Riktiga Män blir utslängda av sina EX

"Det handlar inte om att ÖVERTALA, utan om att ÖVERTYGA", sa Röda Korset instruktören med kraft och frågade därefter om någon i rummet ville komma fram och spela upp en värvningsscenario med honom. Brandon låtsades som att han var väldigt upptagen med att skriva ner kunskaperna han just hört "Övertyga inte övertala" skrev han ner i sitt anteckningsblock och följde upp med en teckning på en Tyrannosaurus REX som mest såg ut som en fågel på steroider. "Jag vill inte vara en fågel" sa vasstanden med en pratbubbla. "Det sägs att dinosaurier evolverade till dagens fåglar" sa en luchador mask.

Brandon tänkte att Tyrannosaurus Kycklingen borde kontra Brottarmaskens Wikipedia citat med något klyftigt, men kom på att han kanske borde rikta uppmärksamheten tillbaka till undervisningen. Instruktören var mitt i en förklaring på hur man kunde fånga folk i en cykel av att säga JA. I kort gick det ut på att ställa JA-frågor som: "Visst skulle det kännas bra att hjälpa till?", "Visst är detta viktigt?", "Visst är det hemskt att barn svälter?"

Frågor flesta människor inte ville säga NEJ till. När folk blivit uppvärmda i strupen med att säga JA, kom man med bomben "Vill du bli månadsgivare och hjälpa till?". Om folk svarat JA på de tidigare frågorna, hade de pretty much sagt följande: "Det är hemskt att folk svälter och jag önskar folk fick hjälp". Säga NEJ i det här läget var pinsamt och svårt. Så folk brukade oftast svara JA på att bli månadsgivare. Det var JA cykeln. Imponerande manipulativt.

När föreläsningen tog slut hade solen redan gömt sig bakom horisonten. B vandrade ut ur huset till Stockholms gator. Första utbildningsdagen av två var över. RK hade fixat sovplats åt honom på ett vandrarhem, men Brandon hade inte den blekaste aning om vart det här vagabondsboendet var eller vad den hette. Mejlet med den infon hade inte skickats ut förrän han redan suttit ombord tåget från Hallsberg till Stockholm och för att B hade en mobil skapad av Alexander Bell kunde han inte läsa mejl med den. En ung kille med kraftig skäggväxt som hette Giovanni skulle också snarka på vandrarboningen, B frågade honom vart stället var.

Giovanni: Jag tänkte ta en taxi dit just nu. Häng med.

Brando hade inte nog med kosing för dyrbussen och fann detta pinsamt, istället för att säga att han inte hade råd konstruerade Brandon ihop en skröna om att han skulle möta en vän här i närheten, men innan han gick iväg för att umgås med sin låtsaskompis frågade han Giovanni om han kunde visa vart vandrarhemmet var på Google maps.

- Ser du vart det är? frågade Giovanni

- Joo, jaaa, inga problem. Den är DÄR. Jepp, där alltså, jaa exakt.

- Shit mannen, du fattar kartor snabbt! Min hjärna blir helt mos när jag kollar på googlemaps och grejs. Det är som värsta labyrinten.

Såklart fattade Brandon ingenting av kartan, han skulle ha behövt studera kartan tills nästa soluppgång för att fatta något, men nu när han fått en komplimang för sina kartläsningsskills kände han sig pressad att leva upp till dessa icke existerande färdigheter och sa "Jag vet vart det är nu. Ses senare" och vandrade iväg med pilar, vita linjer och gatunamn kaosvirvlandes inuti skallen. Efter en visit på Science Fiction Bokhandeln började B vandra runt kapitalstaden för att hitta vandrarhemmet med ett frågetecken till namn. Två timmar senare gav han upp och bestämde sig för att han kunde tupplura på centralstationen. Med mössan över ögonen försökte Brandon somna på en bänk, men sömnen ville inte komma fram, den var försvunnen, frånvarande. Säkert somnat någonstans på vägen.

I sitt uttråkade tillstånd började Brandon ringa upp alla han kände ett namn i taget och babblade på tills personen hittade på en ursäkt att lägga på. När B kom till sitt EX Hoang på listan insåg han "Uppsala är bara en halvtimme härifrån, jag kan ju åka dit och hälsa på henne", han slog numret, men ingen svarade, han ringde igen, inget svar. Nu var dock tanken planterad. Han skulle till Uppsala och hälsa på henne! Det var kanske bättre såhär till och med, överraska henne med en plötslig visit. Det var roligt, lite vilt, lite badass, han kunde vara den där coola killen som bara kom och hälsade på plötsligt. En man av mystik och äventyr. Brandon köpte en biljett till Uppsala och tuffade iväg.

Väl i Uppsala vandrade han till lägenhetskomplexet där Hoang bodde och började slänga snöbollar på hennes fönster. Ingen kom. Brandon kom till slutsatsen att han slängde alldeles för lösa bollar, så han kramade ihop en riktig monsterklot och hivade den på fönstret så hårt att universum själv sprängdes i tusen bitar! Men inga gardiner drogs upp hos Hoang. Hon var inte hemma.

Han försökte ringa upp henne igen, inget svar. B ville inte stå ute och huttra, han ställde sig utanför porten och tant med rullator rullade ut som på beställning, Brandon höll porten upp för henne och traskade sedan in. Portupphållaren studsade uppför trapporna till Hoangs dörr, plingade på dörrklockan och hojtade genom brevinkastet. Tystnaden skrek tillbaka. Hon var inte hemma.

Men då ekade det upp skratt från porthallen, hissen började åka neråt och sedan upp. Brandon tänkte, holy shit, det är säkert Hoang. Han ställde sig i en rolig pose framför hissdörren. Dörrarna gled upp och det livliga surret i hissen tystnade, skratten dog, den glada stämningen evaporerade som en vattendroppe i en kokande het kastrull. Det var HOANG! Men hon var inte ensam, bakom henne stod en MAN. Brandons dumma flin förvandlades till en annan slags dum flin, inte en fabrikerad komisk en, utan en äkta pinsam en. Brandon visste det var en pinsam min för att Hoangs och mannens ansikte hade exakt samma min klistrad på deras ansikten.

Ordet pinsam har inte nog med kraft att beskriva skämmigheten som osade ur den här situationen! Hoang kläckte ur sig ett "Brandon", i en ton som var både glad, förvirrad, civil och chockad. Karln bakom henne stod helt förstummad, Brandon var som sten. Hoang låste upp dörren till lägenheten och trion klev in. Ingen visste vad de skulle göra. Alla fumlade, Brandon utstötte pinsamma skratt, mannen teg och Hoang försökte samtidigt vara välkommnande med Brandon och vardaglig med mannen. Brandon hade lyckats med sin plan att överraska. Fan vad överraskad han var!

B tänkte att han kanske borde presentera sig för mannen, "Brandon" sa han och skakade hand med karlns grova arbetartassar, mannen yttrade sitt namn, men partykrascharen hörde inte vad det var. Mannen lämnade ett par kassar i lägenheten, ursäktade sig för Hoang och kilade ut ur lyan som en björn på flykt. Hejdån mellan Hoang och hennes karl var så stel att en halvdöv och halvdöd gammelmor kunde ha hört obekvämheten i deras röster.

Nu var det bara Hoang och Brandon kvar i lägenheten. Brandon visste att han hade skrämt iväg mannen (eller mest troligt var mannen vis nog att inse att de dramatiska mörka molnen på himlen snart skulle förvandlas till en fullskalig storm med blixt och bråk och det var dags att dra), han var den unga modellen klädd i skinnjacka och såg exakt ut som en kille som skulle starta bråk över en kvinnas fruktbara träskmark. En del av honom var stolt över att han skrämt iväg en "rival", en annan del tyckte det var pinsamt, en sista del fattade ingenting om någonting. Den sista delen var den som började prata.
- Gossen hade bråttom. Skulle gärna ha tagit en närmare titt på honom.
Hoangs artiga yta förändrades, det var som att se en svart svamp stiga upp ur en skål vit mjölk. Vännerna började bråka högljutt, det var en underlig gräl, fylld av "förlåt", "jag är glad att se dig", "Du kan väl inte sova utomhus heller!" mixad med "HUR kan du vara så jävla dum i huvet!?", "Du är en vandrande katastrof", "Bitch!", etc.

Brandon kunde inte fatta att det hade blivit såhär. Han skämdes så förbannat. Han hade officiellt blivit "That Guy". Ni vet, den där karaktären man alltid ser i kassa amerikanska komedier och draman. Den struliga ex-pojkvännen som utan förvarning kraschar tillbaka in till sitt EX liv och komplicerar allt för henne.

Hoang: DU om någon borde veta bättre!

Brandon: Jag vet, jag vet!

Hoang: Bara för några dagar sedan sa jag till DIG hur mycket jag ogillade att mamma och pappa kom oinbjudna och utan förvarning. Och nu gjorde du samma sak! DU! Lyssnade du inte alls?

Brandon: Jag lyssnade. Jag fucking lyssnade... jag är bara dum i huvet.

Hoang: Det är ingen ursäkt!

Brandon: JAG VET! JAG VET! Jag vet bara inte... vad fan jag ska säga eller göra! Okej, vi gör såhär. Jag går iväg, du ringer upp karln, bjuder honom tillbaka och så kan ni fortsätta kvällen.

Hoang: Vart ska DU gå då? Tror du jag tänker låta dig vandra runt ensam i vinternatten sovandes på någon bänk? Aldrig.

Brandon: Jag klarar mig. Oroa dig inte för mig.

Hoang: Det handlar inte om det!

Medans det här pågick satt Hoangs dejt i sin bil på en parkeringsplats på E4:an. Han hade fått en samtal från Hoang som i korthet sa "Vänta! Jag ska bara fixa det här", trött och sömnig väntade han på fler instruktioner.

Brandon försökte ÖVERTYGA Hoang att den bästa planen var att bara låta honom gå iväg ut till natten där han kunde springa efter fåglar och göra kullerbyttor i snön. Hon vek sig inte, B försökte fånga henne i att säga "JA" om och om igen, men fick bara nej. Brandon insåg att han skulle bli en värdelös värvare. Hennes vilja segrade, hon skulle boka honom ett hotellrum över natten.

Helt ärligt tyckte Brandon att det var den bättre planen. Han hade ingen större lust att huttra utomhus i flera timmar, men som karl var man tvungen hålla upp fasaden att kyla, smärta, eld, svärdhugg, etc. inte rörde en alls i ryggen. Klockan var 22.13 när Hoang ringde hotellet, en nattportier svarade.

Hoang: Jag skulle vilja boka ett rum för natten... Ja, inatt... Nä, bara en person... En gäst... En MANLIG gäst... Exakt.. Han kommer snart... Tack så mycket.

B kunde typ höra fnittret på andra sidan luren, han sa hejdå till den upprörda Hoang, sa att han skulle betala tillbaka för hotellrummet när han fick lön "Bäst det du!" och försvann sedan ut i natten. En halvtimme senare klev han in på Scandic hotellet och vandrade fram till disken. Tjejen bakom disken hade ett leende fylld med antydan, här var han, en kille som blivit utslängd mitt i natten av en tjej och skulle sova ensam på ett hotellrum. Ja, man behövde inte vara Mr Holmes för att fatta vad hon trodde.

Hotellrummet hade två sängar. Ena bädden fick kläderna och jackan sova på. Brandon parkerade sitt lekamen på den andra bädden och slog på teven. Family Guy repriser på Kanal 6 fick bli hans vaggvisa. Han hade fått ett sms från Hoang som löd: "Och du skriver fan ingen jävla bloggtext om det här". Brandon hoppades att skulle han bli en riktigt bra värvare i framtiden, en övertygande smoothtalker som kunde övertyga Hoang till att säga JA till den här bloggen. "Visst är det en ganska skojig text Hoang?", "Det är viktigt att folk läser, eller hur?", "Vill du inte hjälpa till och få folk att läsa?" Och någonstans från framtiden kunde man höra en kvinnoröst som sa "Ja, okej då".