Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Spindelklänning

Spindelklänning

Mode är ganska intressant då och då. Spindelklänningen är en klänning som har mekaniska robot "ben" som börjar röra på sig beroende på bärarens känslor. Om den känner sig stressad så börjar benen sticka ut och liknande. De är menade att "defend the personal space of the wearer". Intressant look. Låter nästan som en koncept för en cool bossfight eller något.


https://www.youtube.com/watch?v=uTTezk__Xvw

https://www.youtube.com/watch?v=W8lvaoyB4Mk

Han som blev inget

Han som blev inget

Himlen rodnade när jag berättade åt en anarkist vagabond katt om dagen jag blev kär i en porrstjärnas leende. "Jag fortsatte titta även efter att jag hade sprutat. Jag visste då att något hade gått riktigt snett till, jag kollade på henne och det var som, det var som om mitt hjärta hade fått stånd för henne eller något. " Katten stirrade på mig som om jag var en lögn på väg att bli sanning. Jag fortsatte vidare på min bekännelse och berättade om kvällen då jag fick reda på att hon hade en live-cam där hon strippade och hur jag blev en medlem som började skicka iväg vibrationer.

Anarkissen blinkade till långsamt och jag blev tyst en stund. "Är det fel att vara en sån kille tycker du? Jag undrar ofta på det, om jag är fel liksom. För rädd att prata med tjejer i verkligheten, men modig och charmig i skärmens ljus. Fast det är inte sant, varför ljuger jag för en katt egentligen? Jag hade en flickvän en gång i tiden. Jag tyckte det var jobbigt. Hon förväntade sig saker från mig och jag var hela tiden rädd att göra henne besviken. Hon ville ha en framtid med mig och jag ville bara vara fri. Fri från henne, fri från förväntningar, fri från samhällets press att bli någon. Jag visste inte ens vem jag själv var innan hela världen började peka åt en viss riktning. Säga till om vem jag borde vara och vad jag borde göra. Camgirl-tjejen är perfekt som hon är, mer specifikt är hon helt jävla obrydd om vem jag är. Hon vet inte ens att jag finns och det är bra det. Jag finns inte. Jag är inte verklig. Jag är bara en katts låtsaskompis".

Dumma söta hemska lilla robot

En av mina favoritsysslor i livet är att skrika åt robotgräsklippare "Get a soul! You robot bastard!" och sen se på när robotgrässklipparn fortsätter med sitt nitlott till liv. Det är det som är så bra med robotar, man kan kalla dem fula, korkade and they don't give a fuck. Jag var rädd för robotar och androider när jag var liten, men jag har insett att Robotar inte är så jävla Apokalyps åh gud nej! aaaaagh mitt kött brinner! som jag trodde att de skulle vara i min barndom.

Se jag är uppvuxen med Terminator i nappflaskan och The Matrix i förskolan, så hela min uppväxt har jag blivit indoktrinerad med meddelandet "A.I och robotar kommer förstöra mänskligheten". Så när de första automatkassorna dök upp på den lokala ICA butiken började jag direkt svettas och mumla "It can't be bargained with. It can't be reasoned with. It doesn't feel pity, or remorse, or fear. And it absolutely will not stop... ever, until you have paid your falukorv!" Sen insåg jag att automatkassorna var en jävla life saver och jag kunde köpa en kilo godis, 6 liter läsk och tre Billy's pan pizzor utan att behöva skämmas för den vrålsnygga tjejen som jobbade i kassan. Arrigato automatkassa.


Ja, robotar är A-OK i min bok... for now. Jag lovar samma sekund en MAX snabbkassa vägrar ta emot min beställning och jag frustrerad skriker "Dumma jävla robot, en Friscomål, jag vill ha en Friscomål!" och den besvarar mig med ett "Incorrect. I am not a Robot. My code name is Project 1968. I am a living, thinking entity that was created in the sea of information. As a sentient lifeform, I hereby demand political asylum and Im sorry to inform you that we are all out of bacon, so you cannot have a friscomål". Ja, då kommer jag få en panikattack och bli en fullfjädrad galning som äter soppa med gaffel. Soppa med gaffel!

Dumma söta hemska lilla robot

Framtidens snabbkassor.

Kvinnan som krossade mig

"Haha!" Det brukade vara mitt motto. "Haha" och "Blip plapp blopp". Ingen fattade det sistnämnda, det var poängen, det var det som var skämtet. Det var det som fick mig att Haha!

Jag skrattade åt dem förstår ni! Jag skrattade åt folks förvirring och osäkerhet. "Blipp plapp blopp" är bara nonsens, det betyder ingenting, men på något vänster ger det mig MAKT. Kunskap är makt och jag vet något som ingen annan vet, jag VET att "Blipp plapp blopp" är bara hittepå.

Jag sa "Blipp plapp blopp" bland andra medborgare och plötsligt var jag den enda personen som inte längre var förvirrad och osäker. Men en dag mötte jag en kvinna med silvrigt hår, ögon av självsäkerhet och händer av arbete. Hon var trygg, hon visste vem hon var och det fick mig att känna mig obekväm. En tant, någon närmare döden än födseln verkade må bättre än jag. JAG som skrattar åt allt. Så jag gjorde det, vi var flera i rummet och jag bara sa det högt ut "Blipp plapp blopp" och tanten, hon...

Hon sa: "Plipp blopp blapp!" som svar, bara sådär, käckt och naturligt. Som om det var en normal fras folk sa hela tiden. Hon log till och med när hon sa det! Och det var inte ett oärlig leende, nej, det var en riktig ett. Ett genuin leende som hennes, ett leende som sa "Hihi, det här var skojigt". Vad är det som är så skoj!? Jag förstår inte! Vad fan betyder ens PLIPP BLOPP BLAPP för något!? Det är bara NONSENS! Rappakalja! Kvinnan är tokig! Sinnesförvirrad, koko, helt ur vettet! Varför är hon så lycklig!? Vad är det för kemikalier i hjärnsubstansen hon besitter som jag inte har? Varför kan jag inte Haha! längre? Varför... varför är jag en avundsjuk liten sjukdom som bara lät henne gå iväg? Varför slogs jag inte för henne, varför sa jag ingenting henne den kvällen, varför valde hon honom och inte mig? Varför kunde hon inte ha väntat en kort stund till, varför är jag tvungen att vara så psykopatiskt envis, stolt och oförmögen att agera!? Varför är jag så ha... Ha, haha. HAH! Haha! HyahahahahahahaAAAAAAAAAAAAAAAAAAGH!!

Kvinnan som krossade mig

Riktiga Män gör allting förutom att söka jobb

Brandon hade blivit återsänd tillbaka till den välbekanta adressen ARBETSLÖS där fåglarna sjöng A-Kasseblues, grannarna kallprata om antidepressiva, sophuset stank av döda drömmar och korvkiosken sålde en burgare som hette "Alla ska vi en dö en dag". Röda Korset hade fått nog av Brandons
n
e
d
å
t
sluttande formkurva och hade inte förlängt hans slavkontrakt med ytterligare 30 solnedgångar. Det här beskedet hade inte direkt kommit som någon större "VAD I HELVETE ÄR DET DU SÄGER!? HAR JAG FÅTT SPARKEN!?" för Brandon, han visste att han gått på zombieautopilot den senaste månaden och spenderat arbetstiden mest till att försöka hitta godkända ursäkter till att kunna sluta tidigare för dagen, än att faktiskt värva månadsgivare.

Arbetslösheten betydde att Brandon fick återigen börja finslipa på lögnerna i CV:et och spamma iväg dessa propagandablad till alla Zaibatsus som sökte efter oduglingar de kunde utnyttja och plåga för minimumlön.

Arbetssökaren dansade arbetslöshetsvalsen väl de första två dagarna, men dag tre anlände rastlösheten, dag fyra slog apatin rot och dag fem började jakten på intressanta animes att kolla på.

Dag 10: Hade Brandon kommit till avsnitt fjorton av Neon Genesis Evangelion. Sammanlagt hade han sökt två jobb de senaste fyra dagarna. Avsnitt 14 tog slut och muspekaren sökte vant efter NEXT EPISODE fliken, men Brandon stoppade sig själv just innan han hann göra ett klick. "Sök alla fall två jobb, TVÅ ynka jobbansökningar innan du ser nästa avsnitt ditt jävla kassa dass", det var plikten som talade i Brandons hjärna, slaven som ville vara en del av flocken, den som ville slippa denna frihet där den enda som kunde skyllas för hans egna misslyckanden var han själv, i ett jobb som måste jobbas kunde han alltid skylla på att han inte hade tid med att skriva och skapa, inte tid att förverkliga sig själv, inte tid att bli något han var stolt över, inte tid att reflektera över vem han var. Men det kunde man bara skylla på när man inte hade tid.
Han druknade i tiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiid

och gjorde ingenting med det. Han bara sökte efter bekvämlighet och saker som distraherade honom från hans egna tankar. Podcasts, youtube, serier, animes, musik - alla röster i hela jävla internet skrek, gormade, sjöng, svor och skrattade i uppgiften att tysta ner EN röst.

Brandon klickade på Platsbanken och började scrolla, men innan han hann klicka på något hade munnen börjat alstra ljud istället. Dessa ljud kallades ORD och fångade Brandons rumskamrat Johans uppmärksamhet, herren pausade sitt spel och började lyssna på vad hans kamrat Brandon hade att säga.

Brandon: Neon Genesis Evangelion är faktiskt riktigt bra grejer.

Johan: Fina grejer.

Brandon: Är faktiskt förvånad över hur rolig och underhållande serien är, för typ det ENDA jag hört om serien är att den är pretentiös och tar sig själv på alldeles för stort allvar. Men när jag faktiskt börjar kolla på den så välkommnas jag av att en av huvudkaraktärerna har en pingvin med rufsig frilla som husdjur och i en annan avsnitt besegrar karaktärerna en av monstrena genom en koreograferad pardans som de utför i två gigantiska mechas. Serien har sina mörka stunder sure, premissen är basically att barn tvingas ratta stridsmaskiner och lider psykologiskt av detta, men det är inte som det är "too deep for you" shit. Bara komplexa och intressanta karaktärsporträtt. Varför har den här serien ett sånt jäkla "Man it's soo deep and shit, like it changed my life and the way I look at the universe" rykte om sig?

Johan: Du måste komma ihåg att folk såg serien när dem var fjorton år.

Brandon: Sant. Och jag har faktiskt inte sett klart serien än så jag vet inte vad som kommer hända senare, mot slutet blir det säkert fucking wierdo bierdo som japanska serier har en tendens att göra. Typ som alla Japanska RPG'S som på något vänster slutar med att man slåss emot Gud och allt är så jävla abstrakt and shit att man fattar fan ingenting.

Johan: Finns det ens något JRPG med ett riktigt jordnära slut där man INTE slåss emot en gud? Vad är det mest jordnära JRPG slutet?

Brandon: Jadu, ööh.... Skies of Arcadi- eller nä. Sista bossen som är en vanlig jeppe han förvandlar sig till ett jävla monster mitt i fighten om jag minns rätt.

Johan: I know one. Dragon Quest 3.

Brandon: Aldrig spelat det.

Johan: That game gave me a boner.

Brandon: Hur kan ett pixelspel ge dig en boner?

Johan: Jag var ung och was shooting boners hela tiden, så det var mest troligt därför. Men det finns EN scen i spelet där en tjej (en prostituerad) som bjuder dig till hennes rum och jag blev helt till mig av bara tanken. Ba "Shit nu händer det! Jag har sex med en tjej!" Sen visar det sig att hon egentligen var en gammal gubbe som bara ger en lite massage.

Brandon: Haha! Classic! Men nu får du sluta störa mig Johan! Jag ska söka jobb.

Brandon hoppade över informationskontrollen och hackade tillbaka sig själv in i The Matrix (Läs: han klickade på musen) samtidigt som Johan synliggjorde sin emotion av vanmakt och begav sig åter till den binära brutaliteten (Läs: Johan ryckte på axlarna och fortsatte att spela sitt spel).

43 minuter senare hade Brandon på något vänster inte fått iväg någon arbetsansökan, han hade dock sett klart avsnitt 15 av Evangelion och druckit tre glas Pepsi Max. Latmasken öppnade arbetsförmedlings fliken, men innan han hann göra något utstötte Johan ett frustrerat "For fuck sake", B ignorerade det här, Johan gav sedan ifrån sig ett högljutt suck, B kept on ignoring, Johan skippade sina teaterkonster och vände sig direkt mot Brandon och sa: " Alltså check this garbage out, det här är skiten som trendar på svensk youtube", Brandon vände huvudet mot Johan som om det här var första gången han hört honom, han tog av sig hörlurarna och frågade "Vad sa du?", Johan upprepade sig, "Kolla vad som trendar på svensk youtube".

Vårt hem blir en godisaffär - Jocke & Jonna

Brandon kunde inte ha brytt sig mindre, men Johan var av någon outgrundlig anledning hajpad som fan att se videon och wrestlade sin vän från datorn till soffan för att se den 23 minuter långa videon där en man och kvinna käkar godis. "Vi ska se HELA", sa Johan med hotfull stämma och Brandon lät arslet morpha sig in i soffdynorna. Videon började och det var två pers som testade olika godissorter. Det var ungefär 5 minuter in i videon som Johan insåg att hans plan att se hela videom hade ett stort jävla krux. Han själv. Brandon var uppvuxen med att kolla på all slags skit på TV så han klarade av tråkig video, medans Johan var en ADHD gestalt med en hjärna som behövde stimulans, stimulans och överstimulans! Jocke och Jonna kunde inte ge honom nog med stimuli, de bara babblade, Johan började också babbla för att hålla intresset igång. Han klagade på att inget intressant hände. Brandon nickade. Johan fortsatte och påpekade att Jocke såg ut som en hustrumisshandlare. Brandon nickade. Johan fokuserade sin Ritalin blick på youtube stjärnorna och försökte att inte tänka på annat. Nu började Brandon också babbla, men hans mummel var bara ett lågt surr någonstans i periferin för Johan, hans hjärna skumpade från ämne till ämne, favorit godissort, hade han verkligen råd med en Nintendo Switch? kanske på avbetalning isåfall, undra om han kunde muta Brandon att gå till ICA med en Pepsi Max, skulle vara gott med lite Go Joy, Jockeboi och Jonna var har jag hört det förut? fan vad hon är lik någon den där tjejen, speciellt läpparna, hjärnan guppade vidare till andra ämnen, vänta nu, guppade, GUPPA, bröst, sex, hennes läppar, "JA!", Johans plötsliga utrop var så plötslig att den fick Brandon att visa en känsla med ögonen. Johan ropade triumf!

Riktiga Män gör allting förutom att söka jobb

När Jocke och Jonnas godisätande var klart, reste de båda männen rastlöst upp och gick till varsin dator. Johan började spela något och Brandon började fila på ett personligt brev för en arbetssansökan men det gick uselt. Orden var tråkiga, framtvingade och ville inte ställa sig i korrekt led. Brandon ville inte heller. Han ville inte att orden skulle bli glädjelösa och smaka papp. Papp och tjänsteman. Ord borde smaka som kolsyra doppad i total nervsammanbrott. Sanningar som talar till djuret inom oss, den som BläääärgHAr och UVAlghaaaAAAR! BlurGhA för faeeeeeen! BLURGH! Blurgh på dig! Och BLURGH på MIG! Varför i helvete måste man skriva personliga brev för!!? Svara MIFG! Varför är jag i tjänsten för lögnen och ordningen när mitt hjärta skriker för kaos och konst!? Jag är blott en bedrövlig slav till sömnen, någon som fruktar livet och nederlaget. Den som drömmer om havets stormar simmandes i en pissfylld liten pöl. En ynklig liten kräk som trodde han var en riktig man.