Svenska
Blog

För gammal för att git gud! Ge mig möjligheten att bli OP, jag tar den.

Skrivet av earl_grey den 31 augusti 2023 kl 09:43

Jag fortsätter att fundera lite kring varför jag egentligen spelar. Navelskåderi, kanske, men det är väl ändå sunt att tänka igenom skälen till varför man lägger en massa tid på något vad det nu än kan vara.

 

Återigen kommer min självinsikt från en sittning med ett Zelda-spel, men inte Tears of the Kingdom den här gången. Istället gäller det nyversionen av Skyward Sword. Också det ett mycket bra spel, som underhöll mig storligen, ända fram till slutbossen och här är min poäng. Jag avskydde bossfighterna i det här spelet. De tidigare tragglade jag mig igenom för att få uppleva storyn, men fighten mot Demise i sin slutliga och mäktigaste form gav jag helt enkelt upp. Jag kom fram till att jag hade fått ut det jag ville få ut av spelet ändå, och blev inte alls sugen på att memorera Demise attackmönster för att till slut kunna besegra honom och få bevittna eftertexterna. Kanske sätter jag mig rentav och kollar en lets play av slutet någon gång för att ändå få se det, men jag kommer högst troligt aldrig att ta mig tid till att besegra honom. Striden var svår på ett sätt som bara gjorde mig frustrerad, och det är absolut ingen drivkraft hos mig när jag spelar att "bli bra". Som gamer är jag som bäst medelmåttig i strid. Mina styrkor ligger snarare i problemlösning och upptäckariver, som sagt var. "Git gud" är helt enkelt inte för mig och det var en rätt skön insikt. Eventuellt kommer jag att missa en del spelupplevelser på grund av detta. Jag har till exempel aldrig lyckats klara ens första banan i Demon's Souls på PS5 trots att jag förstår att det är ett bra spel. Att ständigt bli slaktad sporrar mig helt enkelt inte.

 

Därför är jag så glad att Nintendo valt en annan väg med senare Zelda-spel. Det finns utmanande bossfighter, absolut, men för det mesta kan man klara dem bara genom att ha samlat på sig tillräckligt mycket vapen och mat för att mala ner motståndet med button-mashing samtidigt som man fyller på livmätaren med att äta. Till exempel mejade jag på detta vis ner en hel arme Phantom Ganon igår kväll, fullt medveten om att jag kunnat bemöda mig om att bli bättre på att fäktas och kontra fiendeattacker och på det sättet undvikit att ta så mycket skada som jag nu gjorde. Det passar mig perfekt att kunna göra min hjälte lite OP och bara gå in och kötta och inte tänka på att slåss snyggt eller "bra". För mig är striden bara något jag ska ta mig igenom, snarare än att vara ett mål och en drivkraft i sig.

HQ

Varför jag spelar TV-spel

Skrivet av earl_grey den 30 augusti 2023 kl 12:56

Häromdagen kommenterade jag en blogg här på Gamereactor om varför vi spelar TV-spel. Egentligen är det väl konstigt att jag inte brukat reflektera över det så mycket. Det är ändå min största hobby genom livet. Andra hobbies har kommit och gått, men spelandet har liksom alltid funnits där.

 

Jag tror säkert att det har fyllt olika funktioner och haft olika syften i livets olika faser. När jag en gång började spela var det säkert mestadels för att det var kul. Nu, mitt i medelåldern, har jag märkt att det främst är något annat jag får ut av spelander. Just nu handlar spel, för mig, om att få upptäcka världar jag inte hade kunnat besöka på något annat sätt. Därför kom Zelda : Tears of the Kingdom precis i rätt tid för mig. Det talar till min upptäckarglädje på ett sätt som inget annat spel gjort tidigare.

 

Jag längtar tills jag ikväll får ge mig i kast med att leta upp den sista stentavlan som finns gömd någonstans bland Hyrules himmelsöar. Jag tänker inte fuska och be Internet om hjälp. Tur att Hero's path mode finns på livräddarprylen Sheikah slate!

HQ

Semester i Hyrule

Skrivet av earl_grey den 5 juli 2023 kl 12:00

Sol och bad i all ära, men det är i Hyrule jag helst tillbringar semestern 2023. Mina äventyr inleddes lite trevande. Jag kände på de nya mekanikerna kopplade till Links hand och fast de var underhållande tyckte jag inte att de riktigt kändes Zelda. Jag lade därför inte mycket tid på att bygga saker ute i det fria, utan tillbringade de 60 första timmarna mestadels till fots och i hängglidaren. Att mina hästar från Breath of the Wild fanns kvar upptäckte jag inte förrän jag till slut bestämde mig för att tämja en vildhäst.

 

Jag gillade däremot från start att bygga saker för att lösa pussel i spelets Shrines. Kanske för att det är lite så min hjärna funkar. Ger du mig en öppen värld och möjlighet att bygga vad som helst och jag blir helt ställd. Placerar du mig däremot i ett slutet rum och säger åt mig "Lös den här uppgiften, du har de här föremålen till din hjälp", ja, då börjar kugghjulen genast snurra.

 

Jag bestämde mig också tidigt för att prioritera att låsa upp hela kartan. Jag uppskattade de minipussel vissa av tornen erbjöd, och det är något visst när en ny del av kartan vecklar ut sig.

 

Jag har också löst de fyra templen, men bara besegrat vattentemplets boss. De andra väntar jag med tills jag fyllt på med resurser och låtit Link bli ännu mäktigare. Jag vill känna att det är Link som är boss.

 

Ikväll tror jag att jag ska bygga mig ett flygplan och utforska öarna i skyn, något jag än så länge gjort väldigt sparsamt.

 

Redan nu börjar separationsångesten sätta in lite. Jag vet att när jag väl sett eftertexterna kommer jag att tappa motivationen att utforska mer av spelets hemligheter, så jag kommer nog att dra ut på det så länge jag kan. Jag vill inte att spelet ska ta slut innan semestern gör det. Burning Shores kan vänta.

 

Vad spelar du i sommar?

Hur spelar du The legend of Zelda : Tears of the kingdom?

Skrivet av earl_grey den 25 juni 2023 kl 16:30

Jag tror inte att jag riktigt spelar nya Zelda så som Nintendo hade tänkt sig. Jag har plöjt ner över 40 timmar redan, men märker att jag ägnat mig ganska lite åt handlingen. Istället siktar jag på att låsa upp hela kartan och besöka alla shrines jag hittar. Dessa innehåller precis lagom stora portioner pussel för min personliga smak. Lagom att göra ett eller ett par stycken av per sittning. 

 

Visserligen har jag tagit mig till två av spelets bossar också, men då jag fått på nöten efter att ha fått ner deras livmätare nästan i botten har jag konstaterat att jag helst vill vara OP innan jag återvänder, och ha så mycket resurser att jag inte behöver snåla på pilar och annat. Kanon att Nintendo designat spelet så att man inte måste besegra bossen direkt i slutet av varje tempel utan kan välja att göra det senare.

 

Så trivs jag att spela, hur spelar du?

Tomheten som infinner sig när spelet är slut

Skrivet av earl_grey den 21 februari 2023 kl 16:01

Det är alltid likadant. När eftertexterna har rullat klart i ett spel jag tillbringat dagar och veckor med infinner den sig. Tomheten. Nu senast var det Cyberpunk 2077. Dessförinnan Horizon Forbidden West. Känslan är alltid lika förlamande, och jag får alltid svårt att komma igång med nästa spel. Det här är givetvis ett i-landsproblem av rang, det förstår jag, men känslorna finns där ändå. Av saknad efter den värld som varit mitt andra hem under mina surt förvärvade stunder av egentid framför konsolerna. Av separationsångest från de karaktärer som blivit mina vänner. Av handlingsförlamning, som får mig att bläddra håglöst i menyerna efter nästa spel att sätta tänderna i, utan att riktigt kunna engagera mig. 

 

Igår var jag således i den där sitsen igen, efter att i förrgår ha klarat Cyberpunk 2077. Jag förmådde mig inte till att börja på något nytt, storydrivet spel. Istället blev det lite Paper Mario Color Splash. Mysigt det också, i och för sig.

 

Kommer jag att vända åter till Night City? Det får tiden utvisa, men historien talar emot det. Jag återkommer nästan aldrig till ett spel efter att jag klarat huvudstoryn, hur mycket jag än trivts i världen.

 

Synd, tycker jag, men det är som om spel alltid dör för mig i sekunden eftertexterna börjar rulla. Hur är det för dig?