Jag lämnade deras hus. Luften utomhus var fuktig och sökte sig djupt ned i lungorna. Nu skulle allt bli bra.

Jag kom tillbaka nästa kväll, däckspåren utanför deras hus glittrade från gatlampan. Dörren var olåst. Larissa hade planerat allt för att smuggla hem mig. "Såg någon dig?" sa hon när vi möttes vid dörrgaveln, hon stod på sina kryckor och betedde sig som en paranoid knarklangare. Jag såg på henne, hon hade nya jeans, en t-shirt med en humla över brösten. Hon hade sin nya peruk. "Ingen såg mig men jag skrev på facebook" sa jag, Issa var säker på att jag skämtade men hon tog ogärna risker. Hon kollade snabbt på sin telefon. Ingen status fanns. "Du får sluta skrämma mig, du är inte alls rolig!" sa hon. "Inte ens lite?" undrade jag. Hon skakade på huvudet. Vi gick till deras vardagsrum och kröp tätt ihop i soffan. Issa klickade igång deras nya tv. Vi kollade på en amerikansk såpa, massproducerad skit vars enda humor kretsar kring sex. Inte för att vi såg mycket på programmet, vi var upptagna med varandra.

Vi gick till hennes rum. Larissa lade undan sina kryckor längs väggen. Hon tog fram en tändare. Utplacerade ljus vilade utspritt över rummet. Issa tog små steg och tände ljusen, en efter en. och Jag stängde dörren och släckte lampan. Ljusen brann. I lågornas sken klädde Larissa av sig sin humlaprydda t-shirt. Hon hade ryggen mot mig. Den sveptes över hennes axlar. "Det känns som jag utnyttjar dig" sa hon. Jag tog ett litet steg framåt. Jag knäppte av hennes bh och lät den falla mot marken. Larissa skyllde sina bröst, jag smekte undan hennes händer. Jag kysste henne längs halsen. Hon vände sig mot mig, hon kysste mina läppar. Knapp efter knapp visades mitt bröst fram ur skjortan från Issas dyrkande fingrar. Hon tog av sig sina jeans och jag mina. Vi kramades, kysstes, lade oss under täcket i sängen och älskade.

Efter akten låg vi tätt. Jag frågade, "tyckte du mitt skämt var roligt? Du vet, när jag frågade ifall du halkat på ett bananskal?". "Inte så särskilt, du brukar vara mycket roligare" svarade hon. Jag smekte hennes peruk, hon drog sitt finger längs mitt bröst. "Varför sade du aldrig att du haft cancer tidigare?", hon svarade med sjunkande hjärta. "den hade försvunnit. Jag hade metastaser i lungan", Issa såg min blick, hon sa, "men jag blev frisk!" och nickade. "Hur känner du dig nu?", "glad" sa hon och bjöd på ett leende. Hon lade sitt huvud på mitt bröst. Mina armar omfamnade hennes midja.

En stund senare, jag gick till deras badrum och borstade tänderna. Vi var bägge trötta, vi somnade i varandras armar.

På morgonen vaknade jag med att Issa låg med ryggen mot mig. Jag drog henne till mig, hon fnös. "Va är det?" frågade jag förvånat, hon var som en svan, för stolt att svara. "Kom igen Issa, va är det?" upprepade jag. Hon vred sig om, "du dissa mig igår!" sa hon. "Jag gjorde vadå?" sa jag oförstående. "Jag ville ha sex igen men du sa bara, nej, jag orkar inte". Hon sträckte huvudet bort. "När sade jag det?" undrade jag skrattandes. "Under natten, du snurrade runt som en karusell och väckte mig, och sen dissade du mig!". Larissa reste på sig, hon hade stora bruna, sura ögon. Hon greppade täcket och drog det till sig, hon snurrade in sig till en kokong. Jag låg halvnaken och stirrade på henne, "jag minns inget", Larissa brydde sig inte. Hon fortsatte ligga i sin kokong. Jag skakade henne lite grand över täcket, "sluta, annars snipsar jag dig när du sover". Jag avbröt. "Jag minns seriöst ingenting, jag var väl trött?", jag fortsatte, "så, när blir du en fjäril?". Hon fnissade lätt och vände sig mot mig. En puss. Och allt var som vanligt.

Vid eftermiddagen förklarade Issa att jag skulle låtsas ha kommit idag eftersom hennes familj skulle komma hem när som helst. Och det vore katastrof ifall de fick reda på att jag tillbringat natten över. Hon klädde på sig med stängd dörr. Jag väntade i köket, de hade två stycken brödrostar. En som slukade proppar och en ny, kromfärgad. Jag tog den slitna sladden från den gamla brödrosten och pluggade in den i eluttaget. 3 stycken brödskivor, två till mig och en till Issa. Jag tryckte ned handtaget, direkt skälver ett glaskrossande ljud genom rummet som stjäl allt ljus. Brödrosten exploderade vid kabelanslutningen. Jag blundade hårt.

Jag hörde bekanta fotsteg röra sig. Dörren från Larissas rum smälls upp, "vad, fan, har, du, gjort?" artikulerade hon. "Frukost?" sa jag. Larissa kryckade sig fram, i samma takt som en enbent pirat rör sig mot ett hjälplöst glas whiskey. "Du, ska, fixa, detta" sa hon. Jag nickade. Hon ledde mig till proppskåpet, jag öppnade luckan. Hur svårt kan det vara. Dussintals svartfärgade svampar trängde sig ut. Det var som att blicka in i Narnia. "Herregud Daniel, vet du inte hur man byter en?" sa Issa. Jag skakade på huvudet och fortsatte blicka in i sagovärlden. Larissa skällde något men blev tyst. Ljudet från deras bil som rullar upp på uppfarten kramade sig genom fönstren. Utomhus plockar hennes familj ut sin packning. Larissa sätter sig på en stol vid entrén, tyngd av skam. "Till mitt försvar, vem fan har två stycken brödrostar?" undrade jag. Issa försökte gråta men blev bara ännu mer upprörd av mina ord, "vem är så puckad, som inte väljer att använda den nya?" sa hon, jag höjde mitt pekfinger och tänkte svara, "ser du inte att den gamla var skrot?!". Dörröppningen ruckas, nyckeln klingar i nyckelhålet. Först dundrar hennes storebror in, sedan hennes pappa och sist mamma. De är inte glada att se mig, inte någon. De sveper förbi i aftonklädsel. Issas pappa går in köket, klickar på strömbrytaren utan resultat. Larissa pratar på kroatiska, han kollade på mig. En hård blick. Han kavlar upp sina ärmar och blottar sina håriga armar, överarmarna var fyllda med svarta strån. Han gick i riktning mot proppskåpet. Jag upplevde en smärre törn i den manliga stoltheten, om det ens fanns något. "Halå Daniel" sa hennes mamma, "Issa ringde ock sa du va här". Hon vänder sig mot sin dotter och berättar, förmodligen om bröllopet, med mycket kroppsspråk och glädje. En stor hand dunkar min skuldra, "Tja Danne, vill du hjälpa till å bära?" sa Issas bror. Det gjorde jag gärna, allt för att komma undan Issas synfält.

Jag fick stanna på fika, som tack för hjälpen för bärningen och för att förklara varför jag förstör deras hem medan de är borta. De pratade mest på kroatiska, som vanligt. Jag gjorde då det jag var bäst på, se fånigt glad ut.

Någon timme gick. Det knackade på ytterdörren. Larissas mamma reser sig snabbt och går mot entrén. En tystnad. "Issa! De ä til dig!" sa hon och vinkade mot sin dotter. Issa tog sina kryckor och staplade mot den öppna dörren. Hon reagerade. Jag gick upp från bordet för att se själv. Jag vred blicken utåt. Det blixtrade till. jag grep tag i dörrgaveln och pressade den hårt. Larissas fader och bror reser sig, de gick till oss vid ingången.

"Hey" säger rösten från andra änden, jag blev äcklad. Hans läderjacka luktade rök, avsmaken trängde sig in i halsen. Han höll en ask choklad i sina händer. Hans hår var vattenkammat med vaxet bortspolat. Bakom honom står en vuxen man och en kvinna, de presenterade sig som hans föräldrar. Han var tanig och lågmäld, hon var kort och rund. "Han är här för att be om ursäkt" säger läderjackans morsa till slut och knuffade sin son lätt i ryggen. Och sade några ord på ett liknande språk som Issas familj talade.

"Fö vad?" undrade Larissas mamma med viss förvåning. Issas storebror och fader cirkulerade. Lyssnades.

Värmen från hennes rödrosa läppar sköljde över mig. Efter kyssen lade hon sitt huvud på sned och såg gräsligt söt ut. Jag insåg att det bara kunde vara henne. Jag borstade undan mitt fåniga leende. Jag kysste Larissa. Kyssen ljöd högt. Hennes ögon vidgades, "inte så högt!" viskade hon hårt och blängde mot den suspekta dörrspringan. Det var ingen där. Hennes mammas nyfikenhet var ibland på gränsen till ohälsosam. Larissa hade ärvt den. Vilket var fruktansvärt roligt eftersom jag brukade berätta historier halvvägs, bara för att retas. Vilket fick konsekvenser att Issa blev sur och under ultimatum fick jag sedan berätta återstående delen.

Hon sa: "den klias lite" och tog av sig sin peruk. Hennes nakna hjässa blottades, ett stort blåmärke bläckade på hennes skalle. Det omsvepta bandaget runt stygnen hade gulnat från svett och torkat blod. Hon tog på sig sin ljusa mössa. Det gick långsamt. "Jag hatar honom..." följde min röst efter hennes rörelser. "Gör inte det" svarade hon, Issa gillade inte ordet hata, det var så starkt. Hon var förlåtande, ständigt med ett leende på läpparna fastän hon flytt från ett krig, blivit misshandlad och drabbats av cancer. Men hennes leende kunde skina upp som en blixt i nattens mörker.

Jag besökte henne dagen efter. Med skolböcker i ryggsäcken och öppen jacka i vintersolen. Utanför deras hus bär Larissas bror och far ut en tjock TV. Den hade gått sönder. De hälsade på mig med mungiporna uppåt men deras ögon visade ingen glädje. Den gamla, feta TV:n blev inkastad i bilens baksäte och direkt åkte karlarna iväg. Jag går uppför trappan, is hade gjort den hal. Jag knackade lätt på dörren, "kom in!" ropade en snäll röst. I köket sitter Larissa och hennes mor, de pratar på svenska. "Jag vill ha en katt" nickade Issa med hoppfull röst. Hennes mamma drack te, vätskan verkade rinna i ned i fel strupe. Hon spottar ut i förvåning, och torkar sig runt munnen, "ein katt?!". Larissa sa, "ja... de är ju så söta och det är kul att dra lite i morrhåren". Hennes leende sträckte sig bredare. Mamman svarade förfärat. "Va sajger duu?!" som om hon pratade med en kallblodig kaninmördare. "Snälla?" undrade Larissa. Hennes mamma spände sin blick, hon funderade. "Du kaen fåe ein gouldfisk" avslutade hon diplomatiskt. Larissa blev märkbart upprörd över att få sin drömkatt utbyt mot en jävla guldfisk. "Jag vill inte ha någon fisk, jag vill ha en katt!" sa Issa och sipprade lite på sitt te innan hon slog armarna i kors. Hon tänkte inte vika sig. Det tänkte inte hennes mamma heller. Det var en kamp mellan två åsnor på en tebjudning, dock var den ena mulan utrustad med pistol och vetorätt.

Issas mamma låtsades inte höra sin dotter längre, hon använder mig som ursäkt till att komma undan. "Vi är inte färdiga med det här!" höjde Issa rösten. Hennes mamma drog fram en stol till mig, jag log. Det var alltid så mycket liv i deras hus, föräldrar som skrek och konflikter med barnen. Stereotypen av en familj fylld med juggar. Hon hällde upp hett varmt vatten i en kopp och tog fram ett fat fylld med olika sorters te. Jag luktade på de flesta och valde någon som luktade gott. Larissa och hennes mamma kollade på mig som om jag gjort fel, kanske framgick faktumet att jag sällan drack te. Hennes mamma sade något på kroatiska och Larissa svarade ursäktande, hon såg ut genom fönstret. "Vill du ha sked eller sugrör?" frågade Larissa. Hon och hennes mamma kunde inte längre hålla masken, de skrattade åt mig. Som om jag vore en grisuppfödare på nobelfest. Jag fick en sked, blandade runt och smuttade.

En stund senare brakar det i entrén, hennes väldiga far och bror tågar in med spända biceps, de bär i varsin ände på en jättelik förpackning. Hennes mamma sade något. Larissa börjar översätta. "Hon undrar var vår gamla TV är". Pappan svarar i sin vanliga ointresserade men hårda stämma. Issas mamma pratar högt på sitt moderspråk och kroppsspråket är häftigt. Larissa pekar på sin far, "han säger att de slängde vår gamla TV och köpte en ny". Hon pekar på sin mamma, "hon undrar hur mycket den nya kostade". Larissas pappa nämnde summan i ett enda ord. Hennes ansikte fällde färg, hon skakade refuserande med händerna. Hennes bror sade något som fick deras mamma att dra händerna frustrerat längs kinderna. Larissa sa, "de sparade inte kvittot". Kvinnorna styrde hushållet med järnhand. Det var inte mer än logiskt att Larissas pappa och bror var tvungna att smussla bakom ryggen för att komma undan.

Vi gick in till vardagsrummet, Larissa blev hjälpt upp av sin mamma, hon lutade sig över henne. Issa hade ont, hennes ben skakade för varje steg hon tog. Hon försökte dölja smärtan men pep plågsamt när lite tyngd föll över hennes knän. Hon sträckte sig ned efter soffan, hennes mamma släppte henne försiktigt. Hon såg nyfiket mot kartongen som vräktes upp av sin bror och fader. En platt TV visas upp från det bortdragna pappret. Den mörka lacken blänkte som en hägring från rummets lampor. Storleken var massiv. Till och med Larissas mamma såg imponerad ut. De häver upp platt Tv:n på en träskiva. De drar in kablar, slänger manualen på golvet och grubblar. Jag satte mig bredvid Larissa. Händer klappas belåtet från husets herrar, det bör fungera. Larissas mamma smugglade fjärrkontrollen till sin dotter. Hon undersökte den noggrant och tryckte därefter överallt. Skärmen slås på. En ny värld visades. Larissas mor glömde snabbt bort deras gamla tjock TV. Några minuter gick. "Daniel, kan du hjälpa mig till mitt rum?", frågade Issa. Jag reste mig upp, Larissa lade sin arm runt min axel, vi haltade genom huset till hennes boning. "Stäng inte dörren, lämna den lite öppen" bad hon. Så ingen i familjen skulle få för sig något. Hon sa, "imorgon åker min familj på bröllop, de är borta tills på söndag så skulle du vilja vara här?" hon fortsatte, "de ville inte lämna mig ensam, de tänkte stanna hemma men jag övertalade dem, jag sade att en tjejkompis kan sova över hos mig ifall något händer".

Förmodligen hade hon fått övertala dem länge, de avskydde tanken på att lämna sin dotter & syster ensam. Larissa ville däremot inte att de ska behöva offra sig för hennes skull, det gav henne dåligt samvete. Men hade hon sagt att jag skulle sova över, utan anhöriga i huset så hade hela hennes familj stannat kvar och befäst ingången med höga murar och spikfällor. Det gjorde mig bara glad. Att de var överbeskyddande visade bara hur värdefull Larissa är. Och det var hon.

Jag svarade. "Det vore jättekul! Gärna". Larissas ögon tindrade kärleksfullt. "Toffel", hon fnittrade. Men sjönk in i sina tankar, "jag vill vara med dig". Vi höll om varandra, jag svarade: "jag vill vara med dig också".

Det blev inga konsekvenser av mitt hot. Omvärlden fortsatte snurra utan att bry sig om Larissa. Hennes familj. Eller mig. Min verklighet brann medan andras blomstrade. Dagens sista lektion var över, jag gick hem. Utanför mitt hus skällde en stor hund åt mig. Reflexmässigt hoppade jag åt sidan. Bakom kopplet stod min boxningstränare, han skrattade högt. Han residerade i närheten. "Kommer du på träningen idag?" frågade han och drog jycken närmare sig. Jag försökte klappa hunden, den morrade fientligt. "De kan lukta sig till rädsla" log min tränare. Jag andades djupt, "Jag slog ned två personer igår...", hans ögonbryn vred sig. Jag fortsatte bekännelsen. "... min flickvän blev misshandlad i skolan". Min boxningstränare andades ut, han letade ord. "Jag hörde ryktet från min äldsta dotter... men att det var din flickvän". Han fortsatte, "jag är glad att du berättade". "Är jag avstängd?" frågade jag bekymrat. Boxningsklubben har nolltolerans mot våld utanför ringen. "Jag vet inte" svarade han. Jag väntade på att han skulle fortsätta, hans ögon såg allvarligt genom mig. "Du undrar alltså om du gjorde fel som ingrep?", en lång paus följde. Hans nästa mening ekade högt, "en värdefull person till dig blir misshandlad...". Jag drog tillbaks till korridoren, minnet av Larissa när hon fälls mot golvet. Skratten.

"Föreställ dig att övergreppet fortsätter. Du ingrep aldrig. Hade du levt utan ångest?" hans röst var allvarlig. Nästa sekvens från gårdagen spelades. Min kropp aktiveras, den rör sig automatiskt. Inte driven av avsky, utan av en stark överlevandsreflex där jag till varje pris måste beskydda Larissa.

Han slänger ut sin arm. "Betyder hon så lite för dig?!". I ett annat perspektiv ser jag mig själv, det fanns inte längre något hot mot Larissa på golvet. Jag står tätt bredvid, mina nävar var blodiga, mina ben skakade men hon var trygg. "Jag hade gått till världens ände för henne." svarade jag min tränare. Varje ord genuint. Det blev det sista som jag fick ur mig under konversationen. Min granne & tränare gav ett smalt leende och släppte lite på kopplet, hunden började driva framåt.

"Det finns två typer av människor" påbörjade han en ny mening och tog små steg framåt. "Smarta människor som lever hänsynslöst på andra. Och idioter. Idioterna slåss till döden. De har fått för sig att hellre offra sig för andra än sig själva". Han grimaserade mot mig, "de fattar inte bättre". När han gick förbi avslutade han konversationen med en dov stämma: "Du är inte avstängd. Ta veckan ledigt ".

Samtalet var laddat. Jag beslöt mig för att följa hans ord. Kanske hade han fel. I vanmaktens centrum behövde jag få utlopp för frustration. Många tankar florerade. Jag blev svagare, som upphörande eld. Dörren öppnades från mitt hus, min tvillingbror vinkade. Han sade ingenting. Jag klev ur mina skor. I köket väntade våra föräldrar. Min bror gick först in, han satte sig på en stol. De väntade på mig, jag satte mig bredvid. "Jag fick gå från jobbet. Rektorn ville prata med mig." säger min pappa, han fortsatte. "Jag satt i ett möte förut, rektorn berättade om vad som hade hänt. Den där, pojkens mamma var närvarande. När rektorn berättat vad som hade hänt small hon av, hon konstaterade att hennes son, minsann aldrig skulle göra något sådant". Min pappa använde sina händer tydligt i samtalet. "Jo, så jag sade så här. Jag kan mycket väl föreställa mig att Daniel blir arg och slår tillbaka", han skrattade starkt.
Min mamma skakade på huvudet. "Mår du bra? Vill du prata om saken?" undrade hon oroligt. Jag log, "jag mår bra..." jag blev avbruten, "hur är det med Larissa??" frågade hon igen, hennes röst var nervös. Att jag mådde bra var tillräckligt. I vanliga fall hade hon rusat efter plåster att trösta mitt rivna skinn medan pappa hade uppmuntrat med meningen, "lite ärr är bara bra, då syns det att pojken levt" - som så många gånger förut.

Jag ville besöka Issa, men det gick inte att ringa hennes mobil. Den var avstängd. Förmodligen var mer än bara jag som ville höra ifall allt var bra med henne. Jag ringde även deras hemnummer men hennes fader svarade, när jag presenterade mig vänligt grumlade han något och slängde på luren. Jag ville besöka henne men hon och hennes familj behöver lugn och ro, intalade jag mig själv. Jag ville besöka henne men gjorde inte det. Mitt löfte från gårdagen skars i strimlor. Samtalet fortsatte med mina föräldrar, tonen blev mer allvarlig, men förstående. Min bror satt vid min sida. Han sade inget.

Nästa dag födde nya möjligheter. Jag hade fortfarande inte fått någon kontakt med Larissa, hennes klasskamrater berättade att hon inte dykt upp. Jag bad några av hennes närmsta väninnor att ge mig hennes läxor & böcker så skulle jag kunna ge dem till henne. "Men du bor väl inte där?" frågade de överraskat. De bodde närmare men förstod snabbt mina intentioner. Jag fick allt material som Larissa behövde ta del av. Efter skolan satte jag mig på hennes buss, som hon åkt hem med så många gånger. Larissa avskydde när man kom oanmäld.

Jag traskade genom vintern, mot deras hus. Värmen inifrån ångades varmt ut över mitt kalla ansikte när dörren öppnades av hennes mamma. "Hej, ursäkta om jag stör men jag är här för att lämna några böcker...", jag plockade i väskan. "Koem in, koem in!" svarade Issas mamma glatt. Hon tog emot böckerna. Vi gick mot hennes dotters rum, hon knackade på dörren. "Issa, du har besök!" hennes röst var förväntansfull & exalterad. Hon vrider ned handtaget och öppnar ingången. Larissa satt under täcket med ryggen mot väggen, hon läste veckorevyn med stora glasögon. Hon hade sin ljusa mössa över sitt huvud. Hon vände sitt osminkade ansikte mot mig. Hon vände sig snabbt bort, jag satte mig på hennes sängkant. Hennes mamma lämnade dörren lite på glänt. "Daniel..." inledde Larissa ovanligt hotfullt sin nästa mening. "Jag har med mig böcker!" harklade jag försvarande, "mhmm?" mynnade Issa med en underton som krävde en mer utförlig förklaring. Jag försökte. "Korten på bordet, böckerna är bara en ursäkt - jag kom hit för att träffa dig.". Larissa låtsades vara förvånad, som om min bekännelse inte alls var svårläst. Hon tog av sig sina läsglasögon och lade undan tidningen. "Du är jättevacker utan smink" blev mina nästa ord, Larissa höjde ett misstänksamt ögonbryn. "Jag antar att du fortfarande avskyr när man kommer oinbjuden?", Larissa nickade. Jag vände blicken nedåt och pustade uppgivet. Larissa fnittrar, jag såg tillbaka. Hon möter min blick med kärleksfulla ögon och djupa smilgropar. Jag viker mig mot hennes läppar, hon möter. Plötsligt trycker hon bort min mun med sitt pekfinger. "Blunda!" log Issa glatt, jag blundade. Jag förstod Larissa nu, det är aldrig kul att bli bestulen på en kyss. Några sekunder senare hör jag hennes röst igen. "Okej, öppna ögonen!", jag öppnade ögonen. Långt brunt hår sveper sig nedför Larissas kropp, lampan från taket ger det en strålande glans. "Visst är det likt mitt gamla hår? Jag fick det igår! Gillar du det? Jag gillar det!" Larissa exploderade av glädje, och ville få svar på sin nyfikenhet. Hennes livsglädje stod i lågor. Jag blev förstummad, jag har aldrig sett någon så vacker i hela mitt liv. Glädjen från hennes röst och i hennes ansikte gav mig rysningar. Hon såg nyfiket på mig, väntandes efter svar. Jag lade mina armar runt hennes axlar, jag strök min hand genom hennes nya peruk. Hon småskrattade.

"Gråter du?" frågade hon. "Nej", svarade jag. Min kropp darrade av glädje. Hon ökade avståndet mellan våra ansikten, "förlåt men jag ville kyssa dig såhär". Issa släckte sina ögonlock och kysste mina läppar, ömt.

Nästa del heter, "Min Larissa, ung kvinnas lust". Jag åker bort på måndag utan internet. När jag kommer tillbaka hoppas jag kunna posta nästa del. Tack för tålamodet alla mina fina läsare :)

Jag vaknade med ett ryck. Som om någon drog mig med ett rep tillbaka till verkligheten. Jag hade drömt en dröm, den var grotesk och jag mindes den. Snabbt som tusan satte jag mig vid datorn och började skriva. Inte för att drömmen var logisk men för att så många gånger tidigare när man drömt något, så tror man att man kommer komma ihåg den. Vilket är en lögn eftersom man glömmer bort den senare. Jag vet inte varför eller vad den betyder men jag tänkte dela med mig den ändå.

***

En uppsvälld man låg död på ett bord. Jag låg gömd ovanför i ventiltrumman och stirrade på honom. Jag kände igen honom, han hade mobbat mig under många år. Jag visste inte varför han var död eller varför jag satt uppe i ventiltrumman. Det enda jag visste var att det var i mitt rum. Jag försökte komma ner. För att inte landa på golvet siktade jag in mig på bordet där han låg. Jag drog mig försiktigt ned. Jag råkade trampa på hans ben, hans hud sjönk in, det sprack. Ut forsade det blod. Hans skelett var borta, han var som en fylld korv med vätska. En blodig pöl bildades på golvet.

Jag greps av panik och låste dörren när jag kommit ut. Blodstänk fanns på mina skor. Jag försökte hålla mig lugn. Jag tog trappan ned genom de tre våningarna. På andra våningen var festivalbalkongen vara öppen, det fanns många elever där. De firade något, jag visste inte vad.

Jag tog mig till lärarnas lounge. De trodde inte på mig när jag sade att det fanns en "död man i min lägenhet", de låtsades vara chockade men skickade bara iväg vaktmästaren med mig. Vaktmästaren var onormal, hans blick var besatt och när han skrattade blinkade aldrig hans ögon.

Vi gick till mitt rum, först öppnade jag lägenhet nummer 31, dörren öppnades och inuti stod 2 stycken tjejer, de var klädda i orangea kläder och gick på stora gröna mattor. "Här finns ingen död man" mumlade vaktmästaren. "Herregud, det är fel lägenhet, min lägenhet är nummer 36 och är längre bort". Jag låste dörren. Jag visste inte varför jag öppnade rum nummer 31, jag förstod inte heller varför min nyckel kunde öppna dörren.

Vi gick till rum 36, min lägenhet. Jag öppnade dörren. Det fanns inga möbler. Bara ett ljust rum med ett bord i mitten, på bordet låg den döda mannen. Blodpölen hade tagit sig över hela golvet. "DU DÖDADE HONOM!" brast vaktmästaren ut, jag försökte springa, jag var ju oskyldig. Jag mindes inte att jag hade dödat honom, jag mindes inget alls. Vaktmästaren tog hårt tag i mig, jag kunde inte springa, hans armar pulserade av muskler. "Vad tränar du?!" frågade jag chockat. Han svarade intresserat, "varannan dag gym". Min synförmåga började flacka, som om hinkar med vatten spolade ögonen, jag kunde knappt se, omvärlden började mörkna. Jag kisade med vänster öga inne i trapphuset för att se mina steg. Jag halkar nästan nedför trappan, vaktmästaren drog in mig.

Han gav mig en blårandig flaska med vätska, jag tog en munfull. Vaktmästaren tog tillbaka flaskan. Min syn blev marginellt förbättrad. På vägen tillbaka till lärarnas lounge stod det en grupp vakter. Jag hade aldrig sett dem förut men det hade hänt konstiga händelser på skolan den senaste tiden. Mitt minne kom fortfarande inte ihåg något, men ändå drogs jag till platser som om det var inprogrammerat. Vaktmästaren går fram till vakterna, "ta han till lärarnas lounge, han har dödat en person" och vred tummen bakåt mot mig. En vakt kommer bakifrån, han höjer en kratta och slår till vaktmästaren längs ryggen, han faller framåt men lyckas hålla balansen. De övriga vakterna i gruppen anföll vaktmästaren. Han ropar på mig. Min blick försvinner igen, jag blir blind. "Hjälp mig!" skrek han medan han slogs mot de mörkklädda vakterna. Han kastade flaskan mot mig, jag letar febrilt längs marken efter jag hör dunsen. Jag fann den. Fort dricker jag upp varenda droppe. Min syn blir fullt återställd. Jag springer in i slagsmålet, jag slår vakterna hårt. Tumultet lägger sig, vi pustar ut. Vakterna tynade bort längs marken. "De har nyss börjat här..." mumlade vaktmästaren. Hans tankesätt verkade annorlunda, folk anklagade honom för att vara alkoholist men han såg fokuserad ut, lugn under omständigheterna.

Han tog tag i mig, vi gick till lärarnas lounge. När vi kom in genom dörrarna kändes allt mycket tryggare. Som om gräsplanen mellan mitt internat och skolan var dödlig mark. Två lärare möter oss, de visar inga känslor. Vaktmästaren förklarar högljutt om vad som hänt. Lärarna skakar på huvudet och säger. "De är utomjordingar". Vaktmästaren harklar sig, "va fan säger du?!". De pekar mot en grupp som kommer. De är 3 stycken. En är kort, runt halvmetern. Den andra lite längre och den sista är mycket hög, smal, rak och lång. Alla bär mörka mantlar och vita masker med mönster. Den längsta är bäst klädd, han verkade viktigast. De kommer fram och avlägsnar sina masker, alla utom den längsta. Deras ansikten är som insekters, den minsta ser ut som en skalbagge och den något längre hade en blodtörstigs snabel och fasettögon. Den längsta tog inte av sig sin mask. Skalbaggen börjar rusa runt mina ben, jag backar undan. "Vad i helvete är ni för några?" ryter vaktmästaren. De 2 lärarna går ned på knä, de hälsar insekterna som gudar. Bakom oss öppnas skolporten, vakterna från förut kommer. Deras ansikten var likadana, mänskliga men känslolösa. I fighten var det alldeles för enkelt att vinna, jag började förstå att även de var insekter. Vaktmästaren fortsatte ryta och veva med armarna. Hans röst tystnar, jag försökte minnas vad som har hänt, hur kan mitt minne vara borta.

Det enda minnet jag lyckades få fram var från när jag började i skolan. Alla förstaårselever tävlade om att vinna en inbördes atletisk tävling. Jag misslyckades på alla grenar, jag visste att jag var sämst av alla deltagare. En blond lärarinna, små bröst och med glasögon - stirrade på mig under hela passet. När tävlingen var slut visades resultatet, jag hade vunnit. Jag blev förvånad men spelade lugn, ingen elev protesterade mot resultatet. Några elever passade en boll sinsemellan, bollen var röd.

För vinsten fick jag ett pris, nyckeln till lägenhet nummer 36. Jag skakade mig tillbaka till verkligheten, jag mindes inget mer. Alla omkring såg på mig, den högfärdigaste insekten med sin vita mask pekade på mig med lemmar av förhårdnat hudskelett.

Ute på parkeringen ser hennes pappa oss. Han slänger upp bildörren och rusar fram. Larissa kelade sig mot min kropp. Mitt huvud var nedsjunket av skam. Han kom fram och drog henne från mina armar, Larissa pratade tyst på kroatiska. Han vände sina tomma ögon mot mig, jag svarade med sorg i blicken. Jag hjälpte att öppna passagerardörren, tillsammans lade vi in hans vackra dotter. Larissa försökte ge mig ett leende men dörren slogs igen. Hennes pappa såg inte på mig, han gick runt bilen och åkte snabbt iväg. Jag föll ned på knä, all muskulatur lamslogs i samma stund som de försvann. Jag var inte lika stark som Larissa. Jag stirrade ut i tomma intet, vintern var kall. Jag staplade mig upp och gick tillbaka. Skolans dörrar var tunga.

Människor sprang genom korridoren, de ropade efter lärare. Läderjackan hade kvicknat till, han var groggy. På marken låg hans lakej, han vred sig av invärtes smärtor. Den sista ansiktslösa hade kommit tillbaka, han stod stilla av chock. Några klasskamrater försökte få honom att berätta vad som hade hänt. Jag gick fram till honom, full av vemod. "Varför anföll ni Larissa?". Klasskamraterna som hörde mig tog genast avstånd från den ansiktslösa. "Vi skämtade ju bara..." skakade hans röst blint. Det vred sig i maggropen. Två ögonvittnen, bägge flickor, yttrade sig. "Det stämmer! De anföll hon med kryckor!" deras röster hyperventilerade av uppmärksamhet. En fet lärarinna meddelade att polis & sjukvårdare var på väg. Jag satte mig ned längs väggen, rädslan kom smygandes. Det var först nu som jag kände en bubblande nervositet. Illusioner med fängelsetid spelades upp i mitt huvud. Kunde jag inte ha handlat annorlunda, var allt mitt fel?

En vänlig stämma tilltalade mig, jag ser upp. "Ursäkta mig. Jag heter Ted och är från polisen, är det du som är Daniel?". Rösten var varm och försiktigt. Jag nickade. Ted hade kort ljust hår. Även hans ögonbryn var blekta. Han log med stora kanintänder & stormblå ögon, "ska vi sätta oss någonstans?". Jag reste mig upp, bredvid Ted stod en kvinnlig kollega. Hon hade uniform och antecknade flitigt på ett block. Jag trodde knappt att de var poliser, dom var så unga. De kunde lika gärna vara praktikanter eller vikarier. Jag nickade åt sidan och gick längs korridoren med konstaplarna tätt bakom. Jag öppnade dörrar längs hallen, ett klassrum var tomt och vi gick in. Vi satte oss vid en bänk. Jag kände mig naken. Ted var harmonisk, "det är ingen fara. Berätta om vad som hände". Hans kvinnliga kollega fortsatte anteckna i bakgrunden. Jag tänkte noga över mina ord, "innan vi börjar vill jag bara säga en sak". Ted såg förväntansfull ut. "Tjejen som blev anfallen, min flickvän. Lämna henne ifred idag". Han nickade förstående, den unga kvinnan tecknade ned mina ord. Jag berättade om vad som hänt. När jag kom till punkten hur han sparkat Larissas mot golvet förändrades kroppsspråket hos den unga kvinnan. Hon såg spänd ut. Ted var svårare att läsa av, han visade inga känslor. "Det är ungefär samma historia som vi fått från andra" infogade Ted när jag nådde händelsens slutstation. Han fortsatte, "jag behöver ditt nummer... och ifall du glömt bort något, här är mitt". Han fick ett papper och en penna från sin kvinnliga kollega. Han skrev obekymrat ned sitt nummer och gav det till mig. Jag uppgav mitt nummer muntligt. Vi reste oss upp, Ted lade ut en hand för ett handslag. Jag greppade hans näve. Han vred min hand upp mot belysningen. Blodet hade torkat längs mina knogar. "Tvätta händerna" avslutade Ted och gick.

Jag satt kvar länge i klassrummet. Jag ville inte träffa någon på väg ut, jag ville vara ensam. När jag lämnade klassrummet var korridoren öde. Jag stannade vid en toalett, jag vred på kranen. Det strömmade varmt vatten. Jag smörjde in mina knogar med flytande tvål, det sved till. Vattnet sköljde. Den spruckna spegeln i toaletten visade skärvor av en ung man. Fastän hans händer nu var noggrant rengjorda från panikröd kroppsvätska darrade kroppen skoningslöst. Jag tog min mobil, ringde Larissa via högtalaren och satte mig på toalettsitsen. Signalerna ljöd högt och långsamt. Jag vilade mitt släckte huvud mot mina handflator. Inget svar.

Jag drog till mig mobilen och gick ut med urgröpta ben. Oregelbundna frustrationskickar pirrade till. Men de förändrades snabbt till psykiska känslor av svaghet. Dörren hem öppnas, min mamma kramar om mig innan jag hinner gå in. Hon hade hört att det varit bråk på skolan. "Du har telefon" log hon och pekade in i huset. Vår väggtelefon vilade väntandes. Jag sparkade av mig mina skor och gick mot telefonen. "Hallå?" frågade jag. "Hej!" svarade rösten glatt. Det brann till i kroppen, "Issa!" brast jag ut. Hon fnissade. "Hur är det med dig?!" brast jag ut, "det gör ont". Larissa fortsatte prata, hon hade inte berättat om vad som hade hänt för sin familj. "Min pappa hade dödat honom ifall han visste", jag trodde det var ett skämt men en ilning slickade min ryggrad. "Galen blatte vettú" skrattade Larissa. Hennes värme smittade av sig, jag kunde äntligen känna ett leende växa hos mig. "Vad hände sen?" undrade Larissa. "Polisen kom, de frågade ut mig. Det fanns ögonvittnen som tur var... ska du polisanmäla dem?". "Jag vet inte" svarade Larissa, "jag behöver vila och tänka först" avslutade hon med en tung röst. Vi fortsatte att prata om livet i allmänhet, efter en stund säger Larissa att hon måste gå. Hennes familj ville prata med henne.

Jag tänkte föreslå att besöka henne senare ikväll men efter omständigheterna var det kanske opassande. Dessutom kändes det som att hennes pappa hade något emot mig efter händelsen, han visste ju inte vad som hade hänt. Istället frågade jag henne ifall vi ses imorgon. "Självklart! Väntar du på mig?". Jag lovade. Vi lade på samtalet.

Jag försov mig dagen efter. Väckarklockan bjöd på för dåligt motstånd. Larissa brukade bli avsläppt tidigt så jag sprang så fort benen bar mig över de slaskdränkta gatorna. Det var tomt på parkeringen. Jag kollade inne i skolan, det var tomt också. Jag gick ut igen och väntade. Minuterna flyger iväg. Efter en stund kommer det elever men ingen Larissa. Själar passerar förbi mig. Några hälsar, några stirrar konstigt. Det har gått länge. "Danne, kommer du eller? Vår lektion börjar" - jag besvarade rösten med en tumme upp. Dörren stängdes bakom mig. På schemat börjar jag och Larissa samtidigt, vi hade ju lovat att träffas på morgonen. Jag ringde hennes mobil, ingen svarade. Jag svalde och ringde till hennes hemnummer istället. Larissas mamma svarade, "Daniel!" hon lät glad, jag hälsade tillbaka. "Var är Larissa?". Hennes mammas röst sjönk, "Issa kan inte stå upp, hon ligger i sängen" man hörde på hennes röst att hon började gråta. "Vet du vad som hänt? Hon vägrar berätta". Jag blev kall i kroppen, frånvarande. "Hon har kräkts hela natten och haft ont, vad har hänt?!" Jag kunde inte svara. "Daniel? Daniel?!" försökte hon få svar ur mig. Jag lade på. Jag vände mig om och gick in i skolan. Jag gick hårt fram genom korridorerna.

Jag visste var hennes klass har dagens första lektioner. Jag närmade mig. Jag slängde in dörren, gångjärnen knastrade. Jag tog stormade steg inåt. Längst bak satt läderjackan, vaxet i håret glänste och han flinade ohämmat med en av sina ansiktslösa vänner. Klassrummet tystnar, han hinner få en skymt av mig. Hans ögonvitor expanderar. Jag drar upp han från stolen och trycker upp han hårt mot den närmsta väggen så hela rummet skakar. "Han har redan fått sitt straff!" piper läraren i ett försök att vara diplomatisk. "Vad FAN gör han då här?!" röt jag tillbaka. Läraren svarade inte. Min hand klättrade hårt uppfört hans strupe. Skräcken växte i hans ögon. "Om du rör henne igen..." jag tog ett djupt andetag och såg in i hans vibrerande blick. "Jag dödar dig", jag ryckte bort mitt grep om hans hals. Han andades snabbt in luft och satte sig på knä och snyftade ynkligt. Han sjukanmälde sig resten av veckan.