Svenska
Blog
Årets spel heter inte Elden ring

Årets spel heter inte Elden ring

Skrivet av Deband den 18 december 2022 kl 18:02

Inget ont om Elden ring, men för årets spel för mig skiljer sig från Game awards vinnare. Jag har nämligen två favorit, från ett från i år och ett från 2020.

Kirby and the Forgotten Land är det andra Kirby-spelet jag tagit mig igenom. Det första var just det första till Game boy, så det är ett tag sen. Kirbys 3D-debut fångar mig med sin enkelhet i banorna och upplägg, och det finns även en fortsättning för de som vill ha mer, och lite svårare, när eftertexterna rullat. Kirbys olika former är lekfulla och roliga, och aldrig har väl Kirby varit mer lik Barbapappa. Tvåspelarläget gör att jag kan kunde spela igenom det med min femåriga dotter, och jag ler och skrattar till spelet lika mycket som hon när Kirby sväljer en hel bil. 

Den andra favoriten från i år är Pixel Ripped 1995. Idén är så briljant; spela tv-spel ur en pojkes synvinkel i hans pojkrum, i en spelbutik, i en bil och återupplev 90-talet. Vad sägs om att sitta på sovrummet och spela ett Castlevania-liknande spel på TV:n men samtidigt ha koll på omgivningen och skjuta med leksakspistolen på lampknappen så fort mamman närmar sig sovrummet. Det är spel i spelen, och alla olika TV-spel som man får prova på är tydliga hintar till gamla spel. Alla känner vi igen oss. Nostalgi och nytt – i virtual reality! Jag spelade igenom det hemma hos min flintskalliga bror och det hela slutade med att han aldrig blev av med mig. Det gick inte att sluta spela. 

Vilka spel hade du roligast med i år? 

HQ
Sveriges gamla historia i ny skepnad

Sveriges gamla historia i ny skepnad

Skrivet av Deband den 15 december 2022 kl 18:19

En historiebok om alver i norden och en kung vid namn Gandalf.  Nej, det här ingen skönlitteratur - det här är så historielektionerna borde sett ut i skolan. 

<br />
De roligaste historielektionerna jag hade var under årskurs ett. Klassen stod samlade runt en jättestor ek på skolgården och vi fick lära oss hur folk hängde upp offer i ekar som gåvor åt gudarna ovan molnen. Därefter blev historialektionerna tråkigare. I takt med varje årskurs kändes det som att det mest handlade om årtal och kunganamn snarare än ett sammanhang och att förstår innebörden av vårt lands historia. Det var skrivbordstorr historia utan minsta inslag av spänning eller antydan om några av de myter som nämndes hastigast kanske innehöll en gnutta sanning.

Det här vill författaren Magnus Stenlund ändra med sin bok Blodet och Jorden - En ny men gammal historia om Sverige. Han har själv sagt att hans första möte med historier var genom hans mammas historiebok som innehöll adjektiv upp över öronen för att beskriva Sveriges historia, det gjorde att historierna blev lika spännande som sagor. Magnus har tagit ann sig uppdraget att göra Sveriges historia levande och att få läsaren att vilja diskutera den även när lässtunden är över. Det ska vara lika spännande för oss idag, som det en gång var för honom med hans mors gamla historiebok.

Blodet och Jorden – En ny men gammal historia om Sverige redogör vårt lands historia under stenåldern. Hur vi blev vi svenskar som vi är idag? Var kommer svenskarna ifrån? Hur samlevde de olika folkslagen? Och var det så att åskguden blev till himmelsfadern själv då blixten gett naturlig odlingsplats åt folket? Varifrån kommer egentligen asatron och varifrån kommer vårt språk? Boken är tvärtemot de historieböcker jag läste om i skolan. Här vävs fakta sömlöst ihop med myter, arkeogenetik och etablerad forskningshistoria. Allt redovisas tillsammans med bilder, kartor och även egna grafer och bilder från Magnus. Det märks att det ligger över tio års arbete bakom projektet, här lyser gedigen historieglädje igenom.  

Med andra ord försöker Magnus inte bara redogöra hur våra förfäder levde sina liv utan också berätta om hur vi svenskar blev till vad vi är idag. Och han gör det med sådan övertygelse att jag kommer på mig själv med att sträcka på mig lite extra då historien väcker patriotism. 

Så, lyckades Magnus med uppdraget att få mig att tänka på Sveriges, min, historia även när jag slår igen boken? Det vet ni redan att han gjort, annars skulle det här boktipset aldrig ha skrivits. 

Något som kunde blivit det perfekta sömnpillret blev istället bortdomnade ben på toaletten. 

HQ
Bayonetta 3 är en besvikelse

Bayonetta 3 är en besvikelse

Skrivet av Deband den 6 november 2022 kl 10:09

Bayonetta 3 leverar högklassig action men lämnar övrigt att önska.  

Miljöerna är grådaskiga och oinspirerande, jag som förväntat mig mer än gråa berg och stadsmiljöer när jag efter åtta år ska kasta mig in i en jazzig fantasy-värld. Även det gröna är urvattnat och tråkigt. 

De tre kapitel jag får spela som Viola är endast ett få till antalet, men drar ner som om de vore en majoritet. Viola är inte lika rolig att spela som, jag köpte heller inte spelet för den karaktären utan för att spela som Bayonetta. Och här når vi nästa problem; det är mer av allt! Fler karaktärer, massa stora monster att framkalla och uppgradera.

Jag saknar det första spelet, det lilla äventyret. Det var 13 år sen, det kan vara att jag blivit äldre och inte längre ”hänger med”. 

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag inte minns var de tidigare Bayonetta-spelen handlade om. Det jag minns är de personliga mötena med pratande demoner. Men jag minns inte heller att jag brydde mig om storyn i det stora, de var varken eller. Treans handling är både varken och eller. Den är onödigt komplicerad, onödigt grandios och lämnar även den en dålig eftersmak. Ännu en gång; mer av allt!

Jag rekommenderar ändå spelet till alla som är fan av genren, för det spelet gör bra gör det oslagbart och värt varje sekund av din tid.

Fast ändå bryter jag här traditionen med att spela om ett Bayonetta-spel direkt efter att jag klarat av det. Jag återvänder istället till det lite mer färgglada, lite enklare och lite roligare spelet jag upplevde för 13 år sen. 

Den personliga konsolen!

Den personliga konsolen!

Skrivet av Deband den 17 mars 2022 kl 10:13

Jag har inte öppnat min Nintendo 3DS på flera år, men då e-shopen ska stängas så ville jag gå in och plocka på mig några spel jag missat. 

Det första som slår mig när jag öppnar konsolen är inte det ovana med att sitta med två skärmar i handen, eller hur imponerande 3D-effekterna fortfarande är. Utan det som slår mig är hur rörig min meny är, men det gör inget för jag känner mig hemma. 

Den är full med mappar, jag har Metroid Returns bakgrundstema aktiviterat och Hey! Pikmin på kassett i konsolen. 

Jag hittar egenritade bilder i 3D – och bortglömda fonton. Även de i 3D. Några på en flintskallig bror, och andra på bortgångna husdjur. 

Och sen har vi street pass som gjorde att jag ville ta med min 3DS i väskan när jag lämnade hemmet. Får vi någonsin se något liknande igen? 

Sen startar jag min Switch och spelen ligger där på rad, men det hade lika gärna kunnat vara din Switch jag satt med. 

Nya N64-spel

Skrivet av Deband den 12 december 2021 kl 09:01

Tänk dig att du av någon anledning lyckats missa en säsong av Seinfeld och upptäcker det först nu 2020. Då får du kliva in i en tidskapsel och uppleva äkta Seinfeld från när det begav sig, fast för dig blir det helt nytt. Det är ingen nyinspelning, skådespelarna är inte äldre, allt är som det var. Fast nytt. Samma typ av regi, samma typ av skämt, längd på avsnitten och tempo.

Precis det har hänt mig, fast med tvspel.

Jag började spela Paper Mario här om dagen till Nintendo Switch. Av någon anledning missade jag det när det väl gavs ut. Jag tror jag tyckte det såg lite töntigt ut, på den här tiden var jag ju tonåring. Eller så förstod jag kanske inte riktigt vad det var. Men nu när jag spelar det får jag uppleva ett nytt Nintendo 64-spel, precis som de var på den tiden.

Att Paper Mario dessutom åldrats med värdighet var gäller den grafiska, tecknade stilen skadar förstås inte.

Spelet är så roligt att jag inte kan slita mig. Jag erkänner - det är roligare än det Game award-vinnande rollspelet Tales of Arise.

Och för någon vecka sen klarade jag för första gången av Lylat Wars och Sin & Punishement till Switch.

Jag vet att många klagar på prissättningen på Nintendos online, på hur få spel det kommer, men för mig har det hitills varit en tidkapsel. Jag får uppleva spel för första gången från tiden då jag var tonåring. 

Har du också fått uppleva "nya" spel från din barndom?