Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Det har blivit dags att farväl, Metal Gear Solild.

Det har blivit dags att farväl, Metal Gear Solild.

Skrivet av El_Tobio den 2 september 2016 kl 18:09

I mina ögon var det slutet på serien Metal Gear Solid när Konami fick någon form av sammanbrott och kickade Hideo Kojima från sin egen studio, avbröt utvecklingen för att färdigställa och få ut spelet. Spelet fick det till trots ett oerhört starkt välkomnande av pressen och fansen och folk hyllade Kojimas sista hurra! från serien.

Men jag vågade inte skaffa det. Jag hölls tillbaka av den skumma känslan av att så fort eftertexterna rullat så skulle det vara över, en av mina favoritserier skulle vara avslutad. Att det sedan inte skulle finnas något mer att se fram emot därefter... Jag ville inte att Kojimas Metal Gear saga skulle ta slut ännu. Inte så här.

Men idag kunde jag inte hålla mig längre, suget efter mer MGS, mer Snake och mer Kojima blev för stort och jag plockade en Day one Edition billigt.
Jag har skjutit upp det länge nog och det är dags att ta tag i det nu. Äventyret som för mig startade i en gammal, sliten PSX ska nu få sitt avslut. Tur nog finns alla tidigare titlar kvar för att åter upplevas och ge mången timmar spelglädje.

HQ
Suicide Squad - mina tankar och åsikter

Suicide Squad - mina tankar och åsikter

Skrivet av El_Tobio den 12 augusti 2016 kl 00:25
This post is tagged as: Suicide Squad, Joker, Harley Quinn, Deadshot, DC, David Ayer, Will Smith

Ack du DC cinematiska universum. Efter sömnpillret Man of Zzzteel och den ändå ganska ok, fast långt ifrån perfekta Batman Vs Superman kommer nu ett nytt magplask, serverat på ett fat av kattguld. Är det så här ni tänker etablera er mytologi på vita duken så är ni illa ute. Marknadsföringen lovade en flippad actiondänga där fanfavoriter som Deadshot, Harley Quinn, Jokern skulle få glänsa, men slutresultatet var såpass blahaigt att man tycker Beck nr femtielva är fräschare.

Men låt oss prata lite mer i detalj om vad som filmen misslyckas med. Och börja med vart fokuset i förhandssnacket legat på: Karaktärerna. Vad Suicide Squad erbjöd för möjlighet var en film fokuserad på skurkar och att bygga upp en relation till dem och se fram emot när de går upp mot sina respektive hjältar. Men de enda som får någorlunda med utrymme är Deadshot och Harley. Det är skön att se att Will Smith har fått tillbaka lite av autocharmen, men många av hans scener känns mekaniska som är till för att ytligt manipulera oss till att tänka "men han är ju inte så hemsk ändå" (måste stå i Will Smith standardkontrakt att han inte får vara helt osympatisk. Ge oss en hint om att konflikten mellan att vara lönnmördare och fader finns där om ni ska göra något sådant. Gå djupare in. Men med det sagt så är han en av de karaktärer jag kan tänka mig se mer av i DC.

Harley Quinn då? Hon är den karaktär som jag faktiskt kan säga funkar i grunden, man köper lätt Margot Robbies portträtt av fanfavoriten och man inte har vågat fiffla med hennes serieförlaga. Hon bjuder på flera tillfällen där man faktiskt kan dra på smilbanden lite och det som filmen hade kunnat vara skiner fram. Vrickad, egocentrisk, kickass och varmt välkommen att dyka upp fler gånger.

Resten av teamet är dock inte mycket att prata om och får inte alltför mycket uttrymme och fungerar mer som utfyllnad. Captain Boomerang får en oneliner här och där, hit and miss, men att se Jai Courtney vara en annat än en trist stelpinne var oväntat. Killer Croc gör inget särskilt för att göra sig förtjänt av sin närvaro, likaså Kitana, Slipknot eller Rick Flag. Ett av problemen kommer med sistnämnda som har med sig en elitstyrka i släptåg som snor uttrymme och action från det som borde vara filmens fokus. De borde ha försvunnit redan i andra manusutkastet... om det ens gjordes något.

Och till sist... Jokern, den stora snackisen och hetaste debattämnet... Han är så nedklippt att man ens undrar vad fanken han är med för. Det finns inget tillfälle för honom att försöka lämna någon form av beståend intryck. I de flesta scener kan du byta ut honom mot valfri skurk utan att det hade gjort någon skillnad, han sitter och kacklar och gör inget mer. Kan förstå att Leto är frustrerad på filmens klippning. Det lilla vi får se lovar inget och det enda jag kan göra är vad gjorde innan filmen, klaga på allla fjantiga tatueringar.

Filmens story misslyckas på för många punkter för ett blogginlägg så jag ska summera det så gott jag kan. Det börjar bra, vi introduceras till karaktärerna med en stiliserad presentation och musik som valts ut att representera dem. Filmen som trailern lovade finns här och vi får ett par hjältecamoes på vägen. Men så fort första akten är över och alla är introducerade så fallerar det. Snabbt. Vi introducerar för det hot som våra motvilliga antihjältar ska möta och det är ännu en anonym CGIklump med sina anonyma små CGIbottar som knatar runt som kanonmat. Och som tidigare sagt så håller elitbandet med soldater mer låda än huvudkaraktärerna till att börja med så de känns överflödiga i sin egenfilm. Vi matas på med trötta actionscener som inte tar vara på någon av karaktärernas förmågor. Att det hela sedan är filmat så anonymt att det gränsar till amatörnivå hjälper inte heller. Säga vad man vill om BvS, men den bjöd iaf på moments som man kunde känna sig lite taggad av, även om storyn där bara var ett pussel av transportsträckor till dessa moments. Suicide Squad är en moped som fastnat i en rondell.

Suicide Squad är ett enormt kliv bakåt i en franchise som inte hunnit gå ut genom ytterdörren än. Vad lite Zack Snyder lyckades (och det är inte mycket mer än Wonder Woman och majoriteten av Batman) göra med sina två filmer har denna grusat. Får hoppas att Wonder Woman nästa år och Afflecks själv skrivna och regisserade Batman kan erbjuda något ljus i denna tunnel. För jag älskar DCs universum lika mycket som Marvels och vill gärna se att båda lyckas i sin övergång till vita duken.

Vill ni se Suicide Squad gjord rätt så kan jag rekommendera den animerade Batman Assault on Arkham. Tätare, bättre flyt och med ett färgstarkare galleri än vad som bjuds på här.

Cheers!

Top 9 Batmanfilmer plats 7-6

Top 9 Batmanfilmer plats 7-6

Skrivet av El_Tobio den 20 mars 2016 kl 16:46
This post is tagged as: Batman, Adam West, Michael Keaton, Läderlappen, Batman the Movie, Batman Returns, Tim Burton

Vår introduktion till DCCUs och Ben Afflecks tolkning av Batman är runt hörnet och jag fortsätter att rangordna alla Batmanfilmer som gick på bio.

Plats nr 7: Batman Returns

Tim Burtons andra och sista film är en kluven film. Det finns de saker som filmen gör rätt och i vissa fall mycket bra. Men sedan så sjunker den ned i en mindre lyckad lekstuga för Burtonismer som inte hör hemma här. Alls. En försmak av den mer kritiserade Burton som är aktiv idag. Så när på som att man förväntar sig Johnny Depp eller Helena Bonham Carter att dyka upp i någon överdriven sminkning. Fast den står Danny DeVito för.

Vi börjar med det positiva, precis som tidigare.

- Michael Keaton som Batman är fortfarande jäkligt bra och han gör det bästa han kan av materialet presenterat framför honom, vilket räddar flera scener. Man känner frustrationen hos karaktären, både utanför och under masken, men han håller mystiken uppe samtidigt. Och hans samspel med Michelle Pfeiffer lyfter filmen.

- Catwoman. Att katter på något udda sätt räddar hennes liv och tranformerarer hennes personlighet till trotts eller lite ondöga sekvenser som överdriver kattpersonat, så är det något tilltalande med Michelle Pfeiffers Selina Kyle. Och nej det är inte läderdräkten. Mycket handlar som jag skrev i tidigare stycke om hennes samspel med Keaton och den parallella realtionen mellan Bruce och Selina och den mellan deras alteregon och hur dessa sedan blandas samman i en väl utförd scen. Det är en aspekt som hade hört hemma i en mer komplett film och som lätt överskuggar den relation de kommer ha i The Dark Knight Rises i mina ögon.

Men sen så har vi det negativa:

- Storyn är överallt och är väldigt spretig, likaså tonen. Vi går från den mörka stämning som genomsyrade den förra filmen till antingen för mycket, eller raka motsatsen. Till exempel hur brutalt Batman rent ut MÖRDAR underhuggare genom att grilla dem i elden från batmobiles motor eller spränger dem i luften. Minns ni vad jag sa om att Warner Bros inte kunde sälja Happy Meals? This is why. Och att Pingvinen vill kidnappa och mörda alla förstfödda barn i Gotham...
Men sedan görs det totalt 180 graders svängingar med att Pingvinen inte är den organiserade brottslingen som döljer sitt imperium bakom ett sofistikerat yttre. Nä, nu ska han va ett muteratfreak som bor i kloaken och är uppfostrad av pingviner. Det blir fjantigt, överdrivet och drar mig ur filmen. Och hur dras han in i storyn?
Jo genom Christopher Walkens karaktär som vill ha en nickedocka till borgmästare för att bygga ett powerplant som suger upp energin ur stan istället för att dela ut någon.

- Skurkarna. Ja, nu har jag redan glidit in på ämnet, men de lämnar verkligen mycket att önska. Walken lullar sig fram genom sig filmen, DeVito blir till överdrift och kan ibland mer vara en plåga att kolla på än vara intressant. Catwoman har sina svagheter också, men räddas ändå från att hamna på samma nivå som de andra två.

Batman Returns är en film som borde ha styrts upp mer av kunniga producenter och folk som brytt sig om Batman. För som det känns så är det mer en lekstuga för Burton att leka runt med design och miljö än att berätta en engagerande Batman historia med vettig intrig. Någon borde ha sagt ifrån tidigt så hade vi sluppit både detta och vad som skulle komma bli bytet till Schumacher till regissör.


Plats nr 6: Batman the Movie, aka Läderlappen

Ja, ni läser rätt. Jag rankar Adam West över över Tim Burtons andra Batman. KAPOW och POFF över Burtons gotiska fetisch.
Mitt stora klagomål i tidigare placeringar har varit att tonen inte håller och spretar. Den här filmen vet precis vad den är och håller sin ton rätt igenom. Vad som hjälper är att den har en stor gnutta charm i sin campiga ton och en viss naiv oskuldsfullhet (inte helt sant, finns vissa diskreta vuxenskämt inslängda) som gör att jag inte kan hjälpa att dras in i detta skojiga familjeäventyr.

För det är det Läderlapppen är, ett famlijeprogram som slog igenom stort på 60-talet och gjorde Batman till ett popkulturellt fenomen. på gott och ont. Efter succén med första säsongen så utvecklades idén från första pilotmanuset, som då hade varit för dyrt att filma då, till en långfilm. Och filmen känns som ett längre, lite mer påkostat avsnitt av serien.
Och till seriens försvar så red det på en ton som startats redan i vad som är kännt som the silver age of comics, där de mörka elementen tvingats tonas ned och Batman både hunnit vara en bebis, slagits mot utomjordingar förklädda till kaktusar och haft regnbågsfärgade dräkter.

Catwoman, Pingvinen, Jokern och Gåtan har slagit sig ihop för att smida onda planer att förgöra Batman, kidnappa Bruce Wayne och hålla världsledarna på FN gisslan. Intrigen är enkel och allt flyter på i lagom takt och filmens ton gör det svårt att inte rycka på smilbanden år hur fånigt det är. Filmen i sig tar sig inte på för stort allvar, men spelas ändå med en ärlighet hos skådespelarena som håller det på marken och ger en någorlunda trovärdighet.
Man måste liksom ge en eloge till Adam West som kan hålla masken under replik utbyten som denna:

Commissioner Gordon: It could be any one of them... But which one? Which ones?
Batman: Pretty *fishy* what happened to me on that ladder...
Commissioner Gordon: You mean where there's a fish there could be a Penguin?
Robin: But wait! It happened at sea... Sea. C for Catwoman!
Batman: Yet, an exploding shark *was* pulling my leg...
Commissioner Gordon: The Joker!
Chief O'Hara: All adds up to a sinister riddle... Riddle-R. Riddler!
Commissioner Gordon: A thought strikes me... So dreadful I scarcely dare give it utterance...
Batman: The four of them... Their forces combined...
Robin: Holy nightmare!

Jag kan förstå folk som inte står ut med det, men jag kan inte hjälpa att dras med i charmen av det hela. Filmen vet var den är och har kul med det hela vägen. I en scen kliver Pingvinen fram till våra hjältar i en halvdan förklädnad och presenterar sig. Batman och Robin vänder sig mot varandra och konstaterar att "ja, jo, det är Pingvinen". Det är där nivån ligger.

Top 9 Batmanfilmer plats 9-8

Top 9 Batmanfilmer plats 9-8

Skrivet av El_Tobio den 17 mars 2016 kl 14:05
This post is tagged as: Batman, Batman & Robin, Batman Forever, George Clooney, Val Kilmer, Film

Vår introduktion till DCCUs och Ben Afflecks tolkning av Batman är runt hörnet och det har snackats mycket om den kommande Batman V Superman: Dawn of Justice med sin premiär på onsdag. Så jag kände det passande att rangordna alla Batmanfilmer som gick på bio. En topp 9 (ja, så jäkla många finns det) från sämst till bäst, efter min egna smak och åsikter.
Innan jag drar igång listan vill jag gärna lyfta fram att direkt till dvdfilmer som Batman Year One, The Dark Knight Returns part 1 & 2, Under the Red Hood, mflr som enkelt utklassar de flesta på den här listan och är väl värda en kik ifall ni inte redan spanat in dem.

But let us commence!

Plats 9: Batman & Robin

Big shock, eller hur? Mångt och mycket har sagts om Joel Schumachers bisarra försök till.... ja vad fasen ska Batman & Robin vara? Tonen är överallt och ingenstans på en och samma gång, men lutar starkt mot någon form av omedveten självparodi... om det inte var för att vad den nu än försöker sig på att vara så känns det verkligen inte som Batman. Det är någon form av pantomimteater med repliker där ingen av skådespelerna verkar trivas att vara i. Utom en.
Arnold Schwarzenegger verkar ha kalaskul när han går runt i sin Power Rangersdräkt och dräper isiga ordvitsar och gör på något bisarrt sätt det hela lite roligt att se. På ett so bad is good sätt som skitfilmer som Birdemic kan framkalla. Sitt ett gäng kompisar, ät lite ostbågar, chilla med ett par öl och bara mobba och skratta ÅT filmen och inte MED den så blir på sitt sätt en kul upplevelse.

Men som Batmanfilm faller den helt platt. Inget av det som gör karaktären intressant går att finna och allt behandlas som ett udda barnprogram. George Clooney, som ända under andra omständigheter skulle gjort en bra Batman, går lagom förvirrat runt och försöker verka allvarlig, Chris O'donnell är så irriterande att folk blev anti-Robin och vägrade så fort serien skulle rebootas, Uma Thurman skuttar runt i en grön kroppsstrumpa och uttrycker sig överdrivet, ja fy fan. Gotham är dränkt i neon och bisarr arkitektur. Jag finner att jag ofta återvänder till ordet "bisarr", och jag tror det är det som bäst sammanfatar det hela.


Plats nr 8: Batman Forever

Batman Forever är udda på det sätt att den ändå är OK. Hear me out!

Den har sina problem, det har den, men den har ändå några goda kvalitéer. Joel Schumacher tar över efter Tim Burton, då Warner Bros kände att Burtons stil i Batman Returns gjorde att de inte kunde sälja till räckligt med Happy Meal leksaker (ja, seriöst), och försöker ge filmen en något lättsammare ton. Vilket menas mer neon, lysande saker och en Two-Face i vinröd kostym med tigerränder... go figure.

Om vi börjar med det positiva:

- Val Kilmer är ett oväntat val som Batman, men gör ett överraskande stabilt jobb av det. Vi utforskar lite mer av Bruce Wayne och hans relation till det han gör. Inte i den mån som Nolan valde att gå under skinnet senare, men ändå välkommet efter att ha låtit karaktären vara ett mysterium tidigare, om än effektivt så.

-Manuset känns som det har en riktining och följer den, Batman utvecklas ändå lite från början till slut och han känner att han skulle kunna balansera sitt liv, han förlitar sig på en kompanjon i sin kamp osv.

- Jim Carrey tuggar måhända i sig kulissen så ofta han kan, men jag köper ändå att hans Riddler är en avundsjuk showman som försöker överglänsa såväl Batman som Bruce Wayne. Emellanåt går det dock lite för mycket åt det fjantiga hållet.

Det negativa:
- Designen, Gotham känns inte helt rätt och som sagt smiter sig en neon-fetisch in. Kostymer, batmobilen och flera miljöer känns helt enkelt inte rätt och drar det hela åt udda nivåer, på gränsen till det bisarra som uppföljare skulle hemsökas. Det blir för färglatt ofta och skapar enbart tonproblem i slutändan.

- Tommy Lee Jones skulle kunna gjort en klockren Harvey Dent, men det stora problemet med hur karaktären portträtteras här är att de gör om honom till jokerfierad version. Detta är inte ett problem den här filmen är ensam om, efter Burtons Batman var den röda tråden att dumma ner och humorfiera skurkarna för att göra den mer lika vad Jack Nicholson bidrog med till sin Joker. Vilket här bidrar till den fulaste kostymen i mannaminne, att Two-face skuttar runt som ett barn på sockerkick och att hans tvådelade natur dras upp till överdrivna nivåer. Och är man ett fan av karaktären, som undertecknad, så gör det bara ont att se.

- Robin. Tanken att åldra upp Dick Grayson är god, tycker att det smarta vore att sätta honom i tonåren, problemet är dock att Chris O'donnell är på tok för gammal att spela rollen och det blir sit-com udda när han som vuxen människa får en förmyndare som verkar vara max 5 år äldre än han själv. Sedan så är han allmänt gnällig även här och försöker envist bli superhjälte han också. Njae, det funkar inte riktigt. Kul nog provspelade Christian Bale för rollen back in the day. Tur nog gick han till att göra något bättre än så.

Batman forever är en film med tonproblem, vissa såpass starka att de kan förstöra tittandet för många, men jag känner att ifall man har tålamod så kan man ta sig igenom den med en OK upplevelse ändå.


Det var de två första filmerna i den nedre halvan av stegen. Imorgon delar jag med mig av mina tankar om de två nästa filmerna. Tills dess så ha det gott! - LLAP

R.I.P. Sir Ken Adam.

R.I.P. Sir Ken Adam.

Skrivet av El_Tobio den 10 mars 2016 kl 21:40
This post is tagged as: James Bond, Sir Ken Adam, Film, Stanley Kubrick

R.I.P. Sir Ken Adam.

Legendarisk produktionsdesigner som jobbat med bl a Stanley Kubrick och som var instrumental i succén med de tidiga Bondfilmerna med sin imponerande kullisser och flertalet av de gadgets som Bond och skurkarna använde sig av.
Från urholkade vulkaner och undervattens baser till The War Room i Dr Strangelove och 1700-talets aristokratiska miljöer i Barry Lyndon, som han vann sin enda Oscar för, så har han byggt upp ett filmarv som kommer leva kvar länge efter att han nu lämnat oss.

Vila i frid.