- Visste du att man kan köpa sex på Liseberg?

Jag tänkte på saker som människor har sagt. Meningar som man plockat upp slår som kyrkklockor innan man går och lägger sig. Det här var ett samtal mellan två tjejer på bussen som vilade sina skolväskor i knäet framför mig när jag åkte genom Göteborg.

- Va?
- Ja, man betalar 250 kronor för en timme. Min pappa har spenderat tusentals kronor.
- VA?!? DRIVER DU?!?
- Du går bara in och frågar någon som vet, de brukar stå vid radiobilarna.

Vafalls? Din pappa gör vad? Vad är det för karusell som pågår? Iallafall, vissa saker som man hör fastnar. Jag tänkte därmed lista tio saker som då och då, gör sig påminda:

1) "Men det får du inte skriva!" - Regissör som ångrade sig att han för två sekunder sedan erkänt att under en föreställning tog han in fler åskådare än vad lokalens säkerhetsantal bestämt för att tjäna mer pengar.

2) "Det skrivna ordet våldtar människan" - En kollega till mig hade en intervju som gav ett energiskt citat. Det hamnade aldrig i tidningen utan stannade vid redaktionen. Jag brukar tänka på det en hel del.

3) "Ni är en jävla skittidning, ni skriver aldrig om Kopparberg!" - Upprörd man på gatan i Örebro som förmodligen, har anknytning till Kopparberg.

4) "Jag skriver aldrig ingresser mer än 200 tecken" - Patrik Lundberg. En av mina absoluta förebilder inom journalistik. Tipsade mig om hur man sammanfattar texter för att behålla läsarintresset.

5) "Människor" - Lars Carlsson. Ett ord, det räcker. Metros förra nyhetschef och tillika min lärare under journalistutbildningen. Människan behöver stå i centrum, till exempel. Hur ofta ser ni bilder på "han fångade gammelgäddan" och det bara är en bild på fisken? Det blir ointressant.

6) "Jonathan, jag vill att du hittar någon som tycker att miljöbussarna luktar som klor" - Ovan nämnda Lars ger min kollega Jonathan en mindre lätt uppgift. Jonathans ansikte smälte, först mungiporna sedan öronen. Jag skrattade så jag fick ont i magen, sedan fick jag uppgiften att "hitta någon som vill bo på Mars".

7) "Jag tar en saft och kör" - Jag tillhörde en klass som gillade kaffe. Till fikarasterna skulle det mörka guldet hinkas medan jag föredrog saft. En dag hade redaktionen fika i samband med att vi producerade nästa magasin. Jag ville komma igång med arbetet så fort som möjligt och säger "jag tar en saft och kör". Det var inget som jag tänkte på då men blir ofta påmind om det varje gång vi ses. Jag gillar det, fast saften kan vara starkare, fast det kan den alltid.

8) "Ondska kan ge dig allt du önskar, men till vilket pris?" - Martin, musiker. Han nämnde att det var en referens till Marvel om jag inte missunnar mig.

9) "Vi är här, vi ska in" - Ragnar. Detta benrangel som var två huvuden längre än mig. Visste vad han skulle säga till receptionisten.

10) "Hur sträcker man på sig?!" ropade Jesper när han insåg att tjejen bredvid sig var en centimeter bredvid sig. Han vred och vände på ryggraden så hans tröja snurrade runt midjan men han kom upp för kort.

Bifogar en rolig bild som jag såg på 9gag

Jag är feminist. Det finns olika typer beroende på hur man vinklar eller vem man citerar. Men jag tror på ursprungsidén. Att bägge könen är jämställda och ska ha samma rättigheter både inom det privata och det professionella. Sedan finns det säkert någon tjej i Göteborgstrakten som tror annorlunda om mig.

Pannkakor serverades i matsalen. Och soppa. en grönsakssoppa men som rutinerad pannkaksfantast undviker jag soppan och småskrattar inombords av alla elever som fyller sina magar med soppa för att sedan ta max fyra pannkakor till efterrätt. Amatörer.

Jag ställer mig framför plåten, pannkakorna svettades. En mattant rör runt en glasskål med jordgubbssylt och ställer den bredvid. Jag tänker. Vilka pannkakor ser extra goda ut? Vilka har den idealiska gyllenbruna färgen som utgör grunden för en välsmakande pannkaka? Min mage valde noggrant med hjälp av min hungriga blick.

- Ursäkta mig, men ska du ta? frågar en röst bakom mig.

Röstens underton var hård i sak men vänlig i ton. Jag vände mig om. En tjej i min ålder, brunett. Ett smycke från hennes tröja blänker. Jag återgick till att spana in pannkakorna och sa:

- Ja, jag ska ta.

Som om någon ryckt till med ett rep snärtade jag min blick tillbaka. Smycket var en feministisk symbol med kvinnans kön nedåt och en stark näve uppåt. Mina händer flög upp som om jag befann mig under pistolhot.

- Gå före du, ta alla pannkakor du vill! Min röst sprack.
- Va? hennes ögonbryn studsade upp.
- Jag ser att du är feminist och jag vill inte bidra till normen att mannen alltid går först!
- Nej, men, asså, det är lugn...
- Åh nej nu blev det pinsamt
- Nej, nej, nej, det är inte alls pinsamt! Tröstade hon nervöst och duttade med sina händer i luften
- Nu blev det ännu mer pinsamt bara för att jag sa att det var pinsamt!
- Det är ingen far...
- Jag brukar faktiskt vara mer smooth, sa jag och lastade över halva pannkaksplåtens innehåll på min tallrik, tömde återstående jordgubbssylt över mina pannkakor, såg skyldigt på henne en sista gång innan jag joggade därifrån.

Jag undrade om jag passerat gränsen för att vara politisk korrekt. Det kunde iallafall inte bli värre. Jaja, vi kommer nog inte känna igen varandra eller ses inom en snart framtid.

Efter lunchen återgick tillvaron till det normala. Och på kvällen var det fest. Jag brukar sällan festa men den här festen var inget vanligt partaj. Chokladbollsfest stod på agendan. Det får man ju inte missa. Jag piffade till mig (deodorant) och gick iväg.

Musiken strömmade från högtalaren, theme songs från League of Legends, hehe. Ett bord är uppdukat med en vit duk och flera tallrikar, fyllda till bristningsgränsen av chokladbollar. Men besvikelsen var stor. Det fanns inga med pärlsocker - varför envisas folk med att använde kokos?

Nåväl, man får väl offra sig. Ska bara välja ut de saftigaste, mörkaste chokladbollarna som finns. Formen är också viktig, det fanns en rektangelformad men jag är inte redo för sådant. En rullad blir det. Sedan en till. Ungefär där tappade jag räkningen för jag försökte smuggla med mig några hem. Festen var trevlig men över, snabbt in, snabbt ut. Lite hit ´n run stuk. Jag begrundar vilka chokladbollar som får följa med mig hem. Då står hon där, en brunett. Hennes hår svajade över bägge kinderna och gräsblåa ögon ser på mig.

Jag borstade mina läppar från kokos.
- Hej, sa jag
- Hej, sa hon

Jag nickade åt henne, roffade åt mig några chokladbollar, lade dem i en pappersduk och gick därifrån. Det gick ganska lugnt till. Jag sa ju att jag var smooth. Håller tummarna fortfarande att det inte var hon som bakade chokladbollarna, vad ska människan tro om mig i sådana fall? Skulle mitt ansikte bli patriarkatets nylle som ska krossas? Hon såg ganska stark ut i sin lackade röda klädsel.

Avrundar med en bild över ett blomsterfält i Oslo.

Det är 18 minuter till midnatt. Förmodligen blir jag klar med blogginlägget på onsdag.

Det är skönt att skriva, man kan ventilera. Ungefär som när man gamla PC var så full med damm att den förvandlades till en vulkan varje gång man klickade på startknappen. Sedan hade en kompis sagt att "ta en flaska tryckluft och blås in i ventilen". Hade ingen tryckluft så tog farsans gamla superblås som man använder när man trycker in luft i bildäck. Ett dramatiskt tumavtryck senare var datorn ventilerad - men stendöd för all framtid.

Inte en av mina finare stunder. Det gjorde inget dock. Under min säng hade jag i princip en oanvänd MacBook Air som jag använder än idag. Har blivit Applefrälst, kan inte ha någon annan telefon än iPhone och Mac funkar skitbra. Däremot kan jag inte spela spel på den, försökte med Diablo 3 och hade lägsta graphic settings men då såg jag ingenting samtidigt som spelet segade med någon sekunds delay.

Jag har beställt Xbox one med Destiny. Kunde inte hålla mig borta. Kommer sälja allt från tidigare generation, spel och konsol.

När jag var ung (medlem på GR) så kunde man inte använda taggar på sina blogginlägg. Inte heller lyckades jag förstå hur man fixade bildtexter. Men som sagt, det borde inte förvåna någon om man läst delen ovanför med hur det gick att ventilera datorn.

Finns det ens någon fläkt på min Mac? Den är helt ljuslös. På min utbildning hade vi en kille, Ragnar från Island (hysterisk person, borde tillägna alla mina framtida inlägg om honom och hans äventyr) som hade en jetmotor, förlåt, en tjock gammal dator på skrivbordet som han använde för att samla kakor med över internet.

Han är faktiskt för rolig för att inte nämna en kort historia med. Tar en snabb.

Jag och Ragnar åkte till Kiruna med vår journalistklass. Vi delade rum på vandrarhotellet. Vi ska gå och lägga oss.

Jag: Oroa dig inte, jag snarkar inte.
Ragnar: Fan vad skönt, tack.

Klockan är åtta på morgonen, jag är helt utvilad. Jag ser Ragnar sitta med sina ben över sängen, hans rygg är hopsjunken.

Jag: Ragnar? Har du inte sovit?
Ragnar: There's a special place in hell for people who say that they dont snore, but they do.

Ragnars ögon var blodsprängda och under ögonen gick en mörk linje.

Jag: Varför väckte du mig inte?
Ragnar: Jag gick upp mitt i natten och klämde igen din näsa med mina fingrar. Du fortsatte snarka och slog bort min hand, vände dig om utan att bry dig.

Jag fick ont i magen. Av skratt. Jag grät av situationen. Bilden hur Ragnars smala ansikte blivit rynkigt av uppgivelse när jag under natten fortsatte snarka som ett sågverk på kvällsskift fick mina smilband att dra sig så högt upp att jag hade träningsvärk i kinderna dagen efter.

Vi gjorde en utflykt ett halvår senare också. Klassen, jag och Ragnar. Då ville han inte sova med mig. Så istället sov han på det hyrda husets undervåning. Däremot var det tidig sommar och pollensäsongen hade under nattens öppna fönster slagit till mot honom så Ragnar blev utslagen hela nästa dag.

Jag skrattade då också. Jag räknar honom som en av mina bästa vänner. Dessvärre har han flyttat tillbaka till Island nu.

Klockan är nu 00:06, jag laddar upp en bild på en norsk clown och postar inlägget. Godnatt :)

En flicka med brunt hår springer i ett grönskande landskap. Hennes ben är starka och det torra gräset viker sig av hennes nakna fötter till ljudet av fågelkvitter. Jag springer efter, en varm känsla sprider sig i bröstet när man hör hennes skratt.

Jag kommer närmre och sträcker mig efter henne. I samma stund som jag vidrör hennes hud dånar en öronbedövande blixt. Jag blinkade och håller kvar hennes hand. Förruttnade träd svajar ovanför lerig jord. En kall storm susar genom döda grenar under en grå himmel. Jag vände blicken mot flickan, hon stod still, hennes livbruna hår hade dränkts av mörker. Hon andades inte, hennes kropp var frusen. Jag slet loss min hand men stannade kvar i terrängen. Stormen brusade upp.
- Var är jag?! Frågade jag och letade efter en utväg med ögonen. Flickan svarade inte.
- Hur kommer jag hem? Flickan svarade inte.
Jag lade min hand på hennes axel.
- Vem är du? Frågade jag försiktigt. Hennes stela nacke vred sig mot mig. Flickan svarade: - Någon som är död.

Bruna ögon översvämmade min blick.
- Hur kan du säga det så enkelt? svarade jag den döda flickan.
- Vilken förskönad sanning vill du höra? log flickan och vred sig bort.
- Vad vill du jag ska göra? Jag vet inte vad jag ska göra, jag älskar dig. Min röst stammade.

Flickan började gå djupare in i den mörka skogen. Jag försökte springa efter henne men mina steg är tunga, de leder mig ingenstans. Bara längre bort.
- Gå inte! Stanna! Vänta! Ropade jag efter henne
- Jag älskar dig Daniel... sa rösten en sista gång och försvann i tomma intet.

Jag vaknade med ett skrik. Jag försökte ringa Larissa. Hennes mobil svarade inte. Det var 2 veckor sedan hennes begravning.

And I can prove it med länken nedanför. Första gången jag fångade en, fast vi släppte iväg den efter inspelningen, gäddan simmade glatt iväg - djupt under ytan.

https://www.youtube.com/watch?v=kWcQsga0W7o