Jag kan inte stå på en scen och öppna mitt hjärta med hjälp av musik. Så istället låter jag musiken följa med mig överallt och så dansar jag till den med mina vänner.

Jag kan inte skriva berättelser som berör människors hjärtan. Så istället hoppar jag i det iskalla vattnet precis när isen har försvunnit.

Jag kan inte med hjälp av mina egna händer skarva fram statyer av enkelt trä. Så istället andvänder jag dem till att slåss mot äckliga svin.

Jag kan inte måla någonting vackert. Så istället klättrar jag upp i höga träd och hoppar ner därifrån gripandes om ett rött paraply.

Jag kan inte med hjälp av en kamera fånga de där små magiska ögonblicken som konstant springer oss förbi. Så istället står jag i det lugna snöfallet och låter de vita snöstjärnorna falla ner mot mitt ansikte.

Jag kan inte med hjälp av min kropp och röst spela upp andra människors smärta och glädje på film. Så istället sitter jag ombord snabba karuseller med olikfärgade ballonger i handen, och ser på när de svävar upp till himlen efter att jag har släppt taget.

Jag kan inte göra något vettigt med en nål och tråd. Så istället kysser jag vackra flickor och springer iväg från arga pojkvänner.

Jag kan inte skapa någonting. Så istället ser jag till att hela mitt liv är poesi.

Som om någon ryckt till på ett rep, drogs Brandon upp ur sitt slummer och raglade åter till den vakna världen. Drömmens drama tumlade för en stund i hans hjässa, men försvann till periferin när gossen slängde en blick på sin armbandsur och såg att pilarna tickade sig resolut emot destinationen 03.30. Hjärnan viskade "Sov för guds skull pöjk", men kroppen stretade emot och for till anfall genom att få ynglingens ben att ge vika så att pojken plumsade till golvet som ett nyfött babysäl.

Mystisk som det här jordelivet är, rasslade det inte fram några livfyllda svärord ur Brandons mun när han ställde sig upp. Inte ens liten "Aj" smög sig fram, bara en färglös tystnad. Grabben svepte sitt täcke runtomkring sig och stapplade sig sedan fram till sin skrivbord där hans dator väntade.

Han öppnade locket och ryckte tillbaka när ljuset från skärmen skar sig i ögonen som en helig änglaspark. Kisandes öppnade han ett works dokument och tillät sedan sina fingrar börja teckna fram ord. Men inga svarta krumelurer sprang fram. Bara ett andlöst vinterlandskap stirrade tillbaka. "Jävla hjärna, du vill inte funka idag heller", sluddrade Brandon oinspirerat till sig själv samtidigt som mobilen började ljuda från andra sidan boningen. De jazziga tonerna dansade sig fram genom luften och förförde datapojken att ta upp manicken och trycka på de rätta knapparna. Sen viskade han fram ett försiktigt "Hallå?"

Isak: Tjoo! Det är Isak.
Brandon: Isak? Vafan klockan är halvfyra?
Isak: Oj sorry! Sov du?
Brandon: Öhm, nej.
Isak: Men vad fan gnäller du om då bullrunkare!
Brandon: Ööh, om inget. Eller?

Brandon snubblade på sina ord. Han hade tappat den vassa stingen som krävdes när man pratade med sina vänner av det manliga könet. Hoang och han slängde ju visserligen käft då och då, men nog hade hennes lite mer vänliga inställning till livet dunklat hans sinne. Det hade blivit lite mer tal om relationer och livets mening och sånt där lull lull. Och mindre snack om animetjejers fysionomi och utläggningar om varför i guds namn man inte ska ha banan på en pizza. På en jävla PIZZA!

Men Brandon var inte så vemodig över faktumet att han inte kom på de "rätta" sakerna att säga på direkten, han var mest bara glad över att höra en välbekant röst igen. Eller bara en annan individs stämma som inte var Hoangs. För även om han älskade Hoang, så var det inte helt nyttigt för hans redan skadade psyke att bara höra på en persons röst varje dag. Orden liksom transformerade sig sakta men säkert från "Hej sötnos. Du är då gulig idag" till "Yadadada, inget viktigt, yadadada."

Brandon: Så varför ringer du mig mitt på natten för?

Isak: Tänkte att du som inte har något jobb, eller skola att oroa sig över. Var säkert uppe och slösade bort sitt liv framför datorn.

Brandon: Wow, you really know me.

Isak: Så ta handen bort från köttstocken och hjälp mig med min engelska novell. Den ska vara klar, låt mig se nu här, om cirka fyra timmar.

Brandon: Okej. Vad behöver du hjälp med då?

Isak: Behöver lite fart med början. Jag gör typ en Max Payne hommage, men med bränder och andra lysande grejer.

Brandon: En till Max Payne ripoff? Kom igen du, jag och Simon har typ redan gjort femton stycken sånna. Jag tror skolorna i Luleå börjar bli lite misstänksamma över alla de här snarlika hämnarhistorierna vi spottar ut.

Isak: Jag vet, men Alan Wake ripoffen blev så bra att jag är tvungen att göra en till Remedy relaterad verk.

Brandon: Vi får fan snart börja betala royalties till Sam Järvi, men tanke på alla manus vi snor ifrån honom.

Efter att ha babblat på en stund, skred pojkarna till verket med Isaks berättelse. De startade att bolla idéer med varandra för små poetiska början och inre monologer. Sen klottrade Isak ner något på sin häfte uppe i Luleå, samtidigt som Brandon sippade på sin Dr Pepper nere i Uppsala. Det nätta ljudet av en krafsande pennstump och sörplande läppar flöt in i varandra; danandes en knasig melodi som endast kunde höras av de två skrivargossarna.

Men arbetsmoralen fallnade snabbt och Isaks skrivande och Brandons drickande fick ta ett steg bakåt för gammal hederlig prat. Men till och med det urartade efter en stund. De startade att tala i mun på varandra och brydde sig föga om vad den andre sade. Den ena grabbhalvan förbannade Rockstar för att ha förvandlat Payne till en jäkla white trash gubbe som jagade gangstas med hagelbössa, och den andra pojkvaskern talade kärleksfullt om isbjörnar som bodde på gatan.

Isak: Äh, fuck this shit! Jag orkar fan inte skriva någonting vettigt. Kan du inte bara knåpa ihop en text på finska och sen lämnar jag in det.

Brandon: Ööh, va? Var det inte en engelska klass novellen skulle till?

Isak: Ja, men med en finsk text kan jag spela förvånad "Oj! Skulle man skriva något på engelska? Jag som har trott att det här varit Suomi kieli hela tiden" och sen rycka på axlarna.

Brandon: Va? Det där är fan det dummaste jag någonsin hört! Vad fan kommer det att hjälpa om det är på finska? Din lärare kommer ju antingen tycka att du är den mest ouppmärksamma eleven i hela jävla världshistorien, eller så kommer han se igenom din stenkalla bluff på sekunden! Eller tror du att han kommer baxna inför dina finska kunskaper och falla på knä, eller vad? Eller tror du att han inte kommer att se att texten är på finska och istället tro att du har superavancerade engelska kunskaper som han inte förstår, eller vad!? Alltså va! Det här är ju så jäkla ologiskt att det blir surrealistiskt!

Isak: Jag vet fan inte. Skolan gör en konstig i huvet.

Brandon: Du har nog alltid varit lite konstig i skallen min vän. Det är det som gör dig intressant.

Isak: Otur att det där bisarreriet inte kan överföras till text på något vettigt sätt bara.

Brandon: Vissa saker i den här världen går bara att inte förklara och din hjärna är tyvärr ett av dom. Men Isak, vad säger du om att skippa hela Payne grejen och satsa på en klassisk Silent Hill 2 "hyllning" istället?

Isak: Why the fuck not, vi kommer ändå inte framåt med det här skitet.

Så de två vännerna satte sig tillrätta och öppnade Silent Hill 2 introt på youtube. Korta fraser om lustiga DiCaprio frisyrer bytte ägare över telefonen, och gossarna erfor ännu en natt mörkrets trolska stämning, framför sina datorers bleka sken.

När Silent Hill klippet anlände till sitt slut, ploppade en länk för en karaoke version av Silent Hill 3:s UFO ending fram. Inte helt säkra på vad som väntade bara en klickning ifrån dem, tog de varsin klunk ifrån deras privata energibehållare och lät sedan filmen ta sin början.

Det var en mindfuck för sinnet och öronen redan från starten. Gråa aliens drack te, deppresiva snubbar sparkade sönder plankor, flygande tefat sprängde upp Silent Hill samtidigt som leksakspistol läten ljöd över stjärnhimlen och sedan startade en allsång på japanska, som inte lät så vacker. Speciellt inte när Brandon och Isak bestämde sig för att sjunga med i meloditortyren.

Isak: Det här skitet är fan groowy! Det är som naglar som river mot en krittavla, samtidigt som kåta strövarkatter skränar upp mot månen!

Brandon: Hell Yeah!

Isak: Det har varit roligt att slösa ännu en natt med dig Brandis, men nu måste jag fan gå och sova. Så godnatt.

Brandon: Natti, natti.

Brandon la mobilen på skrivbordet och kände en energi som han inte känt på länge rusa in i hans kropp och själ. Ensamheten och hopplösheten som Uppsala vissa långa nätter inneburit, tog sin tillflykt och en känsla av livsglädje fick hans inre väsen att dansa. Rubiks kuben i hans huvud började vrida och vända på sig, och plötsligt kunde han skriva igen. Orden började flöda fram.

"De ständigt brinnande nätterna passerar oss raskt förbi, när vi tillsammans sveper igenom den neonbeklädda staden ridandes på en vinglig cykel. Du manövrerandes stålmonstrets horn och jag sittandes där bak på pakethållaren med ett ekande skratt som alltid kryper fram i ditt sällskap.

Vi kanske inte är lika starka och ståtliga som generationerna före som byggde upp hela vår värld. Och vi är inte de smartaste eller de visaste av vår tid heller. Men jag vet att när världen står vid undergångens rand. Kommer du, jag och resten våra vänner stå där vid kanten och le."

Ljuvligt flämtade havet och dess vågor. Ljudet av deras stilla störtande mot stranden, fyllde luften och på den högsta hustaket i hela staden - träffade den drömlika tonen två tonårspojkars öron; dök in och fyllde deras väsen med en oerhörd glädje.

Den yngste av de två pojkarna, vid namnet Dana, orderade sin vän att skynda på. >>Kom igen Tiri, de här pappersplanen viker inte sig själva. Vik som om du hade en piska viftandes mot ryggen! Ratisch!<< Tiri kollade på sin skojare till frände med olust i ögonen. Famnen full av vikta pappersflygplan balanserade Dana med ett ben vid takets kant och nynnade till en låt som nog aldrig var tänkt att bli nynnad på från första början, och just när han höll på att trilla nerför kanten och möta den kalla döden genom ett "Splatt!", tog Tiri tag i sin väns tröja och drog honom tillbaka till säkerhet. >>Det här är femte gången jag räddar dig från en clowns död. Du tackar mig senare med en läsk<<, muttrade undsättaren till. Dana ställde sig upp, bugade så djupt han förmådde och med en lätt klang av ironi i rösten svarade han. >>Såklart mäster Tiri! Vad du än vill.<< Tiri suckade till och vek försiktigt den sista pappersplanet som behövdes.

De två vännerna satte sig vid takets kant och lät deras fötter dingla ner mot gatan. Dana slängde sin ryggsäck till Tiri som fångade den innan den föll virvlandes ner. Sen öppnade han väskan, tog ut dockan, samt de röda ballongerna som fanns inuti. De ouppblåsta luftballongerna gav han till sin vän som började fylla dem med helium. Sen tog han själv ut ett stycke rep och en affisch. På plakatet stod det följande.

"Man kan aldrig vara nere med en ballong." - Nalle Puh

Dana räckte ballongerna till Tiri, som knöt fast de röda luftbollarna om dockans hals och fäste sedan plakatet om dess fötter. Som pricken över i:et klistrade de fast en gul smiley över dockans uttryckslösa ansikte. Dana satte sedan små passagerare på pappersflygplanen. Varje plan fick antingen en polaroidfoto, teckning eller en liten lapp med en Haiku dikt, som resenär. Sen väntade de två spjuvrarna tålamodigt på att vinden skulle vända till deras fördel. Det tog ett tag.

Tiri kollade över kanten ner mot den virvlande staden under dem. Bilar körde i hastigheter som polisen inte skulle uppskatta. >>Har du tänkt på att jag kan putta dig nerför det här stupet om jag nu så vill. Jag har möjligheten vet du<< harklade Tiri till sin vän. >>Äh, jag är inte orolig. Du har inte balls nog att göra det... Jag i å andra hand, skulle inte tveka med att putta dig nerför om det nu kom till kritan.<< >>Vafan, Inte balls nog! Vad menar du med det din snorkäpp!?<< Dana kollade ner och svarade lugnt. >>Men det är väl bara bra. Det visar att du är en bra vän som inte skulle göra hemska saker mot sina kompisar.<< >>En bra vän! EN BRA VÄN! Jag ska visa vad din "VÄN", kan göra med dig! Jag ska mörbulta dig så att du hamnar på en TV4 dokumentär!<<

Just när en slagsmål höll på att bryta ut, så kände de två vännerna hur vinden vände till deras nytta. De lugnade ner sig och gjorde sig redo för nedsläppet.

Dana plockade upp två pappersflygplan och Tiri tog hand om Puh plakatet. Varsamt släppte han tag om snöret och tingesten seglade iväg mot skyn med ballongernas hjälp. Efter ett tag började den sakta men säkert sjunka ner mot gatunivån. De två vännerna gav varandra ett leende. Dana överlämnade den ena av pappersflygplanen i hans hand till sin vän och sen samtidigt på tre, slängde de två pojkarna sina pappersfåglar ut mot natten. Flygplanen svävade iväg... och allt stannade upp. Tiri och Dana frös fast i tiden. Hela deras värld hade bromsat upp.

Flygplanen svävade iväg... Daniel avbröt sitt skrivande där. Hans mor hade stapplat in i rummet med dregel, snor och tårar rinnandes utför hennes åldersstigna ansikte. Knappt kapabel att andas, gastade hon ut sorgen och vaggade fram och tillbaka som ett litet barn. >>Jag vill inte gråta... jag vill... jag vill inte... gråta.<< Pojken strök sin mors rygg och erfor den genomträngande aromen av alkohol. Han hävde upp henne på sina fötter och ledsagde henne till sin egen säng. Snoret rann ner på täcket. >>Pappa... min pappa... han var så tyst... min... pappa.<< Hördes det genom väggen när Daniel stängde dörren.

Ynglingen gick till köket, tog fram kaffepannan och kokade fram en termos med svart koffein. Han öppnade kylskåpsdörren och katten Delijah smög ut därifrån med ett litet gäspande mjauu. Grabben plockade upp sin kissekatt i famnen. >>Så går det när man försöker sno tonfisk, lilla tjuv du.<<, sade han samtidigt som han tryckte sin kind emot kattens mjuka ansiktsdel. Delijah kämpade sig ut ur greppet, hoppade ner på golvet och sprang spinnandes iväg till vardagsrummet. >>Kattjävel. Ingen mat för dig då!!<< skrek pojken efter kissemissen. Sen tog han en öl samt smörgåsattiraljer från kylen och svepte ihop ett par feta mackor.

Daniel tog mackorna, den jästa drycken, termosen och lade sedan ned denna bakfyllekit på hans mors nattduksbord. Innan han gick ut torkade han sin mors ansikte med en näsduk och ställde en askkopp på golvet. Han släckte taklmapan med en kvick snärt på ljusknappen och vandrade till sitt rum.

När gossen kom in, så låg katten på hans skrivbord och sov, men när den fick syn på sin mästare så hoppade hon ner på golvet och sprang iväg så snabbt hennes mjuka tassar förmådde. >>Jag börjar tro att den där katten inte gillar mig så mycket<<, sa Daniel tyst för sig själv när Delijah gjorde en smidig tunnel på honom. Efter att ha stängt dörren öppnade han fönstret för att få bort den unkna lukten av svett ifrån hans rum. Han lämnade fönstret öppen. Utanför lös små stjärnor långt uppe på himlen.

Daniel fattade tag i sin penna och skrev den sista stycket av berättelsen. "Flygplanen svävade iväg och den varma luften från neonslingorna fick de vita pappersfåglarna att göra en sista volt upp mot molnen. Sen började de falla en och en över den varma sommarstaden. Likt snöflingor."

En vind svepte in rummet och fönstret slog mot rummets vägg med en hård duns. Daniel reste sig upp för att kolla att glaset inte hade gått sönder och just när han närmade sig fönsterrutan, så svävade en elegant pappersflygplan in i hans rum och landade på mattan. Ynglingen gnuggade sig i ögonen av ren förstummelse och gick sakta fram till planet. Han plockade upp papperskonstruktionen och såg att något var fastkilad i mitten av planets glip. Han tog försiktigt loss föremålet och såg att det var en polaroidfoto på två män. Herrar med varsin gammal dykarhjälm över huvudet och med varsin paraply i handen. De stod vid en hustaks kant och var på väg att hoppa. Längst ner på kanten av fotografiet var det lite klotter gjord med en tuschpenna.

Vi är unga och dumma. Följ med. - D&T

En sliten figur stapplade trött framåt genom dimman, med stegen envist riktade mot hamnen. Därstädes på en gammal robåt satt hans vän och väntade på den långsamma vandraren. Han satt trummandes på sina knäna och sjöng ängsligt på en spontan trudelutt, "Kom igen Dana, snubbla fram och så far vi. Farbror Tiri är less på att vissla wihioooo, wihioooo."

Dimman gjorde det omöjligt för Dana att se något konkret när han vandrade framåt och såklart snubblade gossen på en liten rot som stack upp ur marken som en urtida fälla. Pojken föll på marken och skar upp sin handflata på en spetsig sten, som legat där och stirrat på den här biten av världen i så många år. Dana ålade sig fram på marken och kände den varma blodet forsa och pumpa genom blodkärlen som en slingrande orm. Gossen bet ihop, knöt sin hand och reste sig upp.

Ynglingen rätade till sina steg och började vandra i liten grad snabbare framåt. Han kände tiden ticka på, men när han slängde en blick på sin armbandsur, märkte han att den fått sig en spricka och tiden stannat. Smått förtvivlat försökte pojken skaka den tillbaks till liv, men visarna satt orörliga på sina platser. Tankarna flöt iväg till den lyckliga dagen då han fått klockan av sin far, men varje enskild tanke som rörde den mannen, tog honom tillbaka till hans svek och raseri. Gossen stirrade in i sina minnen, kände skadan i sin hand smärta och yttrade sedan stilla en tanklös fras till världen.

"De här gamla såren är alldeles nya"

Sen fortsatte han framåt, igenom dimman till sin visslande vän. Tiri satt i aktern på båten när Dana plötsligt materialiserade sig fram ut ur dimman och skrämde slag på honom. "Holy shit! Dana, du skrämde vettet ur mig!" "Ska du säga!! Ditt jävla visslande har ekat igenom skogen som en förbannad spökopera. Jag har sprungit den här sista biten som en galning!" Tiri kollade på sin vän som såg tre steg ifrån slutkörd och gav honom en handtag ombord båten. Dana besvarade med att skicka sin vän ut till stranden, där han putade ut båten gungandes till den dimhöljda havet.

De två vännerna tog varsin åra och flöt ut längre och längre in i dimman. Tiri plockade fram sin trogna ryggsäck och hällde dess innehåll på båtens kropp. Substansen som föll ur väskan var genomskinliga flaskor med lappar och kartor inuti - Flaskpost! Dana slutade ro för en stund, gav sin vän ett leende och började sedan hiva ut några av faskorna överbord. "Man overboard! Tiri, hoppa efter honom innan han drunkar! Come on!!" Tiri kollade på sin livliga vän och sa med en smått överraskad röst "Inte ens du, kan finna det där roligt?" Dana besvarade med att räcka ut tungan.

När de två filurerna hade delat ut all flaskpost de hade, återvände de tillbaka till stranden, parkerade deras flotte och började vandra i riktning emot bryggorna där alla de mer fancy båtarna var uppställda. Tiri svor över dimman som var överallt, Dana promenerade tyst bakom och försökte se om hans klocka kunde bli återupplivad. "Okej, den här dimman är lite overkill. Jag ser knappt vars du är" Dana räckte upp sin huvud och kollade på sin väns ryggtavla framför honom "Kanske för att jag står bakom dig?" "Ja, och?" "Du kan väl inte se mig om jag står bakom dig heller!" "Det kan jag väl" "Va!? That makes no fucking sense... Aaaargh! Klockjävel funka då!!" "Hey. Vi är här nu"

Segelbåtarna gungade sakta i dimman när de två vännerna sakta smög närmare. Tiri plockade fram piratflaggorna ur sin väska och gav några till sin frånvarande vän. Sen gjorde han ett graciöst hopp ombord en av skeppen och startade med att byta ut Sverige flaggan mot sjörövarnas emblem. Dana vandrade sakta fram till bryggans ände, såg en kort stund på när små vågor seglade fram och störtade fram mot klippkanterna. Han tog av sin klocka, lät sin blick tumla en yttersta gång över visarna och sen slängde han uret ut mot det vilda havet. "Vissa minnen är till för att glömmas" yttrade han tyst för sig själv. Tiri skrek genom dimman efter sin kollega och med ett ärligt leende vände pojken sin blick ifrån havet och sprang med lätta steg till sin vän.

Bussen rullade framåt på den ärrade asfalten med sina runda hummelhjul. Skogen bredde sig utmed på dess sidor och sov stilla. På insidan av den rullande metall larven satt det två pojkar vid namnet Dana och Tiri med varsin ryggsäck på ryggen. En av gossarna höll på att läsa en bok, den andre parveln stirrade surögt på sin bokmal till vän.

Tillslut öppnade Tiri sin mun. >>Kan du snälla förklara, varför i helvete, du har på dig din skinnjacka? Speciellt med tanke på att det var meningen att vi inte skulle dra uppmärksamhet till oss!<< Dana höjde inte blicken från boken när han svarade. >>Jag har inga andra kläder och det vet du. Det var antingen den här, eller morsans pälsjacka.<< Tiri fortsatte att glo på sin vän, men den här gången med mer konfunderade ögon än buttra. >>Varför lämnade du inte bara skinnjackan hemma då dumjävel och tog på lite tjockare kläder?<< Dana la ned sin bok, fäste sin blick på sin vän och svarade så lugnt han förmådde >>Jag är bara för cool för det.<<

Tiri kollade på sin vän och började fnittra. Dana slog upp sin bok trumpen och fortsatte att läsa. Tiri fortsatte skrocka glatt för sig själv.

Vid en enslig busshållsplats mitt ute i ingenstans, hoppade de två ynglingarna av bussen och började gå. En av dem bar två ryggsäckar och den andra en väska och en påse. De traskade in i skogen och slog upp deras tält på en plats som var relativt fri och hade slät mark. Uppe i himlen seglade molnen fra; oändligt tomma och grå. Luften var kylig och skogen stum. Gossarna kröp in i tältet och väntade på att det skulle bli natt.

Tiri plockade fram stencilerna samt sprayburkarna ur väskan och räknade hur många de hade. Bakom honom försökte Dana döda en mygga som surrade inne i tältet. Tiri gick igenom planen en sista gång i huvudet.

The Plan
Packa väskorna med all material som behövs till uppdraget - Check.

Vänta tills byn somnar - Pågående.

Packa ihop tältet. Så om allt skiter sig kan vi bara sticka iväg snabbt utan att lämna några spår - Inte påbörjad.

Vandra till fältet där kossorna betar (och förhopningsvis sover) och spraya dem med alla slags slagord och bilder - Inte påbörjad.

Packa alla redskap som använts, sen vandra tillbaka till skogen och fortsatta traska på denna väg hem - Inte påbörjad.

Be till alla tänkbara Gudar att ingen av ägarna vaknar upp och stormar efter oss med hagelbössor - Check.
.....

Inne i tältet låg de två vännerna och väntade på att världen skulle somna runtikring dem. Under tiden underhöll de sig själva genom att kasta ett pappersboll till varandra som var konstruerad av otaliga hopskrynklade kvitton. Tiri gjorde en kolossal gäspning. >>Fasen, jag börjar bli ganska trött. Hur mycket är klockan?<< >>Halv tre, blev det sent igår eller?<< Tiri hindrade en gäspning och kände sen hur något slags äckelsmak spred sig i hans mun. >>Uack... jag tror att jag mördade den där gäspningen... blääh. Men, ja, det blev ganska sent igår. Det är element jäveln.<< >>Brummar den fortfarande?<< gäspade Dana ur sig. >>Ja, men det värsta är att den har börjat göra skvalp ljud nu också!! Varje natt känns det som att jag ligger i ett regnskog med primater runtomkring. Och sen blir jag också sjukt pissnödig av ljudet, så jag springer till muggen konstant.<< Tiri kastade pappersbollen till sin kompis och föreslog att de packade ihop tältet. Dana nickade ett ja till svars.

De lämnade tältpåsen i skogen och började sedan vandra mot ängen med packsäckarna på ryggen. De gick framåt tysta och fokuserade och kände hur den där bekanta blandningen av iver och oro spred sig runtom i deras kroppar när de klev över staketet till den stora åkern. Där splittrade dem på sig och sprang åt varsitt håll. Tiri sprang iväg till ladorna och Dana rakt fram.

Dana smög sakta framåt och kände hur hans jeans blev blöta av det fuktiga gräset. Han var inte så långt ifrån bilvägen och kunde se när lastbilar då och då sköt igenom mörkret likt ensamma stjärnor i världsrymden. När han anlände till sin sovande kossa, insåg han tillslut vilken jävla dum plan det här var. Närvaron hos djuret var så kraftigt att han knappt vågade gå nära den, ännu mindre måla på den. Mjölkbesten viftade på örat och slickade om nosen; Dana kände skuldkänslorna byggas upp när han tog fram stencilen och började kolorera sin demoniska Ronald MacDonald på kvigan.

Just när han var på väg att göra den sista touchen på sitt verk kände han hur mobilen vibrerade i fickan. Han plockade upp den och läste en enkel meddelande från Tiri. "Spring och göm dig!" Dana slängde sina färgburkar in i ryggsäcken, hivade väskan på ryggen och började springa för allt hans lungor klarade av. Kossan bakom honom reste sig upp och bjällran runt hennes hals klingade till. När han kom till staketet, vände han sig om för att se om Tiri var någonstans i närheten, men allt han såg var två ljusstrålar från ficklampor röra sig i närheten av hans stackars ko. Han hoppade över stängslet och sprang rakt in i den tysta och duvande skogen.

Dana dök in i en buske och försökte gömma sig där. Ljudet av löv som rasslade till av någon varelses rörelser hördes någonstans i närheten. I sin hjärna började han bygga berättelsen vilket han skulle berätta vid fångst. Om hur han var en vilsen, fattig turist från Tyskland som gillade att campa ute i naturen och att han alltid, bar med sig tio sprayburkar, en svensk bok om grafitti och pappersark på kossor vandrandes iväg till MacDonalds för att söka jobb. Sen hörde han fotsteg närma sig bakom honom.

Han stängde ögonen och höll andan. En hand grep tag och slet upp honom våldsamt ifrån snåret, rakt ner på den hårda marken. Knappt hann Dana öppna sina ögon innan han hörde Tiris bekanta och rogivande röst. >>Rör på fläsket din jävel!<< Sen sprang de tillsammans genom busk och snår. I öster började himlen tindra upp, i tövan för att solen skulle resa sig. Snart skulle natten ta slut och en ny dag gry. En dag fylld av möjligheter. En dag där unga nya äventyr tar sina första trevande steg för oss alla. Om du nu vågar ta klivet dit förstås.