På senare tid har det blivit populärt med ‘The trolley problem’. På Wikipedia förklaras det som följande.

En skenande spårvagn rusar fram på ett spårvagnsspår. En bit längre fram ligger fem personer fastbundna på spåren, oförmögna att flytta på sig och spårvagnen rusar mot dem. Du står en bit därifrån på spårområdet, bredvid en spak som styr en järnvägsväxel. Om du drar i spaken kommer spårvagnen att växlas över till ett sidospår. Emellertid noterar du att det ligger en ensam person fastbunden på detta spår, också oförmögen att röra sig. Du har två alternativ:

1# Gör ingenting, och spårvagnen kommer att döda de fem personerna på huvudspåret. 

2# Dra i spaken så spårvagnen växlas över till det andra spåret, och därigenom döda den ensamma personen.

Detta tankeexperiment har förvandlats till tusentals memes och blivit förlöjligat på samma sätt som Schrödingers katt. Men själva idén har ju lite värde, ska man aktivt och medvetet begå en risk för ont för att undvika något ännu värre?

Nu kan man inte generalisera ett etiskt dilemma. Utan kontext kan man inte komma till en vettig slutsats. Vilka blir påkörda? Kommer tåget krascha med ett annat tåg om du byter spår? Kommer du bli åtalad för mord om du drar i spaken?

Man kan inte komma på en ekvation för eller automatisera ett sånt här beslut. Men just det är man tvungen att göra med självkörande fordon. Många gillar att peka ut att programmerares brist på utbildning inom etik och moral kommer ha ihjäl folk. Låt oss tänka på några generaliserade exempel.

En bil kör snabbt på en väg och plötsligt står något på vägen. Ska bilen svänga åt sidan men riskera att skapa en seriekrock eller ska bilen bara köra över varelsen framför sig?

Ett fordon bakom bilen kör alldeles för snabbt men framför bilen är det rött ljus. Ska bilen köra mot rött eller stanna och bli påkörd bakifrån?

En buss har en bomb som kommer att explodera om bussen kör under 80 km/h. Bussen kommer till en skylt som säger att hastighetsgränsen är 15 km/h. Ska bussen fortsätta att köra snabbt eller sakta in och explodera?

Nu är det ingen som kör fordonet utan detta är automatiserat. Vi vet inte all kontext utan måste ha gett en programmerare order om hur den ska bete sig långt innan fordonet ens var i produktion.

Detta måste ju vara ett redigt dilemma som skapar många sömnlösa nätter, eller? Svaret är nej och svaren till dessa och nästan alla andra liknande exempel är lätta. Och de drivs inte av etik eller moral.

Jag har haft turen att få prata med programmerare och beslutstagare på flera företag som arbetar inom automatisering av självkörande bilar om just sådant här. Besluten tas av ekonomiska och lagliga skäl.

Det är en stor skillnad på att vara med i en olycka och skapa en olycka. Prioritet nummer ett är att aldrig skapa en olycka. Fordonet ska alltid följa alla regler så att man inom lagens ramar är oskyldig. Då kan man alltid hävda att man gjort allt rätt och olyckan är någon annans fel, även om att göra rätt betyder att ha ihjäl personen som sitter i bilen. 

Så aldrig svänga till motsatsriktning för att undvika en barnvagn på vägen, köra mot rött för att inte bli överkörd av en pansarvagn eller köra över hastighetsgränsen så man inte sprängs. För om man går emot reglerna kommer man att sättas till ansvar så fort något illa händer, vilket kommer betyda kostnader.

Men ibland kanske alla alternativ är okej men man måste ta ett beslut. Då det kommer till detta är det återigen kostnader som styr. 

Låt oss säga att bilen är på en plats där man får stanna helt utan problem. En person faller ner från himmelen med fallskärm och kommer att landa precis framför bilen. Ska bilen stanna så personen kan landa eller hålla farten och förmodligen kollidera med fallskärmshopparen?

Svaret känns som man borde stanna men företaget skulle att man ska fortsätta att köra och ha ihjäl personen. Detta för att spara kostnader. Varje scenario som kan hända måste tas hand om enskilt. Så vi har inte budget att upptäcka och göra en plan för hur man ska agera i varje ‘tänk om’ scenario vi kan komma på. 

Vad är sannolikheten att en person med fallskärm kommer att landa framför en bil? Förmodligen känner ingen av er någon som har varit med om något sådant. Så kostnaden att sätta på en extra kamera och programmera ett system som kan känna igen människor i luften är inte värt det om risken att detta händer är nära noll.

Dock är vi inte där ännu då självkörande bilar har många problem fortfarande. Istället ger bilen bara tillbaka kontrollen till föraren så fort något blir läskigt. Då är det förarens fel om någon dör, ett smart system så att man själva slipper få skulden för olyckor ens fordon man skapat hamnar i.

Nästan alla jag känner är okej med att dra i spaken för att rädda en större mängd personer. Men skulle du vara okej med att skjuta eller strypa ihjäl någon fastbunden om det skulle rädda många andras liv?

Det finns de sakerna jag skulle kalla för kulturell mat. Mat som nog ingen skulle få för sig att äta om det inte vore en tradition eller liknande. Som exempel har vi surströmming i Sverige.

Visst det finns många som påstår att det är en delikatess utom sin like, men i majoriteten av fall som jag ser någon äta det är det på grund av att någon vill testa det innan dem dör, lura på sin utländska kompis att de måste äta det eller någon youtuber som gör en ‘Surströmming challenge’. Plus några patrioter som gör det årligen.

Memma i Finland är en liknande grej. Inte lika illa som surströmming men jag tvivlar på att folk skulle få för sig att äta det om det inte vore en påsktradition. Wikipedia förklarar det så här: Memma är huvudsakligen gjord på rågmjöl, rågmalt och sirap. Rätten har en mycket karakteristisk klibbig konsistens och mörkbrun färg med mustig, söt doft av spannmål.

En fin beskrivning men i verkligheten ser det ut som någon sorts kladdkaka med en ljusare nyans av brun. Men likt från en vegansk korv får man en chock då det inte smakar som det ser ut. Är man oförberedd så förväntar man sig en smak av choklad, men i stället smakar det som mörkt rågbröd med sirap. Första gången jag åt det var det svårt att få ner det, det var inte äckligt men det bara smakade fel.

De senaste åren har jag dock gladeligen ätit det. Det finns mycket godare saker men det är nu tradition. De flesta finnar äter det tillsammans med ovispad grädde och kanske till och med strösocker. Jag å andra sidan räds inte att bryta tabu och brukar ha chokladgrädde till memman. Något som får många finnar att kolla på en som om man åt barn.

Surströmming, memma, haggis, finns det annan ‘kulturmat’ ni testat och var det något att ha?

Ingen påsk i Finland utan memma, eller mämmi som det heter på finska.

På grund av att någon jude tydligen blev avrättad, återhämtade sig förvånansvärt väl och sedan ghostade sin umgängeskrets så firar vi idag påsk. Här i Finland är firandet hyfsat likt det i Sverige men det finns några saker jag gärna tar med mig tillbaka till Sverige om jag kan.

Jag likt vår kära Måns är inte så särskilt förtjust i ägg. Jag kan tvinga i mig det, men om möjligt undviker jag helst alla typer av ägg som inte har gjorts om till en maträtt eller bakverk så man inte längre kan känna igenom dem.

Här i Finland finns dock ett sorts ägg som jag gärna trycker i mig. Mignon ägget. Detta ofantligt överprisade ägg saknar allt som äggvita och äggula är utan har bytts ut mot något som passar en sockerknarkare som mig själv mycket bättre.

Istället är det ett hönsägg fyllt med nougat. Så på påsk kan man få se fram emot att knäcka ett ägg och hitta choklad på insidan. Det är ett väldigt omständligt sätt att äta på och saknar man tekniken kan man få förbereda sig på att hitta äggskal mellan tänderna och smält choklad på fingrarna. Men det är en kul grej att göra någon gång eller två varje år.

Så har ni någon påsktradition ni känner att andra borde testa sig på?

Äta choklad ur ett ägg, kan man möjligtvis göra det lite mer komplicerat?

Jag har alltid varit av åsikten att flyttar man till Sverige så ska man lära sig svenska. Det behöver inte hända över en natt eller ens snabbt. Men man ska försöka och sträva efter att bli bättre på det svenska språket, även om det är i snigeltakt.

I alla fall tills jag flyttade till Finland och själv blev den där satans invandraren som snodde jobb och kvinnor och bara talade sitt eget modersmål. I början var jag taggad på att lära mig finska, men då man mitt i en pandemi skulle vara på någon två timmars distanslektion direkt efter jobbet så blev man lack på det snabbt.

Här i Finland lär man sig finska på finska. Läroböckerna är bara på finska, läraren talar finska och ställer du en fråga på engelska rullar de med ögonen och suckar. Kanske finns det en orsak till detta, kanske visar en studie att man ska utsättas för finska för att lära sig språket. Men för mig funkar det illa.

Det går inte att lära sig på egen hand så, jag kunde inte förbereda mig för lektionerna för jag fattade inte ett dugg i boken och lärarna gav inga läxor utan verkade försöka hålla allt till lektionstid. Men på lektionstid vill jag ställa frågor och klara ut frågetecken, inte gå igenom alla glosor, på finska, i 20 minuter på sida 45.

Lägg till på detta att det är på distans. Läraren verkar knappt fatta hur man använder Teams så en fjärdedel av varje lektion gick åt till tekniskt strul, man kunde inte se kroppsspråk och att ställa en fråga blev en hel process med knappar istället för att bara räcka upp handen. Det kändes som att hälften av de andra som skulle studera hade blivit tvingade ditt. Detta då de hade noll motivation, gjorde sitt bästa på att slippa svara på frågor eller var så katastrofalt tröga att jag undrade om jag råkat skriva upp mig för en kurs för folk som är språkligt utmanade.

I vilket fall spelade det ingen roll, jag fick ett barn och hade ingen tid alls för kurserna längre. Istället i ett år har jag lärt mig finska tillsammans med lillen och kan korrekt peka ut bondgårdsdjur i hennes finska barnböcker. Då jag bott i Finland ett tag hade appen Duolingo gjort en kurs för finska. Den blev sågad vid fotknölarna för att vara värdelös men nu några år senare så ska den tydligen vara duglig.

Så nu har jag skaffat den appen och den känns okej. Finska grammatiken tycker jag är lätt men mitt ordförråd är begränsat. Så med Duolingo sitter jag nu någon halvtimma om dagen och köttar på för att repetera ord. Dock kör jag med gratis versionen och det märks hur den är designad för att få en att köpa saker i den.

Appen är spelifierat lärande, du har high-scores, learning streaks, liv som försvinner om du har fel, XP och så vidare. Plus en massa störig reklam. Låt oss se om detta gör det mer motiverande och får mig att öppna upp plånboken eller om jag bara slutar på grund av irritation. Får återkomma senare hur det gick med den.

Har ni några bra tips på verktyg för att lära sig språk?

Duolingo har många notifikationer om du riskerar att missa att plugga för en dag. Något många har gjort sig lustiga över då det kan bli väldigt påträngande eller nästan hotfullt.

Jag till skillnad från alla coola kidz har inte tillräckligt med självförtroende i min musiksmak för att spela upp det på högtalare. På lokaltrafiken så viker jag mig och delar inte med mig av det goda. I stället, feg som man är, lyssnar jag med hörlurar.

Förr i tiden var jag helt emot bluetooth. Det lät som en dum ide. Hörlurar som går på batteri, kommer ju de ju dö precis då gitarrsolot börjar, fy! Men efter att sladdfan fastnat i ett handtag och slängt hörlurarna på golvet för hundrade gången så gav jag trådlösa hörlurar en chans.

Tur det för det var en uppgradering utan dess like, batteritiden har aldrig varit ett problem och tanken att gå tillbaka till sladd finns inte. Så det gäller att vara öppensinnad. De senaste åren har jag exklusivt använt on ear hörlurar, men tanken slog mig att kanske ge in ear hörlurar ett försök igen.

Tack vare en givmild person så fick jag tag på ett par rediga in ear hörlurar och nu efter ett tag mellan att hoppa fram och tillbaka så kan jag reflektera över det. Ljudkvalitemässigt är de båda mycket bra, jag är ingen audiofil som söker enbart det bästa, utan nöjer mig med vad som är över tröskeln. Båda alternativ ligger med god marginal över den tröskeln. 

I början var in ear konstigt att ha efter så lång tid utan något i mina öron. Kändes som de skavde lite, blev besudlade med öronvax och kändes hela tiden som de skulle falla ut. Den känslan var nog det värsta, de satt bra men någon del av hjärnan fruktade att de skulle flyga ut likt champagnekorkar så fort man snabbt gick ner för trappor eller sprang till tåget.

Men de är så ofantligt händiga. Vill du inte använda dem har de sin lilla laddningsask som lätt får plats i fickan. Samt du kan ha en mössa eller luva på huvudet medan de myser i öronen.

On ear å andra sidan är väldigt opraktiska. Du kan inte lägga undan dem om du inte vill att de ska vara i vägen runt halsen eller i nån väska. De är även okompatibela med mössor och luvor, visst det är möjligt men ser ofta löjligt ut. Men sett till komfort tycker jag on ear fortfarande är bättre. De sitter tajt på öronen utan att som de klämmer ihop huvudet, och då de täcker öronen reducerar de bakgrundsljud med sina öronkåpor. Plus de värmer öronen vilket är härligt då man är utan mössa.

Detta är ju något man skulle kunna ha kommit fram till även utan hörlurar men det har inte varit några överraskningar med in ear, bortsett från att jag är mer nojig än någonsin, då det inte sitter någon sladd på dem, att de ska försvinna.

Slutsatsen är att de båda är bra. Jag har båda hemma så jag har lyxen att välja vilken jag vill använda efter behov, brukar oftast bli mina on ear men de andra är så lätta att ha med sig så jag kan ofta packa med båda.

Har ni en preferens eller sitter ni på stängslet som jag?

Mina on ears är Bowers and Wilkins PX och mina in ears är Beyerdynamics Free BYRD. Bra skit båda två