Det här är en bekännelse av en Halo spelare som upplevde Halo serien från allra första början, hela vägen till idag. När Bungie är på väg att ta över världen. Sex år sedan Halo:CC släpptes.

Halo suger upp mitt medvetna och vi smälter samman, kontrollen blir som en del av mig själv. När jag avlossar skott efter skott och uppercutar mina fiender till blodiga pölar försvinner jag helt och hållet in i spelet. Jag tror att jag är där; bredvid den kraschlandade Pillar of Autumn där sjön står helt stilla, i en av Forerunners otaliga byggnader där gångarna ringlar sig som en labyrint, på en strand med mina soldater springandes framför mig mot en ärorik död. Jag är Master Chief och jag är världens räddare. Jag är med honom på slagfältet, mitt hjärta börjar att slå snabbare, mina fingrar rör sig ännu snabbare och, skit, min sniper rifle skott missade sitt mål. Jag är Hunter föda.

FÖRSTA MÖTET

Första mötet med spelet som blev hela mitt liv, var när jag och min systerson Anton besökte EL-Giganten och såg en testmaskin där Halo spelet rullade. Jag och Anton plockade upp kontrollerna och spelade lite co-op. Om jag nu inte minns helt fel så var det banan Truth and Reconilation som vi körde och jag blev helt förälskad i banan och spelet. Efter sex timmars intensivt spelande gick vi hem. Stunden jag steg ut ur EL-Giganten till den kalla vinterluften. Det var då jag bestämde mig för att skaffa en Xbox och Halo.

LUKTEN AV PLAST

Den vintern slet jag verkligen för mina pengar. Jag rev ner stugor och målade stugor, planterade potatisar, rensade stuprännor och högg ved till den graden att jag svettade bort två kilo. Min far försökte tvinga mig att sätta pengarna jag tjänade till banken. Hahahaha! Att han seriöst försökte övertala en tolvåring med blicken fixerad på en Xbox, det kallar jag att ha storhetsvansinne. Speciellt då jag hade en liten rebell hjärta som bultade inuti min lilla bröst. Jag köpte min kryss box och mina dagar, kvällar och nätter bestod av Halo, Halo, Halo!
Det blev många "sjukdagar" med min filt över mig. Jag satt och nötte spelet så länge att jag till slut blev helt besatt på lukten av kontrollens plasthölje. Det var fina dagar och jag fick upp kilona jag tappade. Morsan blev rädd för min hälsa.

TVÅ KONTROLLER

Jag kommer ihåg att när jag fyllde år så fick jag en kontroll av Simon och hans lillebror Heroin (isak). Jag hade filmkväll den kvällen, men det hela urartade till en Halo kväll. Simon och jag begav oss till våran favoritbana Truth and Reconalitation och lekte kurragömma för laserskott. Efter det var det Antons och Heroifs tur att spela och det blev inte så mycket film för deras del. Co-op är fortfarande det som är roligast med Halo enligt mig och det är få saker som är bättre än och spöa lite Covenant rumpa tillsammans med en god vän.

PARASITERNA ÄNTRAR SCENEN

Två kontroller förvandlades snabbt till fyra och ryktet spred sig om att jag hade en X-box (det var det coolaste skitet man kunde ha på den tiden) och mitt hus blev invaderade av barn i olika åldrar (jag och morsan kallade dom parasiter). Ungar från åldern 5 till 14 var i mitt rum och spelade svettiga deathmatcher i Halo. Min korridor var översvämmad av skor och mitt rum stank av svett, men jag älskade den tiden. Vi hade alla spelartyper man kunde stötta på i mitt rum. Alla!

Den skrikiga jäveln. En spelare som skriker könsord och elaka kommentarer som t.ex. Du fuskar!! Din kontroll är bättre än min! Screenwatcher!! Man kan inte använda Scorpion tank! Det är fusk!!! eller den klassiska Jag har aldrig gillat det här spelet. En spelare som försöker psyka alla genom detta beteende, men gör bara alla väldigt, väldigt arga.

Casual Gamern. En helt vanlig kille som har blivit släpad till nördhålan (mitt rum) av en kompis och kör bara för skojs skull.

Den intensive. En spelare som försvinner helt och hållet in i spelet. En spelare som är ute efter den söta smaken av vinst och inget annat. Brukar bli ganska förbannad när han/hon förlorar, brukar slå folk. Har också ganska livlig kroppsspråk. Ett exempel på detta är min vän Simon.

Den tyste. Ganska lik den intensive. En spelare som inte säger mycket, utan låter dödandet tala för honom istället.

Drömmaren. En spelare som pratar nonstop! Pratar för det mesta om hur Halo2 eller Halo3 kommer att bli så bra! Citat från Drömmaren. " Alltså i Halo2 kan man skjuta ner träd och ta skydd bakom dem! I Halo2 finns så stora miljöer att man kommer att behöva åka flera timmar med Warthogen innan man kommer till banans slut! I Halo2 är en bana på månen och då kan man hoppa genom hela banan! Halo2 kommer att äga!" Den viktigaste egenskapen drömmaren har, är dess höga röst!! Alla meningar följs av tusen såna här!!!!!!!!!!!!

Granat älskaren Är gudomligt bra på att kasta granater. Kan rickocheta en granat på tre väggar och ändå träffa sin motståndare perfekt! Älskar att "stucka" människor och deras spelsätt går ut kasta alla granater först och sen börja skjuta.

Scorpion tanks is the shit!. En spelare som hoppar in en Scorpion tank så fort dom får chansen. Anledningen är att dom suger på spelet och enda chansen att få några poäng är att röja runt med en skorpion tank.

Sniper horan. En spelare som älskar snipern och som har ett onaturligt bra sikte!! En spelare som kan pricka en fluga på trehundra meters avstånd i en fullskalig storm, samtidigt som hans morsa gnäller på hans öra. Så bra är dom!

I like to blow stuff!!! Rocket luncher och granater = DÖD.

Pistol nördarna. Aldrig i spelvärldens historia. Aldrig har det funnits en mäktigare vapen än pistolen från Halo:CE. En pistol som kunde döda en på tre skott och som funkade på både långt och kort avstånd. En vapen som var djävulen själv, och såklart insåg väldigt många detta. Så väldigt många matcher (speciellt dom på Hang Em High) slutade med att tre ungar kutade runt och bara sköt med pistolen.

The Brawler. En spelare som litade på knytnävens magiska kraft. Beväpnad med en Plasma pistol och var ute efter att slå ner alla med knytnäven, utan att avlossa skott. ( Detta urartade faktiskt till en spelsätt senare. Som vi kallade Mike Tyson och som gick ut på att slå ihjäl varandra till blodiga pölar. Som en liten hyllning till Punch Out.)

Sen finns det tusen andra spelartyper, men jag sparar dom till en annan blogg.

DAGENS RINGVÄRLD

Jag måste nog erkänna att jag var lite stolt. Jag är stolt över att jag var så bra på Halo att jag blev småungarnas hjälte. Jag kommer ihåg att ungarna skröt över att dom hade dödat mig. Självaste " Master D.H i en Isak match (vi kallade slayer, för isak ). Jag kommer ihåg att en gång när jag gick nerför gatan så frågade en ung kille (som jag aldrig träffat i hela mitt liv) om jag var Master D.H. Och när jag svarade "ja " så saluterade han mig. Han saluterade mig! Mig!! En Halo nörd! Det var otroligt och jag kommer aldrig att glömma det.

Jag kommer heller aldrig glömma co-op sessionerna som varade hela natten med min vän Simon. Hur vi nötte The Maw tills vi kunde varje enskild fiendes position och att vi lekte kull med warthogen. Och alla gångerna vi räddade Captain Keyes på Truth and Reconalation, det var tider det.

Jag kommer heller aldrig glömma dagarna då jag fick kasta ut ungar ur huset för det var så jävla många inne i mitt rum så att morsan höll på att bli skogstokig. Så småpojkarna bara flög nerför trapporna och skrek.

Sen glömmer jag inte heller alla hundratals matcher mot Heroif och Anton (blue boys), där jag och Simon fick motstånd som vi aldrig hade mött förut. Två ungdomar höga på socker, den ena specialiserat med snipern och den andra med närstridsvapen och han också väldigt bra med snipern. En dödlig kombination som fick mig och Simon att skrika av frustration, speciellt på banan Sidewinder och Lockout.

Sen hade vi nätterna då jag satt ensam spelade Halo, nätter då jag försvann in i en värld fylld av konflikter och intriger. En värld med gudomlig musik och levande karaktärer, en värld jag ville rädda.

Jag har följt Halo sedan dess. Jag har köat nätterna framför GAME för både Halo2 och Halo3. Jag har haft lika roligt med Halo2 som Halo:CE. Och Halo3 kommer nog att snurra i mitt Xbox 360 en väldigt lång tid framöver. Men Halo:CE kommer alltid vara kvar i mig som ett av mina lyckligaste spelminnen. En spel som var mer av en livsstil än ett spelför mig. En spel som jag aldrig kommer att glömma.

Varje generation har ett spel som verkligen definierar den generationen. Spel som Pong, Super Mario, Street Fighter II, Final Fantasy, Metal Gear Solid, Half Life, Metroid Prime...Listan kan göras hur lång som helst. Ett spel som den generationen kommer ihåg med glädje eller avsky. Ett spel som dom upplevde och hysterin kring det, ett spel dom blev uppväxta med. Spelet som definierade min generation var Halo. Det var min generations spel och jag kommer aldrig glömma dom där sena nätterna med Halo. Halo då, nu och föreevigt. Amen!

Den unga Otaku killen i Japan

Spydiga Isländaren som hatar svarta och älskar The Beatles

Rockstjärnan som turnerar över hela världen och som somnar varje dag helt utmattad i sin turnébuss

Engelsmannen som inte förstår vitsen med te, men förstår vitsen med kaffe. " Det är en riktig dryck!" Brukar han utropa

Hemmafrun som sliter vid sin spis borta i Portugal och drömmer om att skapa något som kommer att förändra människors liv till det bättre

Sportiga killen i Frankrike som har en förkärlek till mjukglass

Den hemlösa mannen som fryser i ett dike någonstans i Kina

Skolflickan som älskar hästar och bor i en liten lägenhet i Bosnien

Den svenska hippa tjejen som är rädd för fötter, och har flyttat till en lägenhet i USA New York

Poeten som gråter sig till sömns

Rikemansbarnet som alltid fått allting grattis i livet, men önskar innerligt att hans liv inte redan var en utstakad väg

Den unga killen som bara vill fly ifrån alla sina problem. Springa iväg från allt han har och börja om.

Att alla vi i världen hör ihop på något sätt och vis. Det är en cool tanke.
Samtidigt som jag vill att alla människor hör ihop på något sätt, så är världen fylld med saker som håller oss splittrade ifrån varandra. Som språket.

I Bibeln finns myten om Babels torn, det sägs att vi människor blev så mäktiga och samspelta att vi byggde en torn som sträckte sig över himlen och rymden. Hela vägen till Gud. Människorna hade blivit lika mäktiga som Gud själv och det tackvare kommunikation. Gud straffade oss för vårt gemensamma narcissim och förstörde tornet och om det inte skulle ha varit nog. Så splittrade han mänskligheten i ett svep. När tornet förstördes så förstördes vårt gemenskap. Mänskligheten glömde det gemensamma språket och det var på det sättet alla olika språk i världen skapades. Vilken generös och givmild Gud eller hur?

Babels torn är en symbol för bristande kommunikation och förståelse människor emellan. Att världen vi lever i är bara ett välsynkroniserat kaos. Världens hundratals olika språk splittrar oss så mycket och delar världen i olika grupper. Om vi alla kunde kommunicera på samma villkor är jag helt övertygad om att många av världens fördomar skulle bli krossade till otaliga osynliga partiklar.

Det som alla människor har gemensamt i dagens värld är att vi alla bor i vårt kära Terra/ Tellus. Vårt hem som vi alltid har tagit för givet, och det märks, men det är en annan ämne för en annan dag. Eller det är det kanske inte. När vår planet lider, så är det enda sättet vi kan komma igenom det här, (fortfarande existerande) är att alla slår sina händer ihop och arbetar som människor alltid borde ha gjort. Tillsammans. Aldrig förr i mänsklighetens historia (tänk att vi lever i historien just nu) har världen varit en sån helhet som nu. Aldrig förut har kaosteorin varit så relevant som just nu. En människa som bor i Ryssland har en direkt påverkan på någon annan människas liv på andra sidan av Terra. Det är unikt.

Jag måste få tillräckligt med pixlar!!

Känslor är en universal tema över världen och jag tror att alla har någon gång känt sig glad, arg, vacker, ful, sorgsen, kär, rädd, ensam, inspirerad, stark och svag. Att under alla våra lager av kultur, språk, politik och teknik, att under allt det är det essentiella kvar. Känslor, det är en pixel vi alla har gemensamt.

Tiden. Vad är tid? Det är en sån filosofiskt farlig fråga att fråga sig själv. Och ärligt talat orkar jag inte filosofera kring det, för jag vet att jag inte kommer att komma någon vart med det. Jag vet bara att vi alla som lever har det gemensamt, vi lever i vår tid här i nuet. Där har vi en till pixel

Ellesar: "An hour of wolfs and shatterd shields, When the world of men come crashing down. But it is not this day." Alla i världen gillar Aragorn. Det är fan en till pixel det!

Den sista saken vi har gemensamt är att alla vi alla i slutet av vägen tynar bort och dör. Det är döden som är den sista pixeln som fulländar illusionen. Illusionen att alla hör ihop på något sätt.

Men i slutändan är det bara en illusion. Det är en illusion att mänskligheten hör ihop på något övernaturligt sätt med varandra. Att människor kan känna andras smärta även om personen ifråga sitter på en båt åttatusen kilometer ifrån, det är en illusion att människor verkligen respekterar andra människors liv lika mycket som dom respekterar sina egna. Det är en illusion att människor hör ihop med varandra, att vi är kopplade med varandra i något högre plan. Allt detta är en illusion i min hjärna. En illusion jag lever efter och andas för. Jag gillar tanken att vi alla är tillsammans något större, något större än när vi är ensamma.

Vägen känns lång, det är två kilometer kvar att vandra innan jag är hemma. Hemma där min säng väntar med sina mjuka kuddar. Hemma där min nalle Balthier väntar på mig, med sin tomtemössa stolt på dess lurviga huvud. (Hehe..dumma nalle, tror att det är fortfarande jul ). Hemma där jag kan sätta mig på min stol och snurra runt tills jag blir yr. Hemma där jag kan sova.

Problemet är att jag inte är hemma än. Jag har två kilometer kvar att promenera innan jag är hemma, men turen står vid min sida idag! För jag fick låna en stilren vit liten dosa av en vän idag, den här vita dosan transporterade på något magiskt vis musik till mina öron. Dosan gjorde att jag fick uppleva min Luleå i ett helt ny sken.

Wouldnt it be nice if we could wake up, In the morning when the day is new and after having spent the day together, hold each other close the whole night through.

Promenaden hem blir inte en långsam filosofistund här gången, utan en harmonisk och melodisk resa till en annan värld. Luleås gator blir annorlunda när en rytm omger mitt medvetande. Musikalen om Luleå jag alltid i smyg drömt om, blir plötsligt sann. Mannen
framför mig dansar, en kvinna med barnvagnen nickar i takt till musiken, och jag kan nästan svära på min mormors grav att alla människor på gatan sjunger. Det var något nytt och underbart.

Nu måste jag gå. Jag har mycket att göra, jag har ett matte omprov att plugga till, jag har en fest att förgylla imorgon, jag har sömn att komma ikapp och en promenad till skolan att längta till. En promenad med Musse Pigg hörlurarna på huvudet.

Hej då!

The Dark Knight, No country for old men, Sweeney Todd, Im not There, Silence

Det finns verkligen många filmer jag ser framemot i år, men det finns en film som sticker ut ur mängden för mig och det är Indiana Jones and the The Kingdom of The Crystal Skull. Jag dansar av glädje när jag hör titeln!! The Kingdom of The Crystal Skull. Det låter sådär mystiskt Indiana Jones, titeln säger för mig att filmen kommer innehålla allt en Indiana Jones film ska innehålla. Alltså varm humor, våld, actionscener som får mig att sitta på helspänn, vackra vyer och den där matinékänslan som Indiana Jones filmerna sprudlar av.

Jag fortsätter att dansa och jag gör några kullerbyttor i äkta Indiana stil till tonerna av Indiana Jones theme music, men plötsligt! Så faller en gigantisk stenbumling (skickligt porträtterad av min katt) från taket och börjar rulla efter mig. Jag springer mot köket och hoppas att stenbumlingen kommer att bli stoppad av den uråldriga magiska kraften kallad "min mor", men inget händer och jag får istället förlita mig på min trogna piska. Jag springer ut till balkongen och kastar mig nerför balkongräcket och faller. I sista sekunden snärtar jag min piska och får tag i balkongräcket och stenbumlingen rullar förbi mig. * Puh!* Brandon Jones har gjort det igen, undvikit en säker död med hjälp av sin piska.

Jag vet inte speciellt mycket om den nya Indiana Jones filmen. Jag vet bara att Harrison Ford är tillbaka som mannen med hatten och att Shia LaBeouf spelar hans son. Att Spielberg är tillbaka som regissör och mannen med Ewok skägget (George Lucas) är tillbaka som producent. Sen vet jag att Marion Ravenwood är tillbaka och att Shia LaBeouf har en cool skinnjacka. Det är ungefär allt jag vet om den nya filmen, men jag behöver inte veta mer än det, för jag dansar redan för mycket.

Jag vet att Harrison Ford är ungefär hundra år gammal(65 år gammal är han, för att vara exakt) och att han inte kanske inte är i sin bästa form rent fysiskt, men fan också! Det är ju Indie vi pratar om här! Harrison kommer säkert att ta emot några slag och dela ut några hundra, även om han är hundra år. Sen har vi LaBeouf, som är nog en Hollywoods största stjärnor just nu. Med filmer som Transformers, Disturbia och Holes i packaget så gillar jag killen och jag tror personligen att LaBeouf kommer att leverera. Han har ju en skinnjacka och en motorcykel, man behöver inte mer.

Jag är sjuk för tillfället och istället för att satsa min energi på något viktigt som att göra mina läxor, så har jag spenderat hela min morgon till att kolla igenom Indian Jones filmerna och det är anledningen varför jag är så himla peppad. Jag bryr mig inte om den nya filmen inte kommer upp i samma nivå som dom gamla, om filmen bara erbjuder lite av den gamla Indiana Jones magin så är jag nöjd.

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. Jag längtar så, men jag får väl låtsas vara Brandon Jones ett tag innan den riktiga hjälten kommer tillbaks. Innan Mannen med Hatten och Piskan kommer tillbaka.

Jag har studerat Luleå nu ett ganska bra tag och jag vet nu alla små målningar som finns runtom i Luleå. Jag pratar inte om målningar som står utställda i Kulturens Hus, jag pratar inte om dem. Jag pratar om dom små mästerverken. Mästerverken som är målade på gatlyktor, soptunnor, trappor, på kajkanter, tunnlar och lite överallt runtom i Luleå. Sen finns det andra konstverk som inte är målade med en sprayburk och en ficklampa. Som små mosaikmönster på kaninen i Donnie Darko som finns på trapporna i den gamla biblioteket, en pingvin som flyter runt på en frigolitbåt ute i hamnen, olikfärgade skor hängandes ner för antennsladdarna på Storgatan, en kanin gjort av trä som är fastklistrad i en lyktstolpe, en artificiell ros som hänger fritt mellan två hustak, en målning på en färgglad katt som hoppar mellan hustaken och en Space Invader gjort av pärplattor fastklistrad på en vägg.

Såklart har Luleå också sin beskärda del av folk som taggar och det känns som att dom bara gör det för att förstöra, inte för att få folks gråa vardag lite ljusare. För det är exakt det små mästerverken (inte taggarna) gör, dom förgyller mitt liv när jag går genom Luleås gator. Jag har en ganska vild fantasi som förgyller mitt liv redan, men vissa dagar dör den energikällan och jag får helt och hållet förlita mig på verkligheten.

Jag går till skolan varje dag och det är en två och halv kilometers resa och jag skulle nog aldrig klara av det dagarna då det regnar, dagar då min fantasi har tappat all sin magiska kraft, dagar då bilisterna har tappat förståndet, dagar då Luleå känns så trist och inte levande. Jag skulle aldrig klara av dom dagarna om det inte vore att det fanns en glädjepaket lite här och var i min rutt i form av en målning på en liten japansk figur i sprayfärg som håller i en skylt där det står I love Art. En nyckelpigga gjord av trä som klättrar uppför trädet. Små dikter skrivna på räcket. Alla dom sakerna är små glädjepaket som ger mig mina styrka tillbaka och får mig att fortsätta genom regnet, genom den starka hamnvinden och den bitande kylan. Jag tackar verkligen dom som har tagit sig tiden att använda sin kreativitet till att förgylla gatorna och jag förstår verkligen inte människor som hatar gatukonst. Det är bara en till form av att uttrycka sin kreativitet och den mänskliga jakten på lite självkänsla. Ni som försöker förstöra gatukonsten. Jag förstår inte er alls och jag vill nog inte förstå er heller, för ni känns som människor som har tappat all sin tro till fantasin och att ni lever bara i den tråkiga vardagen. Ni försöker döda individualiteten. Men vi har våra rebeller som slåss mot er med sin kreativitet som vapen och skapar saker som förgyller människors vardag. Och jag står på deras sida.

Hej då!