Gamereactor / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands / 中國 / Indonesia / Polski
Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Bäst på Netflix (3)

Skrivet av Erik den 17 oktober 2018 kl 17:58

Jag tänker ju inte vara sämre än mina duktiga film- och serieälskande kollegor, så självklart bjuder även jag på en topplista över mina Netflix-favoriter. Den amerikanska streamingjätten har verkligen tagit i rejält på senare år med produktionen av egna TV-serier och filmer - vilket inneburit en rätt så ojämn kvalitet överlag, men ändå med några rejäla guldkorn som förgyllt min vardag. Här nedan tänkte jag ta chansen och lista min tio favoriter av de som hittills producerats från den maffiga streamingjätten.

(10.) The Punisher
Det är många, inte minst här på Gamereactor, som tycker att Jon Bernthal aldrig skulle ha haft någonting med rollen som The Punisher att göra. Själv tycker jag han funkar väldigt bra som trasig själ med mycket ilska kokandes inombords. Visst, hans skådespeleri är rätt ensidigt mellan varven och det börjar kännas som att vi alla klarar oss utan fler känslostormar där han slår sig själv i ansiktet och sedan stryker sig med handen över nyllet i fem minuter åt gången - men den fysiska biten (trots att han är ungefär halvmetern kortare än vad karaktären är i serierna) gör han bra och jag köper honom helhjärtat som frustande och superilsken hämnare när han ger sig efter allsköns drägg i den undre världen. Den första säsongen av The Punisher var underhållande, våldsam och klart mer jämn i sin kvalitet jämfört med de övriga Marvel-serierna på Netflix som oftast tappat stora delar av sevärdheten ungefär halvvägs in i säsongerna (eller halvvägs in i andra minuten som Iron Fist). Jag ser med spänning fram emot en fortsättning.

(9.) Santa Clarita Diet
Jag blev såld direkt. En Desperate Housewives-doftande historia om en lugn förortsmamma som smittas av ett virus, blir jättesjuk och vaknar sen till liv med samma glada humör och skärpa som tidigare - men med en enorm aptit på människokött i alla dess former. Allt kryddat med mörk humor och massa, massa blod, tarmar och annat slafs som vanligtvis mest visas i TV-serier som The Walking Dead. Hur kan man motstå det, liksom? Med ljuvligt samspel mellan huvudrollsinnehavarna Drew Barrymore och Deadwood-chefen Timothy Olyphant bjuds vi med på en resa kantad av sjuka skämt, massor av blod och oväntade vändningar.

(8.) The Keepers
Det pratas mycket om Making a Murderer när det snackas dokumentärserier från Netflix. Själv lyfter jag hellre fram The Keepers, om en nunna som mördades på 60-talet efter att ha börjat snoka lite kring några påstådda övergrepp mot barn, som är en av de bästa True Crime-dokumentärer som sett dagens ljus. Otroligt välgjort, hela tiden fascinerande och stämningsfullt så in i bomben.

(7.) The Crown
Som en av redaktionens få Downton Abbey-fantaster var förväntningarna skyhöga på Netflix påkostade Downton-variant The Crown där vi som tittare får följa drottning Elizabeth från hennes unga år fram till nutid med allt snaskigt som hänt runtomkring under åren i och utanför Buckingham Palace. Förväntningarna infriades - med råge. Under de två första säsongerna har jag till fullo njutit av maktspel, triangeldraman, politiskt rävspel samt en underbart fångad tidsanda. Att Claire Foy och Matt Smith dessutom storspelat i huvudrollerna som Elizabeth har knappast gjort saken sämre. Nästa säsong kommer dock nya skådespelare att gestalta Elizabeth och hennes man Philip. Allt för att slippa smeta på halvdana ålderssmink på skådespelarna och istället låta karaktärerna åldras genom äldre skådespelare. Ett spännande grepp som förhoppningsvis bär frukt.

(6.) GLOW
Wrestling har aldrig varit min grej. Jag förstår liksom inte tjusningen och har aldrig känt något sug efter att sätta in mig i det heller. Men när det handlar om wrestling i hyllade komediserien GLOW är jag helt och fullt förälskad. Snacka om enda lång glädjeinjektion. Med roliga Community-stjärnan Alison Brie i en av huvudrollerna som drömmande skådespelerska och podcastkungen Marc Maron i en annan bärande roll som avdankad skräpfilmsregissör som försöker sig på en comeback med TV-serie om kvinnlig wrestling - allt detta under det ljuva 80-talet. Här finns inte bara tidstypiska frisyrer, snorbromsar och gräsliga kläder, utan också massa värme, humor och inte minst sköna referenser till allsköns populärkultur från det gyllene årtiondet.

(5.) Leksakerna vi minns
Nostalgi är starka saker. Nämn "Fisto" från He-Man och Jonas Mäki kan raljera i minst tre timmar om hur överlägsen och stentuff denna figur var gentemot nästan allt annat som fanns att köpa i leksakshyllorna på den tiden. Nostalgi är också en känsla som lockar fram väldigt mycket glädje i våra kroppar, vilket Netflix varit smarta nog att tillgodose i briljanta dokumentär-serien Leksakerna vi minns. Dryga femtio minuters avsnitt där det pratas om gamla leksaker (som vi minns) och historien bakom dem. Under de två första säsongerna har ikoniska leksaker som Barbie och Lego tillägnats avsnitt, men de avsnitt som verkligen fått mig att gå igång på alla cylindrar är de magiska bitarna om He-Man, Transformers och inte minst G.I. Joe (eller Action Force som de hette i Sverige). Där snackar vi så mycket kärleksfull och underhållande nostalgi att jag nästan imploderade av glädje under titten av dessa. Säsong tre kommer bland annat avhandla Turtles och Power Rangers. Anledning att längta, med andra ord.

(4.) Ozark
Min sambo gillar inte Breaking Bad. "För många osympatiska personer" var en av anledningarna till att våra åsikter gick kraftigt isär när jag introducerade henne för vad jag anser vara en av TV-historiens finaste stunder. Ozark fick ungefär samma utlåtande från henne under den andra säsongen. Varför nämner jag då min sambo och hennes tankar kring Breaking Bad i en listplacering där Ozark placerat sig? Därför att likheterna med Breaking Bad är många. De två främsta. En familjeman snärjs in i ett kriminellt nätverk där en mexikansk knarkkartell är med på ett hörn och en person som främst gjort sig ett namn som en rolig person (Cranston i fallet Breaking Bad och Jason Bateman i det här fallet) spelar huvudrollen i en för honom ovanligt seriös/mörk rolltolkning. Ozark har visserligen inte nått upp till några Breaking Bad-nivåer riktigt än, men under de två säsongerna som Netflix pumpat ut kryllar det av kvalitet och för min del råder ingen tvekan om att Ozark är en av de bästa TV-serierna som rullar på TV just nu.

(3.) The Fundamentals of Caring
En film om en författare som nyligen varit med om en familjetragedi och i ett försök att ändra på sin tillvaro börjar jobba som personlig assistent för en kille med funktionshinder låter ju inte per automatik som någon feelgoodrulle. Men när man adderar Paul Rudd som den personliga assistenten i fråga och Craig Roberts, från Amazons ljuvliga 80-talsflirt Red Oaks, som den unga killen i behov av stöd blir det plötsligt desto enklare att förvänta sig såväl humor som värme. Mycket riktigt. The Fundamentals of Caring är en hjärtvärmande, välspelad och mysig liten road-movie som bjuder på gott om skratt på vägen till eftertexterna.

(2.) The Haunting of Hill House
Mike Flanagan är en av de mest spännande regissörerna verksamma inom skräckfilmsgenren just nu. Det har han varit ända sedan debuten med kompetenta och kusliga Oculus, men den film som på allvar fick mig att få upp ögonen för honom var den otäcka och konstant obehagliga Netflix-rullen Hush (vars koncept i sig påminde så fint om gamla slasher-pärlan Eyes of a Stranger). Sen följde han visserligen upp det hela med en inte fullt så imponerande filmatisering av Stephen King-pärlan Gerald's Game, men den hade definitivt sina stunder. Nu är Flanagan tillbaka med ytterligare en filmatisering av en gammal skräckklassiker. Denna gång i form av Shirley Jacksons The Haunting of Hill House där handlingen om ett hemsökt hus och människor som påverkats starkt av det omarbetats till nutid - med tillbakablickar förlagda i 80-talet där vi ser hur en stackars familj slitits itu på grund av händelserna i huset. Det är en otroligt stämningsfull och på sina håll svinläbbig historia som inte bara bjuder på en ny och fräsch tolkning av Jacksons klassiska skräckroman, utan också en mästerlig serie på tio avsnitt som på allvar cementerar Flanagan som en av skräckfilmens just nu mest spännande regissörer.

(1.) Mindhunter
Zodiac är David Fincher bästa film. En mörk, otäck och oerhört stämningsfull skildring av ett hopplöst fall där såväl poliser som journalister kämpar för att hitta svaret på gåtan om vem som ligger bakom de bestialiska morden signerade Zodiac Killer. Den Fincher-producerade Netflix-serien Mindhunter påminner enormt mycket om Zodiac, i såväl berättartempo som frossandet i mörker/våld/andra otäcka saker, och det är såklart en av många anledningar till varför jag älskar den så himla mycket. Baserad på boken med samma namn från legendariska FBI-agenten John Douglas som fick byrån att på allvar börja inse vikten av att skapa psykologiska profiler på återfallsförövare (på den tiden kallades dessa otäckingar inte för seriemördare eftersom uttrycket inte blivit uppfunnet än) för att lättare kunna stoppa dem. Mindhunter gör boken rättvisa och mer därtill. Att sen skådespeleriet är av världsklass, spänningen på topp och att regin (som Fincher själv bidrar till i några av avsnitten) osar av högbudgetproduktion av den finaste sorten gör knappast saker och ting sämre.

Bäst på Netflix (3)

Facebook
TwitterReddit
Clintan är tillbaka

Clintan är tillbaka

Skrivet av Erik den 5 oktober 2018 kl 17:39

Clintan har haft några riktigt tuffa år på sistone. Åtminstone när vi snackar hans filmskapande. Det har varit så många år fyllda av skräp att jag knappt kommer ihåg när jag senast tyckte om en film signerad den gamla kunggubben. Gran Torino? Möjligtvis. Men det är tio år sedan den kom och sen dess har han fortsatt vara produktiv och släppt ifrån sig den ena stinkaren efter den andra. Senast i raden var 15:17 To Paris som släpptes i början av året och möjligtvis kan vara det sämsta som gubben någonsin lämnat ifrån sig.

Men nu verkar det som att det finns en liten antydan till ljus i horisonten och kanske kan The Mule ändra på den tråkiga trenden som genomsyrat Eastwoods trötta filmskapande under de senaste tio åren. Det rör sig om en ännu verklighetsbaserad historia, denna gång om en gammal andra världskriget-veteran vid namn Leo Sharp som i åttioårsåldern började smuggla knark för den ökända Sinaloakartellen. Tänk Breaking Bad fast med Clintan i huvudrollen samt en uppsjö av fina birollsinnehavare (Bradley Cooper, Laurence Fishburne och Michael Pêna för att nämna några) och du har liksom alla förutsättningarna för något som mycket väl kan bli en av årets bästa filmer - om allting klaffar, förstås.

Trailern är i alla fall magisk och skapar ett otroligt sug efter att se mer av berättelsen.

Facebook
TwitterReddit
En magisk dokumentär

En magisk dokumentär

Skrivet av Erik den 4 oktober 2018 kl 14:03

Rollbesättningen av James Bond är ett ämne som varit hett i alla tider. Ett ämne som inbjudit till många, långa och hetsiga diskussioner under årens lopp. Idag handlar det mest huruvida det är möjligt att en mörkhyad gentleman som Idris Elba skulle kunna spela rollen eller inte, men det har också genom åren med jämna mellanrum blommat upp hetsiga diskussioner kring eventuella arvtagare till den Bond som just då var på tapeten. Folk har varit för långa, för korta, för blonda, för mörka, för feta, för smala, för amerikanska, för franska, you name it.

Men frågan är om någon Bond-casting skapat fullt så mycket rabalder som när Sean Connery efter fyra filmer bestämde sig för att lägga karaktären på hyllan och jakten på en ersättare till Connery ledde producenterna till en australiensisk före detta bilförsäljare som livnärde sig som fotomodell och aldrig skådespelat i hela sitt liv. Jag pratar såklart om George Lazenby, mannen som hade den otacksamma uppgiften att ta över efter Connery i Bond-rullen I hennes majestäts hemliga tjänst (1969) och som är i fokus i Hulu-producerade dokumentären Becoming Bond från ifjol. I dokumentären får vi veta historien om George Lazenby, berättad av honom själv och genom underhållande tillbakablickar i form av återskapade situationer där skådespelare gestaltar såväl Lazenby som andra närvarande personer vid dessa händelser får vi se hur det gick till när Lazenby växte upp i Australien och sedan hamnade i England där hans liv tog en vändning som heter duga.

Becoming Bond visar upp en otroligt charmig sida av Lazenby och ger en bättre bild av den person som annars mest bara brukar nämnas som ett skämt i Bond-sammanhang. Här ges en del förklaringar till varför han bestämde sig för att inte fortsätta spela karaktären i fler filmer (trots att producenterna ville skriva ett långt kontrakt på sju filmer + en massa cash) och hur det beslutet påverkade hans liv i åratal efteråt. Det är en både rörande och intressant dokumentär, men framförallt en väldigt rolig sådan då Lazenby verkligen har förmågan att berätta historier på ett underhållande sätt. Inte minst när han i detalj berättar hur han gick till väga för att knipa rollen som Bond. Snacka om självförtroende. Det hjälper också att skådespelarna som dyker upp i tillbakablickarna gör strålande jobb framför kameran och lockar fram ännu fler goda skratt. Simma Lugnt, Larry-stjärnan Jeff Garlin är till exempel klockren som Bond-producenten Albert Broccoli.

Men det är såklart Lazenby själv som är den stora stjärnan. En charmig kunggubbe som gör en rejäl nyfiken på det som hade kunnat bli. Tänk om han bara hade kommit tillbaka, åtminstone en gång, för att fortsätta utvecklas med karaktären och ge oss en betydligt starkare fortsättning än den Bond-gänget bjöd på när de tog tillbaka en trött Connery till svaga Diamantfeber. Becoming Bond är en skön liten revansch för Lazenby som ju trots en viss träighet i rollen ändå medverkade i den Bond-film som vid sidan av möjligtvis Goldfinger är den som oftast toppar topplistor runt om i världen när filmerna ska rangordnas.

Trailern kikar du på här

Facebook
TwitterReddit

Topp 5 - Filmer som är bättre än böckerna

Skrivet av Erik den 1 oktober 2018 kl 07:54

Det är ett av de tröttaste och mest uttjatade argumenten för att klanka ner på en film. Att boken alltid är bättre än filmen. En sanning i många fall av mindre lyckade filmatiseringar, men knappast något som rättfärdigar att lägga till ett "alltid" i påståendet. I den här topplistan tänkte jag lyfta fram fem stycken bok-till-film-adaptationer som överträffar det tryckta ordet och visar att filmen faktiskt kan vara bättre än boken mellan varven. Flera av listvalen består av riktigt bra böcker snarare än usla och allmänt bedrövliga sådana, men gemensamt för samtliga är att filmversionerna ändå är ett eller flera snäpp vassare än den litterära förlagan. En del av valen kommer garanterat att reta upp gallfeber på vissa, men det är smällar man får ta.

(5) L.A. Konfidentiellt (1997)
James Ellroy är en av mina absoluta favoritförfattare. En mästare på hårdkokta historier fyllda av korta rakt-på-sak-meningar, snärtiga dialoger och ett fantastiskt berättarspråk. L.A. Konfidentiellt är inget undantag. Det är en bok som jag läst om ett flertal gånger under åren och fortsätter att imponeras av. Ändå känns det som att filmen lyckas ännu bättre med att lyfta fram allt det som gör boken så bra och skruva upp kvalitén ytterligare några snäpp. Curtis Hansons mästerverk fångar upp tidsandan på ett perfekt sätt, förkroppsligar de hårdkokta karaktärerna alldeles magiskt och får dialogerna att flyta på det där ljuvliga sättet som Ellroy fyllt i stort sett alla sina böcker med ända sedan starten på 80-talet.

(4) Sagan om ringen (2001)
Tom Bombadil. Eller snarare avsaknaden av densamma. Där har ni den kanske största anledningen till varför jag lägger till Tolkiens odödliga klassiker på den här listan. Jag har gjort många försök genom åren att ta mig genom böckerna och i ett flertal av fallen har mina försök gått om intet i den första boken där stora delar ägnades åt den rimmande/sjungande skogsmullen som var så olidligt genomtråkig att följa att det nästan gjorde fysiskt ont att ta sig genom sidorna. När jag då efter många och men slutligen tog mig förbi partierna med honom och kunde läsa färdigt de tre böckerna slog det mig rätt snabbt att jag förmodligen aldrig kommer att göra om det igen. Inte bara för att inte behöva genomlida Tom Bombadil, utan också för att böckerna i sig inte var fullt så bra som jag hade hoppats på. Faktum är att stora delar av böckerna kändes rätt platta, fyllda med utfyllnad och med genomgående usla karaktärer som kändes väldigt, väldigt endimensionella och kraftigt underutvecklade. Det som funkade var främst själva världsbyggandet och hur Tolkien utvecklade såväl egna språk som andra detaljer som verkligen fick världen att kännas som en levande plats. Det imponerade på mig, i övrigt - not so much. Då är filmerna betydligt bättre. Svinsnygga, välspelade och storslagna på alla sätt och vis.

(3) Psycho (1960)
Filmen har en stor fördel som den visserligen intressanta, men rätt föråldrade boken inte har. Nämligen att fokuset till en början inte ligger på Norman Bates, utan på Janet Leighs karaktär Marion Crane - vilket gör att tittarna lätt kan få för sig att just Crane är huvudpersonen i berättelsen och således har en fet överraskning att vänta sig drygt en halvtimme in i filmen. Här kommer en spoiler på en snart sextio år gammal film. Är ni beredda? Efter en halvtimme av uppbyggnad där Hitchcock på ett mästerligt sätt lurat oss till att anta Crane som berättelsens fokus, så blir hon brutalt knivhuggen till döds under filmhistoriens kanske mest kända duschscen. En käftsmäll till överraskingsmoment som fortsätter imponera även sextio år senare.

(2) Silver Bullet (1985)
I fallet Stephen King stämmer oftast påståendet om att boken är bättre än filmen/TV-serien/miniserien, men i den här briljanta varulvsrullen från det glada 80-talet är det helt och fullt tvärtom. Boken, eller snarare novellen om hur den lilla staden Tarker's Mill under ett års tid drabbas av våldsamma varulvsattacker, är visserligen både stämningsfull och fylld av Kings sedvanliga blandning av ren skräck, fylliga karaktärer och avväpnande humor - men filmen tar det hela till ännu högre höjder. Den har inte bara Corey Haim i en av filmhistoriens grymmaste håll-käften-rullstolar, utan också Gary Busey i en för honom ovanligt lågmäld roll och Twin Peaks-sköningen Everett McGill som skum prälle. En spännande och otroligt underhållande varulvsrulle som jag sett fler gånger än vad jag kan räkna till.

(1) Röd drake (1986)
Det har gjorts två filmatiseringar av Thomas Harris roman Röd drake och båda har varit väldigt lyckade, men det är framförallt Michael Manns version Manhunter som skickat den till ytterligare dimensioner av kunglighet. Boken som introducerar oss för mördarkannibalen Hannibal Lecter (i filmen döpt till Lecktor av någon märklig anledning) är en tät och spännande historia som definitivt hör till en av tidernas främsta spänningsromaner. Hur är då filmen bättre? Helt enkelt för att Mann är (eller åtminstone var) en magiker bakom kameran och genom en strålande rollbesättning med Tom Noonan som superotäcka seriemördaren Tandfén, Brian Cox som en mindre teatralisk Hannibal och CSI-stjärnan William L. Petersen som driven FBI-agent på jakt efter Noonans karaktär skapar en av filmhistoriens mest nervkittlande och välregisserade thrillers där i stort sett varenda scen dryper av ångest och en känsla av att någonting snart kommer att gå helt åt skogen. Extra plus för att kunggubben Dennis Farina har en roll i filmen samt att musiken som hörs genom speltiden är magisk från första till sista stund.

Topp 5 - Filmer som är bättre än böckerna

Facebook
TwitterReddit
Joker-filmen kan rädda DC och Warners filmuniversum

Joker-filmen kan rädda DC och Warners filmuniversum

Skrivet av Erik den 22 september 2018 kl 10:52

Det var nog många därute som höjde på ögonbrynen och kliade sig lite extra hårt på huvudet när det stod klart att Warner och DC Comics mitt i allt deras delat superhjälteuniversum-byggande klämde in en solofilm med Jokern i huvudrollen. Låter kanske inte så där jättekonstigt när man skriver ut det på det viset, eftersom det trots allt rör sig om en av serietidningshistoriens mest kända ärkeondingar. Men när det stod klart att Jared Leto, som senast porträtterade karaktären i Suicide Squad, inte skulle lira Jokern (tack gode gud för det) i Joker-filmen som Baksmällan-regissören Todd Phillips regisserar blev det plötsligt lite märkligare.

In klev istället Joaquin Phoenix. En av vår tids främsta skådespelare och en man som alltid gått sin egen väg och som jag, trots att han ryktades vara nära huvudrollen i Doctor Strange ett tag, aldrig trodde skulle ha någonting med vare sig Marvel eller DC att göra. I och med Phoenix i huvudrollen blev plötsligt projektet betydligt mer intressant och även om många säkert tycker det är konstigt att låta någon annan spela Jokern när Warner redan byggt upp ett universum där Leto spelade clownprinsen från Gotham i Suicide Squad, så tycker jag helt tvärtom. Leto kändes som ett spännande val för rollen, men i händerna på David Ayer blev det soppa av alltihop och karaktären kändes mest bara som valfri superstereotyp-latinogangster-figur från ett slött stickspår ur ett sämre avsnitt av Sons of Anarchy komplett med blingbling och tatueringar. Med Phoenix i en annan tolkning av karaktären finns det plötsligt utrymme för någonting magiskt (speciellt om Phillips och kompani tar inspiration från The Killing Joke och Scorsese-rullen The King of Comedy som det ryktats friskt om), så länge Warner och DC har kyla nog att inte inkludera onödiga karaktärer som hintar om kommande filmer.

Jag tror att det är den rätta vägen att gå och det som på sikt kan få igång ett fungerande filmuniversum från Warner och DC med kvalitativa filmer snarare än framstressade medelmåttor. Börja om från början. Skit i att försöka få alla filmer att hänga samman med varandra och strunta i att slänga in så många referenser till andra superhjältar i var och varannan scen som det överhuvudtaget är möjligt att göra. Glöm allt det där. Bygg unika berättelser istället. DC Comics har genom åren bjudit oss läsare på ett närmast oändligt antal högkvalitativa grafiska noveller och spännande följetonger i deras serietidningar. Ge oss en filmatisering av Stålmannen-berättelsen Red Son komplett med massa snaskig kalla kriget-feeling. Låt Batman slippa ta sig an utomjordingar som hotar att spränga sönder hela galaxer med sina superkrafter. Låt honom istället slåss mot Hush i en mörk och otäck tolkning av en av Läderlappens finaste stunder. Eller snegla på den tecknade Batman-serien som gick på TV under 90-talet och ge Mr Freeze en ny möjlighet att visa upp sig. En Mr Freeze utan is- och snörelaterade one-liners i varje andetag. Gräv fram berättelser som den stora massan kanske inte redan hunnit plöja igenom och överraska oss.

Håll det enkelt - och håll det bra.

Facebook
TwitterReddit