När Elvis dök upp på HBO Max så blev det snabbt kvällens film. Klart man vill se en biopic om Kungen av Rock n' Roll. Egentligen tänkte jag se den med morsan då hon skulle bo hos oss ett par dagar p.g.a. renovering i hennes hem, men det sköts fram en månad och jag kunde inte hålla mig. Jag tänkte "äh, jag ser ofta om filmer ändå". Den här filmen kommer jag nog tyvärr inte att se om och jag kommer inte rekommendera den till morsan heller, trots att hon borde vara målgruppen. 

 I sann Baz Luhrmann (regissören)-anda så är tempot högt och färgglatt. Tyvärr är tempot lite väl högt och filmen får aldrig utrymme att andas riktigt. Filmen går aldrig riktigt in på djupet utan stressar för att försöka täcka så mycket som möjligt av Elvis liv, vilket resulterar i att den visar mycket, men berättar ingenting. 

Det jag stör mig mest på är valet att låta filmen berättas av hans onda manager Tom Parker som manipulerade, utnyttjade och körde slut på Elvis. Så istället för en trevlig film om Elvis Presley som människa och artist så känns det mer som att kolla på ett gisslandrama. Visst, Elvis liv var ingen picknick och jag väntade mig inte att filmen skulle vara en genomgående lycklig sådan. Den handlar trots allt om en man som dog på toaletten alldeles för ung.  Men allting i filmen som egentligen är bra gjort och trevligt förstörs av Parkers berättarröst som ligger över filmen som en äcklig, blöt filt. Istället för en "uppgång och fall" historia som t.ex. en regissör som Martin Scorsese är mästare på att berätta så är tragiken molande genom filmen redan från början, och i alla fall jag tänkte "stackars Elvis" genom hela filmen. 

Jag hade velat att det handlade mer musiken, Elvis som person och hur han hanterade kändisskapet, och visst får man lite smakprov av detta, men det flyger förbi lite väl fort. Nu porträtteras han som en fånge som tvingas uppträda, och det ligger väl nåt i det, men Kungen av Rock n Roll var ju mer än så.

Det var lite som att se Palpatine manipulera Anakin Skywalker i 2 timmar och 40 minuter. Enda plusset är Austin Butlers tolkning av Elvis, som är riktigt bra.

Jag följer inte streamers och sånt. Men jag gillar youtube-kanaler där ett gäng snackar spel, spelar spel och har roligt tillsammans. Funhaus är en sådan kanal. Men den är tyvärr inte vad den en gång var längre. 

Jag började följa original-gänget Bruce, Adam, Lawrence, James, Spoole och Joel när de jobbade på Inside Gaming under Machinimas flagga. De rapporterade om spelnyheter, hade en podcast där de snackade mycket spel och film, samt en hel del roliga let's play videos. 

Sen lämnade de Machinima och flyttade till Rooster Teeth där de startade Funhaus, en kanal som skulle bli mer av vad de redan hade gjort under Machinimas tighta tyglar. Och det var skoj, riktigt skoj. Visst, Joel och Spoole lämnade ganska tidigt, men James fru Elyse kom in istället och ett par år var det en kanal som jag följde stenhårt och lyssnade på deras podcast varje vecka. Det var lite som att hänga med ett gäng kompisar. Kanalen växte med nya medlemmar som bl.a. f.d. speljournalisten Alanah Pearce och därefter ett par andra snubbar som t.ex. Jon och Ryan som la mer fokus på humor än spel. 

Sen hände någonting. Eller flera saker hände. Bruce, som hade chefsrollen i gänget, slutade för att bli streamer på heltid. Strax efter det lämnade Lawrence. Men visst, Adam, James och Elyse var kvar och jag började gilla nykomlingarna i gänget. 

Men det började bli jobbigt när min favorit Adam åkte dit för att ha blivit catfishad av någon han skickat bilder och videos till där han bl.a. onanerade på jobbtoan och vad värre var så smygfilmader han när han hade sex med sin fru och delade detta. Allt detta släpptes på nätet och han blev avskedad direkt. Funhausgänget gick aldrig ut med detaljer om dramat, men antydde att det låg mycket mer bakom det än läckt porrmaterial. I samma veva slutade Alanah för att jobba som manusförfattare på Santa Monica Studios och jobbar idag bl.a. med God of War Ragnarök.

Så kvar var James, Elyse och en massa nykomlingar och det var efter detta som kanalen drastiskt började förändras. Ja, det spelas fortfarande TV-spel, men fokus verkar ligga mer på humor än TV-spel och podcasten handlar väldigt sällan om spel eller film. Nu snackas det bara om random ämnen som jag för det mesta inte bryr mig om. Och humorn är tyvärr inte längre min humor. det känns som en helt annan kanal. 

Så jag tar gärna emot tips på nån annan rolig spel-kanal. Och är det någon annan som följt funhaus genom åren?

Okej. Så #Swedengate går tydligen ut på att i Sverige är det vanligt om man är hemma hos en kompis och leker, så får man snällt vänta på dennes rum medans familjen äter lunch/middag. Och istället för t.ex. faktumet att USA har haft 27 skolskjutningar bara i år så är det alltså detta världen fokuserar på.

Jag fattar inte. Är det en generationsgrej?

Jag växte upp på 80-90-talet. Jag lekte hemma hos kompisar eller hade kompisar hemma nästan varje vecka och detta hände aldrig mig. Alla fick mat. Punkt. Föräldrarna frågade alltid hur länge man skulle stanna, ifall man skulle äta middag där, och ens svar var lite baserat på vad de skulle äta. <br />
Och spelar det nån roll så växte jag upp ute på landet så vi snackar vita svennefamiljer sen generationer bakåt.

Eller är jag knäpp? Vad är er erfarenhet av detta?

Då har man sett de två första avsnitten av Obi-Wan Kenobi och jag har lite tankar.

Överlag gillade jag den. Ewan gör ett lysande jobb och har en stark närvaro. Han komer inte att ha några problem att bära en serie. Jag gillade inledningen där man får se lite mer av order 66. Det satte tonen. En oväntad guldklimp är Joel Edgerton som farbor Owen. Gillade verkligen scenen mellan honom och Obi-Wan. Första avsnittet var stabilt.

Mina problem kom mest i andra avsnittet. Jag var ganska nöjd med idén att vi bara fick se Luke och Leia på avstånd. När jag insåg att Leia skulle få en större roll så kände jag att jag inte alls var intresserad av varken Luke eller Leia. Jag vill se Obi-Wan och Darth Vader. Jag tyckte även att scenerna med Leia var ganska jobbiga att titta på. Ta den alldeles för långa scenen när hon blir jagad av Flea och hans gäng i skogen och hennes kidnappare snubblar och springer in i grenar innan de lyckas fånga henne. Här kände jag "Aha, det ska vara för barn också". Jag tyckte också tyvärr att Leia var ganska irriterande. När Obi-Wan försöker leda ut henne ur staden är hon väldigt jobbig. "Vem är du? Var ska vi? Är du jedi? Är det där en riktig Lightsaber? Varför har du så långt skägg?" Nä, hon sa inte detta ordagrant, men det var ungefär nivån på det. Med tanke på hur Jake Lloyd som spelade Anakin i episod 1 fick utstå mobbning under hela sin skolgång så hade jag varit lite försiktigare när jag castade barn i Star Wars. 

Sen det här med att Reva visste att Vader tidigare var Anakin. Mitt intryck när jag läst serier o.s.v. har alltid varit att ingen vet Vaders tidigare identitet och att han inte vill att någon ska veta heller. Men Reva vet? Detta hoppas jag att vi får en förklaring på.

Så överlag bra, förutom när det det blir uppenbart att den är anpassad för en yngre publik.

Trailern för She-Hulk har kommit ut och jag tycker att det ser riktigt lovande ut. Det ser ut som att Marvel tar en liten paus från den mer seriösa actiongenren vi har sett i de lysande säsongerna av Falcon & The Winter Soldier samt Moon Knight och tar lite inspiration från den ibland lättsamma Hawkeye och satsar lite mer på komedi den här gången. Och jag... tycker väl att det är helt rätt egentligen.

För att vi inte ska tröttna på Marvel så måste de efter Endgame ta ut svängarna en aning. Detta gjorde de galant med Wandavision och till viss del Loki. De måste helt enkelt frångå mallen som de första fyra "faserna" hade och experimentera mer med karaktärer och ton. Variera lite mer, helt enkelt.

I trailern ser vi att Bruce fortfarande är "BannerHulk" och vi får även återse Tim Roth som Abomination, något som teasades i Shang Chi. 

Jennifer är i sin Hulk-form animerad och kör mer på den atletiska looken än fitness/bodybuildare, vilket är helt okej då hon tidigare har haft alla möjliga kroppsformer beroende på vem som har ritat henne. 

Jag är hype i alla fall.