Riktiga Män tränar genom att snubbla uppe på plåttak

Johan och Brandon passade en halvsladdrig fotboll mellan varandra. Det här kallade de träning. Inte direkt en workout värdig ett montage med medryckande musik och energisk klippning med slowmo inzoomningar på svällande bröstmuskler dränkta i glimmande svettpärlor. Nä, det här var mer av en workout video där en ensam sönderslagen maracas ljöd i bakgrunden med klippning taget direkt ur reklamfilmen för byns lokala ICA butik. Fast istället för skakig inzoomning på leverfläckig gubbhand som plockade frukt, var det skakiga inzoomningar på chipstissar och svettig överläpp.

Men det var TRÄNING om ens liv mest bestod av att sitta på arslet på en mjuk datastol och spela spel. Vilket var exakt Johans raison d'être!

Eller om ens livsstil bestod mest av att sitta på arslet på en hård trästol och kolla på youtubeklipp. Vilket var exakt Brandons raison d'être!

Okej, männen brukade faktiskt springa också och inte bara sparka boll. Hallsberg hade en stor friidrottsplan och det var där duon befann sig. Planen hade gräsmatta, läktare, längdhopps sandlåda och en springbana som cirklade runt fotbollsplanen. Arenan var också nära de bodde, så duon brukade vandra dit när det blivit mörkt och ingen själ var kvar. Det sista Johan och Brandon behövde för motivationen var någon träningsfreak i trendig sportjacka sittandes uppe på läktaren som pekade och skrattade åt deras fettoflåsande. Enda publik männen hade såhär på spöktimman var en Securitas bil som varvade runt byn i jakt på busar och enstaka djur som drogs till arenans starkt lysande lampor.

Brandon tyckte det var bra att Hallsberg hade en friidrottsarena. För det behövdes! Byn var inte direkt en sprudlande metropol, 7000 invånare bodde där, men av någon anledning hade lillorten 5 pizzerior, 1 gatukök, 3 restauranger, 1 foodwagon och så tillslut en krog med fettdränkta hamburgare på menyn. Densiteten var som i en storstad. Hallsberg kanske hade inte mycket till uteliv eller kulturutbud, men om du ville bli tjock, FÖRFLÄSKAT OCKSÅ, då var Hallsberg lika bra som vilken storstad som helst!

Johan hade omfamnat the Hallsberg ways när han flyttat dit, han hade beblandat sig med urbefolkningen när han slagit ner sig med en Hallsberg kvinna och tagit till sig deras vanor. Ersatt vatten med läsk och slagit på internetspisen alltmer ofta och beställt allehanda pizzor och hamburgare hem. Johan hade alltid varit en slank jävel, en riktig Norrlands grabb som tränat ishockey i sin ungdom samt hålilt på med Amerikansk fotboll när han bott i Kanada. Muskler hade mejslat fast på hans kropp från dessa hårda manliga sporter där folk slog ihjäl varandra med glädje, men när han upptäckt magin av tv-spel hade intresset för sport och allt annat svalnat. Det enda som kunde ens mäta sig med den kalla lystern från en skärm var en kvinnas mjuka och varma kropp. Men dessa muskler som svällt fram från ishockeyn hade hållit i sig hela vägen genom gymnasiet till tjugoårsåldern, fast grabben åt portioner stora som en älgs huvud och klunkade i sig energidrycker blev kroppen hans inte tjock. "Som farsan" sa han glatt till en förundrad Brandon och slog sedan på sin tvättbrädsmage. "Bra metabolism!" la han till som om det förklarade allt. Men inte ens Johans blodsärvda monster till metabolism hade klarat av Hallsbergsdieten och hans extremt stillasittande liv. Som en rallarsving från ens farbror på fyllan hade det plötsligt smallt till. KLUCK. Lät det i Johans kropp. Kroppen hade tillslut gett efter för transfetterna, sockret, nattmackorna och pizzorna. Kroppen svällde upp som en påse någon hällde korvfett i. Det tog knappt ett år efter KLUCKET för honom att plötsligt ha en extra haka, en liten sladdrig jävel utan skelett. Ja, Hallsberg var en stad där folk blev tjocka.

Men Johan ville inte bära på extra kilona längre. Det var tungt och fult. Han och Brandon (Johans plus one) hade blivit inbjudna till Manchester i England för ett bröllop. Det var en av grabbarna från raidgänget i World of Warcraft guilden Johan var med i som skulle gifta sig nu i sommar och Johan var helt bestämd på att han skulle fara dit. Om han kunde vara lite mindre fläsk och lite mer slank när han anlände till den regnskadade ön om några månader skulle det vara ett plus. Så när Brandon börjat vandra ut ur lägenheten för att jogga på kvällarna hade Johan joinat.

Brandon passade bollen till Johan och han passade tillbaka. Brandon tog sats och sköt iväg ett skott så jävla snirklig och inkompetent att fotbollen på något sätt hamnade på hustaket bakom honom! Johan hade börjat bli van vid Brandons klantighet vid det här laget, men till och med han förundrades över hur detta hade gått till.

Johan: Sparkade du bollen med The Infinity Boot eller? Hur fan lyck- HUR FAN? Det är allt jag kan säga. Hur fan!?

Brandon: Jag tror den studsade på luften, eller mörkret, eller nått.

Johan: That makes no fucking sense, men det låter coolt, så jag tror på det.

För att bollen inte var deras ägodel gav killarna inte upp efter deras misslyckade försök att bomba ner bollen med skrot, sten, grässtrån och skor. Bollen var någon av grannarnas, mest troligt familjen som bodde på första våningen i huset, med avkommor som gillade skratta och skräna som unga snoriga avkommor gör. Johan brukade plocka upp bollen från gräsmattan utanför porten när de for till idrottsplanen om kvällarna och sen slänga den tillbaka på gräsmattan när de återvände. Han tänkte fanemig inte bli någon bolltjuv! Skiten skulle ner även om han var tvungen att klättra upp på taket och slå ihjäl sig för att hämta den!

På något vänster var det Brandon som hamnade uppe på taket och höll på att slå livet ur sig. Det var sent i mars, så taket var ishalt och Brandons skosulor var gjorda av bananskal och smör. Det värsta var dock kylan, Brandon hade inga vanliga brallor, utan körde med shorts ("Kallt? 52 minusgrader är KALLT. Det här är fanemig badväder, shorts räcker got och väl. Det var en jävla vinterdag kan jag säga till dig Johan, 52 minus och vi var ÄNDÅ tvungna att fara till skolan. Det var så jävla kallt den dagen att Atte fick köldskador när han brände sig på elden. Juho hostade mot Niskas yngsta pojk och ungen började blöda för Juhos snor hann frysa till vassa istappar i luften och träffade pojkens köttiga ansikte. Fan Johan, det var så KALLT att morfar min, en hård jävel som skjutit ryssar i vinterkriget och badade isvak för att svalka av, morfar han... fan det är så sjukt att jag knappt tror det, men det är fan sant, jag såg det med mina egna jävla ögon. Det var så kallt att Morfar klädde på sig ett extra par strumpor den dagen. MORFAR!!") och för att han inte vågade stå upp i rädslan för att dödens kalla grepp skulle slita han ner till underjorden om han snubblade och flög ner från taket till asfalten med ett splatt, stod Brandon på knä mot det kalla plåttaket och sänkte sig själv ner mot takkanten där bollen hade fastnat på en stång som var som konstruerad för att hålla bollar som gisslan uppe på taket. När Brandon hade firat ner sig hela vägen till kanten kunde han slappna av med sitt dödsgrepp och kunde stödja sig istället mot stången med sin fot. Det var många frihetsbedrövade bollar däruppe snärjda i stången, Brandon hade ingen aning om vilken som var deras boll, så han ordnade till en studsig fängelserymmning och bara slängde ner alla bollar han kunde nå. Johan utstötte ett glatt ljud nerifrån marken och Brandon tog det som konfirmation att rätt boll hade hittats. Sedan började han dra upp sig igen.

När Brandon hade fötterna tillbaka på marken, upptäckte spindelmannen att han blödde från knät, han hade skrapat sig på en utstickande skruv när han slitit sig själv upp för taket, men för att det var så kallt hade han inte känt av något. Först tänkte Brandon inte säga något till Johan, mannen skulle få upptäcka det själv istället och sen nämna med utropstecken det för blödaren och då kunde Brandon vara macho och säga "Huh, märkte ingenting", men han var alldeles för ivrig.

Brandon: Jag blöder!
Johan: Se på fan.
Brandon: Kände ingenting.
Johan: Jävlar.
Brandon: Känner ingenting nu heller.
Johan: Satan.
Brandon: Det är nog kylan.
Johan: Jo.

Grabbarna sprang runt banan en varv och tyckte att det fick nog räcka med motion för ikväll. Man vill ju inte sträcka någon muskel och så var det här med det röda som kom ur Brandons knä, "blod" eller vad fan det nu kallades. Bäst att en kvinna tog en titt på det där, de förstod ju sig mer på sånt. Brandon och Johan stampade högljutt in i lägenheten och kissen mjauade i protest (eller glädje, svårt att veta). Duon attackerade kylen direkt efter att skorna hade smällt in i väggen, de smörade ihop rejäla limpor med berg av ost och skinka på, kokade ihop te och doppade i honung och socker. Brandon klunkade i sig lite läsk också. Fyfan, man hade ju tränat liksom. Kroppen behövde lite material att bygga upp musklerna med. Mitt i smaskandet stack Sarah sitt huvud in och undrade hur det hade gått. Lätt andfådda av all sluskande sa träningskamraterna. "Jo fyfan det blev ju lite parkour och spring där".

Sarah: Hur många varv sprang ni?

Johan låtsades kvävas av sin egen macka och Brandon gjorde vattniga puppy eyes och pekade mot sitt blodiga knä. Sarah fattade inte ens att hon blivit played av ett par smooth operators och sprang för att hjälpa sina pojkar. Katten Chipsnisse visste dock bättre. Hon kollade på Brandon med sitt öga och Brandon märkte av detta, han lockade katten till sig med att vifta på en skinkbit. Katten tassade fram och tog mutan. "Alla blir tjocka i Hallsberg", sa Brandon till kissen, "Och jag ska ta dig med mig i förfallet". Hon svarade med ett KLUCK.