Enstöringen

"And I'm just trying to survive
What if what you do to survive
Kills the things you love
Fear's a powerful thing,
It can turn your heart black you can trust
It'll take your God filled soul
And fill it with devils and dust"

-Devils and dust (Bruce Springsteen)

I hennes ögon gnistrade en rubin. Ty blott en blink smälte hjärtat på var krake som svepte förbi. Så varför trånade hennes ögon bortom massan när hon kunde få precis vadhelst hon behagade?

Svaret fanns därute: bortom barstolen, bortom starksprit i olika färger, ut genom de immade glasen och in i aftonens kusliga mörker. Härinne i värmen begrundade jag kvinnans avlägsna blickar, jag undrade vad det var därute hon såg. Främst av allt undrade jag varför hon verkade en smula bekymrad?

Så jag frågade henne: "Varför sitter du och söker efter en flyktig skugga bortom alla fönster denna sena timma?"
Hon såg på mig, undrande. Hennes lena hud rynkade sig i pannan, hon verkade oförstående. "Vad menar du?"
Jag försökte igen: "Du förstår, din blick har länge seglat bortom horisonten in i en värld som ingen annan än du själv förstår. Allt jag vet är att den inte existerar och att den inte är här. Försök få bort tankarna från det som gäckar och lev lite. Det finns mången man som skulle kunna bjuda dig ett glas eller två."
Kvinnan förstod fortfarande inte. Till slut log hon, hennes blick tydde på att hon inte riktigt verkade villig att tolka min välvilja och hennes gest bevisade för mig att hon precis hade låtit allt jag sagt rinna av henne likt regn av en parasoll. "Nu är det du som inte förstår. Jag är visst här och nu, frågan är om du är det? Mitt intresse är inte för någon man i detta rum, faktum är att mitt enda intresse är att sitta i sansad tystnad och fokusera på vad jag kommer göra kommande dagar." hon ryckte på axlarna. "Inget illa menat mot herrn, du ville säkert mena väl men du har totalt missförstått."
När jag vänligt begav mig tillbaka till mitt bord återfann hon sig i samma trans som förut. Blicken trånande efter ett mörker bortom det jag kunde se eller förstå. Hennes läppar en smula vidgande, pupillerna en aning för stora, ansiktet en bit förvrängt i terror. Vad var det hon sökte, och varför förstod hon inte själv hur hon var fångad av en skugga hon själv inte hade någon kontroll över?

Fast vad visste jag? Kvinnan var uppenbarligen omedveten om sig själv. Hur kunde hon övervinna kampen mot skuggan om hon var så fast besluten på att inte förstå vilken situation hon befann sig i?
Livet rör sig framåt likt ett kugghjul, det finns inte mycket vi kan göra åt det förutom att fila bort ojämnheterna så att kuggen passar bättre i varandra. Kanske var det hennes sätt att kämpa emot? Genom att låta tiden mala bort ångesten som rotade sig i själen hennes? För kanterna var oslipade, till och med jag såg det.

När mitt glas var tomt reste jag mig för att lämna baren. Inte förrän jag hade min hand vilandes på dörrhandtaget för att bege mig ut slog det mig: Kanske var kvinnan alldeles för medveten om sina bekymmer att hon helt enkelt struntade i dem? Kanske var det så att jag såg mig själv i henne och med det mina egna problem och inte hennes?
Jag skakade på huvudet och skrockade, inte skulle jag gå och bli löjlig. Jag hade ju inga bekymmer som tyngde mig. Sedan suckade jag djupt och begav mig ut i nattens ogästvänliga mörker.

De som bevakade mannen som precis givit sig av den kvällen såg hans sorg, men ingen vågade prata med honom. Rädda att själva bli avslöjade för sina spöken ville de bara ägna sig åt sina vänner där den kvällen. Så mannen satt ensam ett antal timmar, pratade med någon kvinna och begav sig av kort därefter.
"Han klarar sig." tänkte de alla. "Det kommer bli bra. Fanns inget jag kunde göra i alla fall."