Renarna var bara insektsmonster, inte vampyrer, och de kunde inte skära av ens kroppsdelar. Istället dog man bara när de attackerade en med sina svärdhorn. Insektsmonstrena åt dock fortfarande människor!)

När valp Brandon smög i buskar och slängde kottar på fridfulla renar som käkade gräs, var hans tidigare tankar om vuxendomen så långt borta från hans hjärnboll att dessa funderingar lika gärna kunde ha existerat fjärran borta i framtiden. Mer exakt 20 år i framtiden. För medans lille Brandon krigade emot monster i det förflutna, satt en vuxen 27 årig Brandon på en middagsbjudning hos Tobbe och drack svart koffeinfylld vätska. "Kaffe och middagsbjudningar," tänkte Brandon med ett smil och tömde koppen av Pepsi Max. Efter att ha fyllt på muggen med mer läsk sträckte mannen sig efter en extra glansig chicken nugget som vilade förföriskt i stekformen på köksbordet, stekformen var för den delen smockfull av friterade kycklingbitar i alla slags former, storlekar och skiftande nyanser av gult och orange. Det här var middagen.

Tobbes middagsbjudning var mer av en knytkalas än en vanlig hederlig halv åtta hos mig middag. En knytkalas där födan man skulle ta med sig var en påse chicken nuggets, mer specifikt Guldfågel chicken nuggets, för det var det enda märket som Tobbe inte hade hemma i frysen redan. Ni förstår kära läsare, Tobbe hade upptäckt att han hade fyra olika sorters märken av Chicken Nuggets hemma, ICA basic nuggets, Maria nuggets, Max kyckling nuggets och Eldorado nuggets. Det här var med andra ord en ypperlig tillfälle att smaktesta the whole fucking chicken farm! Det och en riktigt bra skäl för Tobbe att få använda sin fritös, en ursäkt att få hetta upp oljan och lyssna på det ljuvliga, förföriska knastret.

Mitt i en diskussion emellan Tobbe och Johan om vilken fabrikat av friterad broilersmet hade mest "Total smak" samt hade det mest tillfredsställande fraset, började Brandons mobil epilepsa och ljuda. Det var Simon som ringde ,mannen hade ringt B flitigt på sistone, han hade nyligen flyttat till Uppsala för att studera på juristprogrammet och han kunde inte vara lyckligare.

Simon: I have to murder them all Brandon. Det finns inget annat sätt, jag måste rid the land of these law bitches and their seed. Och läraren! Och den där jäveln utan ögonbryn som sa "Ursäkta" i stan, what the fuck was up med honom för den delen?!

Brandon insåg att det här mest troligt skulle bli en lång och högljudd en, han ursäktade sig från matbordet, gick in i Tobbes sovrum, stängde dörren efter sig och däckade ner i den obäddade sängen.

Brandon: Skolan går bra alltså.

Simon: Im the oldest and fattest guy där.

Brandon: Haha! Jag sa ju det. Uppsala fick mig att känna mig uråldrig när jag bara var 22 år. Gammal och ful.

Simon:Yeah, YEAH! Högborgen för pretty and stylish people här alltså. Känner hur jag bara utsöndrar fulhet när unga poptjejer vandrar omkring en. Måste fan signa upp till en gym så snabbt som möjligt, kan fan inte vara den dummaste, fulaste, äldsta OCH fetaste jäveln i hela klassen.

Brandon: Yeah, det är inte schysst att corner the market på det sättet.

Simon: Många av mina kursare har just kommit från gymnasiet, så folk pratar om minnen från gymnasiet och jag kommer seriöst knappt ihåg vad jag gjorde då. Vi pratade om Filosofi 1 och i min old man dementia brain förväxlade jag ditt liv med mitt, "Filosofi 1? Jaa... Ja, jag kommer ihåg Filosofi 1. Jag gick aldrig klart den. Jag gick bara demonstrativt ut ur klassrummet andra lektionen vi hade för att demonstrera MIN filosofi." Sen kom jag på, no I didn't, det är DITT minne! Det var Brando som gjorde det där. Jag har ingen jävla aning vad JAG faktiskt gjorde på filosofin!

Brandon: That's not the first time you described your life in the way of John Rambo's life.

Simon: Exakt. Im confusing my life with Rambo again. Ingen har frågat min ålder ännu för den delen, så ingen vet att jag är nästan tio år äldre än alla. Is that wierd? It's wierd right? Man brukar fråga folks åldrar när man möter dom! Varför har ingen frågat min ålder ännu!?

Brandon: Det är nog din paranoia som får tro att det är konstigt. Fast du får vara försiktig så du inte blow your young man cover omkring ungdomarna. "Jo jag fick MVG på Matte B, eller jag menar jag fick en femma! Inte MVG, fem, jag fick en femma."

Simon: Det är A för den delen. Femma? Hur jävla gammal är DU egentligen? Det är betygsskalan morsan hade.

Brandon: Yeah, det är ett tag sedan jag gick i skolan. Jag blir inte direkt sugen på att ta upp mina studier heller nu när jag vet att jag kommer vara Michael Jackson av klassen. Fast det är ju inte bara dåligt att be the oldest. På teaterkursen hade vi en kille som var 26 och han var the Wise sage i vår gäng av misfits.

Simon: Im the dumbest one in class Brando. Jag tror inte the wise sage är riktigt min roll. "Gandölf den ööh, va var frågan nu igen?", det är jag det. The old foool!

Brandon: Fan vi är snart alla 28 år kom jag på. Vi är officiellt too old to die young. The rockstar life is over.

Simon: Vilket rockstar liv syftar du på då exakt? När vi spelat The Sims 2 Studentliv fulla av hallonsaft hela vägen till gryningen eller? Kanske syftar du på när jag spenderade två år på ett Dilbert jobb? Eller menar du när du var så fattig att du samlade ihop pantburkar för att ha råd ...

Brandon hörde något som klingade till i köket och öppnade dörren på glänt för att se vad det var för ljud, men det var bara Tobbe som visade sin knivsamling för Johan. Sarah satt och kollade ner i sin mobil. Brandon återvände till sin mobil han med.

Simon: ... så fulla av MAX hamburgare att vi inte ens orkade se klart filmen!?

Brandon: Okej, jag fattar. Jag menade bara att vi är getting there in age.

Simon: På tal om att vara vuxen. Söker du ens efter en egen bostad längre? Hur länge tänker du egentligen leva på en soffa som en jävla bum ass idiot?

Brandon: Ööh, I have not.

Simon: ...

Brandon: Jag vet.

Simon: Har du börjat söka jobb då? Din teamledar jobb på Röda Korset är väl klart nästa månad.

Brandon: Söka jobb är för borgarbrackor Simon! Jag orkar inte börja göra det än, ska göra det efter att jag är klar med allt på Röda Korset.

Simon och Brandon rundade av samtalet efter att Simon hade väldigt detaljerat och väldigt passionerat rantat klart om de sjukt höga priserna på lagböcker. Brandon återvände till köket, det var tomt, gänget hade dragit sig till TV-rummet och från ljuden att bedöma hade börjat kika på någon anime. Brandon satte sig runt köksbordet och fyllde på en kaffekopp med Pepsi Max. Han tog en klunk, började klia sig i näsan och flängde förstrött bort det torra näsfnaset på Tobbes krukväxt. Långt bak i det förflutna satt knatte Brandon på en liten gräsig kulle och pillade sig i näsan. Han tänkte på de vuxna igen. Om att gilla prata. Om middagsbjudningar. Om att inte vara rädd och om att kunna och veta allting. En dag skulle han också vara allt det där. Fast han hade svårt att tänka sig att han någonsin skulle gilla kaffe. Kaffe var faktiskt äckligt.

Riktiga Män är vuxna på låtsas

Riktiga Män steker fryst torsk med blodsmak i mun & brännskada i själ

Sömnighet slumrade i Brandons hjärna och hunger rumlade i Johans mage, männen vandrade iväg till köket för att lösa deras respektive problem. Tröttisen halade ner sin madrass från köksväggen ned till köksgolvet och intog position SLEEPY MAN. Hungraren strosade fram till frysen och skramlade fram en prima paket vakuumförpackade fiskpinnar. Rumskamraterna förväxlade betydelsefulla ord med varandra.

Johan: Ska du sova?

Brandon: Nä.

Brandon öppnade sina slutna ögon och halade fram en tjock seriebok för att kunna backa upp sitt osanna och illa uttänkta konstaterande. Rumskamraterna förväxlade återigen epokgörande ord med varandra.

Brandon: Ska du äta?

Johan: Jo.

Johan tog fram en stekpanna, skvätte in några droppar matolja och började steka fiskpinnar. Det fiktiva livet på papper var fylld av häftiga karaktärer i coola do it yourself kläder som slogs och sprang i en färgstark och livlig Neo-punk metropol där strökatter slumrade mysigt på hustak och unga kids dunkade ner yakuzas med järnrör fyllda av ungdomens naiva och ännu icke korrupta livskraft. Det här borde ha varit väldigt mer intressant än kolla på en man i sen tjugo års ålder steka fiskpinnar mitt på dagen en vanlig vardag i en stökig kök, men Brandons blick vandrade bort från de fiktiva blodiga gatufighterna i serietidningen och fastnade istället på Johans oväntat hårda kamp emot fryst fisk. Johan hade tagit av stekpannan från plattan och höll med besviken min en av fiskpinnarna i handen.

Brandon: Är den kall inuti eller?

Johan: Jepp, men jag fattar inte varför. Jag har stekt den på medelvärme i typ fem minuter och fraset utanför är krispigt svart, men den är ändå en Calippo inuti. Ok, ok, let me fix this. Vi tar en extra skvätt matolja här! Och sen en extra skvätt till! yeeeeeah! Sen vrider vi plattan all the way to twelve och slänger in fiskpinnarna igen!

Fiskpinnarna hade knappt hunnit landa på den heta stekpannan innan de började fräsa, bräsa och spraka som helvetets flammor. Johan skrek ett "OH SHADDUP!" tillbaka till de protesterande livsmedelsprodukterna som nu börjat skvätta het matolja omkring sig i försvar och fått Johans kropp motvilligt att rycka och spritta till som en nickedocka när dropparna av inferno oljan landade på hans arm.

Johan: Aaah! Baaah! BLARK! Aaaih!! Den fr-aah! Den fräser som en katt! AAh!!

Johan började bob and weave för att undvika de heta olje pärlorna som sprutade ur fiskpanetterna likt glödande tårar. Då och då for Johan till offensiven och vispade till i stekpannan med kirurgisk precision för att flippa torskarna på andra sidan. Stekpannan gav dock inte upp och försökte istället bli historisk genom att utveckla sig till sveriges första aktiva vulkan och ökade fräset! Johan insåg att den bästa taktiken var att hålla sig nerböjt och hålla i tippen av stekpannans handtag för att slippa bli friterad, men han var tvungen att vara säker på att fiskpinnarna blev genomstekta och varma inuti, så han for till attack än en gång. Den här svenska moderna vikingen ställde sig upp och tryckte ner panetterna mot stekpannan med spaden så hårt han kunde för att kunna värma fisken inuti dess panerade rustning.

Johan: Im ruining this food so bad!

Ord som kvickt följdes upp av ett "AAAAAH FUCK!" och en Johan som våldsamt ryckte sig tillbaka från stekpannan (hans långa hår snärtade i luften likt en piska!) och höll händerna över ansiktet som om någon slängt frätande syra i hans ansikte! Brandon skrattade instinktivt till när han såg detta spektakel och undrade sedan.

Brandon: Fick du det i ögat?

Johan: JA!

Johan tänkte att nu borde väl fucking fiskarna vara varma och gick för att stänga av plattan to end this battle, men han kunde inte komma nära! Stekpannan fräste och spotta likt en vildsint mardröm i dödsryck, blodet dess var glödande magma och sprutade på som en satmara i febrig orgasm. Johan ryckte sig närmare likt en soldat i krig som krälade i skiten för att sabotera en smattrande kulspruta, Brandon låg på madrassen och följde storögt denna anfall.

Brandon: Vem kunde ha trott det skulle bli en sån jävla epic battle att steka några fiskpinnar?!

Johan: Epic? Det här är en jävla horror story!

Och så med en smidig och kvick judo chop stängde Johan av spisen och fick bort stekpannan från den heta röda plattan. Stekpannan harklade ur sig tre bubblande sista sprätt innan en kuslig tystnad svepte över pannan. Brandon och Johan utbytte tysta blickar med varandra -inga ord- som om de var rädda att ljud skulle väcka odjuret tillbaka till liv. Johan bröt tystnaden med att plocka upp en av fiskarna och ta en tugga, den krasade till i munnen, Brandon kunde se på Johans blick att fisken var varm.

Kocken strosade till vardagsrummet med tallriken fylld av fiskpinnar och satte sig framför datorn. Han tände sin E-pipa och tog en djup bloss av den Fizzy Cola smaksatta ångan och pustade ut. Kampen var över. En postmodern fiskehistoria avslutad. Den unge och stekpannan. Brandon hade somnat på madrassen i köket och drömde om digitala lejon som vandrade runt på polygonsavann utan ände.

Riktiga Män steker fryst torsk med blodsmak i mun & brännskada i själ

By the way, vad är det för fel på blggfunktionen här på GR? Det är jättemånga texter jag inte har kunnat publicera på sistone, när jag försöker publicera en text så kommer jag bara till en tom vit sida.

När en speltidning får alla rätt på att ha fel

Låg i min flottiga madrass i köket och bläddrade i en gammal Super Play tidning från 1997 och stötte på den här lilla nyhetsnotisen.

När en speltidning får alla rätt på att ha fel

Tyckte det var festligt värre att det är bara två (TWO! KAKSI! DOS! DEUX! ZWEI! Öh... två!) meningar, men det är två meningar där varenda gissning gick åt arslefyr.

Mother 3 kom inte ut förrän 2006 och när den väl släpptes var det bara i Japan och bara till Gameboy Advance. Med andra ord, titeln Earthbound 64 FEL

Släpps året 1998 FEL
Släpps i Nordamerika FEL
Släpps till 64DD FEL

64DD kom för den delen inte ut förrän 1999 och det också bara i Nippon.64DD var en gigantisk flopp. Vad jag förstår så sålde den inte ens 30 000 exemplar!

Men vet du vad den största hemskheten med den där lilla texten är? Det är 2019 och jag väntar fortfarande på en officiell release av Mother 3 här i väst... haha ..ha

"Thank you for taking the time to read this blog. This blog loves you"

Släkten Självmord

Folk i byn kallar vår familj för "Släkten Självmord". De viskar det, som om det var en hemlighet, en hemsk förbannelse som inte får yttras högt, för då kanske vår olycka drabbar deras egna "perfekta" och "ordnade" liv. Om vi är Släkten Självmord så är resten av byn Lögnens Avkommor för de kan inte hålla deras smutsiga käftar stängda när de sitter runt sina köksbord och börjar överdriva och hitta på saker om vår släkthistoria. Skaffa internet om ni är så uttråkade och miserabla att ni inte har något annat att göra än att skvallra om oss era jävla vandringsfittor.

De har dock inte helt fel (även om de överdriver som djävlar i människodräkt), namnet "Släkten Självmord" beskriver oss väl, Jääjärvi ätten är en dynasti timrad på lik med bortblåsta skallar, skurna handleder, snaror runt blåmärkta halsar och språng framför försenade SJ tåg. Min pappa brukade skämta om det, skratta högt och säga att vi är den mest självständiga släkten norden någonsin har skådat för vi behöver inga krig eller åkommor för att dö, vi tar hand om det gott själva. Han var så min far, självständig och full av skratt. Allt skulle göras själv! Köttet skulle jagas, potatisen skulle odlas, bären plockas i skogen och spriten skulle inte skattas utan brännas själv nere i matkällaren. Det finns fortfarande dunkar som det står skrivet "Skattefritt" på därnere i källaren. Det var där vi hittade honom för flera år sedan, bland sina dunkar låg han still med sopsäckar knutna över huvudet. Han var kall. Det är det jag kommer ihåg bäst, jag försökte slita av påsarna och min hand nuddade hans hals och jag ryckte tillbaka som om jag bränt mig. Han lämnade inte någon lapp. Han visade inte tecken på ångest eller svärta, han hade varit gamla skojfriska han dagen före, skämtat om att befolkningen i byn (eller "storstan" som han brukade säga) alltid stört ökade plötsligt när älgjakten skulle börja. Det enda ovanliga jag kan minnas var att han tog mig åt sidan efter middagen och berättade för mig strävt att anledningen varför våra potatisar var så stora jämfört med våra grannars var att vi använde benmjöl i jorden. "Kom ihåg det. Benmjöl", det är de sista orden jag minns att min far yttrade till mig. Så ja farsan, jag kommer ihåg.

Mamma vandrade i svart på begravningen. Prästen tröstade min mor med ord och religion. Hon tog den till sig - kristendomen - hon behövde väl något, men den förbannade prästen och hans evigt pladdrande mun sa för många ord genom årens gång. Ord som han borde ha valt bättre. Han nämnde det i förbifarten, jag är övertygad om att det inte fanns någon illvilja bakom, men det var ord som lämnade avtryck i min mor. Prästen nämnde att folk som begår självmord inte kommer till himlen, för i guds ögon är självmord lika med mord. Mamma blev sjuk. Cancer.

Min mor lämnade en lapp. Det här var bara tre år efter far. Mamma sa att hon hellre brann i det brinnande havet med vår far än spenderade evigheten i paradiset utan honom. Hon kunde inte stå ut med tanken att låta honom lida helt ensam där nere. Hon hade svalt flera sömnpiller. Cancern fick se sig själv besegrad. Mamma kanske var ingift till släkten, men hon var en sann Jääjärvi.

Efter att morsan gick bort flyttade jag iväg från byn, iväg från Parkakangas och stack iväg till söder, flydde till söder för att vara helt ärlig. Vi är fyra syskon, jag är den näst äldste, när morsan dog var jag tjugo, min lillebror sjutton och lillsyrran femton. Min äldsta syrra Viola var 25 år. Jag vet att jag borde ha stannat och tagit hand om mina lillsyskon, men jag bara klarade inte av vara kvar där, det var som om jag inte fick luft, kunde inte vara mig själv, så när Viola återvände tillbaka till byn, såg jag det som min chans att sticka iväg, jag dumpade allt ansvar på henne och stack. Viola var dock aldrig arg på mig för att jag gjorde det här, hon verkade förstå, hon stöttade mig, "Du borde flytta, låt inte den här byn ta din ungdom, låt inte fucking Paskakangas bli stället som definierar dig". Jag lydde och for iväg så långt jag kunde, hamnade i Lund och började på en Kandidatprogram i Beteendevetenskap.

Jag var glad där. Jag fick vänner, blev Norrlänningen i gänget, han som sa "Jo" istället för "Ja", han som var lugn och tystlåten, en tysthet som folk såg som en utmaning att bryta ner och därav blev jag han som oftast blev bjuden på mest drinkar och shots för att de ville se mig alkad för då lossnade min tunga och började babbla. Jag tänkte knappt på morsan, jag var aldrig arg på henne, jag kände helt ärligt mest tacksamhet emot henne när mina tankar vandrade åt det hållet. Cancern skulle ha fått mig att stanna där. Jag vet det. Jag skulle aldrig ha kunnat lämna Parkakangas om morsan varit sjuk. Det tredje året i Lund så dog plötsligt syrran. Viola hade varit om en bilolycka.

Det var någon jävla alkis. Någon jävla idiot som hoppat in i sin Volvo fast han varit alkoholpåverkad som fick min syrra dödad. Det var hans fel, så enkelt är det, men Parkakangas är inte Parkakangas om folk inte skvallrar och ljuger. Det är bara ett rykte, men den finns, den nämns då och då, orden som kan höras i byn om du lyssnar noga: "Viola körde mott rött. Det var självmord." Dem borde veta bättre. Jävlarna borde verkligen veta bättre.

Jag har inga ord. Jag blir så arg. Arg att de säger det här om henne, för om det var någon i vår hela jävla släkt som inte förtjänar att få sånna här rykten spridda om sig själva så var det Viola. Hon... Hon var den som led mest, hade flest problem. Hon led av tvångstankar, var manodepressiv (bipolär) och när hon var femton år drabbades hon av blodförgiftning och miste synen på sitt högra öga. Hon förlorade synen i tonåren! Hon hade alla dessa problem, men hon lät det aldrig besegra eller definiera henne, hon gav aldrig upp, hon kämpade med dessa saker varje dag och levde vidare. Om det var någon i hela vår släkt som begick självmord och vi alla skulle förstått varför, så var det HENNE, men hon gjorde det inte. För hon var den coolaste av oss alla. Jag var tio år när hon förlorade synen och jag var så ledsen för hennes skull, men hon sa bara "Herregud, jag har sett mer än nog med skit med det ögat, så det är bara bra om den är borta." Hon försökte inte gömma faktumet att hon hade tappat synen på ena ögat, istället skaffade hon ögonlapp, gjorde dessa till en del av hennes outfits. Hon hade en ögonlapp som såg ut som en muffin, en annan som var en döskalle, en på en öppen mun, hon hade svarta, röda, rosa och vita ögonlappar. Jag och mina lillsyskon spenderade en gång två hela dagar åt att snickra ihop en ögonlapp som såg ut som den Mad Eye Moody har i Harry Potter som en present till henne. Den sög, den var ful, men hon bar den ändå, mest för att göra oss glada tror jag. Som jag sa, hon var den coolaste någonsin. Och nu säger dem om att hon begick självmord, som om de vet NÅGOT om henne. De har aldrig sett hennes ängslan och oro, sett hennes kamp emot sig själv, hur hon försöker övertala sig själv att hon inte är smutsig, vara rationell emot det orationella, se hur hon skäms när hon går till duschen en tredje gång på en timma. Dem vet inte ett piss. Dem är mindre än henne, alltid varit, avundsjuka kräk med liv som bara är bleka skuggor i jämförelse med hennes supernova själ.

Jag önskar att det var jag som dött istället för hon, att jag kunde ha varit där och hoppat framför bilen och saktat ner den. Jag skulle ha gjort det med glädje om jag visste att det skulle ha räddat henne. Tro inte nu att jag är deprimerad bara för att jag säger att jag önskar jag hade dött istället för henne. Jag är inte det. Jag gillar leva. Jag är bara inte så jävla brydd om mitt eget liv. För jag vet vad jag är. Jag är en medelmåttig kille med inte särskilt stora ambitioner, någon som mest troligt kommer vandra igenom livet utan uträtta något speciellt och aldrig riktigt LEVA fullt ut. Jag skulle inte ha problem med att hoppa framför en kula för en främling, jag har tänkt på det här ofta, för som jag ser det är nog deras liv värd mer att beskydda än min egen, för det finns en större chans att den här främlingen kommer uträtta mer med sitt liv och uppskatta den mer än jag. Jag är inte rädd för att dö. Jag är mer rädd för att bli bortglömd. Rädd att leva ett långt meningslöst liv som bara försvinner utan spår. "Han räddade mig", det skulle vara coolt.

Jag hatar den här känslan dock, att jag vill bli ihågkommen, för det är den enda känslan som ens fått mig att börja tänka på tankar om självmord. För hur mycket jag än hatar de skvallrande avkommorna i Parkakangas, så minns dem oss, historien om Släkten Självmord har pratats om i snart hundra år och jag skulle lätt kunna bli en del av den. Bli något mer än en medelmåtta. Bli del av något större, en symbol, en historia som berättas, del av en tragedi som folk förundras över. Min bror är ihågkommen. Knappt ett år efter att Viola dog, försvann min festprisse till lillebror in i skogen med en spritflaska i famnen, fem dagar senare hittades han ihjälfrusen borta vid det gamla sågverket. Var det en olycka eller var det självmord? Ja, vad tror du folk säger. Kanske var det en olycka, men det spelar ingen roll vad som faktiskt hände, självmord passar bättre in i narrativet. Vi kallas inte Släkten Olycka eller hur?

Vet du vad jag har insett om döden efter alla dessa år? Det är att när någon dör, så är det inte bara en person som dör, nej, en individs död är samtidigt döden av många. På brorsans begravning stötte jag på hans bästa vän Arvid och jag insåg att jag kommer ALDRIG igen se den där personen Arvid blev runt min brorsa. Den där duon som fick folk att skratta och bli förbannade. Dessa två som hittade på upptåg, drog lögner och spexade med en hel by. Den delen av Arvid är borta. Lika mycket som jag aldrig kommer vara någons lillebror igen, eller den där tävlingsmänniskan som kom bara ut ur mig när jag spelade spel med brorsan. Han som aldrig ville förlora mot valpen, den personen försvann med min bror.

Kanske är det nostalgi som har fått mig att återvända hit, en sökande efter något jag förlorat. Sak samma varför. Jag är här nu. Tillbaka i Parkakangas. "Någon måste ta hand om huset nu när lillsyrran har lämnat den" det är vad jag säger till mig själv att jag gör. Är det vad jag gör? Jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte varför jag är här. Lillsyrran. Satu. Hon lever, hon LEVER fullt ut. Hon spelar musik. Hon kallar sig själv Supernova Soul och hon skriker, gud vad hon skriker. Vrede och sorg forsar ut ur henne som om det är det enda hon någonsin har upplevt. Hon gråter ut det; ylar som om hon var någon slags söndertrasad demon av smärta. Det är nästan skrämmande att en så liten tjej kan skrika så högt och vackert om något så smutsigt och fult. Hon har tagit vår lidande, vår saknad, vår smärta, vår vrede, vår tragik och gett det mening. Ur all denna död så har något vackert fötts. Alla lever när hon sjunger.

Vet du vad en av sakerna jag uppskattar mest av att se när Satu uppträder? Det är att hon inte har någon bestämd outfit, hon har ingen speciell image som hon försöker leva upp till genom kläderna hon har på sig, hon klär sig helt enkelt i vad som faller henne in. Det finns dock EN sak hon alltid bär när hon uppträder. Och det är en simpel liten grej. En ögonlapp. En ögonlapp som täcker hennes högra öga.